Intervju: Maskinen uncut

Eftersom jag inte orkar skriva något kan jag ju lika gärna klistra in det här veckogamla "knäcket". Med uttökade svar förstås. Någonting nytt ska jag ju ändå bjuda på. Och ett inlägg är alltid bättre än inget inlägg.

Till hösten släpper Electro/hiphop-ensemblen Maskinen sin debutplatta ”För Sverige åt helvete”. Kollektivet startade på Mariatorget i Stockholm förra året där artist efter artist droppade in i deras studio efter en festival. Resultatet blev den senare polisanmälda posse-låten ”Alla som inte dansar (är våldtäktsmän)”.

Maskinen har länge hållit sig mystiskt anonyma när det gäller intervjuer. Videon till senaste singeln ”Pengar” rullade dock nyss ut på nätet och avslöjade vad många redan gissat när två av medlemmarna gick att känna igen: Frej Larsson (Slagsmålsklubben) och Herbert Munkhammar (Afasi). NSD får en intervju med båda innan deras spelning i PDOL.

Ni spelade i Visby under Stockholmsveckan såg jag.
- Vi fick se hemmabyggda sportbilar och två tusen 19-åringar som sprutade varandra i ansiktet med Champagne. Vi deltog inte. Men vi fotograferade.
   Berätta lite om er skiva som kommer snart.
- Den blir bättre än vi någonsin hade kunnat hoppas på! Vi har samarbetat med sjukt grymma producenter och artister från hela världen, som vi sett upp till och beundrat i åratal. Såväl internationella fixstjärnor som brasilianska Bonde do Role och svenska Style of Eye, som mer okända lokala förmågor som den fantastiska rapparen Spakur från Uppsala och den superintressanta nya producenten Hets - som också är vår live-DJ. Skivan kommer garanterat att överraska alla som trott att maskinen var en dagslända!
Er nya singel ”Pengar” innehåller en del kritik till sexköp. Eller vad handlar den om egentligen? Ni rappar ju så jävla fort…
- Min (Frej) vers bygger på en självupplevd händelse. Jag har en gång ;halvt på skämt halvt på allvar, sålt min kropp för pengar. Jag var på väg hem från en fest i gymnasiet och en lärare på skolan hade missat bussen. Vi gick hem till mig och började hångla i hallen. Jag hetsade lite att en betalning vore på sin plats. Jag hade väl rätt "edge´y" ironi och viss nervositet uppstod. På morgonen låg trehundra kronor på nattduksbordet. Jag antar att blandningen av bakfyllehybris och nervositet för att jag skulle "sjunga" i lärarrummet fick den här personen att fatta ett beslut som fick mig att känna mig som ett billigt fnask.

Den känns ju ovanligt politisk i jämförelse med era tidigare singlar som varit ren dansgolvsporr. Finns det mer sånt på albumet?
- Mer av vad? Politik eller dansgolvsporr? Vi hade våra politiska idéer kring den där låten när vi gjorde den, men videon satte ett helt nytt statement. Något som aldrig gjorts förut i Sverige inom den obestämbara genren som vi är pionjärer för. Detta gjorde att vissa gangsterartister i det här landet tyckte vi var bögjävlar. Resten tyckte vi var snygga och nu får vi kärleksbrev av killar.
På PDOL kryllar det av transvestiter i ”Kärlekslandet” som säkert blev glada över att ni klätt er i drag i videon. Annars ett rätt starkt tabu, i alla fall inom hiphop, hur kom ni på den idén?
- Det känns viktigt att bryta normativa bilder av manligt och kvinnligt inom hiphop, rap och alla andra genrer. Tyvärr finns det en hel del trångsynta människor som behöver utmanas. Det känns väldigt konstigt att vi behöver göra en sånhär video när året är 2009. Trots allt kan vi kolla mejlen i mobilen, äta mat från världens alla delar i vårt eget kvarter och det är på tapeten med att tänka på miljön, men att det inte är accepterat att en man vill klä sig i så kallade kvinnokläder och att det kollas snett på någon som vill hångla med en person av samma kön är helt ofattbart. Så videon är ett stort : SKÄRPNING SVERIGE.
Jag pratade med Daniel Adams-Ray från Snook förra året och han tog åt sig äran för raden ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän”. Han sade att han höftat till den i en freestyle, stämmer det?
- Nej den har vi gjort men däremot har han skrivit det här: "Jag växte upp som barn i afrika, så jag har sett baksidorna i afrika"

Delar av den här intervjun har tidigare publicerats i NSD.
 

HBO episode round-up. Och: när Woody Allen mötte Avon Barksdale.

Den senaste tidens lugna arbetsbörda (festivaler i Norrbotten, lol) har betytt en överkonsumtion, gränsande till frosseri, av rörlig bildkultur (hah pretto right?).
"Skönt" skulle många beskriva min tillvaron. Ångest säger jag. Jag har arbetat upp en så osund relation till den här bloggen att jag får lite ont i hjärtat när jag inte rapporterar allt guld jag lägger fildelarvantarna på. Det går lite stick i stäv med min inställning att "blogga som om ingen läser". Men det är nog mest ett behov av en massa hävdande som annars inte möts och därför måste behandlas. Nu.
Hung har spottat upp sig en loska. I senaste avsnittet börjar gympaläraren hora på riktigt. Han känner sig dock inte helt pepp på att belägra en gammal otillfredställd tant. Men när han och hans monsterpenis fått göra sin grej verkar han nästan gilla sitt jobb. Olyckligt där. Det sista världen behöver är en till historia om en lycklig hora. Jag har i alla fall börjat gilla introlåten mer.

True Blood, som jag tidigare sågat har ju blivit riktigt jävla bra. Senaste avsnittet med Crazy-Christians som ska korsfästa vampyrer var spännande. Alltså på riktigt spännande! Och roligt när bartendern och hans tjej förvandlade sig till en hund och en gris och lekte i skogen. Förra säsongens trötta häng på dinern var som bortblåst.

Entourage är dock mer plågsamt än någonsin. Avsnittet med Turtles födelsedag kändes lika dramatiskt som ett av de segaste mellanavsnitten i Lost. Problemen involverade att Erics pilotavsnitt floppade, vilket ingen verkade särskilt brydd över ändå, och att Turtle kände sig lite moloken över att inte kunna starta eget företag och tjäna egna stålars. Vince hade på sig en sjukt faggy liten scarf och pratade självgott om att "I can't help if my shadow keeps growing larger". Shiiiieeet vad någon måste ta ner de här snubbarna på jorden.

På tal om Vincent Chase såg jag Woody Allens "Kändisliv" från 98 igår och märkte att den är proppfull av HBO-skådisar i pyttesmå roller (skojigt, med tanke på att han nyss castat kanalens gubbigaste stjärna Larry David i Whatever works).
Adrian Grenier spelar ironiskt nog själv ett bihang till en större stjärna (Leo Dicaprio) i "Kändisliv". Grenier är bara med i ett par korta scener. Varav en där han sitter i en limo där han håller käften och sippar på champagne i förgrunden. Han är ett entourage!

Woody har också tatt med Janice (Aida Turturro) från Sopranos, Tonys syster. I "Kändisliv" agerar hon spåkärring mitt på manhattan. "Du behöver ingen spåtant, du behöver en psykolog" säger hon, som en slags förebådelse för vad hennes karaktär maffiasystern ska misslyckas med under anger management många år senare. Kusligt nästan.

Roligast i Woodys ensemblefilm är ändå att Wood Harris, som spelar gangstabossen Avon Barksdale i The Wire, gör en skitliten roll. Han blir igenkänd som väderuppläsare från teve av några tanter på ett bröllop. I prydligt kostym och artigt leende får han höra av tanterna att han "brukar ofta ha fel om vädret" och han svarar lite spjuverskt att det är en "occupational hazard". Samma kille som styrde västra Baltimores crackhandel i två säsonger. Priceless.

En skön värld av ondska

Såg Clint Eastwoods baserad-på-sann-historia-för-länge-sen-drama "Changeling". Som söndags/bakisfilm var den perfekt. Inga nyanser att behöva tänka för mycket på. Det kan vara befriande det. 1920-talet och Modern (Angelina Jolie) går till jobbet. När hon kommer hem är sonen försvunnen. Polisen letar i månader och säger sig sen ha hittat grabben. Det visar sig snart att (enligt lagen om all jävlighet) polisen hittat fel pojke. Snutarna försöker ändå pracka på Angelina den nya lille pojken och menar att han varit borta så länge att hans utseende förändrats. Jolie märker dock snart att pojken, till skillnad från hennes egne Walter, är omskuren. Polisen tycker att hon är en hysterisk kvinna och spärrar, på medeltidsvis, in henne på hispan.

Angelina Jolie vs cops helt enkelt. Sen (spoiler) brutala mord.

Det är bekvämt med Clint Eastwood för att man vet att de finns en hjälte och en skurk. En skön förenklad värld av ond och gott att njuta av när man inte orkar post-strukturalism nermald till filmmanus. Kanske är det lättare att acceptera sånt för att det är Eastwoods kära poliser som nu dras ner i smutsen. Men det gör ingenting för min del.

En grej bara: Slutet. Wtf? Angelina får reda på ett hennes barn INTE blev yxmördat för en massa år sen och säger typ "Nu har jag återfått något jag saknat länge." "Vadå" frågar den snälle polisen. "Hopp" säger Jolie och bränner av ett leende. Eh, skumt. Och så tar polisen och böjer nacken för att dra i hatten. Sådär fånigt. Uuuä.

B-Celebrity enemy

En del folk i Luleå verkar veta vem jag är. De känner kanske igen mig från min byline. Det är ett nytt fenomen. A gift and a curse. De flesta håller eventuella åsikter för sig själv. Andra inte. Inte de som kommer fram på krogen. "Öh! Kristoffer Viita! Öh!"

Jag vet inte om det här är något unikt för lokaltidningar och människorna som läser dem. Att det kommer fram folk och ska ta på journalisterna. Slita dem i armen och berätta varför man har fel. Finns det i Stockholm? Göteborg?

"Öh! Viita! Jag har läst allt du har skrivit och du har aldrig skrivit en positiv recension". Nähä. Nä det har jag förstås inte. "Det är lätt att vara anti hela tiden! Men 'he är ju sant, man måste ju jämföra allt med det bästa. Är det inte Terminator 2 så är det ju sämst".
Jag vet inte om jag ska få hybris eller känna mig värdelös när någon så solklart inte förstår något jag skrivit. Trots att han "hade läst allt".

Samtidigt som jag fått någon slags mikroskopiskt kändisskap kan jag gotta mig i att vara dubbad B-artisternas fiende nr 1 här uppe. Jag skvallerjournalistade och bloggade om fylleslaget under Kirunafestivalen för typ en månad sedan. Jag skrev om och namedroppade några idolkids som betedde sig som dagisungar på fyllan. Tjyvrökte, hårdsöp och juckade varandra i röven som lumpare (Snygg-Erik).
Det är på grund av mig som PDOL infört ett bloggförbud när det gäller efterfesten. Vi höll inte ens på att komma in på årets efterfest på grund av det. Artisterna kände sig visst inte trygga längre. Haha.
Hunter S Thomson tyckte att "ingenting är Off the record" och hade jag skrivit om politik hade jag säkert använt det citatet som någon slags moralpelare att luta mig mot. Men det är ju helt överflöidigt i det här fallet, för att inte tala om helt världsfrånvänt. Det här är ju bara skvaller om helt oviktiga människor som gör helt meningslösa saker. Och kanske viktigast: I en, om man ser till rådande geografisk makthierarki, en helt oviktig plats i Sverige. Vem bryr sig? Och det verkar som att även de som läser ändå inte förstår. Ibland kan jag också glömma bort att t ex idolbarnen tar sin karriär på fullt allvar. Jag glömmer liksom att alla inte vet att de är på skämt. Vanlig skvallerjournalistik är ändå tvärtom, den låtsas ju som om det faktiskt finns något att berätta. Men jag tror alltid att ingen läser. Det är alltid min utgångspunkt

Ursäkta om det här blev lite... Jag känner mig lite tom efter så mycket recenserande. Trött på att tycka tycka tycka. Särskilt om saker jag kanske inte tycker är särskilt viktiga att tycka något annat än illa om.
Men okej, om jag nu måste: Nya "Public Enemies" är helt okej. Nothing more nothing less.

Hemlängtan.

Man, I could really go for a sprite right now.

Det här inlägget skulle egentligen handla om mitt hat för uttrycket "Bara en sån sak" i text.

"Dessutom gillar han att äta grädde med knäckebröd, bara en sån sak".

"Och hon stryker alla sina kläder på balkongen, bara en sån sak".

"Och just det: Han badar sitt ansikte i mjölk en halvtimme varje morgon. Bara en sån sak."

Bara en sån sak, vadå? Som om den saken vittnar om något.
Det är ju en oavslutad mening till att börja med. Bara en sån sak - och sen - betyder att blablabla. Eller: bara en sån sak - och sen - skulle göra den och den avundsjuk. Inte så svårt, right?
Wrong indeed. För några minuter sedan twittrade stureplansprofilen (jag väljer att använda det epitetet) Carl M Sundewall:

"Jan Helin blir intervjuad. Har inte heller ryggsäck, men namndroppade precis Bengan från Bagarmossen. Bara en sån grej."

Förvisso en fortsättning på ett tidigare fört tweetresonemang om att riktiga journalister bär ryggsäck (?) men ändå. Det är som om den där "saken/grejen/prylen" ger honom amnesti från att anstränga sig att beskriva vad som är så jävla speciellt. Ofta handlar det om något sådär lite skönt knäppt beteende. Då drar man till med det där. De slappa uttryckens kejsare.
Det här inlägget skulle alltså handla om det (i väntan på långposten om "Fem sporter jag föraktar"). Sen såg jag detta klipp och glömde allt annat. Jag vill ha en Sprite!

Konsumentjournalistik: Kalaspantad!

Ah. Slutet på månaden ungar. Ni vet vad det betyder: Juicekalas! Eller nä, men visst måste man älska hur konstnärliga det här budgetjuiceföretaget varit? Att syrran sprutar pulpa i brorsans öga. BUSIGT.
Men men, slutet av månaden som sagt. Det betyder inte mer än ren jävla tomhet på alla tänkbara sätt. Mest folkhemspoetiskt blev det idag när jag gick till mitt lokala willys med folkölburksskörden som legat i köket. Väl framme vid pantmaskinen upptäcker jag dock detta budskap:

WTF? Inga molotov cocktails? Tror de att jag skulle klampat in maskerad med en färdigtänd petflaska full med t-sprit, redo att spränga hela pantamera-skiten åt helvete, men ändra mig bara för att de lagt dit en liten förmynderlig stopskylt. Nej, skulle inte tro det! Att någon kan tala om för mig hur jag pantar mina colabottnar.
Och vadå inget giftigt? Ska jag panta en kobra?

Hung

Nu har jag sett de två första avsnitten av HBOs senaste serie "Hung".
Ray Drecker, en farsa till två små fryntliga emokids, tjänar på grund av recessionen pissigt med klöver. Frugan har lämnat honom för en hudläkare (i piloten stjäl/parafraserar Ray ett Seinfeldresonemang om att det knappast handlar om ett livsräddaryrke), hans barndomshem brinner ner och som skolans basketcoach har han inte en vinst att visa upp för rektorn. Han behöver ett extraknäck. Koka Crystal Meth kanske? Nej just det, det är redan gjort. Förutom det, vad vore mer logiskt än att hora ut sig själv?

Förmodligen en massa saker. Men Ray bestämmer sig för att utnyttja sitt enda tillgängliga "verktyg", som hans lärare i kvällskursen för entreprenörskap (spelad av "Kenny Baina" från ovan nämnda sit com) lärt honom att identifiera. Hans stora kuk, helt enkelt. Ray låter ett gammalt knull, hippietjejen Tanya som är fast med kontoristjobb, agera hallick. Sedan är det bara att tuta och köra.
Jag började med att tänka, "oj vad overkligt med en man som blir nollad utan att ha förtjänat det". Åtminstone när det gäller frugan som lämnar honom för att han inte längre än populär och atletisk. Sen fattade jag vart de ville komma.
"Hung" byter ut den klassiska och mycket verkliga "utblottad kvinna måste börja hora" mot den lite ovanligare "utblottad man måste börja hora" och kanske tänkte de att det konceptet, ensamt, räckte. Mannen skall avmaskulineras, göras kvinnlig. För att det är roligt. Men jag provoceras av idén. Det känns en smula huliganskt. Fjollföraktande. "lick my tummy!" beordras Ray av en cynisk affärskvinna till kund. Vad vore en bättre reaktion till det än - Höhö, nu får han ta order som en annan hora!
Om en man suttit hos frisören och pratat om att "Good pussy is hard to come by" hade det kanske uppskattats som något skönt icke-PK-move men mest troligt som att mannen var en svinig del i en förtryckande kultur. Men när en rödhårig kvinna säger det och byter "pussy" mot "cock" är det roligt just därför, hon är ju så "manlig". Vilket vändande av könsroller! Eh.

Det är tur att serien inte bara är komedi, eller ens särskilt mycket. Mest är det den-amerikanska-drömmen-är-en-myt-tragiskt. Vilket är mer än väl genomfört, särskilt på den naivt konstruerade kursen i att fixa snabba pengar där alla bräker "I want ot be a millionare" i kör.

Jag tänker återvända till "Hung" fler gånger. Och olikt en torsk tänker jag inte betala för det.

Young money

Yo. What's up MTV! Välkommen till min nyrika crib.
Jag älskar att lyssna på musik och jag älskar att bada. Det är därför jag har byggt in högtalare i min 300 kvadratmeters pool.
Så att jag kan lyssna på min gangsta, högt, när jag ligger och flyter här. Men, hehe, det är inte allt. Jag har installerat vattentäta speakers under vattnet så att jag inte missar en sekund av min skit. Ni vet, om jag skulle känna för att djupdyka lite. Ya dig? Hah-haa!
Här är köket. Där är min private kock, Fido, som både får betalt i hundmat och lagar mina godaste fyra-rätters varje kväll. Här mina polare. Öh! Fido, ta in shotsen. Nej nej nej, inte i de där småglasen. Mina polare shottar i dricksglas yuhurr!

Men shit. Nu är det slut med det här. Om sanning ska fram är jag ruinerad. Nu när finanskrisen slagit till vänder jag på slantarna. Spiken i kistan är att Ipredator kommit igång så att jag aldrig mer kan tjäna några pengar på skivförsäljning. Nedladdningen har dödat musiken.
Kanske kommer jag aldrig få råd med den där fellatiotränade tama vita tigern. Ungarnas privatskola skickade ett brev om "er check saknar täckning". Så, nu är det jag som lär ut guds budskap i homeschool för mina små rultingar Rome och Tokyo - döpta efter mina favoritstäder. Eller ja, jag har ju aldrig riktigt tid. Ärligt talat vet jag inte vars de håller hus på dagarna.

Oh yeah. Här är min säng. Där jag knullar.

Motvikt till Brünobashing

När AJ Soprano går igenom en av många tjuriga depressioner i sista säsongen av HBOS näst bästa serie "Sopranos" snackar han med sin syster Meadow som försöker muntra upp honom och berättar att hon just sett "Borat" på kabeln, och att hon "typ dog av skratt". Men AJ, som ärvt de sämsta sidorna av sin jättebäbis till pappa, har misslyckats med skola och jobb och spenderar dagarna med att läsa om regeringens terrorkonspirationer, tycker inte alls att "Borat"-filmen är särskilt rolig.
"It wasn't fair to the people involved..." säger AJ ynkligt utan att röra en min. Han är apatisk. Men vad har alla svenska filmkritiker för ursäkt? De som använder samma sorts argument för att basha Sasha Baron Cohens nya "Brüno"?

Till att börja med finns det alltid tvivlare som kritiserat hur vissa grejer "måste vara" uppgjorda. Cohen själv påstår att allt är på riktigt. Han sade till Letterman att "ingen trodde på scenerna i Borat heller. Innan vi fick 200 lawsuits". Jag tar inte ställning där. Tiden, och stämningarna får utvisa hur real Bruno egentligen är. Men jag tänkte inte så mycket på det, förutom under Swingerspartyt då en arg porrblondin smiskar Bruno med ett bälte och han flyr genom att hoppa ut genom fönstret utan en skråma.
Andra argument som återkommer är att Cohen smäller upp öppna dörrar genom att skoja med konservativa bondläppar till Amerikaner. Eller att Brünos satir "känns därför sällan som en modern lösning. Mediesatiren blir obarmhärtigt en del av det den vill förlöjliga". För lätt? För orättvist med de inblandade?

SVDs Jan Söderqvist skriver:

"Men vilka är det som faktiskt blir rosenkindat upprörda över bögigheten i filmen? Jo, skräniga bonnlurkar, vapenkramande jaktentusiaster och en gammal knarrig republikansk politiker (Ron Paul, konservativ isolationist och fiende till allt främmande – Brüno strippar och försöker förföra honom i ett hotellrum). Och hur döda är då inte de hästarna? Hur intressant är det att sparka på just dem? Satiren övergår i enklare lyteskomik."

I teorin håller jag med om att filmat staplande av fördomsbekräftelser kanske inte alltid är helt konstruktivt. I praktiken? Jag höll jag på att skratta mig harmynt. Mest av allt när Brüno visar sitt nya reportageprogram för en sk "focus group". Han "intervjuar" Harrison Ford genom att kasta sig över Indy när han lämnar en restaurang. Programmet vinner dock episkt på ett soundtrack av scootertechno lagt över bilder på skrikande penis som gör helikoptern och täcker hela bilden. "It was worse than cancer" tycker en av de tillfrågade.

På ett vridet sätt är Brüno en mer precis rövtermometer på fördomar än Borat var. Brüno är en total sammanställning av de mest hatade bögstereotyperna. Det konstaterar båda bögjävlarna Roger Wilson och Thomas Hemstad i Aftonbladet respektive Expressen. Är inte en vandrande stereotyp svårare, kanske mer subversiv än Borat? Kazakstan-reporterns grej var att lukta illa och komma från ett primitivt land. Okunskapen i det gjorde att Amerikanarna kunde projicera fördomarna på honom, men Borat var en väldigt kreativt ihopsnickrad figur utan egentlig anknytning i någon bild av utlänningar (åtminstone inte som jag sett). Medan Brüno är en kallt och nästan matematisk fördomskalkyl. Att ge Brünos provokationer politisk kredd är kanske att gå för långt, det är väl snarare megaidiotin och vårdslösheten (Brüno ber en riktig terrorist att kidnappa honom) man gillar.
The shit TV6 is made of.

Men, Jag tycker inte heller att slutscenen, som är en av dem Söderqvist syftar på, bara är lyteskomik. Det går bortom en liten obekväm "nu går jag" reaktion. Det är fullständigt mayhem. Brüno har uppviglat en hel publik av UFC-fans till böghat precis innan hans assistent kommer in i ringer och det börjar kyssas. Jag var inte ensam av att bli rörd till lipen när de skrålande djuren utanför buren såg det. De fullständigt bryter ihop över att se två män passionerat hångla upp och klä av varandra. Fightingdårarna ser ut som barn vars julklappar brunnit upp.
Bottom line: Med böghångel kan Brüno styra en flock av munfradgande redneckmonster från mordisk euofri till något som liknar AJ Sopranos mest patetiska tillstånd. "Brüno" är ingen film "för bögarna", det är effektiv chockterapi på pöbeln och för det förtjänar Cohen mer än blaséartade gäspningar.

'Tis on now! ...Igen.

jag vet inte varför The Game är så arg. Kanske för att Jay-Z namedroppade honom i en freestyle helt random, eller för att Jiggas senaste låt från Blueprint III, "Death of autotune", kändes som ett gubbgrinigt försök att kontrollera genren han inte hjälp till att definiera på många år. Men det verkar visst vara större än så med en massa bloggtrådar som jag inte orkar plocka upp. Oavsett vilket är det kul med ett beef som inte involverar typ Inspektah Deck, Joe Budden eller någon annan, i mina ögon, perifer tomte. Vad bättre är att Game, som precis bett 50 cent om ursäkt efter deras långa bråk, uppenbarligen inte lärt sig ett piss från den episoden.

Att välja Herzogs Kaspar Hauser

Idag var jag på ett ställe jag aldrig är på: Biblioteket.
Hah, skoja. Jag är visst på biblioteket ibland. Tänkte bara uppröra er lite med en sån där "provokativ" öppnare där jag "koketterar" med lite härlig okunskap.
Jag lånade Werner Herzogs film "Kaspar Hauser" och såg den på laptopen i sängen.
Jag vet inte riktigt vad jag tänkte, alltså jag gillar många av Herzogs filmer (Haha typ "grizzly man" från 2005, hans inhopp som präst i "Mister Lonely" från förra året och den där senaste antarktisdokumentären) Men jag har säkert inte sett tillräckligt för att komma undan med familjär namedropping. "Kaspar Hauser", som är från 1974, bådade ändå inte helt calippo refresh med tanke på bisarrofesten i "Even dwarfs started small" från några år tidigare. Som var den enda jag äldre film jag sett från Herzog.

Utifrån denna dåliga referensram BORDE jag alltså ha tänkt: Ung Herzog= konstnärligt, knäppt och påfrestande. Gammal Herzog= konsekvent, knäppt och kultursidehippt.
När jag stod på bibblan var tydligen min mentala väljarkompass fylld med sand. Så jag tänkte inte på att den unge Herzog förmodligen skulle bli en jobbig upplevelse.

"Kaspar Hauser" är namnet på en Joel Alme-lik man som suttit instängd i en källarhåla hela livet. Fången har Hauser skötts om av en mystisk man i svart hatt och mantel (!) som matat och, öh, hållit honom fastbunden, tills han blivit vuxen karl. Året är 1828 och den mystiske mannen släpper av Kaspar, som bara kan tala en mening och bara kan skriva sitt eget namn, mitt i en liten stad.
De blir ju rätt förvånade och måste lära upp en vuxen hur man äter annat än vatten och bröd. Man försöker integrera honom i civilisationens sociala och kulturella mindset, resultat: viss utvecklingssvårighet.
Det är en sann historia, men anledningen till att Hauser fängslades får ingen förklaring. Ett rykte om att Hauser skulle vara ett övergivet rikemansbarn nämna, men filmen berör det inte så mycket. Det handlar mer om att visa svårtillgängligheten i det tyska aristokratiska samhället, eller vad som är grunden till vår västerländska way of life. "Släpp äpplet, det vill ligga och vila" säger han, som om äpplet hade en egen vilja. Det blir för Kaspar som inledningscitatet av Georg Büchner förklarar: tystnaden skriker. Visst är Kaspar ett slags ar-tard, han förstår inte att vara rädd för svärd, eld eller vad poängen med blind gudstro är. Det är genom att vara oförstående han kan vara kreativt tänkande.

t ex: En matematiker skall utbilda Kaspar i begreppet "logik" och ber honom lösa följande gåta:

Det finns två byar. En där alla ljuger och en där alla talar sanning. Det går en väg från varje by till dig Kaspar. Om du träffar en man där vägarna sluter samman, vilken fråga ska han då ställa till mannen för att få reda på vilken by han kommer ifrån?

- Jag hade frågat om han var en lövgroda. Om han kom från lögnarnas by hade han sagt ja.


nä den var inte så jobbig.

It's better in the Bahamas.

"Johnny Mad dog" (premiär fredag) utspelar sig i ett afrikansk land som inte nämns vid namn.

Under stadskupp driver en pluton av barnsoldater, ledda av den lite äldre Johnny Mad Dog, planlöst omkring i ett agressivt kokainrus och skjuter/våldtar civila. ”Om du inte vill dö, bli inte född!” är deras motto och filmen börjar med att de tvingar en ung pojke skjuta ihjäl sin egen pappa.
Barnsoldaternas totala brist på kontroll över tillvaron gör att deras enda punkt av fokus, att mörda fienden, förvandlar alla till potentiella motståndare, plundrare eller förrädare. De verkar inte själva veta vad de slåss för, men det är deras enda (tilldelade) syfte i livet så, för att förklara lite mer lättförståeligt: they ain't playin'.
Eller, de är ju barn. Och det märks särskilt när de klär ut sig i i barnsliga kostymer som bröllopsklänningar och änglavingar. Det är sorgligt att det post-apokalyptiska modet blir deras enda riktig kreativa outlet. Men jag måste ge dem att de gör det fantastiskt. I sluttexterna, där jag höll på att gå sönder, visas bilder på riktiga barnsoldater där en sportar en rosa tröja med den ofrivilligt ironiska texten ”It's better in the Bahamas”.

Samtidigt som gänget med pojkar härjar omkring följer vi en ung flicka, Laokole, som försöker gömma sin lillasyster och benlösa pappa undan kriget på gatorna. Även om soldaterna har den där stirrande blicken som kommer från ett folkmord så är hennes ögon hårdare. Det finns en ofärdig rape-revenge historia i "Johnny Mad Dog" som indirekt involverar henne, men det är helt utan den där förlösande effekten. Istället känns varje hotfull våldssituation som en för mycket.

Som ”Autentiskt” beskriver Sundancefestivalens program ”Johnny Mad Dog”. Vilket känns som en logiskt varningsflagga. Filmer som stämplas med ”autentiskt”-approved brukar ha en underliggande kolonial ton när det levereras i form av en storebrorsklapp på huvudet från västvärldens kritiker.
Men ”Johnny Mad Dog”, shit, den är så jobbig att se, den ÄR autentiskt. Nästan dokumentär. Fast helt utan bakgrundshistoria, sidohistoria eller avslutande textskyltar.
Inget kan rama in våldet. Och allt handlar bara om den här lilla världen av totalt kaos. Allt är så jävla flackigt och... rått.
Jag brukar inte gilla sånt här i vanliga fall. Att man bara tar en lösryckt konflikt och trycker upp den med största möjliga grymhet framför ögonen på mig, utan någon kontext. Ska man inte få förstå hur det kunde bli så fucked up? Samtidigt är inte film det samma som journalistik. Det är starkare än så, och regissören Jean-Stéphane Sauvaire vet att film är mest effektiv när den är hopplös att ställa sig utanför.

50 cent-kid vänder kappan efter vinden.