Everyone loves you when you're dead (Aftonbladet 18/4)

Det är lätt att glömma att Neil Strauss faktiskt är journalist. För några år sedan blev han sektledare för sexuellt frustrerade män med raggningbibeln The Game, och senare för paranoida survivalister med boken Emergency, en guide till att hantera stora katastrofer.
Men hans brödföda har alltid varit att hänga med världens största stjärnor för New York Times, Spin och Rolling Stones räkning. I Everyone loves when you're dead har han gått tillbaka till gamla inspelningar och försökt vaska fram döda och levande ikoners essens, deras true colors, som kommer fram i små pauser och scener som ofta suddas ut i vanlig tidningsredigering.
Som när Tom Cruise blir stressad för att hinna till ett möte, ställer sig upp och boxar till klockan som gett honom infomationen. Och säger: ”Vi måste gå, NU”.
Strauss snackar med Marilyn Manson om att röka människoben, dricker bärs med Bruce Springsteen och leker stafett i att knäppa upp BH-ar med Ludacris. Men han drunkar inte helt i rockjournalistikens värsta klyshfester med knark och knulla. Han diskuterar spiritualitet och taskiga barndomar. Eller genus med Joni Mitchell efter att ett fan gett henne komplimangen ”du är världens bästa kvinnliga singer/songwriter” på vilket hon svarar ”Det är som att säga att jag är världens bästa neger”.
Han träffar en tillfälligt nykter Rick James som berättar om sin prioritering av droger (han turnérade inte i några länder där han inte kunde få tag på kokain), vilket blir djupt tragiskt när Strauss kommer med facit att James dog av hjärtstillestånd med narkotika i blodet.

intressantast blir det när Strauss söker sig utanför de lyxiga delarna av popkulturindustrin. När han besöker en rasistfestival i amerikanska södern, kollar på våldsamma Baile funk-slagsmål i Rios kåkstäder och turnérar den Isländska landsbygden med det inhemska emocountrybandet The Funerals.
Han lyckas förklara varför vissa usla band och trender startats. Som när han besöker Bakersfield i Kalifornien och beskriver den som ”A shitty place to live and a shitty place to visit”. Det är sångaren Jonathan Davis hemstad, som triumferande svarar ”Ja nu är du förbannad, och du vill starta ett band som heter Korn, eller hur?”.
För ett par veckor sedan blev Neil Strauss kontaktad av en högt rankad agent inom FBI, enligt ett pressmeddelande från hans agent. Byrån ville anlita honom för att slipa sina agenter i förhörteknik mot hårt kriminella. The Game var redan obligatorisk läsning för deras fältagenter. Everyone loves you when your dead skulle göra nytta om den delades ut till journalister som vill lära sig intervjuteknik.

KV.


Publicerad i Aftonbladet kultur 18/4

Självspridande reklam (Aftonbladet Kultur 11/4)

Pr-byråerna har förstått att utnyttja det faktum att journalistikens status och löner sjunker.

En journalistisk idé är som ett fat råolja: dyr och tidskrävande att jobba upp, tacksam att komma åt gratis, även om leverantören är lite skum.

Ett aktuellt exempel på när pr och press möter varandra dök upp för en dryg vecka sen, när många fnissade framför sina datorer åt en annons på arbetsförmedlingens hemsida. Det stora magasinet Amelia sökte folk för låtsasjobbet strandtestare: ”Bland arbetsuppgifterna ingår att åka på utflykter, vila i solstolar och dricka vin på lokala tavernor”. Annonsen spreds snabbt på internet. En av dem som hakade på var Dagens Nyheter På Stan (1 april), som skojade om att de var överkvalificerade för jobbet. Tyvärr reflekterade inte redaktionen över att de gett en av Sveriges största damtidningar reklam utan att ta betalt för utrymmet.


Pr-tricket med jobbannonsen blev en lyckad mikroversion av ”The best job in the world” – där en turistbyrå 2009 annonserade ut jobbet som fastighetsskötare på en paradisö utanför Australien. En megasatsning som fick tungt medialt genomslag över hela världen och i dag är ett populärt studiecase på marknadsföringsutbildningar.

Enligt de samtida filosoferna på reklambyrån Studio Total är den här sortens kampanjer och medialt fokus nyckeln till framgång. Det räcker med att bli uppmärksammad (varefter pengar magiskt regnar ner från himlen).


En logisk följd på kravet att göra ett stort genomslag är ännu mer aggressiva metoder för att påverka journalister.

Några dagar efter Dagens Nyheters artikel ringer min telefon.

Ebba Hultqvist (känd från Skärgårdsdoktorn) frågar mig om jag är frilansjournalist. ”Jo, det är jag”, säger jag, och hinner föreställa mig hur mitt varumärke blivit tillräckligt lönsamt för att bli headhuntad av en redaktion med stor kreativ frihet, lugna arbetstider och feta sedelbuntar i arvode.

Men Hultqvist ringer från Westanders pr-byrå och vill ge mig info om en kommande reklamfilm. Jag får veta att Thorsten Flinck tydligen ska samarbeta med en av byråns kunder. Hultqvist, som i detta fall också jobbar tillsammans med reklambyrån Jung von Matt, ger förslag på ett reportage som jag skulle kunna skriva.

Hon levererar till och med en färdig vinkel: att skådespelare och konstnärer blivit mer beroende av att synas i reklam – och att detta är något positivt.

Den här sortens info i mejlen är inte ovanlig, och så långt är telefonsamtalet inte mer än ett ovanligt personligt pressmeddelade. Det blir märkligt först när hon undrar om jag brukar skriva klart artikeln innan jag säljer in den, hur mycket energi jag brukar lägga ned i en pitch och vilka tidningar jag skriver för?

Sedan kommer ett ultimatum: ”Det skulle vara bra om du hörde av dig så fort som möjligt med ett beslut om du vill skriva om det här.”

Nu vet jag inte vad jag ska svara. Både ja och nej skulle betyda att jag accepterar villkoren för pr-maskineriet. Så jag väljer att inte ge något besked alls.

Dagen efter ringer hon igen. ”Om du inte vill ha det här kanske vi kan sälja det till någon annan, eller ... förklara det för någon annan.”

Hon har säkert rätt.


Men jag hoppar ändå inte på den spökskrivna artikeln, trots att jag klättrat så högt upp i den journalistiska näringskedjan att jag inte längre behöver tänka ut mina idéer själv.

Fast jag tror inte de kommer att ringa mig igen.

KV.

Publicerad i Aftonbladet Kultur 11/4

Raekwon (Nöjesguiden 31/3)

Ni minns kanske att jag nyligen skrev en krönika om rappare som blir arresterade på lösa grunder för småbrott? Well, det hände med Raekwon när han spelade i Stockholm i torsdags. Jag träffade honom innan för en intervju. Man kan ju säga att jag varnade honom...

***


Raekwon The Chef har på sig solglasögon när jag träffar honom. Wu-Tang Clans tyngste medlem tar inte av dem under hela intervjun, eller under konserten samma kväll. Som kollektiv gjorde Wu-Tang Clan ett nedslag i hiphophistorien på nittiotalet för att sedan splittras ut i flera nischade soloprojekt. Raekwon, som många anser är Wu-Tangs störste talang, blev upphovsmannen till genren cocaine- och mafioso-rap. En hedersfixerad och drogindränkt rapstil där berättelser, snarare än poetiska formuleringar, står i fokus. En bana han har hållit sig på sedan hyllade debuten Only Built 4 Cuban Linx, som fick en nästan lika hyllad uppföljare förra året.
Hans nya album, Shaolin vs. Wu-Tang, är en återgång till klanens flirtande med gammal Hongkong-filmsestetik. Trots att han nyligen har konverterat till islam verkar Raekwon rätt flexibel med hela ”haram”-konceptet.

Hey Rae. Läget?
– Uuh, mina ögon brinner...

Dina ögon brinner?
– Jag har rökt det där goda gräset, druckit den goda spriten...

Du vet att gräs är ”frowned upon” i Sverige?
– Säljer de inte gräs här?

Jo, de säljer det men...
– Men det är svårt att få tag på den bra skiten?

Well, de kan vara lite arga bara. Jag tänkte börja fråga om din nya skiva, den känns som ett nytt kapitel i Wu-Tang-mytologin...
– Ah, exakt, great words, great words. Ett nytt kapitel, japp.

... så vad fick dig att gå tillbaka till världen med Shaolin och ninjor?
– Vi ville återvända till Wu-Tang-soundet igen. Den här gången för 36 Chambers-fansen, de som har varit med från början. Det här är dedikerat till... (rapar), ursäkta, dedikerat till de äkta Wu-Tang-fansen. Shaolin är det mentala, samtidigt som det är vårt hemland. När du tänker på Wu-Tang Clan tänker du att vi representerade Shaolin. Det är där vi kommer ifrån. Wu-Tang-sidan är den egoistiska, rebelliska samurajen och Shaolin är den militanta sidan som är disciplinerad. De utmanar varandra och slåss, men i slutändan inser de att de representerar samma sak. Jag vill bara säga att Wu-Tang-arvet alltid kommer att vara en del av min musik samtidigt som Shaolin-sidan i mig måste växa.

Raekwon är en av få gamla rappare (han är 41) som inte har blivit bitter över yngre talangers stora framgångar. I ett klassiskt YouTube-klipp hyllar han alla från Rick Ross till Lil Wayne. För inte så länge sedan samarbetade han med Justin Bieber.
– Många var oroliga när jag, Kanye West och Justin Bieber skulle samarbeta. De trodde väl att det skulle urholka den jag är som artist. Men... det gjorde det inte. Jag vill alltid göra prylar som får folk att säga ”shit, det här låter ju bra”. Jag fick äldre att respektera Justin Bieber och han fick yngre att respektera mig. Och jag tror att det är vad hiphop handlar om, att respektera varandras generationer.

Varför tror du att den här ninja/shaolin/karate-grejen blandar sig så bra med gangstarap fortfarande?
– Jag tror att folk älskar allt det som Wu-Tang uppfann. Det är så autentiskt att säga ”your tongue is the sword” – att allt som kommer ur din mun är som att svinga ett svärd, och hur du håller ditt huvud högt. Jag tror att folk kan respektera den logiken. Wu-Tang har alltid varit en grupp som har tagit fram trender. Det kan handla om sneakers eller om en rad som ”swinging through your town like the neighbourhood Spider-Man” – plötsligt kommer Spider-Man-filmen och tjänar in 300 miljoner dollar den första veckan. Så du vet, Wu-Tang har gjort så mycket för underhållningsvärlden att folk älskar oss för det. Det är därför ingen skulle kunna säga något dåligt om oss. Vi öppnade inte bara dörren för artister musikaliskt utan också för kids från urbana områden som inte har någonting. Vi hade ingenting heller, men vi gjorde det till något stort. Och vi visade många andra gäng hur de kunde följa samma väg. Se på Young Money idag, det är Wu-Tang all over again. De kom samman som en grupp och nu har de olika soloprojekt men representerar som en familj. Vi lärde folk att vara som en familj i den här industrin.

(Raekwons manager, som har rakad skalle, imamskägg och säckig hoodie informerar mig om att jag bara har en fråga kvar)

Minns du när du var i Sverige 96, 98?
– Uh, shit det var typ tolv år sedan...

Det finns en gammal skröna om när ni spelade på Hultsfredsfestivalen.
– Okej.

Ni skrek att alla tjejer skulle komma till backstageområdet efteråt.
– Oh shit...

Och sedan hade ni sex med halva festivalen.
– En grej som jag tror att folk behöver förstå med Wu-Tang Clan är att vi är sociala. Vi älskar att komma till en stad och ha kul i den stan. Nio gånger av tio vill snubbarna vara med tjejerna. Kanske knullar de eller whatever. Men det handlar om att vi är sociala. Vi har aldrig varit en grupp som har kunnat spela och sedan inte gå ut och skaka hand med fansen. Och du vet snubbar är snubbar, de vill träffa kvinnor. Men samtidigt är det inte bara det det handlar om.

Men jag känner en tjej som säger att du kan vara pappan till hennes barn.
– Oooh... jag vet inte man, du kommer förmodligen att höra den skiten överallt. Det är galet. Haha shit, hur fan kan du slänga ut en sådan grej? Ta inte med det i intervjun, snälla. Du försöker starta någon skit. Du ljuger, va?

Haha, Ja, jag ljög.
– Hahaha! You're funny man!

KV.

Publicerad på Nöjesguidens Webb 31/3

DN ger Amelia gratis PR

Har ni också fått den här jobbannonsen?

Uppdrag: Att under fyra veckor för magasinet Amelias räkning testa badstränder i fyra världsdelar.

Bland arbetsuppgifterna ingår att åka på utflykter, vila i solstolar, dricka vin på lokala tavernor samt andra vanligt förekommande uppgifter i kommersiell strand- och turistmiljö.
På vissa orter kan även mottagande av helkroppsmassage, drinkprovning, snorkeldykning samt bokläsning efterfrågas.

Jobbet finns väl säkert på riktigt, men poängen med annonsen är förstås att starta buzz för Amelia. Hela deras varumärke bygger på att sälja den här sortens lagomtempererade livsnjuteri. Ah, ingenting är som det verkar i denna mysiga Studio Total-era vi lever i.
DN påstans åsiktsmaskin har gjort ett copy-paste-jobb med annonsen och raljerar över dess lustighet: "Åsiktsmaskinen är egentligen överkvalificerad, men okej då. Ta det inte som ett aprilskämt".
Jag tror att Amelia precis fick gratis annonsplats i Sveriges största morgontidning.

Hussle

Mongot som punchline (Norrbottenskuriren 17/3)

Jag har inte sett den nya svenska filmen ”Hur många lingon finns det i världen” men om en skribent behövde vara insatt i ämnet hon eller han ska skriva om hade de flesta välbetalda krönikörer varit arbetslösa nu.
Filmen handlar i alla fall (enligt trailern) om en ung arbetslös kille från Stockholm. Tack vare en jobbcoach på arbetsförmedlingen får han i uppdrag att lära ett gäng utvecklingsstörda från Hudik hur man sjunger och dansar. Trailern antyder också att han genom en slags ”inre resa” går från trångsynthet (”de är inte farliga va?”) till klarhet, och lär sig vackra saker som tolerans och empati. En feel good-komedi om mänsklig värme helt enkelt. Och när livet verkar komplicerat och stressigt dyker en person med downs syndrom upp och säger vad alla redan tänker.

”Kan det gå fel när I en annan del av Köping möter Så som i himmelen? Det täcker väl in en stor del av svenska folkets krav på en biofilm (nej, jag är bara så här cynisk ibland, när jag försöker tänka som svenska filmkonsulenter)” skrev SVDs filmkritiker Hynek Pallas i sin blogg och satte fingret på den svenska biomonopolmarknadens ointresse för både smak och strukturer.

”Hur många lingon” är inget unikum. Bevismaterial B: ICAs sömniga reklamserie om en lobotomerad personal i en matvarubutik. För bara nåt år sedan rekryterade de Jerry, en förståndshandikappad man vars roll i företaget var oklar (omyndigförklarade personer brukar väl inte jobba på ICA?). Men hans mentala handikapp gav de copywriters, som redan använde vänsterhanden, en god avslappning. Varje skämt behövde bara byggas kring Jerrys mentala handikapp. ”Det här kanske inte är politisk korrekt, men jag hör inte vad karln säger” - menar Jerrys kollega efter att Jerry gjort ett ”mongoljud”, ett läte vi senare förstår är hämtat från chefen Stigs tandvärk.
Bevismaterial C är att SVT också hoppat i säng med det här konceptet. I ”Dansbanan i Tefteå”. Där är en av de mest tongivande karaktärerna utvecklingsstörd, men beskrivs i programmet som ”lite eljest”.

Att medier nu ”släpper in” utvecklingsstörda i kulturen är kapitalistisk cynism förklädd till omtanke. Eller vad tror ni? Låt säga att en person med downs syndrom får en fotboll i skallen och sedan står kvar med ett korkat ansiktsuttryck (scen ur lingon-trailern). Finns det någonting mer i det skämtet än ett hån mot handikappade? Är det ett lager av ironi som gått mig över huvudet?
Av någon anledning verkar det heller inte bo några utvecklingsstörda människor i storstäderna. De skildras alltid som en naturlig del av floran i små hålor eller kranskommuner som Köping, Hudik eller Tefteå.

Dessa insikter bäddar förstås inte för moraldebatt utan för en egen programidé som jag av godheten i mitt hjärta ger bort kostnadsfritt till något driftigt produktionsbolag:
Titel: LILLA LUMPEN – försvarsmakt med värme.
Plats: i19 i Boden.
Koncept: Sju förståndshandikappade kämpar ska lära sig hantera vapen, vildmark och laga frystorkad mat enligt samma utbildning som värnpliktiga 18-åringar. Detta leder självklart till "förvecklingar och dråpligheter".
Varje vecka sker en utröstning där svenska folket ringer in och bestämmer vem som måste åka hem.

KV.

Krönika publicerad i Norrbottenskuriren 17/3

Varför tänker ingen på mig? (Nöjesguiden Mars)

I en gammal HBO-special berättar Chris Rock hur man kommer undan med mord i USA: ”Det räcker med att du skjuter någon i skallen och sedan petar ner en demokassett i fickan på dem”. Hans rant om att ”The government hates rap!” verkar stämma fortfarande. Ju bättre rap, desto mer verkar polisen hata dem som producerar den. Men det viktiga nu är inte att belysa rasistiska strukturer, utan att fokusera på offret i sammanhanget: mig. Hur ska min mp3-konsumtion tillfredställas? Alla mina favoritrappare åker in och ut ur arresten och vissa får långa domar för småpotatis som marijuana, kodein och vapeninnehav. Ska jag sluta lyssna på Lil Wayne, T.I., Z-Ro och Gucci Mane? Borde jag börja tänka mer långsiktigt? Kanske börja hänga på Spotify – ålderdomshemmet dit hiphopalbum kommer när de blivit över 100 år gamla – istället för på nyhetsfärska Digitaldripped?
Machorapparen Waka Flocka Flame gjorde en av förra årets bästa skivor: Flockaveli. Den hårdaste gangstarap som någonsin har producerats. Som ett brev på posten blev Wakas video till Hard in da Paint nedstängd under inspelningen i Los Angeles-ghettot The Jungles. Polisen tyckte typ att det blev ”för mycket spring”. Ett par veckor senare blev Waka också arresterad för gängaktivitet på lösa grunder. Det är logiskt att han tröttnade, fick kalaskula och släppte den förtidspensionerat osande låten Rap Game Stressful – en naturlig fortsättning på den utbrända hymnen Fuck This Industry.
Wakas mentor, den plufsige kokainrapparen Gucci Mane, bröt mot borgen och blev så pass deppig när han åkte fast att han skrev in sig själv på mentalsjukhus. Atlantarapparens sätt att sedan förklara sig mentalt handikappad oavsett läkardiagnos blev att tatuera en stor glasstrut i nyllet med texten ”brrr”.
Kyligt, och jag fattar varför Gucci skiter i allt. The government hates rap, liksom. Lindsay Lohan och Paris Hilton kanske blir mobbade av skvallerpressen, men de kommer undan med böter och rehab för sitt knarkande. Och lagen verkar älska en äkta vit och rik rumlare. Att kvinnomisshandlaren Charlie Sheen röjer omkring och gör kaffeved av hotellrum över hela USA verkar vara rätt lugnt, så länge han inte missar för många inspelningsdagar av Two and a Half Men.
Just nu är det ingen brist på bra rap, men det kan när som helst förändras. Rappare kommer att fortsätta offras och jag har ingen makt att påverka. Jag kan bara hoppas att det blir någon tråkig som åker dit nästa gång. Typ Drake.

KV.

Människor vi hellre ser i fängelset:

Mel Gibson
Visst, han är anti-semit och påstådd kvinnomisshandlare. Men det är ingenting: I vår spelar Mad Mel huvudrollen i The Beaver. En nedbruten familjefar vars psykoterapi består av att KBT:a ut hjärnspöken genom att fista en uppstoppad bäver.

Lena Adelsonh Liljeroth
Kulturminister som tror att kultur och korpfotboll är samma sak. Det vill säga något som inte ska provocera eller vara svårt att förstå. Hon vill även att konst ska vara dyr att köpa och skapas under hobbyverksamhet utan lön. Vi yrkar på livstid.

Roman Polanski
Våldtog en 13-åring. Jo, det var ”rape-rape”.

Publicerad i Nöjesguiden 25/2