Jag såg Mamma Mia! igår och gillade typ ingenting med den. Eller, slutscenen kanske. Den sista sista grejen när golvstenarna krackelerar och det sprutar upp en fontän som crescendo av hela lyckoruset som alla är inne i. ”Jaa nu har Sophie fått tre pappor! Hurra!”
Men i övrigt, ingenting.
Och detta är ett problem. Jag vet ju att typ en miljard medelålders tanter älskar filmen. Så om jag säger att jag hatar den och den är skit, då har jag kallat en miljard medelålders tanter för idioter och det vill jag faktiskt inte göra. Åtminstone inte för att de är just kvinnor eller till åren komna. Prylen är väl att Mamma Mias mest lyriska publik inte går på bio särskilt ofta, som målgrupp är de ju väldigt underrepresenterade i att synas på film. När en film där medelålders tanter spelar huvudrollerna, då kan man ge sig fan på att medelålders tanter kommer att gå och se den i record numbers. Att jag älskar sen-adolescenta skildringar om urbana män (och som helst lyssnar på hiphop) är väl knappast det någon slump det heller? Skillnaden är väl att de filmerna jag gillar aldrig får några Så som i himmelen-siffor i biostolarna.
Samtidigt måste det gå att vara kritisk i sitt eget kvarter. Och det är det många som försöker vara, och ännu fler som inte försöker. Det är dock inte poängen.
Poängen är att det är svårt för mig att vara kritisk till en film i ett område som ligger så långt bort från min egen målgrupp och underförstådda standard för kvalitet, typ landsytor bort, att jag lätt skulle bli sexist om jag ens försökte. Vem är jag (som man) att kritisera något så ovanligt som en blockbuster för medelålders kvinnor? Även om jag inte kritiserar något i filmen som skulle anses vara typiskt kvinnligt?
Ni ser problemet?
Ska jag kanske acceptera någon slags skillnad? Att det kanske är så att jag konstruerats till att förakta de attribut som hyllas i filmen? För det är ganska smärtsamt att se en slags totalt euforisk utlevelse av den heteronormativa kvinnligheten. Samtidigt har jag väl sett 100 filmen med den manliga motsvarigheten. Så kanske har det naturaliserats i min hjärna, till skillnad från den kvinnliga varianten. Jag har blivit avtrubbad helt enkelt. Som de flesta andra som inte vill kritisera det som man känner igen sen tidigare. ”Jaja, men det är ju klart att han är cool som knullar många. Hon? Ja men värsta horan typ öööhöhhö *gör fittslickartecknet*”. Nåt sånt - För att hårddra lite (hehe).
Men, är det då mer okej med medelålders kvinnor som skamlöst knullar unga afrikanska pojkar för att det ännu inte hunnit bli någon filmkliché? För att den sortens beteende oftast skildrar kvinnan som lite äcklig, men i Mamma Mia som något ganska nice?
Ja, det är progressivt. Även om det är lite sexturistvibbar.
Liknande förhållanden mellan äldre män och en unga kvinnor finns det ju rätt många (typ tusen) exempel på sm aldrig kritiserats särskilt hårt, ett aktuellt highbrowexempel finns t ex i The Squid and the Whale.
Detta betyder att mina instinktiva känslor kring just detta, som var av det motbjudande slaget, var tvungna att genomgå en lite längre reflektion än vanligt. Oh nu fick ni ta del av den också. How about that.
