Step up 2 the streets

En riktigt cool film med cool musik.

Idag, nagonstans i narheten av Brooklyn, stovlar tre snubbar in i tunnelbanevagnen och kor en dansrutin med flippar i alla mojliga vinklar. "Ladies and gentlemen, you have nothing to worry about..." Sen bara kickade de skiten ur vagnen med backflips och fan vet allt. Kanske hade de inte inspirerats av filmen, kanske var de forst, for reals och allt det dar?

Hej då era jävla idioter

Jo, jag drar. men först tänkte jag tipsa om en grej.



Film: Zeitgeist the movie.

Den här konspirationsdokumentären är riktigt special. Intro: en jävla massa luftvärnkanoner ur nån journalfilm som manglar iväg skott. Därefter uppmanar en gravallvarlig voice-over oss att "öppna ögonen". Ju mer du lär dig desto fler lögner kommer du att upptäcka, menar rösten.
Filmen är uppdelad i tre delar. Del 1 går mycket pedagogiskt igenom alla världsreligioners ursprung och argumenterar (övertygande) för hur de är faktiska plagiat av varandra. Jag visste inte att kristendomen använt kalkeringpapper på en urgammal egyptisk religion, som i sin tur fått sina historier från astrologins zodiac. Det är någonstans här som min lilla tro försvinner på kristendomen, eller egentligen de flesta religioner, som möjliga berikare av denna värld. Komikern Bill Hicks skojar cyniskt om kristna motsägelser i bakgrunden, vilket skapar en rätt snygg mix av mörker och humor.

Del 2 plockar upp tråden från 9/11-baguetten Loose Change, den med ett gäng konspirationteorier kring terrorattacken mot world trade center.
Loose Change hade många intressanta poänger men blev förlöjligad med argument som: "Är du knäpp? nåt sånt där komplicerat skulle den amerikanska regeringen (vilket det insinuerades) aldrig kunna utföra". Bland annat min favvoshow South Park dedikerade ett helt avsnitt till hur efterblivna de tyckte alla dessa teorier var.
Men tror folk på fullaste allvar att en kille i en grotta lyckades med världens största terrorattack? Zeitgiest tänker och gör således vad Loose Change borde ha gjort. Nämligen lägga 9/11-attacken i en historisk kontext.
Visste du att (det blir mycket sånt) USA inför VARJE stort krig de deltagit i, har konstruerat en False Flag operation? Alltså en rent fabricerad attack som de sedan kunnat ursäkta sitt intågande krigen med? Inte jag heller.
Så om någon mot all förmodan skulle lyckas vända ryggen till alla de konstigt timade explosionerna och de omotiverat mörklagda uppgifterna kring 9/11 så kan de ju åtminstone reflektera över vad som gör attacken till undantaget som bekräftar regeln i förhållande till Irakkriget?

Kontext är egentligen nyckelorden för den här filmen. Eller liksom relationer mellan institutioner och hur de skapar falska verkligheter.
Del 3 berättar hur de föregående delerna hänger ihop med det hegemoniska centralbankstyret i USA. Centralbankerna är privatägda organisationer som tar ut en ränta på varje liten dollar de lånar ut till landet, och eftersom ingen kan betala igen skulden skapar detta bara mer skuld. Vad leder det till? Slaveri. I stora bokstäver dessutom.
Det enda som kan betala bankernas skuld är förstås ett krig. Något som Gubben Bush visste, farfar alltså. George W Bush farfar sålde olja till nazisterna under andra världskriget. Bara en av många exempel på hur USA fött båda sidor av de krig de involverats i.
vidare tas faran med ett tilltänkt massövervakningssamhälle upp. Eller det är nog lite väl milt uttryckt när vi talas om planer på en "one world government" där allas identiteter finns registrerade via chips innanför huden. Men Andy Rooney på 60 minutes godkänner...

Det enda i den här dokumentären jag tycker, amen liksom... stör, är kanske ett lite väl starkt anspråk på "sanningen" eller "verkligheten". Det blir lite X-files av det, vilket kan vara farligt, eftersom gravallvar är så lätt att förlöjliga. Men det kan förstås vara väldigt slagkraftigt också.

Zeitgeist går att streama eller ladda ner gratis här.


***

Men. Jag drar, som sagt.
Till New York.


Jag funderade på att lägga upp ett facebook event a la "Resa till New York" och bjuda in alla mina "vänner" som nån sjuk slags rub in your face. Men äh, jag nöjer mig med att meddela det här i bloggen.
...Hör av mig när jag landar, bee-yatches.



Och just det. jag höll nästan på att glömma det där med lönespecet. Ni har ju levererat vad jag bad om, och jag är ju inte sämre än att jag håller vad jag lovar, så här har ni det.

Mitt lönespec, helt ocensurerat:

I want you to thirty

Okej. Om jag får 30 kommentarer på det här inlägget kommer jag att släppa mitt lönespec helt ocensurerat.
Ni har till på måndag kväll på er att leverera. Take it or leave it.

30 kommentarer = min förmögenhet blottas.
Go bitches.

Uppdatering: Det ser okej ut, men jag vill inte ha "okej", jag vill ha diciplin, smärta.

Nine Inch nails - Dicipline

Sweet. för första gången kommer mitt lönespec till adressen där jag faktiskt bor, i Göteborg.

Frågor på det?

Friday, I'm in Hate

Veckans biorecensioner, verkar inte finnas på nätet än.

Film: Street Kings
betyg: 2
Regi: David Ayer
I rollerna: Keanu Reeves, Forrest Whitaker, Common


Efter ett replikskifte som:
- Yo! You know who the fuck we are?
- Yeah. You're a couple of panheads buying a machinegun out of a truck.
Följt av att en halvrasistisk och alkoholiserat kaxig Keanu Reeves får storstryk av två koreanska småskurkar, fick upp mina förhoppningar på Street Kings. Detta samt att regissören David Ayer tidigare haft ena näven i hooden och den andra i polisinstitutionen, där han visat hur de två samåker. Det gjorde han med filmer som Training Day och den i mitt tycke ännu bättre Harsh Times. En hel del är bekant i Street Kings. Lite för bekant.
Det är korrupta snutar, osynliga kvinnor, gangstriga gangsters. Men det blir inte tråkigt fören efter mitten då polisfilmsklyshorna börjar regna surt på och över Keanus pappartade ansikte.
”Att mörda dem kommer inte att ge dig din fru tillbaka” snyftar en änka med glansiga ögon.
Skulle det få Keanu att ändra sig kanske? Jag tror inte det lilla stumpan.

Detektiv Ludlow är förutom sin målmedvetenhet och missbruk, en rakt igenom uttryckslös karaktär. För att inte tala om partnern han tilldelas i mitten av filmen. Det här är överraskande med tanke på David Ayers tidigare cleana skildringar av manliga snutduos.
Att Street Kings i princip stjäl en hel scen från L.A. konfidentiellt stör mig inte alls, men att det ska vara så svårt att få till lite kemi mellan skådespelarna är förvånande, och irriterande.
Det hjälper förstås lite att bäste gangstarapparen The Game gör en liten roll som, ja som gangster. Han är visserligen inte med så länge och blir mest slagen i ansiktet med en telefonkatalog.


Film: Nu eller aldrig

Betyg: 1
I rollerna: Jack Nicholson, Morgan Freeman
Regi: Rob Reiner

Lyssna på radio ikvälI istället. Kulturradion Kino i P1 pratar om problematiken kring filmer för äldre. Och det är bra, för det är sannerligen ett problematiskt ämne. Filmer om personer över 60 är inte helt sällan lika överpedagogiska som dem samma om personer under 12. Man underskattar äldre på samma sätt om man gör barn.
I Nu eller aldrig träffar vi mekanikern Carter (Freeman) och den rike affärpampen Edward Cole (Nicholson). Båda är döende i cancer (eller nåt). Och eftersom de placerats i samma rum utvecklas en ”omaka par”-relation.
En svart och en vit. En rik och en fattig, ja, ni fattar.
Carter får idén att skriva en sk ”bucket list” med alla saker han vill hinna med innan han kolavippen. Cole nappar och med dennes pengar drar paret iväg på en resa runt jorden. Komplett med "majestätisk" bergsklättring och burnande gamla sportbilar.

Nej. Det är aldrig för sent att dö med mindre värdighet. Åtminstone inte om man får tro Hollywood.
Som att inte den gamla rockmusiken vore nog (ja alla gamla gubbar gillar ZZ Top), moralismen kring vad som är värt att leva för skriker som ett nyfött barn. Dessutom lyckas regissören peta in sin egna politiska hjärtefråga: I en av de första scenerna visas Carter med en cigarett i handen. I nästa fattar vi att han drabbats av cancer. Inte direkt någon överraskning med tanke på att Rob Reiner är känd som notorisk tobaksmotståndare. Reiner parodierades av South park i avsnittet ”Butt out” där det påpekades att Reiners egna viktproblem var minst lika farligt som rökning. Minns sekvensen när han fastnat i sin limo och skriker efter "butter!".
Kasta in bort ditt liv på den här skiten. Fånga dagen och se alla avsnitt av South Park gratis på nätet istället.


Hej då Jack.

Orka ligga?

Numera bladas mina krönikor in i både Norrländska socialdemokraten och Moderata Norrbottenskuriren. Politisk ambivalens, tur att jag skriver om kultur.

Månadens krönika:



Manlighet. Vad är det? Många har sökt definitionen och lika många har misslyckats. Detta beror naturligtvis på att frågan är felformulerad och världsfrånvänd. Som om det skulle finnas EN universell manlighet, vi kanske hittar den om vi letar arkeologiskt? Men om du tillhör skolan som lär ut att ”ibland måste en man få vara en man” bör du sluta läsa innan nästa punkt, jag tror nämligen inte att du och jag kommer särskilt bra överens. För en man som ”måste få vara en man” har inte lätt med att inte komma överens med andra män.
På film, och självklart i Hollywoodsk sådan, är bilden av manlighet oftast snävare ju mer pengar man har ambitionen att tjäna. Men även i smalare independentgrejer där män är osäkra, neurotiska och ”feminina” finns tydligen tabun man inte vågar bryta.

Jag såg den spanska zombieskräckisen Rec i helgen och tänkte på att jag förmodligen inte sett en man grina och huttra av skräck, sådär hjälplöst, sedan The Blair Witch Project (som likt Rec är filmad ur handkameraperspektivet).
I Rec gråter en kvinnlig reporter hysteriskt och okontrollerat, trots att hon är filmens hjälte. Männen skriker förvisso, men inte av rädsla utan av smärta när någon odöd börjar mumsa på dem.
Jag vågar vara så pass radikal att jag tror att män blir lika rädda för zombies som kvinnor. Jag vill se tårar. Tårar av skräck.
En annan klassiskt kvinnligt filmporträtt är den uttråkade sexpartnern. Oftast illustrerat med att en kvinna som har ”mycket att tänka på” ligger likgiltigt med tom blick och väntar på att mannen ska bli färdig med sitt pumpande. Senast jag såg detta var i familjedramat The Savages då Laura Linneys karaktär är så oengagerad att hon klappar sin hund mitt uppe i sexakten.

Det råder en sen-patriarkal föreställning om att män alltid vill. Att deras libido är lika otäjmbar som rancormonstret i Jabba the huts palats.
Sanningen är dock att mannen är precis som kvinnan. Dvs både hora och madonna på samma gång. Om man nu ska förklara det krasst.
Men trots detta har jag inte sett många sexscener där snubben levererar ett opeppat samlag medan kvinnan beter sig som om killen inte ens är där. Visserligen gör Josh Hartnett ett halvhjärtat performance i collegeflåsiga 40 days and 40 nights. Men frågan är om den räknas då resten av filmen går ut på att han måste tukta sin konstant blodfyllda penis.
Jag vill ha ett övertygande manligt ansikte. Ett som får mig att relatera när det utstrålar”låt oss få det här överstökat”.

Klass

Efter varje skoldödsskjutning är det rutin att folk (medier) kaskadkräks, genom tårar av oförståelse: "Hur kunde det händaaa!?".
Tja? Jag undrar snarare varför det inte händer oftare? Hur kan ungdomar få sitt människovärde helt fråntaget sig, utan att flippa och skjuta ihjäl en massa jocks?

I Estniska filmen Klass, som gick upp på "bio" i fredags, berättas en ganska svart/vit historia om upptakten till en columbineliknande skolmassaker. Filmen är mycket mer direkt än Gus Van Sants Elephant, som ju nästan handlade om Columbine. Klass handlar om två killar som mobbas tillbaka till stenåldern av resten av klassen.

Den ene, Joosep, har alltid varit hackkyckling. En dag bestämmer sig dock en av de andra, Kaspar, som inte längre klarar av att vara medlöpare, för att hjälpa och förvara Joosep. De drivande fega fittansiktena som mobbar känner då att makthierarkier står på spel och öker sina våldmetoder flera snäpp i taget. En fullkomligt vidrig scen i början visar hur Joosep, efter att ha fått sina skor förstörda med motiveringen "nördar ska inte ha sportskor", klipper sönder sina egna kläder framför en applåderande klass. Joosep menar att det bara är posörer som betalar dyrt för ett märke. Hans försvar är förstås för intelligent för att fittansiktena inte skall bli provocerade och helvetet är att förvänta sig för Joosep.



Det tar emot att säga det. Men Klass är ändå mer Jan Guillous Ondskan, än den är Gus van Sants Elephant. Det finns liksm ett anslag av att de här sviniga plågoandarna förtjänar sitt straff. Inte för att jag betvivlar att det är så det känts för killarna i t ex Trench coatmafian i Columbine, men den enkla berättarstuket a la Ondskan främjar nog mycket "Du måste slå tillbaka"-tänket som Jooseps militär till pappa hela tiden ryter om. Alltså, Klass och Ondskan fokuserar liksom på konflikterna eleverna emellan, vilket förstås är jävligt spännande att titta på. Men Elephant försökte istället berätta något om institutionen som skapade konflikterna och makthegemonierna (om man bortser från datorspelvåldet som utlösande katalysator då). Skolan fick spela antagonist istället för Silferhjelm.

Enda anledningen till att dödsskjutningar händer så sällan här i Sverige är väl bristen på tillgängliga vapen. Hade jag haft en eldkastare när jag var femton så...
Därför borde vi slappa med vapenkontrollen i Sverige. Då skulle vi få fler konsekvenser och färre "Det där skulle aldrig kunna hända här". Eftersom det skulle börja hända här.
Då skulle vi kanske få en forskning som kollar på vad som är tjackat med skolan och inte med eleverna. Whatever happened to crazy? Jadu, crazy finns inte, har aldrig funnits.

Ehh... eller vänta nu, finns det redan ett land med slappare vapenlagar och ett ännu mer kuvande skolsystem?
Glöm att jag sa nåt.