Los Angeles har något...

...I vattnet som gör att alla blir gnälliga dicks. I alla fall om man är jude. Västkustens roligaste hebrew efter Larry David ger här nedan en visning över sina minst-favoritbetonade platser i L.A. för vbs.tv.

En liksäck åt Scrubs-manligheten

över 15, 000 människor har sagt sitt. "500 days of Summer" är tydligen är bra film. 8,2 har den fått på imdb. Okej, säger författaren i en brasklapp innan filmen, det här är fiktion och om något skulle likna verkligheten är det bara slump, "särskilt när det gäller dig Jenny Beckman. Slyna."
Allvarligt börjar filmen så. Sen träffar vi, vad som antas vara författarens "fiktiva" avbild Tom, som jobbar med att författa cheesy greetingscards (men drömmer om att bli arkitekt). Tom träffar det helt oemotståndiga kvinnoväsendet Summer och blir kär utan att ha pratat med henne. Piedistalen ni vet.
En pompös voice-over förklarar att "det här inte är en kärlekshistoria". Och den domderande röstjäveln har rätt, det är det verkligen inte. 500 days of Summer är en historia om två väldigt fåniga människor som, utan någon märkbar gnista, bestämmer sig för att bli tillsammans. Eller nämnde jag att båda gillar The Smiths? Aj, aj, aj. Ni hör vart detta barkar?

Allt börjar dock med själva break-upet och hoppar sedan fram och tillbaka i tiden.

Tjejen Summer säger tidigt till snubben Tom att hon inte är ute efter något allvarligt. Tom är förstås en hopplös romantiker (läs: lider av ett svårt hora/madonna/Ronnie Sandahl komplex) och blir därför extremt upprörd när Summers påstående visar sig stämma ganska bra och hon lämnar honom. Varför detta gör henne till en "slyna" som förtexten kallade hennes verkliga förlaga kan jag faktiskt inte förstå. För att hon inte delar Toms övertygelse om att kärlek är ödesbestämt? Men nu får jag det att låta som att hon har någon substans. Summers karaktär är egentligen bara en platt fortsättning på den quirky indieflickvännen som Natalie Portman spelade i fruktansvärda Garden State (där hon och Zach Braff blev kära för att de både gillade The Shins): en korkad och viljelös person som stirrar som ett barn framför sig. En "ren" kvinna.

Den här Scrubs-manligheten som ständigt ska romantiseras, varför? En lite fumlig och tafatt kille som inte tror på sig själv, och inte heller tror att han har någon som helst förmåga att förbättra sig själv, träffar en lite knasig tjej. "Hej, jag vet att du är alldeles för snygg för mig så jag tar och ger världens sämsta första intryck för jag är så dålig, kan ju lika gärna gå hem och dö". Well, ungefär.
I vanliga fall slutar det lyckligt, men nu verkar åtminstone diskursen om den kvinnliga karaktären kommit så långt att hon fattar vilken ointressant jävel Scrubs-mannen är. Vad har han egentligen att erbjuda, förutom timmar av självömkelse? Man skulle kunna resonera att de två karaktärerna förtjänar varandra, om det inte vore för att den spånstirrande tjejen är en så uppenbar manligt konstruerad fantasifigur. Presentationen av Summer görs av den där brådmogna voice-overn som berättar om hur ALLA blivit betuttade i henne. Varför är hon så speciell, hon öppnar ju knappt munnen? kanske är det därför alla blir kära i henne? Han vill ju inte knulla med en patetisk och lipig tjej som bara ligger hemma och skär sig själv i armarna. Men tycker att hon är en slyna som inte pallar med när han gör det? Som tur är slutar allting bra för Tom. Han styr upp sitt liv och pluggar vidare till arkitekt och träffar så småningom en ny tjej. Hon älskar också arkitektur. Slutet gott allting gott.

Jag tycker inte att jag är ovanligt queer-rabiat i mina omdömen när det gäller film. ALLT måste inte bryta ny idealogiskt mark. Jag såg t ex nyversion av "Fame" och älskade den.
Det är det förställda jag inte klarar. 500 days of summer parodierar liksom Bergmans "Sjunde inseglet" men dubbar den på franska och avslutar den med "fin". Som om Tom just sett "en arty film". Regissören Marc Webb kan omöjligt ha sett Bergman. Då hade han inte tyckt att det där var roligt. Det blir bara som att titta på ett riktigt mys-spekulativt blogginlägg i 90 minuter.

Helgen i filmer.

Fredag.

Apan.

En sjuk film på många sätt. Men jag vill inte skriva så mycket om den än. Det räcker med att ni vet att jag har sett den. Cliffhanger så.



Casablanca.

Gött. Skön historia detta. Ärrad cyniker träffar sin gamla kärlek och visar sig då vara den blödigaste mesen i hela marocco. Jag älskar att filmen är beroende av att Humphrey Bogart vågar släppa på sin stolthet. Det är en så ovanlig karaktärsutveckling att bygga en intrig på. Ingen direkt heroisk rädsla att komma över, han måste bara släppa att hans gamla tjej gått vidare så att hennes nya kille kan åka hem och vinna hela kriget. Det är inte så lätt som det verkar.

Lördag:



Upp (3D).

Åh. Pixar kunde förstås omöjligt toppa Wall-Es eko-budskap och skönhet. Däremot är "Upp" en väldigt mycket roligare film. Och det kan faktiskt vara bättre med 100% eskapism om det lyckas som här. På det sättet blir man bara lycklig och slipper göra en sån där liten igenkännande nick när något nyhetsämne tas upp på ett smart sätt.
Alltså Jag skrattade på ett så barnsligt sätt att det kändes som att se tecknad film för första gången. Kanske har jag blivit ett barn? Och så episka underdogs att ha en fet liten scout och en sur gammal gubbe. Världens bästa banter för övrigt. De flyger iväg till en djungel och träffar hundar som kan prata. Högsta betyg.

Go!

Den här gick på fyran sent på kvällen och jag valde mellan den och en film om Navy Seals. Inte särskilt bra, men underhållande med unga mäniskor som knarkar, stjäl bilar, går på strippklubbar. En slags "Baksmällan" som låtsas vara mer. Och allt känns 90-tal fast än det inte är det.

Paycheck.

Haha. Gentle Ben Affleck i en film från 2002 och som utspelar sig långt in i framtiden. Frågan är varför det inte finns några mobiltelefoner i framtiden? Utan bara telefoner som ser ut att komma från 2002. Grym film i övrigt. Skoja.

Republikanernas framtida styre

Det här var kul. Från Martin Gelins USA-blogg:

"Tyvärr verkar republikanerna inte ha tagit hjälp av dessa begåvade personer när de restaurerade partiets sajt. Den nya GOP 2.0.-sajten lanserades i dag och blev, för att uttrycka det diplomatiskt, en hejdlös katastrof.


Sajten blev omedelbart en viral succé, men kanske inte på det sätt de hoppats på.

De två stora favoriterna var i stället Michael Steele, partiordföranden med USA:s mest ansträngda hiphop-lingo, vars blogg heter – jag skojar inte – “What up?”.

Den andra favoriten var avdelningen “Future Leaders”. När man klickade på rubriken kom man till en helt tom sida."

Hej Konsument! Kristoffer Viita

Med anledning av att jag nyss hälsade på i Stockholm på en kort SSIB (supaskallenibitar)-helg, valde DN påstan att intervjua mig om mina konsumtionsvanor. Av någon märklig anledning finns inte artikeln på nätet än. Och eh, inte heller på papper, så jag klistrar in den här:

Bästa promenad: Den som tar mig dit jag är på väg.

Favoritgata: Andra långgatan i Göteborg. Eller kanske är haga nygata roligare? Problemet med haga är dock att deras spårvagnshållsplats är så sjukt tråkig.

Äter lyxmiddag på: Cantonhouse. *lyx*

Bästa mikromaten: ooh att de ens behöver fråga? Dr motherfucking Oetker såklart. En läkare utan gränser. Hans mozzarellapizzor är den bästa remisserade medicinen för ett bakfullt sjukdomstillstånd. Jag säger det igen: Dr Oetker prescribes.

Favoritförort: Hisingen. Är det en förort?

Fikar gärna på: Marken. Om det är varmt ute. Annars hemma.

Bästa bar: Det skulle kanske vara hagabions konstiga pytterum till alkoholservering. Men det betyget ger jag endast eftersom jag hade väldigt roligt där en gång. Jag lurade två random tjejer att jag hade en vän som jobbar som socionom men lider av grava alkoholproblem och att hon kommer in bakis till jobbet nästan varje morgon. Jag förklarade förstås att jag skämtade.

Bästa drink: Mojito.

Bästa brunchen: American Pancakes och bacon/ägg osv. Men det är också hemma, på stan är det antingen för dyrt eller för lite mat (egg and milk).

Bästa kaffet: Eldorado snabbkaffe. Och det har med tradition och lojalitet att göra.

Här bjuder jag på middag: Burger King.

Senaste Stockholmsupptäckt: Tunnelbanan gör mig åksjuk och söder är precis som i stan.

Senaste teaterföreställning: öh. NEXT question!

En bra gå bort-present: En present till någon som gått bort? Näe, det verkar ju inte så värst festligt. Äh, skoja! någonting dumt som aldrig används. Jag har gett bort en kapsylöppnare som satt fast på en riktigt uppstoppad kängrutass som jag hittade hos min mormor. En riktig babykängru.

Favoritlyxartikel: Oreo-shake på SNS i STHLM.

Läser just nu: "Postdigitala manifestet" av Rasmus Fleisher och "Det händer här" av Henrik Bromander.

Läser helst: DN, gawker och bloggar.

Favoritråvara: Paprika.

Favoritskor: desert boots. För en "apokalyptisk känsla" som min vän Petter "Park Hotell" Granberg sade.

Favoritmärke: American Apparel

Favoritfärg: röd?

Klädkonto per månad: ibland inget. Ibland tar jag av matkontot så det är svårt att veta.

Dricksprocent: 0% om jag är ensam. kanske 10% i sällskap med andra.

Mest överskattade affär: Ragtime och beyond retro. Second hand liksom, det blir väl kläder av sig själva?

Sämsta köp: Booring! next.

Det dyraste jag har köpt: Den här datorn kostade väl tio tusen, det är typ det dyraste, haha.

Favoritprodukt på Systemet: Gin.

Motionerar: mm.

Favoritprodukt på Apoteket: SB12

Lyssnar på: Rap.

Senast gnolade: Ey shuno.

Senaste fyndet: Att gå på fest istället för ut.

I dvd:n/datorn: Mad men, Curb your enthusiasm, Bored to death och South Park. För just nu.

Användbar pryl: Skohorn.

Mode jag aldrig vill se igen: De flesta jag vill ha bort finns ju därute nu. Ta hellre tillbaka något göttigt. Förslagsvis från aztekerna.

Bästa huvudbonaden: Huva.

Favoritaccessoar: INgen.

Bästa transportmedel: Cykel, men min har blivit stulen.

Återvinner: Gamla blogginlägg.

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Hatar.

Blind as a bat.

Tänk om vi inte blir utrotade av klimatet, fläsksjukan eller Nordkorea? Tänk om vi i stället bara drabbas av en slags vit blindhet och inte klarar av att hitta vägen till toaletten. Det skulle suga fett mycket mer, enligt filmen "Blindness" där just det där händer. Mark Ruffalo spelar en ögonläkare som ironiskt nog är en av de första som drabbas och skickas i karantän. Rätt åt honom tycker jag, han är så präktig i sina idealistiska försök att bringa demokrati till byggnaden som blivit ett fängelse för de blinda. Hans fru, Julianne Moore, är av någon oförklarlig anledning den enda som kan se. Skönast är att den annars så barnsliga Gael Garcia Bernal får spela smutsig envåldshärskare i det minimala kungadömet innanför murarna. Ett riktigt praktsvin som tvingar blindisarna att betala för den ransonerade maten, sen går han ännu längre och kräver kvinnorna som ny valuta.
Kul tvist på hela apokalypsgenren, som annars är beroende av effekter i överflöd, men i "Blindness" blir det istället grupppsykolgi i smutsen, på dagisnivå förvisso, men ändå. Slutet vette fan, lite för kristet för min smak. Oops, för mycket av en spoiler?

Horrorcore, Juggalos och mord i en småstad

Jag vet att Kinky Afro lovat ett inlägg om detta, men nu har det hänt en grej som gör att jag får ta tag i det själv.

Den 17 september i Quaint Farmville Virginia kände någon stanken av död. Det visade sig vara sex mördade kroppar i olika åldrar som hade producerats av 20-årige Richard Samuel McCroskey III, också kallad "Syko Sam" - en rappare i genren "horrorcore". Brottsplatsen var tydligen så fruktansvärd att policerna valde att inte beskriva den mer än att offren dog av "blunt force trauma".



"Horrocore" som musikgenre startade när ett gäng feta grabbar kallade Insane Clown Posse samlade ihop gangstarap, goth, death metal, rave, nu-metal och slängde in dem i en wrestlingring för att koka en white trash-gryta av sant psykopatisk musik. Det handlar om mord, våldtäkt och splatter. Som Eminem utan humor ungefär.
Musiken har ett subkulturellt följe av fans kallade "Juggalos" och "Juggaletts", vilka är minst lika lojala som Turbonegros "Turbojugend" eller för den delen Kiss "Kiss army". Juggalos klär sig förstås som sina idoler genom att sminka sig som clowner och ibland i corpse paint-liknande smink. I övrigt verkar stilen utgöras av en slags baggy ravearstil. "Horrorcore"-fansen verkar ha sina husgudar ICP på en orubblig tron, men Sam "Syko Sam" McCoskey och hans kompisar gillade också band som "Dismembered Fetus" och "Phrozen Body Boy".



Varje år samlas Juggalos från hela USA för "The Gathering" - en musikfestival i Illinos, en slags Arvikafestival fast 10 gånger större och istället för taniga syntare befolkas den av snabbsmatsfödda misfits som vill supa, slåss och titta på gyttjebrottning och dvärgwrestling. Violent J från insane clown Posse beskriver händelsen som "hur det måste vara för en muslim att besöka den heliga staden Mekka". Och det rätt dogmatiska uttrycket hos juggalosen liknar också den av religiös övertygelse. Det är fullt ös medvetslös som gäller om du vill vara med:


Ganska intressant att se hur "riktiga" artister som Ice-Cube och Scarface bundas ihop med Vanilla Ice för en sån här rejäl svinarfest. De flesta artister som är icke-horrorcore blir dessutom allt som oftast väldigt utbuade.
Subkulturen och dess Juggalos är rätt uppenbart ett fattigt släkte. Seriöst så kan det knappast finnas många som överhuvudtaget tror på att skaffa en utbildning. Vilket iofs är ganska punk. - vi är fucked ändå, typ. Inget lyxuppror utan snarare ett uppror mot ett meningslöst men till synes oundvikligt liv i servicesektorn.
Det är fashinerande hur de lyckats mixa allt det sämsta med det fattiga USA. Det är omotiverade svordomar, våldsporr, droger och ninjas. Allt för att attrahera självutnämnt missförstådda ungdomar. Det är svårt att inte missförstå eftersom stilen är så sjukt flippad och blandar alla uttryck för "dålig smak" som den klarar av att uppmana. Det är kanske så en subkultur kan hålla sig intressant, om man nu ska beskriva den lite sådär konstigt som en organism, genom att den inte vet vad fan den själv vill.

Likheten mellan Syko Sams och Norges "Black Metal-mord" under 90-talet är uppenbara. Dels mördade McCoskey en äldre pastor. Han bodde även i en liten, vad det verkar också kristen, stad på 7000 invånare. Han kan inte ha haft särskilt roligt på sitt high school.Att Syko Sam sjöng om att mörda människor var kanske det som höll honom från att faktiskt skrida till verket så länge. En slags oguidad enmansterapi där han fick en viss samhörighet.

Som Turbonegros Hank von Helvete sade om sina följeslagare:

"Äntligen är det någon som berättar för dem vad de ska göra. Om det är bra eller dåligt skiter de i, bara nån tar lite kontroll. Kontroll för att göra nåt fult eller för att supa. Kontroll är inte alltid en dålig sak.



Men om man är ensam för länge kan det kanske också finnas någon slags tröst i att höra någon som håller med ens om pubertala hat. Det är svårt att säga för mycket, annat än att det inte var musiken som katalyserade dådet (duh).
Att folk enligt moralpanikens enkla formler vill koppla ihop den onda musiken med de onda Syko Sam-dåden var förstås lika väntat som retarderat. Kanske är det bara så enkelt som en tillfrågad pastor uttryckte det:

I think it's deeply rooted in Satan, if you want to know the truth.

Även om Syko Sam själv sade att "Jesus told me to do it" när han fördes iväg av polisen.