Scripted Wrestling

När Darren Aronofsky presenterade sin senaste film, The Wrestler, på Toronto filmfestival sade han om Mickey Rourke: ”Det här killen har fått spela tuffing alldeles för länge, han är egentligen en stor sweetheart”. Det kändes rätt logiskt. The Wrestler är en story om en gammal brottare som får för sig att komma igång med proffskarriären igen. Många år efter att såren sytts ihop och blivit ärr.
Den vidrigaste rollen Rourke spelat är nog som prisjägaren Ed Mosley i Domino, ett slags hopkok av hela hans råbarkade skådespelarbana som slutat upp i cowboyhatt och stora vapen. Däremot i serietidnings-noir-smörgåstårtan Sin city gick det att vaska fram en viss sårbarhet i karaktären Marv, som visade en mjuk sida när han gjorde allt för att ge en död prostituerad upprättelse, genom att slakta halva stan.

Ett drama om en avdankad och gråtmild pro-wrestler är väl åtminstone en ganska udda roll för den fule buffeln.
När Mickey Rourke intervjuades i Venedig (där filmen vann Guldlejonet) berättade han hur regissören Aronofsky fått instruera honom att inte vara ute och drälla på nätterna. Och Rourke tyckte att "då måste han ju vara bra. det krävs ordentliga kulor för att säga nåt sånt till mig”.

Och det bådar ju gott? Dessutom ska filmen tydligen innehålla en och annan brutal slagsmålsscen, bland annat då Rourkes karaktär Randy ”the Ram” Robinson tar sig an sin egen dotter. Trots detta talas det om filmen som ett väldigt närgånget drama.

The Wrestler är enligt dem som förhandstittat en ovanligt konventionellt berättad film för att vara Aronofsky, som tidigare försökt överträffa sig själv i svishande klippning och bombastisk bildestetik. Reqiuem for a dream, om knarkare i New York. Samt vattendelaren The Fountain, som också var väldigt knarkig men inte innehöll några droger utan snarare en lång filosofisk utläggning om”livets träd”. Det är nog därför jag tror att The Wrestler kan bli bra. För att den tar både Rorke och Aronofsky ur sin sk comfort zone. Om inte annat kan det ju bli ett fantastiskt misslyckande. Men just nu finns det ingenting som pekar på det.
Så uppskattar jag att Darren Aronofsky fastnat för män som gillar att slåss.
Hans nästa projekt (med Mark Wahlberg och Brad Pitt) går under arbetsnamnet ”The Fighter”.

(det här var nån krönika tror jag)

Några andra grejer:


1. Hur ska man värdera ett föräldrabesök?
Mitt hem är nu visserligen rent som stryk, men detta vägs upp av att jag inte får sova några timmar av dygnets alla 24 då föräldern inte snarkar, utan närmast skriker med näsan. Detta följt av högljudda monologer.
Jag har ett rent hem, men är för trött för att uppskatta det. Så skulle man kunna säga.

2. Ska vi behöva snacka om det här?
Det där snacket om Alkohol i senaste Bon var ju snaskig läsning. Fem personer dricker sprit flera gånger i veckan och sitter och pratar på fyllan om hur de INTE har alkoholproblem, och frågar sig "vad är det för fel på eskapism?".
Som tur är har bloggen om livskvalitet kommenterat artikeln.

Bra vecka utanför Helvetet och på Nordpolen

Två sorters extrema outcastmän fullkomligt äger den här veckan.
Nordpolens debutskiva, På Nordpolen får högsta betyg av mig och kan läsas i en längre recension här (Jag är fett nöjd över genrebeskrivningen "emo-techno").
Guillermo del Toros uppföljare tll Hellboy, med det lajviga namnet The Golden Army får en fyra. Den kan ni läsa om här.

Då har ni att göra i helgen ungar.
Now, get lost.

Filmrecension: Bangkok Dangerous

Nicholas Cage och hans plugs kan suckurous sin egna Bangcock.

Mobbaren på Malmö Universitet

Obs! Med anledning av den aktuella skolmassakern i Finland blir följande historia mindre humoristisk, kanske till och med lite obehaglig. Det finns dock ingen medveten koppling, då detta blogginlägg skrevs långt före händelsen.

Skolan har börjat igen. Chalmerister får studiemedlet att regna på den lokala strippklubben. Min B-uppsats om Neil Strauss senaste bok, Rules of the Game, är färdig. Nöjesguiden gör en back-to-school special... eeh...
Hur som, Det är en timing från ovan när jag får finbesök av en kulturvetare från Malmö som berättar en historia om rent våld i den akademiska högborgen. osannolikt och kanske sant:

***

Jag trodde fram tills just nyss att mobbning var något av en kollektiv sport. Ordet "mobb" är ju för det första ett ord som syftar på plural. Visst, det handlar ofta om en homogen, våldsam enhet med svaghetshatande anti-intellektuella. Ungefär som ett lag i fotboll utan boll, som ishockey med sin utvecklingsstördhet på 110% eller bara som i vilket omklädningsrum som helst: två slår den tredje tills det antingen skrammlar av pengar eller ylas av smärta.
Denna föreställning har till just nyss varit obestridd men är nu utmanad, av en man.
Det finns en mobbare på Malmö universitet. En mobbare. En Bully.
Ingen vet vad han heter, eller det är säkert flera som vet men...eh, ingen som jag snackat med. Hädanefter benämner jag honom i alla fall efter hans nationalitet: Ukrainarn.

Varje gång Ukrainarn kommer in i klassrummet blir det en jävligt obekväm tystnad. Som en ett airlock tömts och allt mod bara sugits ut. "Schoooof!" låter det så är alla helt jävla knäpptysta. Varför? Well, det började rätt oskyldigt. Ukrainarn fällde några krokben (sant!) och fick ögonen att vattnas på de villrådiga lärarstudenterna. Så småningom började han också knuffa in random människor han gick förbi i väggar och hörn.
Kallade folk töntar, rätt upp och ner, sådär som en true mobbare gör helt enkelt.

Ryktet säger att han satt på en lektion och räckte upp handen jättemånga gånger, bara för att rabbla citat ur kurslitteraturen. Läraren blev lite för irriterad (för sitt eget bästa) och sade åt Ukrainarn att han inte bara kunde citera boken, han måste applicera teorierna på rätt sätt. Ukrainarn blev då extremt upprörd och förklarade för läraren att han tänkte "döda honom i hans hem".

Läraren som studerat pedagogik för universitetsnivå var inte riktigt rustad för att bemöta den här typen av psykologiskt våld, något en högstadielärare kanske klarat av bättre. Detta ledde följaktligen till att Ukrainarn blev skickad till rektorn. Vad som hände inne hos rektorn är oklart men här en en dramatisering som jag själv anser vara minst lika realistisk som de Hasse Aro kastar på nattliga tittare i Efterlyst:

Ukrainarn kommer in på rektorsexpeditionen, han tar av sig kepsen och lägger den på skrivbordet framför sig. Trots att det finns en stol därinne så väljer han att stå upp. Det gör rektorn lite illa till mods.
Rektorn spänner ögonen i Ukrainarn, men klarar inte av att hålla kvar och försöker maskera sin osäkerhet genom att vanka av och an inne i det luftiga kontoret. Rektorn tittar ner i sina akademiska texter och samlar socialt mod ur gammal akademiskt prestige. Han börjar långsamt att försöka läxa opp Ukrainarn...

- Alltså, det här saknar motstycke. Har inte du förstått att du är på ett universitet och att det är väldigt allvarligt att du betett dig på det här viset?

Ukrainarn glor en stund den den manlige rektorn i ögonen. En kall hård blick. Sedan knyter han händerna och visar först upp den vänstra nävens knogar.

- Det här, det är ambulansen. säger han.

Sen visar han han sin högra knytnäve.

- Och det här... är kyrkogården. Nu åker vi.

Ukrainarn smäller till rektorn rätt över käkbenet utan att den ditills pondusprydde professorn ens hinner reagera. Glasögonen går i bitar och hamnar på golvet, tänderna gnisslar ihop sig, rektorn ger ifrån sig ett dovt läte av luftförlust innan han hukar sig över skrivbordet. Han har redan fått ett färskt knytnävsslag serverat i mellangärdet.
Ukrainarn avvaktar och låter sin motståndare hämta luft en stund.

- Slå tillbaka då! skriker han sen.
Rektorn bara flämtar efter luft där han ligger och dräller över sina egna doktorsavhandlingar. Han hostar blod och blir fullkomligt vettskrämd när han tittar upp med blodet i skägget och ser sin egna elev stå med vitnande knogar.

- S-s-snälla...
- Tänker du inte slå tillbaka alltså? Fattar du inte att det är här du måste göra ett val? Är du man eller mus?
- S-s-sluta
- Vad sa du? Kampsport eller ridsport? Vad är du?
- V-v-va?
- BÄRS OCH JÄRN ELLER MAMMAS BULLAR!?

***

Ja. Dialogen här ovan är förstås en grov dramatisering och har nog aldrig hänt i verkligheten.
Ryktet säger dock att Ukrainarn spöade rektorn, blev avstängd en månad, men återvände dagen efter beskedet och ställde sig på ett bord i skolmatsalen för att skrika att "rektorn är en fitta".
Min källa fick detta återberättat några timmar efter att det hade hänt.
En del säger att Ukrainarn går lärarprogrammet. Men man kan inte veta säkert.

Sveriges oscarbidrag 2009

Några frågor på det?

A kiss to build a dream on

Framtidens verklighet: Jorden är fucked. Det finns bara skräp, bråte och Michael Crawford-låtar överallt (känns mysigt som introt i Fallout 2 av allt).
Det finns en kille kvar och han har det ju inte så kul där helt ensam i öknen. En dag dyker det upp en tjej som han blir kompis med. De kan inte direkt snacka med varandra, men blir ändå kära vad det verkar. Konstigt vore väl annars?

jaja, Jag såg alltså Wall-E, som verkligen var jättevacker. Typ gråtfest hostad av pixar bara sådär.
Det är ju mycket "kritik av konsumtionsamhället". Alla människor har lämnat soptippen på jorden och flyttat till ett rymdskepp där de bara dricker milkshakes och kollar på teve hela dagarna. Den delen av filmen är sådär duktig som vi visste att den skulle vara, det gör inget. Bäst är kärlekshistorien mellan Wall-E och probe-roboten Eve.

Den påminner jättemycket om romansen i en annan Post-apokalypisk film där ingen på jorden heller kan prata med varandra: Luc Bessons debut Den sista striden.
Där är Jordens atmosfär typ så pass förorenad att de flesta människor blivit stumma. Det är bara en liten bit viskad dialog i hela filmen. Ungefär lika mycket prat som i Wall-E och Eves uttalande av varandras namn på robotspråk alltså.
Sista striden handlar om en slags Mad Maxfigur som försöker överleva i ett wasteland efter att ha plundrat några andra survivors, hey, det är ändå var man för sig själv (och allt foto i svartvitt baby).


Efter att "mannen" överlistat Jean Reno (som gör ett slags skäggigt råskinn) träffar han en av de sista kvinnorna på jorden.
Det blir ju ett jävla meck att få träffa och hänga med henne förstås, men det är så värt när de får varandra.
Det är helt dialoglös och behovsstyrd kärlek. De behöver varandra så mycket att de älskar varandra. Antitesen till romantik som i... jag vet inte, SATC? Eller Kevin Smiths kärlekpekoraler (undantaget är väl Chasing Amy)? Samtidigt går det ju inte att framställa romance på ett sätt som inte kräver sociala spel om man ska göra film från modern tid. Eller det klart att det går, risken är bara att det då blir förknippat med att "människor reduceras till enbart sexuella varelser". Eller så börjar alla må skit av kärleken för att den är så komplex, som i Danmarks romantiska komedier. Jag har å andra sidan inte sett Lust, Caution än. Och det är väl inte så att jag bara vill ha en slags naivistisk kärleksfilm, men ibland är det lite nice.

Det är ändå kul att jorden ska behöva gå under och två robotar ska hångla (utan labels, depression, könsjukdomar eller distanserad cynism) för att lite passion ska roama fritt.

Studio Virtanen: Freestyle Game

Fredrik: Okej då, var det bara jag som tyckte att det där var roligt?

(tystnad)

Fredrik: Ok, nu räcker det med vimmelbilder. Laila, varför skilde du och Anders er?
Laila: (uppskrämt) Eh, va?
Fredrik (energiskt): Anders Bagge verkar ju vara en så trivsam person!
Laila: eeeeeh... jaa, vi hade ju varit tillsammans i tio år och, du undrar alltså vad som var problemet?
Fredrik (högljutt): JA! vad var PROBLEMET!? Exakt!
Laila (osäkert): Eh. Nä men när man är tillsammans så länge så blir det ju till slut att man bli polare.
Fredrik (upphetsat gläfsande): Var det sexet!?
Laila (återhållsamt förnärmad): Ehh... heh?
Fredrik (dregglande): Hur många gånger låg ni med varandra i i veckan!?
Laila (återhållsamt irriterad): Ja, hehe. Det rådde det delade meningar om. (nervöst skrattande) Haha!


Ok time out här. I detta ögonblicket finns ett vägskäl. Fredrik Virtanen har några minuter till övers i sitt direktsända program.
Dessa försöker han desperat fylla och gör så genom att välja ett privat samtalsämne med Laila Bagge och burdust trampa henne i ansiktet med det.
Han inser ungefär halvvägs att det är en dålig idé, men gör sitt bästa med vägen han valt och försöker liksom buffla sig till charmstadiet. Dock utan att han får något erkännande i form av positiv respons från någon i panelen.
Tråden är helt enkelt död och borde klippas av.
Men frågan är: kommer han att fortsätta?

Fredrik (nästan skrikandes): HAHA! Hur kan det råda delade meningar om hur mycket man ligger med varandra på en vecka? Det verkar ju jättekonstigt!
Laila (fullständigt villrådig): Ja eheh...
Fredrik (frustande): Dilba!
Dilba (tittar försynt upp): Va?
Fredrik (skrikande): HUR KAN DET RÅDADELADEMENINGAROMHUR MÅNGA GÅNGER MAN LIGGER MED NÅGON I VECKAN!?
Dilba (skäms och tittar ner i bordet): Eh, ja det råder väl bara delade meningar om det helt enkelt...
Fredrik (missnöjd): Okej! Ni ska ha stort tack för att ni kom hit. Laila Bagge, Dilba och Stureplansfotograferna...
Ivan Nunez (nollställd): Kul att få komma hit.
Fredrik: Och TACK TILL PUBLIKEN!
(klappetiklapp)
Fredrik (gestikulerar med frågekorten och skriker för full hals): NÄSTAVECKABLIRDET I'M FROM BARCELONA OCH (OHÖRBART) HÄR I STUDION. MEN NU BLIR DET PARKEN DÄR BORTA P Å SCEN, PARKEN!

Parken (med gubbkeps): Jag har vart vilsen Lisa... (osv)

Game over.