Intervju: Maskinen uncut

Eftersom jag inte orkar skriva något kan jag ju lika gärna klistra in det här veckogamla "knäcket". Med uttökade svar förstås. Någonting nytt ska jag ju ändå bjuda på. Och ett inlägg är alltid bättre än inget inlägg.

Till hösten släpper Electro/hiphop-ensemblen Maskinen sin debutplatta ”För Sverige åt helvete”. Kollektivet startade på Mariatorget i Stockholm förra året där artist efter artist droppade in i deras studio efter en festival. Resultatet blev den senare polisanmälda posse-låten ”Alla som inte dansar (är våldtäktsmän)”.

Maskinen har länge hållit sig mystiskt anonyma när det gäller intervjuer. Videon till senaste singeln ”Pengar” rullade dock nyss ut på nätet och avslöjade vad många redan gissat när två av medlemmarna gick att känna igen: Frej Larsson (Slagsmålsklubben) och Herbert Munkhammar (Afasi). NSD får en intervju med båda innan deras spelning i PDOL.

Ni spelade i Visby under Stockholmsveckan såg jag.
- Vi fick se hemmabyggda sportbilar och två tusen 19-åringar som sprutade varandra i ansiktet med Champagne. Vi deltog inte. Men vi fotograferade.
   Berätta lite om er skiva som kommer snart.
- Den blir bättre än vi någonsin hade kunnat hoppas på! Vi har samarbetat med sjukt grymma producenter och artister från hela världen, som vi sett upp till och beundrat i åratal. Såväl internationella fixstjärnor som brasilianska Bonde do Role och svenska Style of Eye, som mer okända lokala förmågor som den fantastiska rapparen Spakur från Uppsala och den superintressanta nya producenten Hets - som också är vår live-DJ. Skivan kommer garanterat att överraska alla som trott att maskinen var en dagslända!
Er nya singel ”Pengar” innehåller en del kritik till sexköp. Eller vad handlar den om egentligen? Ni rappar ju så jävla fort…
- Min (Frej) vers bygger på en självupplevd händelse. Jag har en gång ;halvt på skämt halvt på allvar, sålt min kropp för pengar. Jag var på väg hem från en fest i gymnasiet och en lärare på skolan hade missat bussen. Vi gick hem till mig och började hångla i hallen. Jag hetsade lite att en betalning vore på sin plats. Jag hade väl rätt "edge´y" ironi och viss nervositet uppstod. På morgonen låg trehundra kronor på nattduksbordet. Jag antar att blandningen av bakfyllehybris och nervositet för att jag skulle "sjunga" i lärarrummet fick den här personen att fatta ett beslut som fick mig att känna mig som ett billigt fnask.

Den känns ju ovanligt politisk i jämförelse med era tidigare singlar som varit ren dansgolvsporr. Finns det mer sånt på albumet?
- Mer av vad? Politik eller dansgolvsporr? Vi hade våra politiska idéer kring den där låten när vi gjorde den, men videon satte ett helt nytt statement. Något som aldrig gjorts förut i Sverige inom den obestämbara genren som vi är pionjärer för. Detta gjorde att vissa gangsterartister i det här landet tyckte vi var bögjävlar. Resten tyckte vi var snygga och nu får vi kärleksbrev av killar.
På PDOL kryllar det av transvestiter i ”Kärlekslandet” som säkert blev glada över att ni klätt er i drag i videon. Annars ett rätt starkt tabu, i alla fall inom hiphop, hur kom ni på den idén?
- Det känns viktigt att bryta normativa bilder av manligt och kvinnligt inom hiphop, rap och alla andra genrer. Tyvärr finns det en hel del trångsynta människor som behöver utmanas. Det känns väldigt konstigt att vi behöver göra en sånhär video när året är 2009. Trots allt kan vi kolla mejlen i mobilen, äta mat från världens alla delar i vårt eget kvarter och det är på tapeten med att tänka på miljön, men att det inte är accepterat att en man vill klä sig i så kallade kvinnokläder och att det kollas snett på någon som vill hångla med en person av samma kön är helt ofattbart. Så videon är ett stort : SKÄRPNING SVERIGE.
Jag pratade med Daniel Adams-Ray från Snook förra året och han tog åt sig äran för raden ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän”. Han sade att han höftat till den i en freestyle, stämmer det?
- Nej den har vi gjort men däremot har han skrivit det här: "Jag växte upp som barn i afrika, så jag har sett baksidorna i afrika"

Delar av den här intervjun har tidigare publicerats i NSD.
 

HBO episode round-up. Och: när Woody Allen mötte Avon Barksdale.

Den senaste tidens lugna arbetsbörda (festivaler i Norrbotten, lol) har betytt en överkonsumtion, gränsande till frosseri, av rörlig bildkultur (hah pretto right?).
"Skönt" skulle många beskriva min tillvaron. Ångest säger jag. Jag har arbetat upp en så osund relation till den här bloggen att jag får lite ont i hjärtat när jag inte rapporterar allt guld jag lägger fildelarvantarna på. Det går lite stick i stäv med min inställning att "blogga som om ingen läser". Men det är nog mest ett behov av en massa hävdande som annars inte möts och därför måste behandlas. Nu.
Hung har spottat upp sig en loska. I senaste avsnittet börjar gympaläraren hora på riktigt. Han känner sig dock inte helt pepp på att belägra en gammal otillfredställd tant. Men när han och hans monsterpenis fått göra sin grej verkar han nästan gilla sitt jobb. Olyckligt där. Det sista världen behöver är en till historia om en lycklig hora. Jag har i alla fall börjat gilla introlåten mer.

True Blood, som jag tidigare sågat har ju blivit riktigt jävla bra. Senaste avsnittet med Crazy-Christians som ska korsfästa vampyrer var spännande. Alltså på riktigt spännande! Och roligt när bartendern och hans tjej förvandlade sig till en hund och en gris och lekte i skogen. Förra säsongens trötta häng på dinern var som bortblåst.

Entourage är dock mer plågsamt än någonsin. Avsnittet med Turtles födelsedag kändes lika dramatiskt som ett av de segaste mellanavsnitten i Lost. Problemen involverade att Erics pilotavsnitt floppade, vilket ingen verkade särskilt brydd över ändå, och att Turtle kände sig lite moloken över att inte kunna starta eget företag och tjäna egna stålars. Vince hade på sig en sjukt faggy liten scarf och pratade självgott om att "I can't help if my shadow keeps growing larger". Shiiiieeet vad någon måste ta ner de här snubbarna på jorden.

På tal om Vincent Chase såg jag Woody Allens "Kändisliv" från 98 igår och märkte att den är proppfull av HBO-skådisar i pyttesmå roller (skojigt, med tanke på att han nyss castat kanalens gubbigaste stjärna Larry David i Whatever works).
Adrian Grenier spelar ironiskt nog själv ett bihang till en större stjärna (Leo Dicaprio) i "Kändisliv". Grenier är bara med i ett par korta scener. Varav en där han sitter i en limo där han håller käften och sippar på champagne i förgrunden. Han är ett entourage!

Woody har också tatt med Janice (Aida Turturro) från Sopranos, Tonys syster. I "Kändisliv" agerar hon spåkärring mitt på manhattan. "Du behöver ingen spåtant, du behöver en psykolog" säger hon, som en slags förebådelse för vad hennes karaktär maffiasystern ska misslyckas med under anger management många år senare. Kusligt nästan.

Roligast i Woodys ensemblefilm är ändå att Wood Harris, som spelar gangstabossen Avon Barksdale i The Wire, gör en skitliten roll. Han blir igenkänd som väderuppläsare från teve av några tanter på ett bröllop. I prydligt kostym och artigt leende får han höra av tanterna att han "brukar ofta ha fel om vädret" och han svarar lite spjuverskt att det är en "occupational hazard". Samma kille som styrde västra Baltimores crackhandel i två säsonger. Priceless.

En skön värld av ondska

Såg Clint Eastwoods baserad-på-sann-historia-för-länge-sen-drama "Changeling". Som söndags/bakisfilm var den perfekt. Inga nyanser att behöva tänka för mycket på. Det kan vara befriande det. 1920-talet och Modern (Angelina Jolie) går till jobbet. När hon kommer hem är sonen försvunnen. Polisen letar i månader och säger sig sen ha hittat grabben. Det visar sig snart att (enligt lagen om all jävlighet) polisen hittat fel pojke. Snutarna försöker ändå pracka på Angelina den nya lille pojken och menar att han varit borta så länge att hans utseende förändrats. Jolie märker dock snart att pojken, till skillnad från hennes egne Walter, är omskuren. Polisen tycker att hon är en hysterisk kvinna och spärrar, på medeltidsvis, in henne på hispan.

Angelina Jolie vs cops helt enkelt. Sen (spoiler) brutala mord.

Det är bekvämt med Clint Eastwood för att man vet att de finns en hjälte och en skurk. En skön förenklad värld av ond och gott att njuta av när man inte orkar post-strukturalism nermald till filmmanus. Kanske är det lättare att acceptera sånt för att det är Eastwoods kära poliser som nu dras ner i smutsen. Men det gör ingenting för min del.

En grej bara: Slutet. Wtf? Angelina får reda på ett hennes barn INTE blev yxmördat för en massa år sen och säger typ "Nu har jag återfått något jag saknat länge." "Vadå" frågar den snälle polisen. "Hopp" säger Jolie och bränner av ett leende. Eh, skumt. Och så tar polisen och böjer nacken för att dra i hatten. Sådär fånigt. Uuuä.

B-Celebrity enemy

En del folk i Luleå verkar veta vem jag är. De känner kanske igen mig från min byline. Det är ett nytt fenomen. A gift and a curse. De flesta håller eventuella åsikter för sig själv. Andra inte. Inte de som kommer fram på krogen. "Öh! Kristoffer Viita! Öh!"

Jag vet inte om det här är något unikt för lokaltidningar och människorna som läser dem. Att det kommer fram folk och ska ta på journalisterna. Slita dem i armen och berätta varför man har fel. Finns det i Stockholm? Göteborg?

"Öh! Viita! Jag har läst allt du har skrivit och du har aldrig skrivit en positiv recension". Nähä. Nä det har jag förstås inte. "Det är lätt att vara anti hela tiden! Men 'he är ju sant, man måste ju jämföra allt med det bästa. Är det inte Terminator 2 så är det ju sämst".
Jag vet inte om jag ska få hybris eller känna mig värdelös när någon så solklart inte förstår något jag skrivit. Trots att han "hade läst allt".

Samtidigt som jag fått någon slags mikroskopiskt kändisskap kan jag gotta mig i att vara dubbad B-artisternas fiende nr 1 här uppe. Jag skvallerjournalistade och bloggade om fylleslaget under Kirunafestivalen för typ en månad sedan. Jag skrev om och namedroppade några idolkids som betedde sig som dagisungar på fyllan. Tjyvrökte, hårdsöp och juckade varandra i röven som lumpare (Snygg-Erik).
Det är på grund av mig som PDOL infört ett bloggförbud när det gäller efterfesten. Vi höll inte ens på att komma in på årets efterfest på grund av det. Artisterna kände sig visst inte trygga längre. Haha.
Hunter S Thomson tyckte att "ingenting är Off the record" och hade jag skrivit om politik hade jag säkert använt det citatet som någon slags moralpelare att luta mig mot. Men det är ju helt överflöidigt i det här fallet, för att inte tala om helt världsfrånvänt. Det här är ju bara skvaller om helt oviktiga människor som gör helt meningslösa saker. Och kanske viktigast: I en, om man ser till rådande geografisk makthierarki, en helt oviktig plats i Sverige. Vem bryr sig? Och det verkar som att även de som läser ändå inte förstår. Ibland kan jag också glömma bort att t ex idolbarnen tar sin karriär på fullt allvar. Jag glömmer liksom att alla inte vet att de är på skämt. Vanlig skvallerjournalistik är ändå tvärtom, den låtsas ju som om det faktiskt finns något att berätta. Men jag tror alltid att ingen läser. Det är alltid min utgångspunkt

Ursäkta om det här blev lite... Jag känner mig lite tom efter så mycket recenserande. Trött på att tycka tycka tycka. Särskilt om saker jag kanske inte tycker är särskilt viktiga att tycka något annat än illa om.
Men okej, om jag nu måste: Nya "Public Enemies" är helt okej. Nothing more nothing less.

Hemlängtan.

Man, I could really go for a sprite right now.

Det här inlägget skulle egentligen handla om mitt hat för uttrycket "Bara en sån sak" i text.

"Dessutom gillar han att äta grädde med knäckebröd, bara en sån sak".

"Och hon stryker alla sina kläder på balkongen, bara en sån sak".

"Och just det: Han badar sitt ansikte i mjölk en halvtimme varje morgon. Bara en sån sak."

Bara en sån sak, vadå? Som om den saken vittnar om något.
Det är ju en oavslutad mening till att börja med. Bara en sån sak - och sen - betyder att blablabla. Eller: bara en sån sak - och sen - skulle göra den och den avundsjuk. Inte så svårt, right?
Wrong indeed. För några minuter sedan twittrade stureplansprofilen (jag väljer att använda det epitetet) Carl M Sundewall:

"Jan Helin blir intervjuad. Har inte heller ryggsäck, men namndroppade precis Bengan från Bagarmossen. Bara en sån grej."

Förvisso en fortsättning på ett tidigare fört tweetresonemang om att riktiga journalister bär ryggsäck (?) men ändå. Det är som om den där "saken/grejen/prylen" ger honom amnesti från att anstränga sig att beskriva vad som är så jävla speciellt. Ofta handlar det om något sådär lite skönt knäppt beteende. Då drar man till med det där. De slappa uttryckens kejsare.
Det här inlägget skulle alltså handla om det (i väntan på långposten om "Fem sporter jag föraktar"). Sen såg jag detta klipp och glömde allt annat. Jag vill ha en Sprite!

Konsumentjournalistik: Kalaspantad!

Ah. Slutet på månaden ungar. Ni vet vad det betyder: Juicekalas! Eller nä, men visst måste man älska hur konstnärliga det här budgetjuiceföretaget varit? Att syrran sprutar pulpa i brorsans öga. BUSIGT.
Men men, slutet av månaden som sagt. Det betyder inte mer än ren jävla tomhet på alla tänkbara sätt. Mest folkhemspoetiskt blev det idag när jag gick till mitt lokala willys med folkölburksskörden som legat i köket. Väl framme vid pantmaskinen upptäcker jag dock detta budskap:

WTF? Inga molotov cocktails? Tror de att jag skulle klampat in maskerad med en färdigtänd petflaska full med t-sprit, redo att spränga hela pantamera-skiten åt helvete, men ändra mig bara för att de lagt dit en liten förmynderlig stopskylt. Nej, skulle inte tro det! Att någon kan tala om för mig hur jag pantar mina colabottnar.
Och vadå inget giftigt? Ska jag panta en kobra?