Bästa blinkningen i Death Proof

Stuntman Mike: You have a billboard over at big Kahuna burger don't you?
Jungle Julia: (pekar på billboarden): I've got one here too Zatoichi

Facit:
Big Kahuna Burger
Zatoichi

Recension: Hostel part II

NSD har haft det packat i tidningen den senaste tiden. Så först idag kom min recension av Hostel part II in i tidningen. Jag vet att det är skitjobbigt att klicka på länkar, man får ett nytt fönster till de redan åtta där nere and shit... Så jag klistrar in:



Hostel part II

Betyg: 3/5

I rollerna: Lauren German, Roger Bart, Bijou Phillips

Regi: Eli Roth

Speltid: 93 min

Åldersgräns: 15 år

"Quentin Tarantino presenterar…" är meningen som inleder förtexterna. Den gode Quentin har agerat exekutiv producent till andra delen i den blodiga Hostelsagan, något som naturligtvis säljer bra med biljetter.

Tre konstskoletjejer tar ett tåg till Bratislava, Slovakien där de blir kidnappade från sitt vandrarhem (Hostel, yeah) av en ond hemlig klubb, en sådan som har fingrar i alla myndigheter och som säljer människor till rika affärsmän. De som skriver kontrakt med klubben får tortera och mörda sina offer på alla tänkbara sätt, för ett dyrt pris. Tjejgängets hjältinna heter Beth, en rik, svarthårig tråkmåns, anständigast av de tre. Så vissa saker är sig lika i genren slasher, men många andra är det inte.

Parallellt med tjejernas kidnappningshistoria får vi träffa två av de vinnande budgivarna till den här makabra leken med människoliv. Stuart, en kostymnisse som släpats med av sin kompis verkar inte helt säker på vad han håller på med. Det blir en absurd och väldigt spänd scen när Stuart springer på Beth (som han "köpt") under en fest i staden och av misstag ropar hennes namn utan att hon presenterat sig.

Förutom att de jobbat ihop har både Tarantinos och regissören Eli Roths aktuella filmer vissa gemensamma knytpunkter.

Tim Lucas skriver i Sight & sound (Brittiska filminstitutets tidning) om de gamla s.k. "Grindhouse" filmerna, de som hyllas i Tarantinos egna Death Proof.

"Det är film som får dig att springa, inte gå, till närmaste dusch, men gör det svårt för dig att bestämma om duschen bör vara varm eller kall". Tarantinos film, en förhållandevis rumsren historia, gör inte riktigt citatet rättvisa. Däremot passar det utmärkt på Eli Roths Hostel part II som med allt sitt blod och nakenhet rimligtvis borde betitlas som en nutida exploitationfilm. Bortom alla tortyrscener Innehåller Part II också ett iskallt mord på en liten slovakiskt pojke i 10-årsåldern. Något liknande har jag inte sett sedan en liten flicka oprovocerat blev skjuten i John Carpenters Attack mot polisstation 13 från 1976.

Eli Roth är en av de regissörer som på senare år klumpats ihop med andra skräckfilmare under benämningen "The splat-pack". De som gjort blodiga, råa filmer som just Hostel, Haute Tension, SAW-serien, The Devils Rejects eller nyinspelningen av The Hills Have Eyes om man så vill. Filmer där våldet är så obehagligt påträngande att det känns äkta. Jag kommer på mig själv flera gånger med att rädsla över om den här uppskruvade typen av människohandel existerar på riktigt?

Något har hänt, det övergrafiska våldet har även börjat spilla över till actionfilmerna (kolla bara trailern till nya John Rambo). Och om jag skrivit för en månadstidning hade jag kanske vågat kalla fenomenet "neo-brutalitet". Hostel 2 är intressant eftersom den ger tittaren moraliska dilemman samt visar upp brutalitetsfenomenets absoluta peak. Men usch, jag ville verkligen ta en dusch när det var över.

Grindhouse: Death Proof, recension

Grindhouse: Death Proof

Betyg: 4/5
I rollerna: Kurt Russell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito
Regi: Quentin Tarantino
Speltid: 127 min
Åldersgräns: 15 år

Lite sur är jag, bara lite.
Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez dröm om Grindhouse sprack i kanten. Två filmer till priset av en, med fejkade trailers emellan var något den europeiska filmmarknaden inte gick med på. ”Varför inte ta betalt två gånger för samma film?” Tänkte någon och delade upp dubbelmackan.
Men det gör inte så mycket. Death Proof klarar sig bra på egen hand (men utan trailers buu). Kurt Russel spelar Stuntman Mike, en ärrad men charmig mördare som vi träffar i Austin, Texas. Han förföljer ett gäng tjejer för att sedan brutalt mörda dem med sin ”dödssäkra” stuntmansbil. När han drar vidare till Tennessee och har samma mål med ett gäng chicks som själva är stuntartister resulterar detta i en av de coolaste biljakter mina ögon älskat.
Tarantino refererar i vanlig ordning till favoritfilmerna han samplar från. Jakten mot nollpunkten nämns flera gånger, tillsammans med Gone in 60 seconds med brasklappen ”The real one, not that Angelina Jolie bullshit”. Det blir ibland FÖR tydliga blinkningar. T ex när visslingen Tarantino snodde och använde i Kill Bill återanvänds som mobilsignal eller när sheriffen som kallar sin son ”son number 1” dyker upp för ett gästspel.

När regissören (och Tarantinos lärling) Eli Roth (Hostel) i en biroll pratar om att supa ner tjejer med Jäger, helt orelaterat till handlingen. Och när ytterligare ett par sidospår aldrig följs upp så börjar jag förstå att alla små hål i handlingen, precis som den ruffiga klippningen, är ett medvetet val. Eftersom Death Proof är en hyllning till exploitationfilmerna och således även C-filmerna så kommer Tarantino undan med alla sina hänsyftningar som leder ingenstans. Ytterligare en kul detalj är Tarantinos fetisch för barfota fötter, ni kommer att haja vad jag menar.

Men (det finns alltid ett men), ett problem som uppstått när den här filmen skickades ut för att stå på egna ben, var att den klipptes om och gjordes längre. Från 90 till 127 min som segar ner hela filmen i mitten när dialogen (konstigt nog) ekar så tomt att det är irriterande. Detta vägs dock som sagt upp av en super-badass-biljakt som avslutning. Detta med hämndkåta chicks som spyr ur sig de brutalaste one-liners tänkbara. I Death proof finns det inga klena tjejer, även om de blir offer. I loves it.
Biljakten gav känslan från barnben, att jag aldrig sett något liknande förut. The Matrix-Reloaded får ursäkta. När motorer vrålar som ursinniga monster till ett soundtrack bara Tarantino kan välja finns det ingenting som äger en het brud som klamrar sig fast vid en motorhuv i ”200 miles per hour!”.

Varje ny film av Tarantino är som att se sitt favoritband live ännu en gång. Även om de blivit äldre och spelar om många gamla hits går det inte att hejda sig. Hejda sig från att höja näven i luften och vråla så högt att rösten försvinner.

(Recension publicerad i NSD 01/06/07)
Kristoffer Viita

The Fuck-up

Okej, dags att börja bli vuxen. Vafan är det för idiotisk idé att efter en arbetsdag på typ 15 timmar börja se Hostel klockan 02 på natten när jag vet att jag måste upp klockan 08 för en pressvisning av Death Proof(recension imorrn)? Hostel är en film om människojakt och är typ en timme rent köttande och andra otäckheter.

Så även om jag slog på mitt obligatoriska somna-avsnitt av Simpsons var det för varmt i rummet för att sova.


En polare ringer och väcker mig kl 09.10, pressvisningen börjar 09.30. Okej, från Stigberstorget till Bergakungen på 20 minuter? På med jeansen, tar en linne, springer mot spårvagnen. Kommer nästan fram när jag inser att jag inte kommer att hinna med spårvagnen. Jag minns att jag precis skaffat cykel. 15 minuter kvar. Spring spring spring tillbaka hem, upp för trapporna och hämta cykelnyckeln, pressar in en banan i käften (ja, pressar, njut av det era perversa wierdos). Kutar ut igen, 10 minuter kvar. Cykla cykla cykla genom centrum med spårvagnshelveten och bilar och andra cyklister överallt. kommer fram till BK 09.32. De har inte kört igång. jag hann. HAHA! Fuck off världen, jag har inte missat en pressvisning än!