Hiphopen dumpar tvättbräda för vanlig bräda (Norrbottens-Kuriren 13/8)

Skateboardåkare har alltid lyssnat på rap i ett öra, men kärleken har oftast varit enkelriktad, ungefär på samma sätt som idioter i relation till sport (”Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport”). Men senaste tiden har Lil Wayne börjat twittra om alla skateparker han besöker, samtidigt som Curren$y, en av de slappaste rapparna i södern (som precis släppte albumet ”weekend at burnies”) rappar om att han vill bombdroppa från Lousiana superdome med sin skateboard.
Dessutom har modet i fler raptexter än vanligt har gått från Dickies och Nike AF1s (inte i kombination) till klassiska skateboardåkarstilen ”skinny pants and some vans”.

Kanske är det en åldernojja som kryper upp längs benet när skatekidsen Lil B och Odd Future vinner mark över hela världen, men egentligen är det konstigt att inte skateboard och rap blivit bundisar fören nu. Båda två är nihilistiska och urbana subkulturer som kombinerar superindividualism med starka homosociala communitys.
Den nyfunna kompisrelationen har också gjort att kroppsidealen förändrats inom hiphopen. Min kompis Joel Josefsson gjorde spaningen att ”Det är inte längre muskler eller fetma som gäller. alla nya rappare är asspinkiga”. Och han har rätt. Alla överkroppar från Soulja Boy, Wiz Khalifa, Lil B till Kid Cudi är seniga långsmala och på gränsen till undernärda. En kropp som endast kan tillskansas efter hård konsumtion av skräpmat från 7-11, marijuana och – yeep - skateboardåkande.
Stora muskler står sig sämre och framstår som lika omodernt i hiphopvärlden som tribaltatueringar gör i resten av samhället.
Att de feta förlorat respekten inom hiphopen är uppenbart när de enda som får några framgångar är clowner som DJ Khaled och Rick Ross, vars beats måste bakas lika feta som deras hull för att ha någon trovärdighet. På ett sätt är det skateboardåkarkroppen odemokratisk, eftersom den kräver vissa genetiskt betingat spinkiga anlag och är inte lika ”görbar” som den deffade gymkroppen eller den välgödda fetman.
Min kompis Joel menade att det inte är någon tillfällighet att den förre RnB-stjärnan D'Angelo, som varit både vältränad och fet - två kroppsbyggnader som tidigare respekterades inom hiphopen - är uträknad sedan länge. Om han ska återvända med sin tredje platta idag bör han banta bort allt. Fett liksom muskler. Och förmodligen börja låtsas som att han åker skateboard.

Brödisar

Hej! Har en del cool skit på gång. Meanwhile kan ni ju underhålla er med ett par brödjobb som jag fått ut senaste tiden.

En artikel om internetnostalgi i samband den nya .gif-appen Loopcam [MacWorld]

Och Här har ni en snabb intervju med Jacko från kollektivet Labyrint [Norrbottens-kuriren]

Framtidens främsta mattrender (Feature, Nöjesguiden nr 5 2011)

Text: KV och Ida Therén
Illustrationer: Ida Therén

Någonting har hänt med den urbana maten. Produkterna vi alla älskar – de som säljs till överpris, styckförpackade, i butiker som har öppet 24 timmar om dygnet – har den senaste tiden börjat mutera i linje med tidens anda. Minimalistisk och individualistisk snabbmat står på menyn för dagens stressade svenskar. Vad väntar oss i en nära framtid?

Vi är vana vid att ett multinationellt företag hjälpsamt besprutat och slagit in vår mat i mindre och dyrare förpackningar. Men fram tills nyligen har det handlat om sämre versioner av pasta och wraps – mat ämnad för en modern medelklass. Men den nya generationens livsmedel för tankarna till Ken Loach-filmer, skolmat-salar och slum.
I januari skapade bloggaren Kissie en mindre kontrovers genom att lansera barnmat som ny hälsokost. Det farliga bantningsknepet hade sakta sipprat ned från Hollywood till internets utkanter för att påminna oss om unga tonårstjejers psykiska ohälsa.
Men den här trenden är, trots att vi lärt oss att inte prata om sådana saker, inget enskilt fall.
För ett par månader sedan gjorde tidningen Stockholm City en stor grej av hur majs i lösvikt säljs i mugg vid Kungens kurva. Detta spannmål av prematura popcorn hade alltså blivit föda vi nu accepterar att betala pengar för.
Det yttersta kvittot på den nya utvecklingen kom dock när Pressbyrån började marknadsföra gröt, rättare sagt den trögflytande sörjan ”Great”, i cityförpackad mikro-variant, som den nya sortens snabblunch. Och marknaden måste helt enkelt anpassa sig efter kundernas allt sämre förutsättningar.
Nyckelordet är förpackning.
Hur kommer trenden av minimalistisk fattigmat utvecklas om den fortsätter i samma takt framåt? Nöjesguiden ger, vår vana trogen, en guide till ”nya hårda Sveriges” cityföda. Så här kommer en nära framtid se ut om vi fortsätter konsumera den snabbmat vi förtjänar:


STEGG – simply egg, on a stick
hårdkokt ägg på plastpinne
Anorexiklassikern hårdkokt ägg får äntligen en snygg förpackning i takt med att marknadskrafterna har insett den stora ekonomiska potentialen hos ätstörda flickor och killar på gym. En kassako vars juver länge väntat på att mjölkas.
Ludmila Enqvist gör oväntad comeback som varumärkespersonlighet och promotar sin näst bästa prestationshöjare.
För den stora aptiten finns en dubbelvariant, i folkmun känd som ”Two steggs, one stick”.


dROP-out Cola
läsk
En helt ny sorts läskedryck med en kemisk tillsats som påstås underlätta den allt mer komplicerade parnings-leken på krogen. Populärt groggvirke bland stureplansprofiler.
Marknadsförs under devisen ”dROP-out Cola – När DU vill!”.

BeYoung
buljong i petflaska
Efter succén med low calorie-sopporna kommer nästa steg. Varma soppor passar såväl det slanka sparkontot som den slanka kroppen. Petflaskor med soppor syns snart i varje hand. Det finns en smak för alla: ”Green” (grönsaks-buljong), ett politiskt korrekt alternativ för den medvetna vegetarianen. ”Carnivore” vänder sig till en manlig publik och ”Sushi” (fiskbuljong) till den som brukade äta sushi.

Pain de l’eau, Carb’n'Tap, Prison Break
vatten och bröd
En liten plånbok är också en plånbok. Marknaden har upptäckt ett köpsvagt men hungrigt segment: den växande FAS 3-sektorn. Pain de l'eau och Carb'n'Tap är några av varumärkena inom den i folkmun kallade snabblunchen ”Prison Break” – ett pris fixé-set med en guldäggsdesignad tetra vatten och en fiberrik grov rågfralla med hälsosam sesamtopping. Finns även med en portionsförpackning margarin (”à la af Donner”) för dig som också vill ha ”guldkant”.

BrosQue TM
Styckförpackat djurbrosk
Som alla vet är rent brosk bra för huden och skyddar mot cancer. Anna Ankas bevingade ord om broskets hälsoeffekter fick Sveriges kostexperter att tänka till. Broskbitar smidigt engångsförpackade återfinns i snabbköpen precis innan kassan (tre för tio). Härligt tuggmotstånd som bränner kalorier.

Outside Sleeper
kalkonfett
En shot kalkonfett som kittlar kräkreflexerna. Passar både den utförsäkrade nyalkisen och bulemiska tonårstjejen, som gillar att denna produkt är lite ”street”. Känd från tv-serien The Wire.

Nya vårdvalet
Instant Relief
Smärtstillande, antibiotika, bantnings-piller eller antidepressiva mediciner i en smidig automat till förmånliga priser (betala med mobilen). För de som inte har råd med sjukförsäkring, eller tid att gå till doktorn. DU vet vad som är bäst för DIG.

Jimmie’s
färdigskivad falukorv
Snackpack med färdigskivad falukorv, finns i både singelpack (för den lilla hungern), trillingpack och familjepack för storfamiljer i den södra delen av landet. Den K-märkta falukorven är ett ultranationalistiskt alternativ till chipspåsen i tunnelbaneautomaterna. ”Brunis” agerar posterflicka i en snygg brun skjorta som minner om historiens vingslag.
Stämpeltryckt blåsippa på varje falukorvsskiva. Move over, Max och Kalles Kaviar!

Epic Pwnage eller ”Jobbcola”
högkoffeinhaltig vitamindryck (13-årsgräns)
Detta äktenskap mellan högkoffeinhaltiga energidryck och vitaminvatten blir en omedelbar succé. Sprungen ur gamerkulturen sprider den sig via hungriga säljare och börsvalpar ut i mainstreamkulturen med hjälp av arbetslinjens friska vindar. Tillverkas av Innovatia Care (före detta Landstinget) i samarbete med ett systerbolag i samma multinationella koncern.
Drycken säljs för den som hellre tjänar pengar än tar lunch under den gamla säljardängan ”ett nej är ett hej”, vilket har fått trådar på ett välkänt internet-forum att spekulera om M. Assange är arkitekten bakom denna frihetsdryck.

Publicerad i Nöjesguiden nr 5 2011

Sommardrömmar (Aftonbladet 26/6)

Josef Stalins favoritfilmgenre var sin tids blockbusters: bombastiska musikaler. Han led även av sitt överjag, eller det som i psykoanalysen kallas superego. Den gamle diktatorn hade inte bara ett sug efter terror och krav på total underkastelse, utan också efter obscenitet och skratt.
Nu när de maximalistiska sommarfilmerna är här ska de inte underskattas eller tolkas ytligt bara för att de ofta är remakes och uppföljare som producerats till fantasibelopp.

En av många premiärer är den femte delen i den blodiga filmserien Final Destination. Serien går ut på att ungdomar lurar döden och sedan, en efter en, drabbas av oundvikliga och kreativt komponerade dödsfall. De två senare i 3D.
En skribent i New York Times var först med att ta filmserien i försvar och menade att det inte finns någon magisk eller psykologisk bakgrundshistoria och ingen sociopolitisk subtext att prata om. ”Filmerna fungerar som memento mori, ett sätt att ställa kosmiska frågor om ödet och dödlighet. Kännetecknet för varje Final Destination-film – en meningslös och långfilmslång förhandling med döden – ekar av Ingmar Bergmans klassiker Det sjunde inseglet.”

Att förvandla tabun till lättsam popcornskräck är ett sätt att tvinga oss att konfrontera dem.
Dålig konst har möjligheten att påverka när garden redan sjunkit. Det menade slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek i The Perverts Guide To Cinema, om film som den ultimata perversa konsten. Film ger oss inte det vi åtrår utan formar vår åtrå.

Žižeks tes var att film har möjligheten att fånga det vi inte kan formulera i verkligheten. Våra fantasier.
Vad vi åtrår i sommar verkar vara historieförfalskning. I den enorma franchise-succén Transformers, vars tredje del har premiär 29 juni, skriver regissören Michael Bay om månlandningens historia: tydligen upptäckte Apollo 11 inte bara grus på månen, utan de utomjordiska maskinerna Transformers.

När Transformers 2: Revenge of the fallen kom förra året var det många som avskydde den. Robotarna slogs i en tre timmar lång CGI (computer generated imagery)-orgie och blev den mest kritikerhatade sommarblockbustern på länge. Men Charlie Jane Anders på nättidskriften Io9 menade att ”Michael Bay finally made an art film”. Hon skrev att Transformers 2 kombinerade en hyllning av den självgode men patetiske mannen (spelad i filmen av en valpig Shia Lebeouf) med ett actionfyrverkeri så overkligt och over-the-top att indiemannens värde ordagrant transformerades till något helt värdelöst. Transformers 2 lyckades nå filmmediets yttersta mål: att överskrida de idéer vi har om verkligheten och därmed ifrågasätta konstens och samhällets normer.
”Du försöker förgäves förstå hur alla bitar hör ihop, du stirrar in i hålen i berättelsen, tills hålen förvandlas till klyftor och klyftorna blir en avgrund som du stirrar ned i tills den framstår lika djup som din egen själ, sedan blir du galen.” Skrev Jane Anders. Med glimten i ögat.

Žižek menade att film har förmåga att röra sig i dimensionen mellan verklighet och fiktion. Han sa också att manlighetens fallos i grunden är något påhittat, en flykt från verkligheten. Därför gör film också att vi måste konfrontera våra fantasier som något verkligt och därmed erkänna vår feminitet.
Vad som händer i Transformers 2 är alltså vår värsta freudianska mardröm; att de fantasier vi har projicerat på könen krossas.
Av robotar.

En liknande realitycheck tolkade Žižek ur förra årets storfilm The Kings Speech, om en stammande kung som lär sig hålla tal. Han menade att stammandet inte är ett handikapp, utan ett friskhetstecken som visade hur motvilligt monarken lät sig kuvas av den bisarra feodala charaden.

Underrubriken till X-Men: First Class lyder ”Upplev ögonblicket som förändrade världen” och syftar till ytterligare en historieförfalskning: superhjältemutanternas inblandning i kalla kriget.
X-Men handlar dock inte om superhjältar, utan om mekanismerna bakom fascism. Kriget i den fem filmer långa serietidningsadaptionen har aldrig varit mot människorna, utan är internt. I First Class används Sovjets och USA:s kärnvapenkapprustning som en dramatisk metafor för den ideologiska kampen mellan vännerna Professor Xavier och Magneto.
Eric Lencherr (Michael Fassbender) har upplevt förintelsen från sämsta möjliga position. När han så småningom förvandlas till skurken Magneto framstår hans val av hämnd på människorna som rättfärdigat. Eric hjälper människorna (CIA), tills de vänder sig mot honom. Sveket och diskrimineringen gör honom tvungen att ta till våld med sin förmåga att manipulera metaller.
Erics akademiske partner Charles Xavier (James McAvoy) förespråkar ett slags vända andra kinden till-filosofi för att bemöta människornas fascism mot mutanter. Och det är ju lätt för honom att förlåta, som vuxit upp i ett slott i stället för ett koncentrationsläger.

Att First Class ramas in av 60-talets revolutionära anda är logiskt med tanke på att karaktärerna Xavier och Magneto skapades med Martin Luther King Jr och Malcolm X som förlagor.
Magnetos anarkistiska tanke om att slåss för sin frihet med självuppoffring är som hämtat från ett Malcolm X-citat: ”Varje gång du ber någon annan om frihet kommer du aldrig bli fri. Frihet är något du måste åstadkomma själv”.
Men det är självklart superego och hybris som förstör Xavier och Magnetos filosofiska grund. Xavier börjar använda sina telepatiska krafter för att slippa argumentera och Magneto blir senare en fundamentalistisk gerillaledare, vägrar assimilera sig med människor och omfamnar fascistiska värderingar om att mutanterna är nästa steg i evolutionen.

Jane Anders skrev att de ultrakapitalistiska sommarfilmerna i grunden handlar om två saker: undermedveten manlig ängslan och specialeffekter. Kritikerna fokuserar ofta på det senare som ett negativt utslag av det tidigare (som med Michael Bay).

I bästa fall kan blockbusterfilmerna sänka garden på tittaren och ge möjlighet att undersöka mer komplexa känslor än de får cred för. Men risken finns också att de blir ren pornografi. Som i Limitless, där Bradley Cooper spelar en misslyckad författare som lyckas få tag på en designerdrog kallad NZT. Pillret förstärker hans hjärna och boostar hans minne vilket ger en direkt genväg, utan moraliska fallgropar, till ett förmöget liv i finansvärlden.
Han byter självhat och risig hästsvans mot dyra middagar, kostymer och kärlek från gamla flickvänner. Men trots ett hårddopat intellekt blir Bradley Coopers författare ett så uppblåst äckelego att Stalin skulle känt sig impotent i jämförelse.

KV.

Publicerad i Aftonbladet 26/6

Recension: The Trip

I filmen The Trip, som är en kopia av serien, tar Steve Coogan med sin kompis Brydon på en trip till Norra England för att recensera restauranger. Men alla måltider handlar mest om att de tävlar i James Bond och Michael Caine-imitationer. Coogan kan inte sluta tänka på sin karriär och drömmer om att göra mainstreamfilmer i Hollywood. Istället är han fast i en bil med en kille från Wales. Förvisso hans bäste vän, men gammal narcissism rostar inte för all vänskap i världen.
Coogan och Brydon möts i improviserade ögonblick av kvick komedi, men framkallar nästan mer flabb när de okänsligt hånar varandras äkta svagheter.
Det är så en manlig 40-årskris ska skildras. Inte med självömkande romaner om ens egen onödighet, utan med ett accepterande av att meningen försvinner, tomheten tar över och empatin förvandlas till självupptagna cynismer.
Det är finkalibrerat men egentligen väldigt enkelt: Mänskligt lidande=roligt. Förresten, varför sluta vid 40? Larry David har gjort det hur länge som helst.

Konsumera Ruiner (Norrbottens-Kuriren 8/7)

Det stora nöjesfältet Six Flags i New Orleans är en ruin sedan sex år tillbaka. Efter att orkanen Katrina svepte in över staden ser stället ut som att det bombats med melankoli. Radiobilarna har börjat samla damm, ett gigantiskt clownhuvud har lämnats med sönderslaget öga och urban exploration-entusiaster har klottrat domedagsbuskap som "Don’t look for me - I’m still here" och "every road goes nowhere" på väggarna bredvid övergivna karuseller.

Jag får ungefär samma skräckblandade tillfredställelse av att titta på fotografen Richard Thompsons bilder från Six Flags som av Cormac McCarthys The Road eller Mad Max. Det är förmodligen också varför jag joinat gruppen Post-Apocalyptic fiction appreciation society på facebook, vars beskrivning lyder: "Den här gruppen är för alla som någonsin drömt om att vakna en dag och upptäcka att världen vi känner till försvunnit. Att hela samhället har raderats och endast spöklika rester som övergivna städer och tomma motorvägar finns kvar".
Men för min egen del är det egentligen inte nödvändigt att hela världen går under för att ruiner ska fungera som kulturell varningsflagga.

I aktuella filmen Hanna , som handlar om en tonårstjej som tränats till seriemördare, utspelar sig de dimmiga slutscenerna i Berlins ökänt övergivna nöjesfält. När Hanna blir jagad bland stora dinosauriestatyer som lämnats att ruttna får jag samma mysiga känsla av vanmakt inför tidens gång.

- Man behöver inte längre skämmas när man vill gå in i ett gammalt sockerbruk och titta, menade Jan Jörnmark, som gav ut fotoboken Övergivna platser (2007).

Men det kanske man visst behöver. Åtminstone när det gäller sockerbruk och fabriker. De estetiska kontrasterna i plomberade nöjespalats säger mer om det post-industriella samhället än själva industrierna. För när kulturen ruttnar brukar mänskliga rättigheter också överges. Därför känns det mycket mer obehagligt att glo på bilder av det förmultnade Detroit’s vanity ballroom där Duke Ellington en gång spelade, i stället för att oja sig över en ekande tom svensk spritfabrik.

Fotoutställningen Detroit in ruins hör till en av mina senaste favoriter i ruin-konsumtion (finns på till exempel The Guardians hemsida).

Detroits egna invånare har omfamnat förödelsen på ett bejakande, om än post-ironiskt sätt genom att lobba för att upprätta en staty över kultfiguren Robocop. Polisen från filmen med samma namn fick den otacksamma uppgiften att röja upp i en superkriminell gröt, född ur kapitalism och socioekonomisk misär. Polismyndigheten behövde något som pallade och skruvade således ihop en cyborg från resterna av den avlidne polismannen Alex Murphy.

En riktig Robo-staty, i staden vars verklighet allt mer börjar likna filmens fiktiva dystopi, ger en svart tyngd åt Murphys egna ord om att:

- Role models are important.

Det kanske låter deppigt, men det är sådant jag tänker på när jag läser om Almedalen, ett ställe där kulturen också verkar rätt övergiven.

KV.

Publicerad i Norrbottens-Kuriren 8/7

Filmrecensioner från Nöjesguiden

Hej hej. Eftersom jag numera är filmrecensent i Nöjesguiden lägger jag upp några av mina senaste recensioner. Jag vet att det är lite overkill, men det finns faktiskt dem som inte bor i storstäderna som vill läsa också. Enjoi.

***



The Tree of life.

betyg: 6/6

Det är amerikanskt femtiotal. Brad Pitt spelar ett auktoritärt arsle till pappa som inte vill se några jävla armbågar på bordet. Militär bakgrund, klappar sina barn lite för hårt. Familjen går i kyrkan.

Pappa drömmer den amerikanska drömmen om individualistiskt självförverkligande medan mamman (Jessica Chastain som kuvad hemmafru med ett gott hjärta), vill lära sina pojkar omtanke och kärlek. Bibelreferensen till Job, om hur Gud testade honom, skalas på lager när pojkarna gradvis förlorar sin naivitet.
Filmen inleds med att en av bröderna till huvudpersonen Jack dör. Sedan spelas jordens födelse upp i en vacker och trippig resa till exploderande vulkaner, blåsiga öknar och knullande organismer i haven. Totalt oironisk maximalism. Inte för att sätta sorgen i perspektiv, utan för att visa hur viktigt den hör ihop med det stora alltets existens.
Sean Penn spelar vuxne Jack, sörjande i en nutida känslokall företagskultur. Hans roll är obetydlig, men poängterar att förlust aldrig ”läker med tiden”, som en korkad vän till familjen påstår. Terrence Malick vill inte att såret ska läka, han vill visa vad det betyder.
Fokus ligger på yngre Jacks uppväxt. Och du känner verkligen hur grymt det är att vara liten. Som att bli testad om du vågar sätta fingertoppen vid mynningen av ett luftgevär när din bror håller fingret på avtryckaren.
Det är inget exotiserande av barn som ”magiska varelser”: fotot flackar under-ifrån när det fokuserar på en vuxen, men håller sig i samma nivå som pojkarnas ögon. En markering av respekt.
I den trippiga Planet Earth-sekvensen, precis innan meteoren slår ned och dödar dinosaurierna, visar ett rovdjur barmhärtighet. Det sätter foten på ett skadat djur men ångrar sig och besparar sitt byte. Däri ligger filmens kärna: Osjälviskhet, sann altruism.

KV.

Från Nöjesguiden.

X-Men: First Class

Betyg: 4/6

Äntligen. Det har varit så tråkigt i superhjältegenren så länge. Jag menar, vad fan är Green Hornet för trams? X-Men var med om att starta den lavin av serietidningsfilmatiseringar som både plågat och underhållit oss de senaste, vad, tio åren? Och jag hoppas nästan att det här är den sista så att vi kan avsluta allt med värdighet.
Denna prequel utspelar sig i atomålderns sextiotal på en vintageaktig James Bond-kuliss, komplett med January Jones i en läder-one-piece. Den berättar historien om hur det som senare blev X-Men bildades. Som alltid bjuds det på lite nya mutanter med nya krafter och en (actionvänlig) katastrof som ska avvärjas. En gammal bekant: kalla kriget.
Den klassiska queerteorin avhandlas med dilemmat om ett serum som kan få mutanttonåringarna att se normala ut. Varför trivs de inte bara som de är? Ta det lugnt, det blir inte too much. Allt är faktiskt precis så underhållande som den här sortens film klarar av att vara.

Bäst är vänskapen och clashen mellan Eric Lancherr, som så småningom förvandlas till Magneto (Michael Fassbender – alltid proffsig), och Xavier (James McAvoy). Deras relation bygger på en gemensam filosofi om att förbättra mutanternas rättigheter, men deras vänskap splittras när de ställs inför riktiga moraliska val och inte teoretiska diskussioner.
Oh, just det. Det finns en nazistmutant också!

KV.

Från Nöjesguiden.



Nawals Hemlighet

Betyg: 3/6

Tvillingarna Jeanne och Simon får mamman Nawals testamente slängt i sina ansikten. Dokumentet bifogar två förseglade kuvert som morsan vill att hennes vuxna barn nu ska leverera till en bror de inte visste fanns och en pappa de trodde dött.

Nawals dödsönskan tvingar iväg dem på en tripp till hemlandet för att göra detektivarbete. Samtidigt hoppar filmen tillbaka i tiden för att berätta mammans historia från krigets Palestina.
Trots att hon brutit mot familjens hederskultur skonas hon från att bli dödad. Men så småningom blir hon själv mördare för de kristna extremisterna. Hon har inget val. All skit Nawal går igenom är, förstås, effekter av en meningslös större konflikt. Det är snårigt skrivet men man sugs in djupt. Jag skakar av obehag, lipar och blir arg över morbida orättvisor. 90 procent av filmen är ett riktigt mästerverk. Sedan kommer slutet: en bisarr och långsökt twist med noll respekt för karaktärsutveckling gör att berättelsen faller sönder som en blöt limpa. Det är den ledsnaste sortens konst: den som vill, men inte klarar av att förändra någonting.

KV.

Från Nöjesguiden.

Barneys många liv – en inte helt sann historia

Betyg: 4/5

”Jag är en attraktiv och skärpt tjej, men det är no way in hell att jag skulle gifta mig med ett fetto som honom. Jag bryr mig inte om han har pengar, ’urk’-faktorn är bara för hög för mig att hantera”.

Kommentatorn ”Fourballons” har en bra poäng i filmens diskussionstråd på imdb.com. Tv-producenten Barney Panofsky är inte bara en okänslig gris, han är också väldigt ful. Den här biografin handlar om hans liv av välförtjänt självförakt, känslan Paul Giamatti förkroppsligar bättre än någon annan. Och det är rätt underhållande hur Panofsky förolämpar, knullar och nojjar sig igenom livet med tre fruar, ett misstänkt mord på sin bäste vän och till sist: Alzheimers.
Men det är irriterande att alla kvinnor är urkarvade stereotyper. Barneys fruar består av en galen och lösaktig hysterika, en judisk babblig matriark och en lugn och tolerant asiatisk radiopraterska. Alla dessutom fem ligor ovanför Barney. ”Why would these hot women marry this Schlub?” undrar imdbs troll. ”Därför att varje kort, ful, cigarrrökande producent i Hollywod drömmer om samma sak” svarar en vaken person.

KV.

Från Nöjesguiden.




Insidious

Betyg: 5/6

Insidious är sannolikt den oblodigaste skräckfilm jag blivit vettskrämd för. Jag vet inte om det beror på James Wans förflutna i exploitationsskräcken (SAW) eller hans ovana i andevärlden som gör att han lyckats slänga ihop en kontrollerad spökfilm av eget snitt. Vad han än käkar till frukost lyckas han fett mycket bättre än överskattade Paranormal Activity.
Insidious handlar om en kärnfamilj som flyttar in i ett nytt hus. Efter att sonen lekt och slagit skallen uppe på den mörka vinden hamnar han i koma. Det visar sig dock att pojken är expert på astralprojektion, att resa till andra dimensioner i sömnen, och att han nu har åkt så långt att han inte hittar tillbaka från demonriket ”The Further”. Kort sagt har det börjat spöka i hans kropp, och demonerna försöker ta hans själ. Insidious fortsätter som en modern blandning av Poltergeist och Exorsisten, som övervinner små slarvfel med äckligt precisa hoppa-till-sekvenser. Perfekt för att skaffa sig sömnproblem.

KV.

Från Nöjesguiden.

Water for elephants

Betyg: 0/6

Jag trodde att alla kåta modekrönikor om farfarströjan var kortlivad hype och den här feta Hollywoodproduktionen bekräftar min tes genom att visa hur Robert Pattinson ser ut med plagget över sina perfekta axlar. I klarspråk: filmen handlar om att han har på sig en farfarströja.

Pattinson ”spelar” en fattig polack, son till två föräldrar som dör innan han hunnit förverkliga sin dröm att bli veterinär. Kulissen är sminkad som USA under både depression och förbudstid, där Pattinson vandrar fram och tillbaka på en runway som liknar en cirkus.
Ett osexigt triangeldrama utvecklar sig mellan den godhjärtade Pattinson, elefantsköterskan (Reese Witherspoon) och den sadistiske cirkusdirektören (Cristoph Waltz, som gör hopplösa försök att bänkpressa en produktion som väger tungt av skam). Denna modevisning verkar ha använt iMovie för klippning och lämnar logiska gloryholes konsekvent genom hela manuset. Inslängt i mixen finns en falsk omtanke för djurplågeri. Men titeln Water For Elephants är bara en eufemism för ”Dumbo 2 – Even Dumber”.

KV.

Från Nöjesguiden.

Illusionisten

Betyg: 4/6

En fransk trollkarl kuskar omkring i Europa på otacksamma, lågt betalda och prestigefattiga jobb. Han är stiff i ryggen, trött på livet och röker många cigg.
Men när han träffar en ung kvinna i en regnig håla i Skottland vänder humöret. Det blir början på en märklig relation som ligger och darrar på gränsen mellan freudianskt sex och vänskap.
Dialogen finns inte, förutom i enstaka utrop och The Sims-läten. Det tvingar fram ett berättande som måste läsas uteslutande i subtext, i lager, kroppsspråk och blickar. Tecknad film för vuxna brukar ju vara antingen Myazaki-mys där illustrationerna är del av det estetiska, eller viktiga dokumentärer där animationen berättar sådant som inte kan filmas (eller både och, som i Waltz With Bashir).
Illusionisten har gått en egen skola, precis som regissören Sylvian Chomets förra Trion från Belleville. Den berättar en opolitisk saga, men omfamnar ändå djup sorg och ensamhet. Och det funkar helt okej, även om det ibland är som att läsa en barnbok på 300 sidor.

KV.

Från Nöjesguiden.



Unknown

Betyg: 3/6

Aliens invaderar jorden och det enda som kan stoppa dem är amerikansk nationalism och Will Smiths charmiga oneliners. Oj, förlåt. Jag beskrev nog handlingen från Independence Day. Precis som Homer Simpson hittar jag på en ny handling om jag blir för uttråkad.

Unknown börjar förvisso bra: starke Liam Neeson reser till Berlin, hamnar i bilkrasch och sedan i koma. När han vaknar måste han leta efter sin stulna identitet tillsammans med en gammal stasiagent. Tyvärr blir det inte bättre än en klassisk thriller i genren Jagad med barntillåtna knogmackor. Den djupaste existentialismen i hela ”Vem är jag?”-scenariot droppas när Neeson grubblar tillsammans med sin läkare: ”Vet du hur det känns att bli galen? Som ett krig mellan den folk säger att du är och den du vet att du är – vilken sida tror du vinner?”.
Du har sett den här filmen hundra gånger tidigare, och om du gillar den är det okej. Det är inget fel med en trygg famn. Men du frågade vad jag tyckte.

KV.

Från Nöjesguiden.

Red Riding Hood

betyg: 0/6

En varulv hemsöker en medeltida by samtidigt som Rödluvan Valerie (allegorin är oigenkännlig, förutom just nämnda luvplagg) slits mellan två snygga killar som vill ha henne. Ett litet tema vi känner igen från Twilight, regissören Cathrine Hardwickles förra film.

Kärlekshistorien bantas dock ned och tar bisarra vändningar tills det som återstår är en lika kompetent produktion som lågbudgetporrfilmen Whore of the Rings, vilken jag hade missnöjet att se i mina tonår.
Byns kulisser ger känslan av träslöjd och filmad teater, folk spankulerar omkring med skjorta mitt i iskall vinter och den stora datoranimerade varulven ser ut att komma från samma år som när Nintendo 64 var julklappsobligatorisk.
Gary Oldman dyker upp som en Van Helsing-lik präst för att rädda stackarna från ondska. Av någon kolonial anledning som aldrig förklaras har han också bara icke-vita tjänare.
”Varulven kan vara vem som helst!” skanderar han. Detta mysterium fördjupas när Valerie tittar in i ulvens ögon, för att sedan, i voice-over, upplysa oss om att ”den som är varulven har mörkbruna ögon...” – varefter ALLA close-ups fokuserar på bybornas ögon, och ja: ALLA har mörkbruna ögon.

KV.

Från Nöjesguiden.




Scream 4

Betyg: 3/6

Det är lätt att ställ in sig på gnäll. Först och främst över det uppenbara i det urvattnade värdet av att göra en remake som redan är en metakommentar (med två uppföljare) till filmgenren som handlar om unga high school-tjejer som blir hackade till döds. I den fjärde i serien, vars handling är samma som del ett, två och tre (googla om ni inte minns), påstår Wes Craven dock att ”the rules have changed”.
När Craven fortfarande var kung över slasherfilm kom den unga, kyska flickan undan att bli mördarmat. Nu, menar ett av high school-kidsen som läser filmvetenskap, finns det bara ett sätt att överleva en modern skräckfilm: att vara gay.
Betyder föreläsningen att Craven gör metasoppa av berättargreppen ur SAW, Hostel och The Human Centipede? Nej. Han gör bara samma gamla slahser igen. Det blir som att gå på quiz där man hört frågorna för tio år sedan och inte bryr sig om svaren. Slappt pedagogiskt, men ändå för akademiskt för att fungera.
Kalla mig konservativ, men om jag kollar på skräckfilm vill jag bli rädd. Efter nollnolltalets tortyrporr känns Scream 4 så mesig att den funkar som barnvagnsbio.

KV.

Från Nöjesguiden.