Dammit, man! I'm a doctor, not a physicist!

Här är en till sån där film som ska berätta allt från början.
”Wolverine” gjorde det förra veckan med X-men-paketet. Nu gör J.J. Abrams med ”Star Trek” en slags ”När Kirk mötte Spock”-version av alla teknologstudenters heliga Graal.

Allt börjar med lille James Kirks födelse som händer simultant med att hans pappa offrar sitt liv i en maffig rymdstrid. Ett gäng skurkar av rasen Romulans, som med sina fula tribaltatueringar i ansiktet liknar rymdens Hells Angels, har rest tillbaka i tiden för att hämnas på ”Ambassadör Spock” som de ger skulden för att deras planet förintas, eh, drygt 150 år in i framtiden.

Spock blir i sin ungdom mobbad hemma på planet Vulcan. Hans morsa är människa vilket gör honom till ett halvblod och därför ”handikappad” enligt Vulcanplanetens rasistiska normer. Han joinar federationens flygskola istället. Samtidigt, borta på Jorden, hamnar den unge James Kirk i en barfight med federationens piloter. Efter några järn går han dock med på att själv bli rekryterad, förmodligen för att gå i pappans fotspår. Så han hookar upp med Spock, lingvisten Uhuru, teleportör-Scotty och läkaren McCoy. Och, måste förstås snart rädda galaxen också.
Jag har tidigare stört mig på att Star Trek alltid känts så fastlåst i rymdskeppet Enterprise. Alla bara hänger vid kommandocentralen och går varandra på nerverna i sina gula pullovers. "Star Trek" räddas av att allt faktiskt händer för första gången. Man har lyckats lura bort den där innötta känslan.

Zachary Quinto spelar Spock med den torrhet som blivit karaktärens signatur utan att bli en kopia av originalet. Chris Pine uppdaterar Captain Kirk till en bufflig collegekille. Vilket känns logiskt när Kirk hamnar på en vinterplanet och det fläskas på med stora datoranimerade monster som han måste löpa ifrån.
”Lost”-skaparen och ”Cloverfield”- producenten J.J. Abrams har nog som roligast när han får leka med effekterna. Även om han gör en snygg förtjänt i att inte trassla in sig i alla resonemang kring svarta hål, tidsresor och warphastighet som utgör konflikten.

Om man ska vara noga är ju ”Star Trek” en ”När Kirk mötte Spock, när Kirk mötte den gamle Spock från framtiden och när den Spock mötte sig själv”.


Recension publicerad i NSD.

Bonus: Alla McCoys.

PS. Jag hejar förresten på Team Anna Odell.

Vem vet mest?

Den värsta skräcken för ett modernt samhälle är att vetenskapens fynd i en handvändning blir obetydliga. Eller, så var väl tanken i alla fall.
I Knowing spelar den ständigt skallige Nicholas Cage Astrofysikprofessorn John Koestler. En man av vetenskapen.
En dag kommer han över en A4-sida med sifferkombinationer som legat nergrävda i en tidskapsel i 50 år. På ett sånt där "nämen det här kan inte stämma"-sätt förstår John att siffrorna är profetior för katastrofer. Alla förutom tre stora (varav den sista förstås är jordens undergång) har redan inträffat.

Johns son Caleb börjar höra röster i sin hörapparat samtidigt som farsan med sin forskarhjärna försöker hitta en vetenskaplig förklaring till allt mayhem. Men det finns så klart inget att hämta hos psykologi, sociologi, fysik eller astrologi. Hotet kan inte förklaras med annat än luddig religiös logik som bygger på tron om den oundvikliga undergången. Knowing är i och för sig en brutal effektfest av kraschande flygplan och tunnelbanestationer som smashas till smågrus. Sånt som gör den mesta vetenskap överflödig. Men att hotet om apokalypsen bygger på evolutions-förnekande hokus pokus gör att den blir svår att ta på allvar. Det är obehagligt att inte erbjuda ett sista hopp i form av en nördig kille med glasögon. Istället för hopp kräver den här katastroffilmen en tyst underkastelse.

Sifferprofetian, får vi veta, kommer från yttre rymden. Slutet på Knowing har lett till en hel del debatter hur man skall tolka det religiösa budskapet? Som scientologpropaganda? Mycket av idéerna känns igen från deras pseudo-religion, för att inte tala om Tom Cruise-modet som utomjordingarna rockar. Eller är de Jehovas Vittnen? Vanlig kristendom? En av alla forumbesökare i imdb-myrstacken jag damsög menade att regissören helt enkelt bytt ut Gud mot rymdvarelser i en traditionellt biblisk allegori. Kanske för att hävda en alternativ skapelseteori? Ja kanske. Det fullkomligt forsar ut tvetydiga symboler. Aliens med änglavingar, ett nytt utomjordisk Eden och pekningar till en Noahs ark-idé.
Kanske visste inte regissören Alex Proyas själv vad han försökte säga? För att citera en svensk klassiker: "Vem vet? Inte du. Vem vet? Inte jag."

Recension publicerad i NSD 08/05


Andra recensioner: DN, SVD

Strage hann först

Fredrik Strage använder uttrycket "deras heliga Graal" i sin recension av JJ Abrams nytändning av Star trek. Det är kul, förutom att jag använder exakt samma formulering i min recension som inte publicerats i dagens tidning. Jag skrev den alltså igår i torsdags, men nu kommer jag väl framstå som om jag copy-pasteat. Som en Romulansk bandit.

Eller framstå och framstå. De är inte som att jag tror att folk som läser Dn läser mina recensioner. Eller tror jag?

Mitt Anime

För typ åtta år sen såg jag, i princip, all anime som då fanns. Mitt bredband var bättre då, men det var inte det enda verktyget jag hade för att tomglo på all japansk tecknad film. Innan jag blev riktigt insatt kollade jag på engelskt dubbade animefilmer på VHS från "manga entertainment". De var sämst. Förutom Akira och Ghost in the shell var det oftast någon halvhjärtad plot där hjälten skulle döda eller, ibland, knulla rätt boss för att bli av med någon slags förbannalse.
Sen tog en drös med studenter från Sveriges osexigaste universitet, Luleå tekniska, tag i saker. De hade frisyrer som skogens småvilt men lyckades hyra en bio där de visade all anime de laddat ner. Jag minns att det var rätt skön stämning där. Även om de också kollade på väldigt mycket dåligt.

Några minnesvärda skräckvisningar som ploppar upp är sex epar om en tjej där handlingen kretsade kring hennes jättepipiga röst. Åtta avsnitt med en lärare som var pedofil på ett "charmigt" sätt. Och när studenterna grät över att en tecknad figur dog i deras favoritserie - Fushigy Yugi. Det är något speciellt med att kolla på tecknad film i 24 timmar, det gratinerar hjärnan.
Needless to say så var jag nere med den där skiten långt innan alla Miyazakifilmer gick upp postumt på svensk bio och kanoniserades som det bästa mänskligheten hade varit med om. Nu när "Nausicaa - valley of the winds" gått på bio och är sådär ny-aktuell tog jag och såg om den. Självklart hade jag kvar en bajsnödig idé om att "anime är bäst på japanska" och gick därför miste om Shia LeBeuf och Edward James Olmos i den dubbade versionen.

Nausicaa var i alla fall riktigt bra. Den här post-apokalyptiska djungelvärlden där naturen slår tillbaka har ju ett budskap av samma patosnivå som Stefan Jarls.
Princessan Nausicaa är duktig på att slåss, men värnar ändå om miljön, till skillnad från resten av de överlevande människorna. De är mest peppade på att bränna ner den förorenade skogen (som om det skulle hjälpa). Några av dem försöker återuppliva ett vapen som människorna byggde innan alla på jorden dog och sensmoralen är förstås att vi upprepar våra misstag. Det ekovänliga budskapet körs i en mixer tillsammans med en gammal religiöst klingande legend och en hel del snygga fighter och drömska flygsekvenser när Nausicaa mästrar sin glider. Nausicaa är inget liten flicka, även om hon inte direkt ger uttryck för könsmognad så är hon en vuxen kvinna i en flickas kropp. Det märks att hennes veg-engagemang inte är någon temporär tonårsrevolt när hon hela tiden måste kompromissa sig själv.

Om man tänker efter är Nausicaa - Valley of the winds väldigt substantiell för att vara Miyazaki. Nu är mitt minne lite rostigt. Men Laputa – Castle in the Sky minns jag som ganska mörk. Däremot Totoro och Kikis delivery service är inte annat än bufféer av gullighet. Porco rosso...Hmm vi kör en lista istället. Det är lättare:

Miyazaki top-3:

1.Nausicaa
2.Mononoke Hime
3.Laputa

Ett tips då, på tal om hjärndöd hack n slash anime:

snuskig rappin pasta dude

"the ad was pulled from TV after a public outcry over what people perceived as Pasta Dude smackin' some imaginary ass, in his pasta dance. God bless America. " //Via Gawker

Dominos Pasta DUDE!

(död)grävande journalistik

Journalister älskar att se andra journalister på film. Jag själv är inget undantag, även om jag inte håller på med sk “skjutjärnsjournalistik”. Jag är också del av en ny generation skribenter (eller var det “Blåst” som Fridolin sade?). Internet har spelat en större roll för mig än de papperstidningar jag växte upp med att se gå till tryck.
I “State of Play” finns inget internet.
Trots att ny och snabb teknik finns tillgänglig har Cal McAffrey (Russel Crowe) en dator som är 16 år gammal. Han kör en gammal Saab och på huvudet växer långt ovårdat murvelhår. En man som gillar att göra saker ordentligt. Eller långsamt då. Trots sin groteskhet är han den ende av alla män i filmen som framstår som någorlunda viril. Han har kvinnor omkring sig hela tiden och charmar allihop till slut. Kanske är förhöjandet av fulhet en gammal journalistklysha som lever tack vare allt ytlighetsförakt.
Cal börjar utreda en tjock konspirationsgröt så tjock att det rinner över på tallriken. Hela USAs homeland security håller på att monopoliseras. Detta är kopplat till: a) En politikers (Ben Affleck) hemliga kärleksaffärer b) Cals vänskap med samma politiker c) Hans förhållande med samma politikers fru och d) Hotet om att ett storföretag skall köpa upp The Washington Globe, som efter det bara kommer anställa bloggare (som Rachel McAdams käcka karaktär).
Det hade förstås varit lustfyllt att pissa på allt det här och kalla det “konservativ romantik“, men det funkar faktiskt. Det funkar på alla sätt som en politisk thriller ska göra.
Russel Crowe och hans spritfetma är gammelmedias siste riddare och tillsammans ska de göra ett riktigt jävla gräv.

Järvinfluensan

Det har varit mycket tjafs kring den här prequel-filmen till X-mentrilogin. Bakgrundshistorien om järvmutanten Jimmy Logan, Wolverine, läckte i ofärdigt skick ut på nätet innan premiär. Många av actionscenerna såg patetiska ut. Men man lovade att den riktiga filmen skulle vara i bättre skick (vilket många sen hävdade att den inte gjorde). Sen blev en reporter på Fox news sparkad för att ha recenserat den ofärdiga versionen och nu har premiären av ”Wolverine” skjutits upp i Mexico på grund av svininfluensan.
Vad betyder det här för den färdiga produkten? Well, kanske inget, direkt. Förutom att ett par kritiker fått rätt. En del saker fortfarande ser rätt löjliga ut.

Jimmy Logan (Hugh Jackman) och hans bror Victor Creed (Liev Schreiber), senare Sabretooth i de andra X-menfilmerna, blir medvetna om sina mutantkrafter i Kanada på 1850-talet och spenderar uppväxten med att fly sina hem. Redan i montaget till förtexterna där brorsarna med odödlig lätthet utkämpar alla amerikanska krig visar det sig att Victor är psykopaten av de två. Han har inga problem med våldtäkt eller att skjuta civilia.
Efter att ha mördat ett befäl, dömts till döden (och naturligtvis överlevt) rekryteras bröderna till en elitgrupp med andra mutanter, som med regeringens finanser försöker hitta nya sätt att utnyttja mutantkrafter som vapen (what else?) i USAs globala korståg. Härstamningen av Logans oförstörbara adamantiumskelett skildras pliktskyldigt. I övrigt frossas det i olika mutantkrafter och tung action. Ungefär hälften av de dyraste scenerna är toppade med dåliga repliker och utdragna slagsmål, men den andra hälften är ibland drop-dead-fantastiska.

När Wolverine testar sina nya adamantiumklor för första gången är det inte en vacker syn. Hemma hos en par gästvänliga lantisar råkar han ofrivilligt slicea sönder halva toaletten, men det största problemet är att klorna ser så fånigt animerade ut att man frågar sig om effekterna är lika gamla som Järven själv. Den bästa scenen är när Hugh Jackman boxas mot en gammal kollega som gått upp 600 kg sen de träffades. Logan får några smockor stora som badbollar och tunga som stål i ansiktet. Sen spöar han skiten i fettberget och avslutar med att släppa ut klorna rätt genom boxninghandsken. Så pass komiskt sköna serietidningsgrejer ursäktar annat flum. Tyvärr har många av Wolverines macho-charmiga oneliners slarvats bort.