Da-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na-na...

Då har jag alltså sist av alla i hela världen sett The Dark Knight.
Bra film som inte helt konstigt skördat treor i alla dagstidningar, det kan bero på att de akademiska kritikerna läste Strindberg och inte Frank Miller som unga? Recensionerna har då varit ganska fria från en nördighet som hade varit nice att läsa. Alla, även jag, har så stor distans till filmen att det blir lite tråkigt.
Det hade varit kul att läsa en fempoängsrecension i någon större dagstidning istället för att behöva googla runt bland bloggar. Min tid, för tillfället spenderad med att spana in en arg blondin på Arlanda flygplats, är för dyrbar för sånt svammel.
Men som alla andra Urkels älskade jag Heath Ledger. Det är psykologin kring hans karaktär som gör filmen intressant överhuvudtaget. Alla andra små sidoplots kändes ju föga halsbrytande. Vad var förresten grejen med att Scarecrow var med i 30 sekunder i början? Jag blev i alla fall Ledgered.
Det är väl i och för sig alltid skurkarna som varit skönast i Batmanfilmerna (Jag har inte läst serien då Batman är 65 och trött och sämst men de kan jag annars tänka mig är jävligt bra).
Igår har jag för mig att jag tyckte att det hade varit en jättebra film om det inte vore för Batman".
Bales skrikviskningar är nästan pinsamt töntiga. Fightingscenerna såg precis som i förra filmen ut som grötig robotdans. Dra tillbaka näven efter smockan Bruce, upp med garden! Plus: varför måste han använda fem kilo make-up runt ögonen varje gång han tar på sig lädret? Jokern är åtminstone ingen closet-fag, han står för sitt smink. Och sötast är han i sjuksköterskeuniform.

Top-5 Batmanskurkar:

1. Catwoman
2. Pingvinen
3. Jokern
4. The Mad-Hatter
5. Bane (i den tecknade serien som gick på kanal 5 när man var liten)

PS. I köket med Little Marbles är augustis poplåt

Panda

300! 300 millie! The Dark fucking Knight har tjänat 300 miljoner dollar och jag har fortfarande inte sett skiten. Igår såg jag istället såg jag en nedladdad version av den där fucktard-pandan som lär sig Kung-fu. Det är en nice våldsfilm för barn, det är vi förvisso inte särskilt bortskämda med. Men att ploten är densamma som i Rattatouille stör. Tjockispandan (ja gud han tänkar typ BARA på mat, precis som alla tjocka människor) gör uppror mot sin faders önskningar genom att börja träna Kung-Fu istället för att ta över nudelbaren. När Jack Blackpandan ska lära sig slåss visar sig inga pedagogiska knep fungera, dvs att spöa på honom på olika sätt. Månne en subtil kritik av den amerikanska skolsystemet? Subversivt är ordet som rinner likt ett kristallklart älvvatten genom hela filmen.

Joker Recount

Jodå. The Dark Knight spräckte Spideytreans förra boxofficerekord på 151 millie med jag vet inte hur mycket, jag vill inte veta.
På en helg?
Det är lite obehagligt hur en snubbe som ligger och chillar i graven men är levande på filmkopians premiär, hur det kan vara så populärt. Visst är det delvis därför?
Eller är filmen den "bästa seriehjältefilmen of all times"?
Jag vette fan. Christian Bale. Minns ni hur han liksom skrek, fast viskade samtidigt? Det var då, i den fåniga Batman Begins? Jag minns allt den skiten.
Kul för Warner Brothers dock...Och shit, jag vill faktiskt se Dark Knight mer än något annat just nu.
Jag är bara människa, happy?

Ni borde konsumera HBO-filmen om Bush vs Gore-valet 2000. Recount är två timmar med whiteboards och arga telefonsamtal i kontorsmiljö, varvat med typ sju domstolsscener PLUS säkert 100 nyhetshallåor som rapporterar läget på samma monotona sätt. Dessutom vet vi ju hur det går i slutet ändå.
Men här är grejen: Det funkar så grymt bra.
Republikanerna behöver inte spelas som omänskligt onda. De ges ingen scen i vilken de porträtteras med feta cigarrer, drickande blodet av änglar till sin middagsbuffé av sälkött. Vi har redan facit, det räcker med att visa hur de försöker stoppa en omräkning av ofullständiga röster för att vi ska hata dem.
Det finns vissa lite övertydliga modemarkörer just republikan/demokrat-dramaturgin (backslick/underbetald lärare-slipover) men i övrigt är allt okej.

Och jo, Laura Dern. Som republikanska Kathrine Harris. Secretary of state. Med för mycket smink och liksom dålig på att kontrollera sina avslöjande ansiktsimpulser. Jag tycker nästan att det är sexigt hur duktig hon kan vara på att spela lite enfaldig nickedocka. Det är så coolt att hon kan få till det uttrycket med det ansträngda leendet och de oroliga ögonen. Samtidigt är hon sådär Filippa Reinfeldtskt lugn och sansad att det riktigt kryper i min kropp.