(Äntligen) King of the smalltownhorror

En Gordonsk iaktagelse kring Stephen King är att skräckförfattaren alltid fnular ihop en skitläskig och spännande början med en massa scary stämning. Med vad det nu brukar vara, vardagliga personer i extrema situationer? Och precis när man undrar som mest: "SHIT, hur ska detta sluta?" så slänger han in lite spöken, utomjordingar eller nåt likvärdigt. Ja ni vet, det alltid känns så jävla töntigt och fel. Minns de där köttätande pac-manbollarna med pixliga huggtänder i Langoljärerna?

Prylen är att han gör samma grej med stämningen och sedan det övernaturliga i The Mist. Men, I'll be damned to take over hell - om det inte fungerar för en gångs skull.

En dimma sveper in över småstaden (vad annars?) och ett antal stackars människor barrikaderar sig i ett snabbköp. Utanför finns enorma tentakelmonster, minipterodaktyler och gamla klassiska jättespindlar (som iofs skjuter frätande spindeltråd).
En hunkig farsa med tight jeansröv som målar till vardags är vad vi har att identifiera oss med. Antagonisten i survivaldramat är en fundamentalt religiös knäppkärring som utnyttjar den kollektiva rädslan för att konvertera alla i affären till troende och så småningom mer än så. Kanske är det också därför The Mist är lite mer än bara uuuuga-boga-booga!. Det är inte freaksen ute i dimman som är den otäcka biten. När hunkfarsan med följe bestämt sig för att lämna snabbköpet, men hindras av den krista tokan och hennes nya lärjungar, då känns det mesta ute i dimman som ett barnkalas i jämförelse med att stanna vid kassa två.

Visst är väl skådespeleriet ganska risigt, inte minst från (den oscarvinnande)kvinnan som skriker om domedagen. Men det är väl obligatorium för varje Kingfilmatisering att ha en överspelande dåre. Sheeed, den här kvinnan är en välsignelse i jämförelse med krocketfarsan i teve-The Shining.

Tänk er någonstans mellan original och nyversionen av Dawn of the Dead, zombies utbytta till stora insekter. Då är ni i bollparken. (Förmodligen lite av Carpenters The Fog också, även om jag knappt minns den)

PS. The Mist är ingen picasso, en habil skräckis nästan rakt igenom bara. Men slutet som tydligen insisterats på av regissören Frank Darabont gör den till något riktigt speciellt. Jag tänker inte spoila det, men...wow verkligen.

Hardbody, Hardbody

Filmfranchiseofilin är över oss. Det har den varit länge. Och likt ett groteskt monster som är varje Michael Bay-manuskript kommer den förmodligen att suga riktigt hårt, oavsett hur mycket pengar den genererar.
För er som undrar vad en franchise är och vad jag pratar om, kan jag inleda med följande förklaring: Det inte är en bra sak.
En filmfranchise är när film med stor efterfrågan hos publiken skapar en ännu större efterfrågan hos företag som kan kapitalisera på filmens namn (läs: leksaker, hamburgare, t-shirts eller hela Fredrik Ljungberg med exempelvis Indiana Jonestryck på). I USA har detta drivits till löjliga utflykter.

Ni som är gamla nog att minnas förra sommaren kanske också minns att den kryllade av uppföljare. Pirates fyra, Spidey tre, Bourne Ultimatum och så huvudvärkssmärtande vidare.
Harrison Ford, 100 år gammal, tvingas ta rullatorn till jobbet för en fjärde gång och av Steven Spielberg instruerats att låta piskan vina mot både nazister och utomjordingar (Nåt sånt va? Jag har inte sett den än.).
Inte för att förringa Hook-regissörens konstnärliga intergritet eller så, men han har ju uttryckligen sagt i intervjuer att det inte blir någon uppföljare A.I. då fansen inte efterfrågat det, men att "Om det blir en Indy 5 är upp till er" - kompromisslöst så det förslår, eller tror ni att han gillar pengar?

Det finns fortfarande uppföljare som väntar på att bli leksaksbilar, happy meals eller reklamfilm. Inte minst Bays nya Transformers. Men även en ny Narnia, Batman och Hulken väntar på publiken 2008. Om det kommer uppföljare till Iron man? Räta ut det frågetecknet till sitt utropsdito för snabbt svar.
Men det går inte att göra uppföljare i all evighet (men de tänker åtminstone försöka genom att trycka ut tre nya Terminator).
Det komiska är att storbolagen istället för att satsa mer på innovativa originalfilmare och manus nu köper upp vilken skräp som helst om de tror att det på lång sikt kan muteras till en fet franchise. Eller vad sägs om en remake på första filmen i den redan sönderavlade serien om Highlander? Jepp det är på g.
En nyversion av hönsprodukten Flash Gordon från 1986 där Max von Sydow spelade japansk transvenstit i ett utomjordiskt landskap av papp? Den kommer.
Själva produktgalenskapen har kanske inte nått vårt inte-så-lyckligt-lottade filmland. Men som regissören Martin Jern konstaterade i en krönika på filmnyheterna.se har ängsligheten över att våga chansa på originalmanus blivit större.
Vi filmatiserar fler romaner än någonsin, återanvänder samma gamla skådespelare och hoppas att äckliga uppföljare (Jägarna 2 och Göta kanal 3!) ska generera pengarna som kommer användas till att, ja till vadå egentligen? En remakeserie i fyra filmer av Ronja Rövardotter med Helena Bergström i alla roller? Utom rumpnissarna då, som spelas av de där efterblivna trädockorna i com-hemreklamerna. Börja tänk Franchise!

Krönika publicerad i Norrländskan 28/5


PS. Bilden föreställer den där svarta autoboten "Jazz" som dör i slutet på Transformers. Det tyckte jag var synd. Han var trots allt en rätt trevlig racial stereotype som mest gillade att "chilla". RIP Jazz.

Say no to Crack-Rick!

jag såg filmen Tv Junkie. Dokumentär om den resande reportern Rick Kirkham, som själv dokumenterar sitt liv med intima videodagböcker.
Introt är ett snabbt potpurri av Ricks vilda resande, knullande på hotellrum, knarkande med kollegor. Allt svishar förbi rätt snabbt tills han får reda på att hans första barn är på väg. Tempot lugnas ner och Rick börjar reflektera oftare, och ofta kring samma saker "Jag borde inte hålla på med crack cocaine, jag älskar ju min familj..." Och till en början varvas Ricks videobekännelser med konfliklösa hemvideos från födelsedagspartyn och mysiga jular. Tre dagar efter nyårsafton 1996 måste Rick resa till New York där han förstås super och röker crack.

Efter några månader börjar han bråka med sin fru och beter sig nästan som ett barn, ständigt skyller han ifrån sig och vägrar ta ansvar för något av skiten han håller på med. Det är riktigt äckligt när han filmar sin typ fyra årige son mitt under brinnande gräl med frugan och försöker övertyga pojken att allt är mammas fel. "The Police are coming because mommy wants them to take daddy away". Rövhål.
Vad ursäktar egentligen Ricks beteende? Blev framgången och pengarna från alla adrenalinstinna hoppa-fallskärm och intervjua kändisar-reportage för mycket att hantera? Vilken jävla dålig klysha till människa. jag tycker så synd om hans fru Tamy som gång efter gång förlåter honom, inte av dumhet utan bara av kärlek. För visst tror man också som tittare någonstans att han ska shape up sig och skippa skiten, crack liksom. Han borde väl fatta att det inte är någon bra idé?

Det gör han förstås inte.

Hela självutlämningsfaktorn är ganska intresserant, speciellt med tanke på att en film som dokumenterats på samma vis haft premiär i Sverige förra veckan (En enastående studie i mänsklig förnedring). Det blir nästan lite för mycket av handkamerajoxandet. Hela tiden så privat. jag tror att det skapat en större dramatisk effekt om de varvat materialet med Ricks nyhetsreportage. Å andra sidan hade kanske kontrasterna blivit för hårda och då hade man bara hatat Rick, vilket jag iofs nästan gör ändå. Narcissist-Rick gör dock en fin imitation av piff och puff på en julafton innan allt blir shot to shit.
Bra teve, stackars barn.

***

T'änkte på den där Anders Svenssongrejen igen. Alltså, hur fel kan man göra en intervju? Man tar en sportjournalist som inte vet nånting om film, hon intervjuar en fotbollspelare som tycker att Nyckeln till frihet är världens bästa film, så han vet uppenberligen inte ett skvatt heller. Och man intervjuar honom alltså, OM FILM!

Malplaceringsoverload här.

Det är som om jag skulle intervjua en papperslös tiggare om goda italienska viner. För tidningen Slitz.
"Jag minns, en gång när jag och brorsan satte oss i soffan och delade på en tetra prego, det var stort asså"

Anders Svensson

Idag har GP intervjuat cineasten och filmexperten, tillika fotbollspelaren Anders Svensson.
Svensson är fortfarande upprörd över att The Rock fick en tvåa eftersom "Den har allt en actionfilm ska ha och skådisarna Nicolas Cage, Sean Connery och Ed Harris, som den goda skurken, är kanonbra"

textens bästa citat?

"Om jag gråter på film? Nja, det gör jag väl inte, men visst händer det att jag får en klump i halsen då och då."


Fan.
Alltså Jag dör.

Top-5 Tråkig humor

5. Efternamn

4. klä ut sig

3. dialekt

2. Bög

1. Sport
(En kombination av alla punkter.)



Bubblare: Ordet penis, svensk stand-up, att "ironiskt" påpeka att man ska se Eurovision

Brooklyns Don Diva

Hon: Vad står BK för, Burger King?
Jag: Nej, fast jag gillar det också. Fina strips. Vad fin du är i håret!

***

Han: Är det match idag elle?
Jag: Va?

Han pekar på min tröja. Det står "I (heart) BK".
Det visar sig att han tolkar detta som att jag älskar fotbollslaget BK Häcken. Jag skrattar åt detta och förklarar att tröjan verkar ha fått en ny innebörd här i Göteborg än vad som ursprungligen var tänkt.

***

Hon: Vadå.. Bangkok typ?
Jag: Hah.. nää, det VAR Brooklyn från början, men nu verkar det som att det har med BK Häcken att göra...
hon: Jahaaa, så Häcken har startat ett samarbete i Brooklyn alltså?
Jag: Ja, i och med den här tröjan i alla fall.

***

Vad ni vill ha

Ni tycker inte om att gå på bio. Inte en enda av er.
Amen kom igen, det är ju sant.
Det enda jag hör er muttra om är att folk är fula, att det är så ”trångt”, att idioter som pratar i salongen, prasslar med godispapper och skrattar vid fel tillfällen.
Ja retarderat är vad ni anser det vara. Den stolta biografen har förvandlats till ett underklassigt nöje.
Och visst, jag håller väl med er till viss del. Jag har (om jag minns rätt) skrivit någon krönika om mitt hat mot att behöva lyssna på svenne banans högljudda anti-intellektuella uttalanden i biofåtöljen. Men jag skulle nog hävda att problemet med dagens spretigt ”sociala” bioupplevelse inte ligger i att publiken låter. Nej. Problemet är att de låter för att de inte koncentrerar sig på filmen. . Alltså, missförstå mig rätt: detta ofokuserade beteende är självklart inte det minsta acceptabelt. Men med detta sagt tycker jag inte att alternativet till slappheten måste innebära noll tolerans mot allt annat än absolut tystnad.

Jag kom ganska nyss hem från New York, den där stora staden i landet med presidentvalet ni älskar att engagera er i (Eller hur? ”Barack! Barack!”).
Nä men ni vet: Seinfeld, Sex and the city, Spike Lee. Jamen allt det där ni och jag gillar.
Hur som helst provade jag på att gå på bio i det stora äpplet och blev överraskad. Positivt så.
Inte direkt av filmen i fråga, som hette Iron man, en slags solskensskildring av Amerikas vapenindustri maskerad som harmlöst stöddig seriefiguraction. Nej, det var publiken som imponerade.
De behandlade bioupplevelsen som vore det en regelrätt konsert. De skrek och applåderade när det blev action, de vrålade ut ”YEAH”rop och busvisslade när romantik (eller sexiga ben) blev aktuellt. Det var som om alla skrivit under ett kontrakt att se filmen och reagera på den tillsammans. Men att ändå ge den sin fulla uppmärksamhet.
Jag tror att skillnaden stavas ansvar (well...) genom hängivelse.
I slutet av filmen nämndes den fiktionella counterterroristbyrån S.H.I.E.L.D (också skapad av Marvel comics) i förbifarten, varpå alla i biosalongen brölade och klappade händerna i extatisk igenkänning.

Så vitt jag vet är film den enda konstform där starka känslor av antingen uppskattning eller missnöje är helt tabubelagda.
Vad är egentligen lösningen då? Släppa ljudrummet fritt på alla biografer? Nja. Svenskarna skulle säkert bli svårhanterliga och ”farliga” om de priviligieras med en ny känsloventil. Det skulle lätt kunna gå överstyr. Blir kulturkrock, ungdomsfylla, nej överdos. Och moralpanik med Sivert öholm på en och samma gång.
Förresten tycker ni ju inte ens om att gå på bio, remember?

/Krönilka publicerad i senaste Luleåmagasinet.


PS. Haffa Kleerups platta. Den är clean.