3:48

Man 2009: Världens undergång som mode

Modetrender går, enligt vissa, i cykler. Det må så vara, men vad är egentligen trender om inte rent trams? intressant mode skapas utifrån nödvändighet. De coolaste stilarna är de som fötts från blod, svett och tårar, den sämsta sortens förutsättningar. Se t ex på hur Thatcher-eran i England gav upphov till punkfrisyren eller hur fängelsemodet plockades upp i Hiphopkulturen och blev norm för gatumodet i USA. I Sverige 2009 har det blivit lika nödvändigt för män som för kvinnor att bära traditionell slöja (så att inte kvinnorna överfaller oss av kåthet). Snart kommer ett nytt uttryck, en ond kroppsmålning, att bli lika nödvändig. Vi har redan sett tecken i samtiden i form av klubbnamn som "Blod och Svärd", och fotoutställningar för "true Norwegian black metal". Den logiska fortsättningen på detta är att alla män som tidigare
rullat upp indiemössan över öronen och kavlat upp sina chinos, alla med någon typ av "koll" 2009, målar sig med Corpse Paint.

Länge har denna kroppsmålning dominerat modet hos amerikanska fribrottare, bandet Misfits samt smyckat en av världens extremaste subkulturer: De nordiska Black Metallarna, vars antikristna skinn fått uppsving i snygghet från det bleka tillstånd de närt i källarrummens slutna tillvaro. Men, vad har krigsmålning med årets fashionabla mansideal att göra? Well, för en nyliberal optimist kanske det här budet kan tyckas lite osexig. Men idag, när både finanskrisen, IPRED och TV4 attackerar starkt på tre fronter har jag insett att kapitulation är bästa försvar och ger de långhåriga kyrkbrännarna rätt: Jorden håller på att gå under.

Vår tid i det post-kapitalistiska samhället är räknad på en f.d. sågverksarbetares återstående fingrar. Festen är slut. Deal with it. Det är så fort vi konstaterat detta som vi kan förstå tillvaron. Den som inte är särskilt deppig utan betydligt mer livsbejakande i nuet, eller kanske efterfesten.
Låt oss därför inte kalla denna tid av fashion för post-kapitalism. En icke-nostalgisk och mer optimistisk approach är att låta 2009 kännetecknas som "pre-apokalypsens år".

Att kommersialisera Corpse paint som ett trendriktigt modealternativ i linje med jeans nedknycklade i kängorna är således inte bara sexigt, utan snart också (du gissade det) rent nödvändigt. Ett slags förberedande mode för ett liv efter smällen där psykologisk krigsföring kan vara avgörande för överlevnad. Männen efter apokalypsen vet att de kliver upp ur atombombens aska och ser jävligt farliga ut (i värsta fall lämnar de ett snyggt lik efter sig). Vi lever i en tid där Spotify snart gör mp3filer överflödiga och fysiska tidningar som koncept är döda som kallhyggen. Värde bygger mer på förväntningar och hype än fysiska
produkter och upplevelser. Därför tänker jag kassera ut undergången likt ett förskott på lönen redan i år.
Frågan alla modeslavar till män borde ställa sig 2009 är alltså inte "När jorden går under?" utan: "Vilken musik ska jag lyssna på under tiden?" och kanske mest "Hur ser jag ballast ut medan jag väntar?"

Svaret? Så här.

Gomorra

Aha, nu fattar jag varför alla andra gangsterfilmer är så töntiga. De hugger allid ut en karikatyr av en person, typ som Joe Pescis ettriga psykopater i Goodfellas och Casino, eller som Robert De Niros tysta introvärta dysterkvistar i samma filmer, samt i Once upon a time i America (som i övrigt är en fantastisk film). Jag tycker inte att "Gomorra" har något med Gudfadern att göra, inte mer än det uppenbara alltså. Att Roberto Savianos kriminaljournalistiska bokförlaga om den italienska Camorran ligger till grund för filmen är rätt självklart även för mig som inte läst boken. ”Gomorra” är så nära en dokumentär man kan komma när det gäller spelfilm. Den har inga utmejslat egensinniga karaktärer som ”platsar” i den organiserade brottsligheten för att de är så ”udda”.
I Neapel är maffian vardagsmat och alla har mycket skit under fingernaglarna. Den som tvättar händerna får dem avhuggna. Politikerna och medelklassen ner till de allra fattigaste är en del i ett större maskineri av brott där alla känner sig berättigade att skylla ifrån sig. ”Det är så det funkar, jag har inte bestämt det” säger mannen till sin assistent som plötsligt grips av samvetskval medan han hjälper Camorran dumpa cancerframkallade avfall. ”Vi löser bara problem som andra har skapat” är en projicering som rinner från högsta makten i Italien och nedåt.

Extrem fattigdom är en förutsättning för att den här typen av bilder ska få fäste som positiva. Om allt i världen är korrupt undrar dem lägst ner på trappan varför de ska behöva ta ansvar för någon annan än sig själva.
De två naiva småtjuvarna Toto och Simone har köpt skurkromatiken med plusmeny och leker att de är Tony Montana i ”Scarface” när de försöker råna maffian och själva bli bossar. Men pojkarna verkar inte ha sett slutet på filmen, där Tonys hybris får honom mördad.
En kläddesigner som knäcker extra för maffians couturemonopol slår på teven och ser Scarlett Johansson i en klänning han själv skapat. Hans ansiktsuttryck säger allt. Han kan inte berätta för någon att det är hans verk. Inte om han inte vill dö.
Det blir vulgärironi och en ofrivillig metafor för hela det Neapolitanska samhällets mentalitet när kommentatorerna för galaprogrammet diskuterar filmstjärnans kreation: ”Det är chic men sofistikerat, en uppenbar enkelhet men egentligen väldigt genomtänkt”.

Det finns redan ett samlingord för hela prylen: Kapitalism.

Mattias Alkbergs 40-årsprisang: Top-3 Softast UFC-Fighters

Nyligen blev jag firad på 23-års dagen av mina vänner. Ungefär två veckor försent tryckte de upp en princesstårta och ballonger i nyllet på mig. Det var en vacker surprise och jag fick greppa efter näsduken innan jag tog till lipen.
Nu har jag bestämt mig för att ge något tillbaka, fast till någon annan.

Jag skriver ju ibland om MMA i den här bloggen, men det sker oftast i förbifarten och lite sådär ofokuserat. Och varför skulle något egentligen ändra på det? Nu har födelsedagsbarnet Matti Alkberg (känd från bandet "Bear Quartet") eftersökt en slags topplista över UFC fighters så att han kan relatera lite till sina meditativa stunder framför tv4 sports nattsändningar. Vad listan ska handla om har han däremot inte specificerat i sitt önskemål.
Eftersom jag inte direkt är insatt i vem som har vilken fightingteknik eller vem som tränar på vilken skola och allt det där sportjournalistiska, shit jag har inte ens koll på vilka som fortfarande är kvar i UFC, så jag har jag utformat en lista över de mest musikaliska killarna istället. Och med musikaliska menar jag vilka som haft bäst känsla för sin intromusik.

Okej nu kör vi.


3. Kimbo Slice

Det är underhållande med folk som tar "allvarliga" saker som cagefighting med en klackspark. Men det är ännu mer underhållande med dem som tar det på så blodigt allvar att det blir lyteskomik. Kimbo Slice är ett sådant exempel. Samtidigt känns låtvalet gjutet om än rätt uppenbart. Dunk Ryders "fuck tha other side". En låt lika mäktig och talande för situationen som Kimbo är bjässig och skäggig.



2. Jeff "The Snowman" Monson

Snömannen är, precis som Mattias Alkberg, anarkist, och tycker att klasshierarkier är rätt värdelösa. Han har flera anarkisttatueringar och är medlem i facket "industrial workers of the world". Som om den godhetsbakelsen inte hade nog med grädde har han en examen i psykologi och har jobbat som kurator för barn.
Hans ingångsmusik "Imagine" med John Lennon. Godhetsoverload är på något sätt helt rätt i den här kontexten.



1. Rashad Evans

Evans är förutom innehavare av ett coolt namn en deffad mellanviktare som spöat skiten ur Chuck Lidell. Ändå ganska ballt med tanke på att den gubben kan slåss OCH har en mohikanfrisyr. Evans vann även i andra säsongen av dokusåpan "The Ultimate Fighter" och har hustlat/sålt ut sig i reklamvärlden där han gjorde reklam för världens ondaste företag Microsoft. Ett kort youtubeklipp förklarar varför den här killen är någon att hänga med efter jobbet. Chuck Lidell må ha bra intromusik, men det är vem som kan dansa till den som spelar roll.

Recension: Grammisgalan

Filmåret 2009?

Antingen har jag fått bättre koll eller så är det helt enkelt fler bra filmer på gång till 2009, hur som helst finns det riktigt mycket intressanta filmer i "framtidens sköte" (Svenska språkets äckligaste uttryck?). Tyvärr ser årets bästa premiärer ut att dela en gemensam nämnare: bok som förlaga, och oklarheten om de blir klara till utsatt datum.
Vilka filmer som når Sverige är ännu inte heller helt bestämt. Filmindustrin, som i regel brukar styra upp sin skit när det tryter i kassorna, är både tyngda av finanskris och väntade strejker. Just nu ser 2009s annonserade film-lineup mer ut som hiphopskivornas dito, det vill säga något man bör ta med stora skopor salt och förvänta sig året därpå.

Ett gäng Amerikanska storfilmer hänger just nu i sköra trådar. Jag är till exempel råpepp på filmatiseringen av Alan Moores "Watchmen", en tegelsten till serieroman om ett gäng bittra galningar och trötta idealister till superhjältar. Och en Gud. Som i filmen baxar svenska Malin Åkerman.
Men om Watchmen överhuvudtaget får premiär är osäkert på grund av en utdragen rättstvist mellan filmbolagen.

Den i förväg överviktiga kasskossan "I vildingarnas land", en filmversion på Maurice Sendaks barnbok, är färdig och regisserad av Adaptation-geniet Spike Jonze. Filmen har fått grönt ljus för premiär 2009. Men den här prodruktionen har stängts ner och startats upp så många gånger att jag inte tänker tro på några löften innan jag ser förtexterna rulla. När det väl händer ska det bli intressant att se en film baserad på en bok som bara är tio meningar lång. Förmodligen blir det helt fantastiskt.

Om någon missat det ser jag också fram emot filmen av Cormac McCarthys "The Road". Högst troligt årets atombombs-tunga film som ger post-apokalypsen ett nytt uppsving efter skitfilmer som t ex "Doomsday". Viggo Mortensen skall spela en av få människor kvar, som tillsammans med sin son vandrar vägen fram i en söndervittrad värld där himlen antingen är grå eller svart och där alla hav är döda. Den skulle ha kommit förra året

Mer? Tja, några Svenska regissörer har det viskats om. Jesper Ganslandt som gjorde nästan-dokumentären "Farväl Falkenberg" 2006 återvänder tydligen till hösten med Apan. Hittills är allt väldigt diffust och hemligt. Lite väl diffust och hemligt för att jag ska vara bekväm. En man som jag dock vet kommer leverera en rejält mastig moralkaka är Lukas Moodysson som har premiär för sin Mammut i början av året. Världens bästa emoband Broder Daniel ska visst bli en dokumentär också, hoppas att den inte blir för nostalgisk. Och så hoppas jag att Sverige någon gång släpper fram en ung kvinnlig regissör. De senaste årens toppfilmer (Darling, De Ofrivilliga, Ping-Pong Kingen) har representerats av talang, men samtidigt av konsensus i bastuklubb.

Trots all osäkerhet ute i premiärlandskapet går i januari en av årets, för mig, mest efterlängtade rullar upp i USA.
Notorious, en biografi över livet på en av världens kanske viktigaste rappare: Biggie Smalls.
Trailern lovar mycket gott och jag kommer säkert skriv mer om filmen när det dags. Det som oroar mig är både regissör och manusförfattare är oerfarna, med bara enstaka tv-serieavsnitt i bakluckan så jag hoppas verkligen att allt går bra. Om filmen "kommer till Sverige" (Som i film i fysisk form fortfarande var en förutsättning för att se dem, lol) är förstås osäkert, detta är trots allt landet som knappt klarar av att se slöjor på teve och som tillät en krönikör uppvigla mot "hiphopens sneda ideal" i en stor gratistidning.
Men jag tror att det är som Big säger: "Things done changed motherfucker, this ain't back in the days". Och om inte filmen går upp här tänker jag torka tårarna och se Beef-filmerna eller tanka ner och se om "Tupac: Resurrection". Att 2pac är död är i alla fall ett som är säkert. Men det är sagt utan någon som helst värderande ton. Det är bara rätt fattigt med filmatiserade rapbiografier .

Om Eden Lake och "våldsamma unga män"

Jag älskar att bli rädd. Eller mer exakt: Jag älskar att bli rädd när jag vet att det inte är någon fara. Som tonåring sökte jag känslan av stödhjulsstyrd skräck och skaffade Goblins soundtrack till Dario Argentos hallucinogena häxslasher ”Suspiria”. Jag gick ut och lyssnade på plåtslammer i min mp3spelare mitt i natten, valde ut de mörkaste och minst inbjudande gångpassagerna för mina promenader. Tanken var väl att jag kunde känna mig lite ball och säker trots att jag var så rädd.
Idag känns det där beteendet inte bara barnsligt, men även som en lyxartikel inte särskilt många kan unna sig. Folk är rädda. För allt och varandra. Otäckast är inte spöken, de tror ju ingen på förutom tv4+, istället är det våra grannar och, främst, barnen som vi lärt oss är benägna till otänkbara grymheter.

I filmen "Eden Lake" åker paret Jenny och Steve på förlovningsweekend vid en sjö i full färd att byggas till ett omslutet samhälle för traktens bättre betalda. ”Gated Community” säger en skylt som de ignorerar och istället kör de rätt in i skogen. Bara för att stöta på ett gäng våldsbenägna ungdomar. På avstånd betraktar de hur en yngre pojke blir förnedrad men Steve tycker att de bara är ”boys being boys”, så länge de lämnar honom och Jenny i fred. Det gör de förstås inte, och Steves egna barnsliga behov av sätta kidsen på plats gör bara att de ser honom som en fiende att jävlas med. Ledaren Brad blir ursinnig när Steve oavsiktligt har ihjäl hans kamphund. Snart är skogen jaktmark med mänskligt byte.
Våldet är rått och riktigt. Som om regissören James Watkins läst gamla testamentet över naturliga faror. Ungarnas spydigheter, bonnläpparna i staden som slår sina barn. Watkins kan liksom använda sig av miljön för att plågsamt grafiskt visa ont det gör att trampa på en sylvass sten. Varje litet element av obehag av eller extrem smärta kan spåras tillbaka till något vardagligt.


Filmen har startat stor debatt i England där kritiska röster menat att fördomar förstärks i och med att det galna ungdomsgängets ledare kommer från ett arbetarklasshem, komplett med arg alkad farsa. Sociologen Stanley Cohen, som forskat mycket om moralpanik i England (bland annat i boken ”Folk Devils and Moral Panics”), har förklarat att en av de vanligaste syndabockarna för press och moralhävdare är unga våldsamma män ur arbetarklassen. Att dessa gärna demoniseras utan att orsaken till deras beteende ifrågasätts och omfattningen överdrivs (I Sverige: Mobilstöldspaniken riktad mot hela förorten efter några enstaka personrån). Cohen gör en liknelse med en arg pojke som sparkar på en trasig läskautomat. Alla ifrågasätter pojkens våld mot maskinen, men inte maskinen i sig, som ju trots allt är trasig.
En tonåring med en kniv (stulen från en slöjdsal?) som finns representerad i "Eden Lake" ligger nära hemmet i allmänhetens medvetande. Och James Watkins utnyttjar den ökade klyftan mellan klasser och generationer för att skrämma. Utan analys kan allt tyckas vara både ultravåld och ultrarealism. Själv har regissören dock sagt i intervjuer att det är precis den problematiken han velat belysa.
Jag har svårt att välja sida. Helgan ändamålen medlen? Jag tycker nog ändå att "Eden Lake" är för kladdig för att visas i skolorna under samma flagg som ”A Clockwork Orange” men, och det här har ju folk konstaterat tidigare, vem bryr sig så länge man blir skraj?
Vad som engagerar mig mer är vad kommer detta kommer att göra för populärkulturen de våldsamma små barnen konsumerar? Det är inte ovanligt att musik eller filmer betraktas som medskyldiga till våldsbrott. Eden Lake har redan klumpats ihop som en av de första av en våg med "Hoddie Horrors" då den ändå använder en huliganistbesläktad medial stereotyp av ung arbetarklass kallad ”chav”. Ungdomarnas löst sittande sportkläder blir i värsta fall ett mode förknippad med kuslighet. I filmen lyssnar de små chavarna dessutom på Grime. En musikgenre som jag inte direkt tagit på allvar fören nu.
Någon som har några bra låttips?

Publicerad i NSD 3/1 - 09