They rapin everybody out here

"Certainly there is no hunting like the hunting of man and those who have hunted armed men long enough and liked it, never really care for anything else thereafter." - Ernest Hemingway

Citatet från Hemingway ansågs så passande att det citeras av Adrien Brodys legoknekt i "Predetors", som har biopremiär imorrn. Säkert tänkt att ge filmen filosofiskt djup fungerar citatet snarare som vattenfast stämpel med trycket "B-film".
Vilket kan vara trevligt det också.

Tillsammans med ett gäng elitsoldater rån jordens alla hörn vaknar självaste Pianisten mitt i luften, innan han dunsar ner i en djungel. Brody tar ledningen och klafsar yrvaket framåt tillsammans med en mexikansk kartellindrivare (självklart Danny Trejo), en idealistbrud från israels armé, en Yakuzahitman, en black-ops-värsting och så vidare.
Gänget förstår snart att de inte är mer speciella än handplockat villebråd för storviltjakt. De har blivit kidnappade av utomjordingarna Predetors, vars högsta nöje är att jaga människor.
Detta är den tredje filmen om varelsen Predetor (om man inte låtsas om de märkliga collabo-filmerna med Aliens). I de första filmerna åkte Predetorerna till jordens varmare platser för att jaga och hämta sina ryggrads och skall-troféer. Nu verkar de istället ha inspirerats av de rika kolonialister i Afrika. Sådana som utan respekt för naturlivet tillfångatar djur och slänger in dem i en konstgjord inhängnad där jakten kan fortgå i lugn och ro utan att behöva riskera att bytet går förlorat. Rovdjursvarelserna har bara flyttat konceptet till yttre rymden och förlagt inhängnaden till en okänd planet.

Det mesta är lagom spännande. Vilket kan bero på att vi sett samma film flera gånger förut. Ramhandlingen med människor som jagas i sportsammanhang har filmats med alla från japanska tonåringar (Battle Royale) till Jean-Claude Van Damme (Hard Target). ramberättelsen bygger på den urgamla berättelsen "The most dangerous game" från 1924, där en aristokrat använder en öde ö för människojakt. Predetor-monstrena är förvisso utomjordingar, men om man verkligen vill går det förstås att se dem som rymdvarelse-versioner av en överlägsen klass.
"Predetors" flirtar även med titeln på James Camerons "Aliens" där hjälplösa marinsoldater en efter en blir monsterkäk ute i rymden. Min favorit på senare år är "Pandorum", som utspelar sig på en slags intergalaktisk Noas Ark där muterade människor jagar skeppets personal, som sakta blir sinnesjuk av paranoia.

Några klassiska repliker á la "Game over man" eller "You are one ugly motherfucker" blir det inte. Även om Brody verkar njuta av att spela ett omoraliskt badass. Han överdriver dock sin egna basstämma på samma sätt som ett barn gör när denne härmar en vuxen. Typ när han får säga saker som "You've got a problem with that?" och "Let's find a way off this fucking planet". Laurence Fishburne som dyker upp i mitten av filmen verkar ha fått samma regi och väser töntismer som "I'm the one you don't fuck with". Däremot innehåller "Predetors" en del mäktiga scener. T ex när Yakuza-gangstern fäktas med samurajsvärd mot ett av monstren ute på ett öde fält.

Innan Alien och Predator blev ihoptussade i den patetiska och pengakåta "Alien vs Predator" kunde man minnas den första filmen som en härlig B-filmsspänning. Den lyckades göra den tropiska djungeln till en lika otrygg miljö som vilket kolsvart rymdskepps-innanmäte som helst. "Predetors" har också lämnat Alien i sitt eget universum och är en återgång till den klibbiga, fuktiga naturen. Det blir spännande. Men ungefär lika korkat som att titta på en brasa på 3D-tv. Det är inget nytt, men ändå så pass tillsnyggat att du inte vill titta bort.

Andra recensioner: Svd gör en slapp text (jämför filmen med Lost wtf?) DN är lite bättre.

Vi ses på onsdag

Fall in Cali

Vet inte varför halva fönstret försvinner, men klicka er till youtube för att se hela skiten.

Inception

Okej, om du inte vill veta något om Inception (premiär fredag) ska du inte läsa min långa recension. För dig har jag skrivit en kort, specialutformad, spoilerfri text så att du slipper bli påverkad av mer än min åsikt innan du ser filmen.



Kort recension: Inception är en omfg-epic-awesome film, sommarens bästa.

Lång recension:

Leonardo Dicaprio spelar agenten Cobb. En slags undercover med teknologiska verktyg kraftfulla nog att penetrera andra människors hjärnor i sömnen. När han myglat sig in i de ovetande objektens skallar bygger Cobb och hans teams arkitektoniska drömvärldar, verkliga nog så att de kan stjäla idéer från hjärnan i fråga. Cobb och hans team värvas dock inte för att stjäla utan för att plantera en idé. Göra en "Inception". Något som enligt filmens logik är tusen gånger mer komplicerat, då det handlar om att förändra en människas grundläggande inställning. Det vill säga: få någon att tro att idén var hans egen.

Inceptions anslag påminner ytligt om Sci-fi-klassikern Fantastic Voyage från 1966. I den krymper ett forskarteam ned sig till mikrostorlek och reser in i en annan forskares kropp för att rädda hans hjärna som plågas av en blodpropp, på vägen måste teamet slåss mot kroppens immunförsvar via en farkost med laserstråle.
I Inception rör sig dock Cobbs dreamteam (hehe) i de världar som hjärnan har möjlighet att bygga av fantasi. Och till skillnad från den fysiska människokroppen är ju drömmarnas värld är oändlig.
Allt, från de undermedvetna projiceringar i form av kroppar som befolkar drömmarna, till fysikens lagar (som gravitation, tid och rum) är möjliga att manipulera, skjuta sönder, spränga och vrida på.
Att försöka hitta något så komplext som en idé i någonting så svårmanövrerat som en dröm, blir till att börja med väldigt svårt att förklara genom filmdramaturgi, men för filmens antagonister blir det lika jobbigt som att leta efter en unik stjärna i rymden. Och när Cobbs gräver tillräckligt djupt i någons huvud blir det så småningom lika svettigt som på solens yta. Cobb säger själv att ”en idé är farligare, mer smittsam och mer resistent än något virus”.

Detta blir tydligt när vi får veta att Cobbs bär på ett trauma sedan hans fru Mals död. Det ställer till problem när frugan dyker upp och hemsöker alla drömmar som en undermedveten projicering av Cobbs minne. Dicaprio gör ungefär samma ”Jag minns inte riktigt, försöker minnas”-minspel som hans FBI-agent i Shutter Island, men Cobbs karaktär är mindre idealist och i större behov av katharsis genom självmedicinering. När han får möjlighet att återvända till sina barn i USA efter ett liv på rymmen bryr han sig inte om att en stor affärsman erbjuder ett drömkirurgiskt uppdrag i glorifierat företagsspionage.

Det ligger nära att tjonga till med ”En James Bond med schizofreni” eller ”Hela Oceans 11 åker till woodstock och tar syra”. Men det hade varit smaklöst och viktigare är att det inte finns någonting vare sig galet eller flummigt med Inception. Hela handlingen följer en strikt och kallt kalkylerad berg och dalbana där varje station är del i ett logiskt, och galet stressande, pussel.
Trots drömteman innehåller Inception minimal postmodern filosofi á la Matrix. Även om frågor som ”vad är verkligt” eller ”finns rätt och fel?” ligger under ytan. Även en slags moralisk fråga om var gränsen går för att hur bekväm man får bli i en låtsasvärld. Men egentligen: Det finns ingen tid att grubbla på sånt när allting går i ett så ursinnigt snabbt tempo. Medvetandet kan vara en illusion, eller ett knark men om en bomb detonerar en sekund för sent hamnar alla i drömvärldens limbo och förvandlar liksom deras hjärnor till äggröra.

Det mänskliga sinnets obegränsade potential motiverade regissören Christopher Nolans krav på närmast oändlig budget att spendera på specialeffekter. Det märks. Byggnader rasar och exploderar samman, folk slår varandra på käften i viktlöshet och hela städer viks på mitten. Jag är glad över att Nolan äntligen lärt sig regissera actionscener. The Dark Knight var i många fall ett misslyckande där kameran gärna låg för nära, alternativt var för djupt inni i mörker för att det skulle gå att se vad som hände. Inception är lika kristalltydlig i sina actionscener som i sitt manus och har egentligen inte rum att vara något annat om den inte vill förlora publiken i argt undrande. Det enda som är tråkigt med Nolans sci-fi är att den, precis som hans Batman, utspelar sig i en värld där allt förklaras kallt och rationellt. Det finns ingen plats för estetik. Varken Kung-Fu, potentiella drömgenererade subkulturer eller monster intresserar Nolan. Vilket med tanke på drömmarnas mäktiga nyansrikedom gör att bristen på just konstighet är det enda i Inception som känns fantasilöst.

Recension av David Simons Treme i Nöjesguiden

Min bild av New Orleans har mest präglats av rappare som super hostmedicin, Al Gores film En obekväm sanning och flickor som visar brösten för kameror i utbyte mot en ”girls gone wild”-t-shirt.

David Simon och gänget har en annan bild. Efter orkanen Katrina vill Treme banka in 1. Att New Orleans alltid varit och alltid kommer att vara världens bästa stad. 2. Här bor vanligt folk som kämpar i uppförsbacke mot svartmöglet och en president som inte bryr sig. 3. Jazz botar de djupaste sår och det finns inga andra kulturella uttryck.
Efter världens bästa tv-serie (The Wire, duh) om det amerikanska samhällets tröga, korrupta institutioner är Simons ambition att visa en annan vardag än den hopplösa i Baltimore. Och det är fint tänkt, men allt spretar och inget blir sagt. Jag försöker, men bryr mig inte om ett gäng töntiga gnällspikar. En fattig musiker blir spöad av polisen som snor hans trombon (snyft), en radiopratare med djupt stört 68-komplex som röker gräs och hatar ”the man”, en kock som lagar mat åt Top Chef-cameos. Och det är en annan sak: de forcerade gästspelen.
Vad gör Elvis Costello i New Orleans ett par månader efter orkanen? Vem lyssnar på Elvis Costello? Oj, jag glömde: Göran Hägglund.

Betyg: 3/6


Publicerad i Nöjesguiden Nr 6 2010

Frisörer med Göteborgshumor, del 1

Därför är jag TEAM JACOB (men mest av allt är jag TEAM JENNIFER)

”It all begins with a choice”.

Det är taglinen till The Twilight Saga: Eclipse som har premiär idag, den tredje filmen i den makabert populära Twilightserien. Valet i fråga är huvudpersonen Bellas problem att välja vilken kille hon ska ligga med. Vampyren Edward eller Varulven Jakob. Men ”börjar med ett val”? Det är väl då det slutar? Så fort Bella valt tappar historien sin stora dragningskraft och gör sagan poänglös?

Nåja, Bella kommer att välja den kylige och 100 år gamle Edward (erfarenhet är sexigt), framför den deffade indiangrabben Jakob. Jag har inte ens sett Eclipse men kan räkna ut den skiten med lågstadiematte.
Varulvar har alltid framstått som lite simplare i kulturella sammanhang. Förmodligen på grund av sin närhet till naturen och det primala. Men varulvarna har vunnit ny mark inom ungdomskulturen på senaste tid, förmodligen mycket tack vare den andra, svindåliga, Twilightfilmen ”New Moon”. I vilken Jakob (-s överkropp) äntligen fick lite utrymme.
Trots varulvens monstruösa natur verkar de tyvärr föda de mesigaste ungdomsgängen.
Daykitten Wolfram Lupus, som han kallar sig, är elev vid ett high school i San Antonio. Lupus är ledare för ett av många ”wolf packs”. Alltså gäng av tonåringar som klär ut sig till emovarulvar med lössvansar. ”Jag tror inte att alla bara är människor, alla har något annat blandat med sig själva, de behöver bara söka inom sig”. Säger Lupus läspande genom plasthuggtänderna.
Ibland samlas de under fullmånen, om mamma låter dem vara ute så sent. ”Så fort han kommer hem måste han ta av sig huggtänderna, linserna och sätta upp håret” berättar Lupus mamma i ett reportage från lokal-TV.



Att ungdomar identifierar sig med vampyrer är ingenting nytt. Det har funnits virke att hämta från The Lost Boys (1987), via Buffy the Vampire Slayer (1997) och fram till det överflöd som finns idag (Vampire Diary wtf?).
Varulvar verkar ha ansetts dåliga projceringsytor för tonårens sexlängtan. Även om den kroppsliga förvandling som hör pälsmonstret till också ligger nära tonårens egna hormonella berg-och-delbana. Även om Varulvar är mer Bad-ass räcker det liksom inte, och ingen tonårig varulv har väl fått genomslag sedan Michael J Fox i den fåniga pubertets-allegorin Teen Wolf (1985)?
Twilights dragningskraft bottnar förstås i en heteronormativ (böckerna är författade av en mormon) flickfantasi. Det går att identifiera sig med hjälplösa Bella och drömma om att bli bekräftad av vampyren Edward, en sagolik idealman som hela tiden stöter bort henne. Och när de äntligen ska knulla blir Bella så svårt skadad att hon får blåmärken över hela kroppen. Ojojoj. Så kan det gå med alla era döttrar om vi inte STOPPAR LANGNINGEN.

Inför Eclipse har det också utlovats tyngre action för att locka killarna till biografen och filmen är späckad med håriga varulvsfajter. Det tråkiga med båda dessa riktningar är att den enda kvinnan, Bella, måste förbli mänsklig, stel och tråkig för att inte konflikten om hennes kärlek ska bli för komplicerad.
Det är helt enkelt synd att det knappt finns några coola kvinnliga monster. Istället för Twilight borde alla leta upp den sorgligt underskattade ungdomsskräckkomedin Jennifers Body, som släpptes på DVD i våras. I den förvandlas Megan Fox till en Succubusdemon, en mytisk varelse lika gammal som bibeln.
Skolans snyggaste tjej blir mer än high school-evil och måste föda sig själv på köttet från unga gymnasiepojkar.

Twilight diskuterades grundligt I förra veckans P3 kultur. Javisst har det reaktionära hatet mot serien förmodligen med att seriens fans mest består av tonårstjejer. Och den genuskonservativa synen på sex, den har säkert motsatt effekt på publiken som bara blir mer peppade av att aldrig få se sexet de längtar efter.
Men en sak gick fel i P3 kulturs analys när de snackade om musiken i filmerna. Den inkallade Twilight-experten menade att det Band of Horses och Lykke Li-späckade soundtracket skulle funka som en inkörsport till rätt slags popkulturellt kapital. "Indie" skulle tydligen vara mer konstnärligt värdefullt än "kommersiell R n B", menade en person.

Självklart en total missuppfattning. Och I Jennifers Body är det just indiebandet ”Low Shoulder” som utför den sataniska ritualen på Megan Fox. Deras ledare, Adam Brody komplett med gullig svart lugg, knivhugger henne i hopp om att det ockulta ska hjälpa karriären på traven så att bandet åtminstone blir nästa Maroon 5.
Men när Jennifer, som från början varit bandets groupie, så småningom förvandlats till blodsugande succubus får hon bättre smak i både musik och män. Det låter nästan som att det är Twilight-Edvard hon beskriver när hon avfärdar en intresserad snubbe: ”He listens to maggot rock. He wears nail polish. My dick is bigger than his.”