Vapenkomik

De här killarna i bandet Vapnet är för roliga. Ja ni har säkert hört deras musik som ju inte går att anklaga för att vara annat än riktigt bra. Hård inuti och mjuk utanpå skulle man kanske kunna säga? Deras inbördes humor är dock något annat.
Trummisen, vi kan kalla honom "Philip Gates", tog på sig att konstruera ett av de mest omständiga practical jokes jag hört talas om i modern Göteborgsk pophistoria. Eftersom Goodbye Zebras alltid håller örat mot gräset så får ni läsare ta del av detta, exklusivt är bara förnamnet och så här gick skiten down:

Philip ringde Martin Abrahamsson, dvs låtskrivaren (och basisten tror jag) i bandet Vapnet. Philip hävdade dock att han hette något helt annat, vi kan säga "Gorbatjov Duffolas" för sakens skull, och fejkade sedan en trovärdig stockholmsk brytning.

*Ring*
Philip: Hej det här är Gorbatjov Duffolas från elektronikkedjan expert, är det Martin Abrahamsson jag talar med?
Martin: Japp, stämmer. Ja, det kan du skriva opp!
Philip: Eh, så bra, du förstår anledningen till att jag ringer är att du har chansen att vinna en dvd-spelare i en tävling som vi kör nu i vår.
Martin: Åhåå?
Philip: Jo du förstår Martin, någon som heter Philip Gates har anmält ditt namn och telefonnummer till tävlingen via ett flygblad när han handlade hos oss för en månad sedan, jag antar att du inte har något emot att medverka?
Martin: Ja Philip, Vi spelar i samma band!
Philip: Okej... Men du har inget emot att medverka i tävlingen då?
Martin: Nej nej, Rock n roll för fan.
Philip: Så bra, vi hör av oss!

Martin fortsatte sedan med att berätta om telefonsamtalet till flera av sina vänner, glad över att han snart kunde vara vinnaren av en splitterny dvd-spelare.
På bandet Vapnets rep några dagar senare pratade Martin med Philip om att han anmält honom till tävlingen:

Martin: Phille, de ringde mig från Expert och sade att du anmält mig till att vinna någon tävling med dvd-spelare?
Philip (med sin vanliga Göteborgska röst): Hmm... tävling, tävling...? JO! Det var ju skitlänge sedan, jag var på Expert och skulle köpa en GPS till min pappa när han fyllde år. Så då fyllde jag i nån liten lapp och kom väl att tänka på dig och att du behövde en dvd-spelare.
Martin: Ah. Asschysst, för jag behöver verkligen en dvd-spelare.
Philip: ja, Hoppas du vinner då.

Ett par dagar senare ringer Philip upp Martin igen, åter igen med sin tillgjorda stockholmsaccent:
*ring ring*
Martin: Ja hallå det var Martin här.
Philip: Hej Martin, det var Gorbatjov Duffolas her igen från Expert.
Martin (peppad): Hej!
Philip: Hej hej, hemskt mycke hej. Jo jag ville bara meddela att du är en av de utvalda vinnarna i tävlingen om dvd-spelaren...
Martin: Wow! Vad grymt! En dvd-spelare!
Philip: Ja... Nu behöver jag bara lösenordet från dig.
Martin: Lösenordet?
Philip: Ja på tävlingsansökan skulle man skriva ett lösenord för att kunna bekräfta sin vinst senare, har inte din kompis sagt vad han skrev för lösenord?
Martin: Nej... men alltså, kan inte du ringa tillbaka en annan gång? Så kan jag fråga honom imorrn, vi ska repa då. Med bandet.
Philip: *lång suck* Jaha...
Martin: Det skulle vara jätteschysst
Philip: Hmm.... okej då, då ringer jag om ett par dagar igen och förväntar mig ett lösenord då?
Martin: Absolut herr Duffolas!
*klick*

Dagen efter var det mycket riktigt ett nytt rep för bandet Vapnet och Martin ryckte Philip i koftärmen det första han gjorde.

*ryck*
Martin: Phille, nu har de ringt igen från Expert...
Philip: Åh vad kul! har du vunnit dvd-spelaren nu då?
Martin: Ja, eller det är det som är grejen, de sade att de behövde ett lösenord.
Philip: Ett lösenord?
Martin: Ja.
Philip: ...
Martin: Ja alltså de sade att man skulle skriva ett lösenord när man anmälde sig till tävlingen. Så då måste ju DU ha skrivit dit ett lösenord.
Philip: Oj då, det där kommer jag inte alls ihåg. Nu måste jag tänka...
Martin: Ja tänk efter nu, jag vil verkligen ha den där dvd-spelaren.
Philip: Hmm...jadu.
Martin: Men kom igen nu för fan Phille!
Philip: Stressa inte, det kommer när det kommer...JO! Nu minns jag. Det stod "Lösenord för senare bekräftelse" på en rad.
Martin: Och? och?
Philip: Och där skrev jag "Ta mig i röven".
Martin: Ta mig i röven?
Philip: Ta mig i röven.
Martin: ...


Obs! texten är en dramatisering av verkliga händelser, samtal kan ha artat sig annorlunda.

Studentkritik

Ja, jag såg ut som Max Payne på min student, fuck you too.

Nu börjar det vaknas student för en massa barn. Eftersom min egen student ligger i ganska färskt minne (2004 var det väl?). Och eftersom jag medverkade som farsa på stan när mitt ex tog studenten förra året så började jag nu reflektera över hela grejen. Jag minns snacket, särskilt det efteråt. "Fan, världens grymmaste fest" och "jag kommer aldrig ha så roligt igen" var några (oexakta) citat jag minns. Men när jag tänker efter, vad fan var the big deal? Alltså, många pratar om studenten som om den är oantastlig, något perfekt som inte går att kritisera. Well, here we go.

Sista tiden med gänget spenderas som den brukar göra. Vi åkte omkring ett tag och brölande på lastbilsflaken. Jag minns att min polare Prins tröttnade och hoppade av i farten. Själv slängde jag iväg min champagneflarra och krossade den mot trottoaren. Vi spelade Refused - New noise och allt skulle liksom kännas perfekt.

Veckorna innan studentdagarna satt vi på en smaklöst inredd indisk restaurang och drack öl, förmodligen smuggelöl, för 20 kr. Det uppstod en norm som hämtad från firmafesttragiken, att man helt plötsligt var vän med alla. Att man skulle låtsas ha något gemensamt med dessa människor, bara för att de snart skulle ha en likadan mössa som en själv på sig.

- Hej på dig du, ser att du har en fin vit mössa.
- Jajjemen, Jag ser att du också har en.
- Japp, visst betyder det att vi är vänner?
- You betcha, BÄSTA vänner!
-
Jag kunde ändå bortse från det där, jag tyckte att det var ganska trevligt med mina egna polare, vår egna klick.
Men det är ju helt omöjligt att till fullo njuta av en fest när man inte har en aning om vad som väntar dagen efter. Studenten hade en viss pre-apocalyps känsla, "låt oss festa för sista gången, imorrn är livet slut" var attityden både under och efter studenten. Som om det roliga var slut sen. Usch vilket självbedrägeri.
I jämförelse med de fester jag hängt på sedan dess där folk varit trevligare, gjort galnare, roligare upptåg (än att fulhångla med sina klasskamrater) och spelat MYCKET bättre musik. Ja i jämförelse med att dansa ogenerat till brutal house eller se Pete Doherty kasta en gitarr i ansiktet på sitt eget fan. I jämförelse framstår studenten nästan som kompisens storebror man alltid var rädd för som liten. Han som man tyckte var så jävla cool. Sedan insåg man att han bara var en osäker och korkad tönt.

De följande veckorna kommer unga killar och tjejer att dricka kopiösa mängder sprit, säkert lyssna på "dunka mig gul och blå" och skrika åt mig på stan. Jag kommer reflexmässigt att titta på tjejerna, men hoppas lite att de inte tror att studenten är max på lyckoskalan. Det är det inte.

Vapnet sjöng:

Det krävs hat
för att orka med allt,
som att vara kär i dig
så jag hatar vita mössor
framför rådhuset ikväll

Åh, så sorgligt det nu känns
i kostym och nya clarks
på ett äckligt lastbilsflak
där hjärtat klirrar i mig
du är allt jag inte har.

The Touch sjöng: "We all live in the maximization nation!"

Peace out.

The weapon, regn, ångest och TTA

Ikväll spelade Östersundssönerna (och dottern?) Vapnet (plus en snäll Göteborgstrummis) på en sk svartklubb här i Göteborg. De gjorde sitt gig bra och manglade in en gråtfärdigt fin "Thomeégränd" i mitt hjärta. Tjejen som spelade klarinett (se bilden) var otroligt vacker och jag blev skolpojkeförälskad i henne. Men hon var lång och spelade i ett creddigt band så jag vågade inte fråga henne vad klockan var ens. Även Tweepopparna Days (med samma snälla trummis Phil Gates) gjorde en trevlig spelning. Dessutom spelade en snubbe ensam (playback) som sjöng och dansade omkring med en såg i handen. Han avslutade sitt nummer med att såga sönder en gammal kassettbandspelare och slänga den i golvet, vilket jag faktiskt fick på film (you just wait).

Trots min feghet angående den vackra vapnettjejen pratade jag med en annan tjej. Men blev brutalt cockblockad av hennes tjejkompis som plötsligt började babbla om att jag var oseriös i förhållanden (wtf! människan visste knappt vem jag var!).
Edit: Det visade sig i efterhand att tjejen jag stötte på var förlovad, men att hon och hennes kille tände på att hon blev raggad på. Nåt pubertalt rollspel där jag höll på att bli indragen. Well, glad över att INTE kunna hjälpa till era fucking users.

Mattias Alkbergs "Stockholm" spelades och gjorde mig glad, samt Petula Clarks "Downtown". Sedan var det slut på det roliga när mina vänner hittade kärlek och jag fick gå hem (i regnet) och sura. Jag försökte dock glädjas åt att jag äntligen fått svar på min intervju med The Tough Alliance.

KV: - En kompis till mig köpte ett par chinos efter att han sett videon till First class riot. Vad säger ni om det?

TTA: - Imponerande.


//Peace y'all.