They Live (for this shit)

Orgien fortsätter! 80-talsfilmerna rullar på och får sina välförtjänta hyllningar på Goodbye Zebras

John motherfucking Carpenter. Du har gjort det igen. Eller snarare: Gjort det för ganska länge sedan och åter en gång har jag tillfredställt mina sinnen med ett av dina verk.

They Live (1988)

Roddy Piper spelar Nada (B-skådis är en underdrift). En grymt bitig drifter, med underbart castad garderod: Hockeyfrilla plus flanellskjorta instoppad i ett par böghöga jeans. Sparkad i arslet av samhället har han fått lämna sin hemstad Denver för att söka Lyckan i L.A. vilket illustreras i ett sjukt snyggt gå-lite-motigt-gatan-fram-till-tunga-montona-bluesslingor-intro. Han får lite ströjobb på ett bygge och träffar Frank, en kille som fått en lite duktigare skådisrepresentation med Keaith David (Du vet äcklet i Requiem for a dream kallad Big Tim som köper sex av Jennifer Connelly? Eller har du inte sett den? Too bad for you).

Nada blir misstänksam när polisen dyker upp och hänsynlöst river ner de hemlösas provisoriska boenden. Han hittar ett par skumma solbrillor som får en del folk att framträda som ruttnande zombies (allt i svartvitt) och reklamskyltar att visa sina "sanna budskap". "Submit", "Obey", Comsume" och min personliga favorit "Stay asleep".
Så... Nada flippar! Han mördar ett par poliser (som dock ser ut som monster genom hans glasögon) och drar på rampage med två feta revolvrar och ett shotgun fint uppbackad av carpenters patenterade one-liners.

Faktum är att nästan all dialog filmen igenom är onliners, så fort någon annan form av dialogutbyte yttras så skär det sig som flensost i grytbasen. Här är några av de absolut fetaste meningarna:

"The Golden Rule: He who has the gold, makes the rules."

"Life's a bitch, and she's back in heat!"

"Not this year."

"you look like your face fell in the cheese dip back in 1957"

"The world needs a wake up call gentlemen... we're gonna phone it in"

"That's like pouring perfume on a pig"

Frank: I've walked a white line my entire life, I'm not about to screw that up.
Nada: White line's in the middle of the road, that's the worst place to drive.

"I got news for 'em. There's gonna be hell to pay. 'Cause I ain't Daddy's little boy no more"

They Live (1988) har lämnat sina spår i populärkulturen. T ex den långa och brutala fightscenen (med fyra knän i skrevet) i mitten av filmen har kopierats i South parkavsnittet "Cripple Fight". Och citatet "I came here to kick some ass and chew bubblegum, and I'm all out of bubblegum", mest bekant för dem som en gång i tiden häpnade över bröst i 2d genom spelet "Duke Nukem 3d", har hämtats från filmens huvudperson. Dessutom har jag sett nån musikvideo som snott hela filmen rakt av, nån dansmusik var det. Fuck it, anyways...

Filmen går kanske inte till historien, men hade den gjort det, så hade det varit som Carpenters mest politiska film. Filmen gjordes under den "glada" Reagan-eran och hela tiden pratas det om girighet som definitionen på ondska. Vad utomjordingarna tjänar på att genom konsumtion förslava mänskligheten är oklart. Men det spelar ingen roll, we get it.

Big trouble in little Gothenburg

Damn, de här John Carpenterfilmerna har blivit som en drog. Åtminstone de som gjordes innan sena 90-talet. då gjorde gamle John misstaget att steka kalkonbugare med Vampires och Ghost of Mars. Men innan dess bjöds vi på stor B-filmscharm i filmer som The Thing, Flykten från New York, They Live Osv. Ikväll kollade jag Big trouble in Little China (1986) med 80-talsfilmernas absoluta finsmakare Karl Linus. Det najjsa med Carpenter är att han känns så oslipad. Han kanske inte har alla pengar eller de största namnen. Men han har (eller hade) DIY-viljan som en äkta kultgubbe ska ha.

Kurt Russel spelar en bajsnödigt kaxig truckdriver vid namn Jack Burton. Linus gav honom den passande diagnosen "0 % självkänsla, 100% självförtroende". I alla fall så måste han dra en sväng till Chinatown för att collecta en skuld. Väl där visar det sig att typ alla kineser inte bara pysslar med kampsport utan, hör och häpna, även flexar svart magi och skjuter blixtar ut ögonen, sånt shit. Jack och hans kompisar babblar om om mystiska gamla legender hit och dit medans de springer omkring i olika gångar och tunnlar där de slåss mot onda, odöda, gamla trollkarlar och flygande ninjas. Allt detta i den lilla kärna i San Fransisco som kallas Chinatown, imponerande.
Själva "handlingen" är egentligen rent trams och jag kan ärligt säga att jag inte ens försökte hänga med. Jag fokuserade mest på filmens feel. Det är t ex fett skoj att alla, i synnerhet Kurt Russel spelar över hela tiden. Hans Jack Burton får lägga ut överanvända blötsura, fettstekta one-liners i pauserna mellan allt springande, runttramsande och fajtandes med monster byggda av billig plast:

"Like I told my last wife, I said, "Honey, I never drive faster than I can see, and besides... it's all in the reflexes"

"Ready? I was BORN ready."

"Son of a bitch must pay!"

"Everybody relax, I'm here"

"Would you just stop rubbing your body up against mine, because I can't concentrate when you do that" - Till Kim Catrall (Samantha i Sex and the city Y'know)

ÅÅh, det är ju soo obvious att Jack Burton är en total knock-off på Han-solo/Indiana Jones. men skitsamma. Det är ju roligt.

Två av mina andra vänner (Vi kan kalla dem Nils och Busy P) valde ikväll att titta på filmen Old School med Will Ferell. Kanske en av de tråkigaste filmer som finns i hela världen. Den handlar om att Will Ferell blir full, och springer naken. Han kallar sig Frank The tank, wow det rimmar. Är rim humor all of the sudden? Nae, döda den där skiten.

"scenen då Will Ferrell springer naken är typ bäst! , fan vad jag dog första gången jag såg den.. bäst då hans fru kommer också! hahaha!"  - Nils Wallin

Hultsfred och Hostel (part II)

Imorrn åker jag till Hultsfred, de förlorade kärlekarnas land. Och 05.30 är det uppstigning, tidigt som i helvete. Detta är vårt team:

Kristoffer Viita: Skriv.
Linda Hammarström: Skriv.
Joel Marklund: Fotograf
Linus Lahti: Hangaround, bor i Carlingsland.
Ida (efternamn okänt): Hangaround, bor i Carlingsland.

Vi är en intervju kort. Men om vi lyckas få tag på Uffies manager innan klockan 17 då Mapei spelar på torsdag så ska väl skiten gå som skit brukar gå på festival, Nice.

Jag kommer förmodligen inte ha särskilt mycket tid över för lilla bloggen här. Men vafan, Läs tidningen på nätet istället. I skrivande stund är den där länken lite trist, typ "Markoolio är fet i radio" eller nåt. Men det kommer att vara en väldigt matig massa av texter där come friday. Recensioner av Mapei (wooo!) och Velvet revolver (snark?) samt (förhoppningsvis) en intervju med Uffie. Linda ska skriva en "inför" krönika och recenserar Laakso och Sahara hotnights.

Lördagens tidning blir ännu mer maxad:

Jag recenserar Justice och Park Hotell och Intervjuar Laakso. Linda recenserar Uffie, Mando Diao och Taxi Taxi!.

På måndag blir det från mycket till MEST:
RECENSIONER
Ozzy Osbourne - Linda
Amy Winehouse - Kristoffer
50 Cent - Kristoffer
Manic Street Preachers - Kristoffer
The Ark - Kristoffer
The Touch - Linda
Pet Shop Boys - Linda
Dizzee Rascal - Kristoffer

INTERVJUER
Park Hotell vs. The Touch – Kristoffer/Linda
17.00 Shout Out Louds – Linda/Kristoffer

ÖVRIGT
Vimmel – Kristoffer, Linda, Joel

Enjoy allt det.

Dessutom, nu på fredag recenserar jag Eli Roths Hostel part II. Jag är så sjukt generös att jag bjuder ett litet smakprov av recensionen här i bloggen:



Tim Lucas skriver i Sight & sound (Brittiska filminstitutets tidning) om de gamla S.k. ”Grindhouse” filmerna, de som hyllas i Tarantinos egna Death Proof:
”Det är film som får dig att springa, inte gå, till närmaste dusch, men gör det svårt för dig att bestämma om duschen bör vara varm eller kall”. Tarantinos film, en förhållandevis rumsren historia, gör inte riktigt citatet rättvisa. Däremot passar det utmärkt på Eli Roths Hostel part II som med allt sitt blod och nakenhet rimligtvis borde betitlas som en nutida exploitationfilm. Bortom alla tortyrscener Innehåller Part II också ett iskallt mord på en liten slovakiskt pojke i 10-årsåldern. Något liknande har jag inte sett sedan en liten flicka oprovocerat blev skjuten i John Carpenters Attack mot polisstation 13 från 1976.

Hela texten på fredag alltså, read or die!

Konstskoleparty

Var igår på konsthögskolan Valands avslutningsfest i Göteborg. Festen var benägen i något som heter Berg 211, även kallat "Grottan". Det var lite segt till en början även om DJn spelade en låt från Soundtracket till John Carpenters Escape from NY för ett tomt dansgolv (Behöver jag förklara at jag blev kär i henne?). Vi önskade dessutom Ross ross ross med SebastiAn men fick inget där.

Konstskoleeleverna hade alla på sig kaninmasker och en norsk tjej med rött hår som bor i sin ateljé kletade fast en neonfärgad kaninkontur-bild på min arm.

Senare på dansgolvet i en groggy dimma av öl och housemusik knackar en tjej mig på axeln. Jag känner direkt på mig att hon är en konstskoletjej.
Hon är ganska liten och söt. Har på sig vita spetshandskar. Hon tittar lite underligt på mig. Som en blandning mellan sur och flirtig. Jag kan inte fastställa vilket.

Tjejen: - Alltså jag vill bara säga att din kanin, den är så jävla ful.
Jag: - Jaha?
Tjejen: - Ja alltså den är bara så provocerande jävla ful
Jag: - Vad är det som provocerar dig med den?
Tjejen: - Det är liksom hela dens väsen.
Jag: - Va..?
Tjejen: - Hela dens väsen!
Jag: - Aha...

Jag tittar på henne länge, i ögonen. Och jag förstår verkligen inte vad hon vill att jag ska säga.

Jag: - Ja... Så kan det vara.
Så vänder jag mig om och dansar vidare, men jag ser i ögonvrån att de där spetshandskarna är självlysande i dansgolvets belysning.

Alltså, bara en fråga: Whatever happened to "You look good tonight, may I have this dance?" Va?

Och jo: PS. Vad är prylen med allt detta par-bögande? Nån måtta får det vara, vissa fixar det utmärkt (Linus L), andra ska "mysa" i hemmets lugna vrå (Linus P) och vissa ringer mig inte ens tillbaka (That means you NILS). Wtf?

Edit: Känsliga läsare varnas för att klicka på kommentarerna.

The Thing about Alien is...

Söndagar är en najjs filmdag. Monster från yttre rymden blev dagens tema när jag och Linus såg John Carpenters The Thing och Ridley Scotts Alien. Analyser finns det gott om. Men inte av den här kalibern. Vi börjar med The Thing:


- Fan vad cool han är Kurt Russell!
- Jaaa.
- De andra klär sig typ i värsta vinterparkaserna, han har ju typ skinnjacka från carlings och inte ens en mössa. Bara en jävla hatt och pilotglösögon. De är ju på Antarktis!

- Ah det är ju det här testet de gör i South park avsnittet med lössen också, kommer du ihåg "You saw it in the thing and you'r wasting everyones time Cartman."?

- Jaa just det, haha.

- Filmerna var fan bäst på 80-talet. Jag ska bli finsmakare och BARA se filmer från 80-talet.
- Jaa, fatta cool att bestämma sig för at se ALLA filmer också, leta som fan.
- 80-talet är ju på väg tillbaka har jag hört. Eller iaf våldet.
- Ah.

- Vad snäll den där hunden ser ut.

- Coolt slut.
- Mmm, "Why don't we just wait here for a little while... see what happens?
- Jävligt coolt slut.


Ridley Scotts Alien, 1979:

- Kolla vad het Sigourney Weaver är
- jag vet, grymt snygg
- Det ser ut som om hon aldrig ler typ.
- jag vet
- Nu log hon iofs!
- Ja hah.
- Lustigt, annars ser hon ju så apatisk ut.


- Se där, hon är en naturlig skönhet, inget smink.

- Jones, fan vilket cleant namn på en katt.
- Ja, om jag skaffar katt ska jag döpa den till Jones.
- Ja om jag träffade någon som hade katt och döpt den till Jones skulle jag bli imponerad.

- Mycket eldkastare i filmerna idag...

- Varför käkar inte Alien upp katten?
- Jones?
- Ja.
- Jag vet inte... eller ja, kanske för att den känner av att den inte är så intelligent. De bara skiter i varandra liksom.

Senare:
- haha! Kolla, Katten bara iggar Alien totalt.

I slutet när Ripley först klätt av sig för att lägga sig och sova i sex veckor men när hon upptäcker Alien så får hon en idé och klättrar i en rymddräkt:


- Ah bäst att hon klär på sig lite. Det gick bra när det bara var hon och Jones.
- Ja med den där stora kan det ju bli lite farligt.
- mm han kan ju få stånd.