Da-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na...

Då har jag alltså sist av alla i hela världen sett The Dark Knight.
Bra film som inte helt konstigt skördat treor i alla dagstidningar, det kan bero på att de akademiska kritikerna läste Strindberg och inte Frank Miller som unga? Recensionerna har då varit ganska fria från en nördighet som hade varit nice att läsa. Alla, även jag, har så stor distans till filmen att det blir lite tråkigt.
Det hade varit kul att läsa en fempoängsrecension i någon större dagstidning istället för att behöva googla runt bland bloggar. Min tid, för tillfället spenderad med att spana in en arg blondin på Arlanda flygplats, är för dyrbar för sånt svammel.
Men som alla andra Urkels älskade jag Heath Ledger. Det är psykologin kring hans karaktär som gör filmen intressant överhuvudtaget. Alla andra små sidoplots kändes ju föga halsbrytande. Vad var förresten grejen med att Scarecrow var med i 30 sekunder i början? Jag blev i alla fall Ledgered.
Det är väl i och för sig alltid skurkarna som varit skönast i Batmanfilmerna (Jag har inte läst serien då Batman är 65 och trött och sämst men de kan jag annars tänka mig är jävligt bra).
Igår har jag för mig att jag tyckte att det hade varit en jättebra film om det inte vore för Batman".
Bales skrikviskningar är nästan pinsamt töntiga. Fightingscenerna såg precis som i förra filmen ut som grötig robotdans. Dra tillbaka näven efter smockan Bruce, upp med garden! Plus: varför måste han använda fem kilo make-up runt ögonen varje gång han tar på sig lädret? Jokern är åtminstone ingen closet-fag, han står för sitt smink. Och sötast är han i sjuksköterskeuniform.

Top-5 Batmanskurkar:

1. Catwoman
2. Pingvinen
3. Jokern
4. The Mad-Hatter
5. Bane (i den tecknade serien som gick på kanal 5 när man var liten)

PS. I köket med Little Marbles är augustis poplåt