Masturbationsnytt

Års och nollnolltals-sammanfattningarna har nu nått ett slags vibrerande ejakulationsstadium och jag bidrar själv till detta runkande genom att lista årets bästa teve för nöjesguiden. Jag har skrivit motivering för placeringarna 3,4 (Red Riding, som jag skrivit om i ett tidigare nummer här),5 och 10.
Jag kan också påpeka att jag inte håller med om förstaplaceringen och hatar mig själv lite för att jag glömde Larry David.

Förresten har jag skrivit en artikel om rebootade teveserier också.

Handskrivet läsarbrev, äntligen!

Nöjesguidens redaktion har fått ett handskrivet brev som respons på den här krönikan jag skrev om om Pick-upkulturen i förra numret. Svaret på post-itlappen är dock lite hastigt formulerat. Jag hade hellre velat att projicera något hoppfullt. T ex att det stod "Ge aldrig upp" //KV.

Mexikos drogproblem löst.

DEA Recruits Lil Wayne To Use Up All Drugs In Mexico

Antropologi i hiphopens periferi

I dagens hiphopvärld är ingenting särskilt garanterat. Är det inte försenade skivsläpp eller töntiga beefs som inte ens realiseras så rinner floder av mixtapes med ack så varierande kvalitet. Dessutom verkar de flesta kvalitativa rappare (Lil Wayne, Lil Boosie, Gucci Mane) åka in i fängelseuniversum, komplett med gangfights och dito rapes. Därför är det viktigt att komma ihåg limmet som håller ihop en kultur som kryllar av fuckups. Det är som jag brukar säga: "rappare kommer och går men deras possey består". Här är ett allstar team av arketyper i det här grovjobbyrket, något fantasifull taget:

Weedcarriern.

En ung kille med presumtivt taskig uppväxt som fått rollen att vara knarkbollkalle till resten av rapentouraget. Praktiskt för stjärnan som slipper komma i kontakt med drogerna innan de ska ner i lungorna och minimerar således risken för att poppo ska sätta dit honom. Weedcarriern lever ett liv på botten av hierarkin och har ett ganska tråkigt jobb som rapkollektivets svar på kontorslandskapets brevbärare. Han är också obligatorium för alla rap-posses.

Icecarrier

Med "Ice" menar jag alltså de smycken som före kristus kallades "bling". Den här killen har ett klart tyngre jobb än weedsmurfen. Han måste bära halskedjor för miljoner av dollars. Riskerna är större. Att släpa omkring med ädelstenar kan ju attrahera skurkar långt mer kapabla än myndigheterna LA/NY/H:PD. Fördelen, föreställer jag mig, är att det ligger lite mer prestige i att bära runt på skiten. Vet att både Birdman och Soulja Boy måste ha en sån här dude till hands.

Den stora tjocka killen.

Han har nog ofta ett roligt och kort namn. Ligger mest och sover i någon soffa med en mössa över ögonen. Det här är killen som inte behöver göra något, hans enorma väldighet fyller upp rummet och får rapstjärnan att känna sig omgiven av människor, vilket är det viktigaste jobbet av alla. Rapstjärnans ego börjar nämligen förmultna i samma stund som han känner sig ensam.
Fugees hade en stor karl som hängde omkring. Annars har jag inte sett till den stora killen så mycket på senare år, kanske är han dyr i drift.

Någon jag har glömt?

Alla poppade kragars högtidsstund

Det här programmet kanske, för någon tråkig person, känns lite 2000-and-late. Men hur skulle det inte kunna bli underhållande? En av killarna kallar sig själv "The situation" för att hans magmuskler är en "situation". Det är kanske det bästa jag har hört. ever.

00-talslista: Europas sämsta länder

Top-5

1. Italien
2. Schweiz
3. Danmark
4. Irland
5. Finland

Fler nya filmer

Funny People

Hahaha! Det här var ju precis vad som behövdes. En cancersjuk Adam Sandler spelar en karaktär väldigt nära sig själv (en begåvad komiker som gör tråkiga tramskomedier t ex "The Merman"). Helt cyniskt hyr han in Seth Rogen, som också spelar en slags sorgligare looservariant av sig själv, för att skriva skämt åt Sandler som går i väntan på döden utan att berätta för någon. I periferin glider Jason Schwartzman och Jonah Hill omkring i en slags semi-succes respektive lättsam obryddhet, båda störda på sina egna patetiska sätt. Komikerna är inte upphöjda till stjärnor i "Funny People". De framstår som en skock ensamma narcissister.
Allt blir, vilket är uppenbart, tragikomiskt i ordets bästa bemärkelse. De bästa skämten levereras lite för tidigt eller för sent för att de skall kunna kallas punchlines. Plågsammast är att se hur Adam Sandler kallt sitter och säger "yeah yeah, that's funny. I'll come up with the ending" utan att dra på munnen när Rogens förlorardude sitter och försöker imponera på idolen med guldskrivna skämt.
Men, Eminems gästspel som sig själv är förmodligen bäst i hela filmen. Han dissar sönder Sandlers nyfunna livslust innan han skriker och i det närmaste dödshotar en spattig Ray Romano som stått och sneglat. Varpå Rogen som står bredvid Romano blir förvånad: "I though everybody loved you".

Årets Dramedi.



Precious

Okej, dark.
16 år, våldtagen av sin pappa och har fött två av hans barn, varav ett har downs syndrom och kallas "little mongo". Fet och fattig. Ska jag sluta? Nej nej nej. Aids, misshandlad av sin mamma... Det tar aldrig slut.
Precious är en helt okej film om, jag vet inte, misär? Den är dock mycket mindre "Bara du tror på dig själv!"-töntigheter än jag trodde att det skulle vara. Jag har bara svårt att förstå vad vi ska lära oss av alt det här lidandet? Det finns ingen samhällskritik så långt jag kan se. Däremot är skådespelarna helt sjukt bra. Mo'Nique som spelar Precious våldsamma morsa kommer säkert plocka en oscar utan problem.
Filmen har fått kritik för att förstärka fördomar om afroamerkaner som lata och marginaliserade, men jag vet inte om jag köper det. Den enda gången jag skrockade lite var när Precious stjäl en hel bytta med kycklingklubbor och springer gatan ner med munnen full av friterat fågelskinn. Lite väl.