Hostel part II
Betyg: 3/5
I rollerna: Lauren German, Roger Bart, Bijou Phillips
Regi: Eli Roth
Speltid: 93 min
Åldersgräns: 15 år
"Quentin Tarantino presenterar…" är meningen som inleder förtexterna. Den gode Quentin har agerat exekutiv producent till andra delen i den blodiga Hostelsagan, något som naturligtvis säljer bra med biljetter.
Tre konstskoletjejer tar ett tåg till Bratislava, Slovakien där de blir kidnappade från sitt vandrarhem (Hostel, yeah) av en ond hemlig klubb, en sådan som har fingrar i alla myndigheter och som säljer människor till rika affärsmän. De som skriver kontrakt med klubben får tortera och mörda sina offer på alla tänkbara sätt, för ett dyrt pris. Tjejgängets hjältinna heter Beth, en rik, svarthårig tråkmåns, anständigast av de tre. Så vissa saker är sig lika i genren slasher, men många andra är det inte.
Parallellt med tjejernas kidnappningshistoria får vi träffa två av de vinnande budgivarna till den här makabra leken med människoliv. Stuart, en kostymnisse som släpats med av sin kompis verkar inte helt säker på vad han håller på med. Det blir en absurd och väldigt spänd scen när Stuart springer på Beth (som han "köpt") under en fest i staden och av misstag ropar hennes namn utan att hon presenterat sig.
Förutom att de jobbat ihop har både Tarantinos och regissören Eli Roths aktuella filmer vissa gemensamma knytpunkter.
Tim Lucas skriver i Sight & sound (Brittiska filminstitutets tidning) om de gamla s.k. "Grindhouse" filmerna, de som hyllas i Tarantinos egna Death Proof.
"Det är film som får dig att springa, inte gå, till närmaste dusch, men gör det svårt för dig att bestämma om duschen bör vara varm eller kall". Tarantinos film, en förhållandevis rumsren historia, gör inte riktigt citatet rättvisa. Däremot passar det utmärkt på Eli Roths Hostel part II som med allt sitt blod och nakenhet rimligtvis borde betitlas som en nutida exploitationfilm. Bortom alla tortyrscener Innehåller Part II också ett iskallt mord på en liten slovakiskt pojke i 10-årsåldern. Något liknande har jag inte sett sedan en liten flicka oprovocerat blev skjuten i John Carpenters Attack mot polisstation 13 från 1976.
Eli Roth är en av de regissörer som på senare år klumpats ihop med andra skräckfilmare under benämningen "The splat-pack". De som gjort blodiga, råa filmer som just Hostel, Haute Tension, SAW-serien, The Devils Rejects eller nyinspelningen av The Hills Have Eyes om man så vill. Filmer där våldet är så obehagligt påträngande att det känns äkta. Jag kommer på mig själv flera gånger med att rädsla över om den här uppskruvade typen av människohandel existerar på riktigt?
Något har hänt, det övergrafiska våldet har även börjat spilla över till actionfilmerna (kolla bara trailern till nya John Rambo). Och om jag skrivit för en månadstidning hade jag kanske vågat kalla fenomenet "neo-brutalitet". Hostel 2 är intressant eftersom den ger tittaren moraliska dilemman samt visar upp brutalitetsfenomenets absoluta peak. Men usch, jag ville verkligen ta en dusch när det var över.
