Vad är en existerande varelse? Vad spelar det för roll om det finns något levande, om man ändå avundas de döda? Att försöka överleva kannibaler och andra våldsamma avskum, för att inte tala om vildmarken och det kalla vädret efter att världen försvunnit, tillsammans med ens fru, är inte ett självklart åtagande. Det kunde till och med fått Sisyfus att skaka på huvudet och mumla "fucking retard..." om inte mannen i fråga haft en son att ta hand om. Omnämnd endast som "The Man" i Cormac McCarthys roman är "papa"-karaktärens arbete från första till sista sidan att hålla sin son undan för en vidrig verklighet i en post-apokalyptisk värld. McCarthy är gubben som i hipsterkulturkretsar numera är känd som "Den där killen som skrev boken till No country for old men" eller möjligtvis "Oprahs nya litterära buttplug" (okej, det myntade jag nu).
Post-Apocgenrens begränsning, att den sedan tidigare är ganska välbekant i sin form efter Max Maxn eller för er som gillar sånt: Fallout. Så några överraskningar, vilket brukar vara sci-figenrens esse, blir det inte. Och now hear dis: Det gör ingenting. Det blir mycket "göra" och mindre "reflektion" under post-apokalyptiska livsförhållanden. Pojken och hans far samlar, svälter, fryser (meningen "It was very cold" återkommer säkert sex gånger), de gömmer sig för, springer från och vid extremt obehagliga tillfällen slåss de med the badguys. "Bad" som i människoätande alltså. Att världen i The Road är lika rolig att leva med som ett sönderknullat rövhål kan låta lite grovt, men en värre skildring av en totalt utplånad mänsklig kultur och civilisation har jag inte fått njuta sedan Luc Bessons debutfilm "Den sista striden", som är snäppet värre då till och med språkets förmåga raderats.
Dialogen beskriven är precis som tankarna, praktiska. Mannen och hans son pratar om alla faror som finns, eftersom de konstant är rädda, och pappan försöker att inte berätta om det som en gång fanns. Han är osäker på hur hans son skulle reagera då katastrofvärlden numera är pojkens enda verklighet. McCarthy behöver aldrig stilisera något. När mannen säger "I will never leave you" till pojken har jag ingen anledning att se detta som ickeoriginellt berättande. På samma sätt köper jag helt och hållet känslobeskrivningar av tomhet som "The man stood silent, thinking about his life. Then realized that there was no life to think about. So he want back to the boy" (well, från minnet). Det är fan Apocalyps minimal, och smått genialiskt skulle jag vilja tillägga. Det är också nice att hela "Vad hände egentligen med hela världen?"-prylen nästintill slopats helt och hållet. Och det är just på grund av nödvändigheten i frågan. Visserligen pratar pappan och pojken vid lägerelden om hur många människor som kan tänkas finnas kvar, varför de aldrig träffar några "Good guys". Men pappan svarar alltid kortfattat på frågor om den gamla världen. Jag tror så här: Han måste till och med ransonera sin tankekraft för att klara av att överleva. Vilken hjälte ändå.
***
Och nu håller de alltså på att filma skiten också. Vilket jag i det här tidiga skedet har blandade känslor inför. Att Charlize Theron har en huvudroll känns oroväckande med tanke på att de enda gångerna hennes karaktär nämns i boken är i korta flashbacks. Att en så stor stjärna som henne castats tyder på att rollen har en ganska stor betydelse, vilket den inte har i boken. VILKET kan bli smetigt. Regisserar gör doldisen John Hillcoat som petade ihop den ganska innehållslösa Nick Cavewestern "The proposition" för ett par år sedan. Ökenfotot där var förvisso snyggt, men det kanske inte bör tillskrivas Hillcoat? Äh fan, hoppas att det blir bra.
Och nu: För att jag älskar mina läsare så mycket har jag idag en bonus till er, nämligen en alkoholiserad tants gravt förvirrade filosoferande angående människans existens. Ljudupptagningen gjordes från insidan av en lägenhet vid ett brevinkast genom vilket hon en fredagskväll försökte storma mina vänners lägenhet. Jag tycker att klippet passar här. The Road är djupa råa studier i existensialism, individualism, maktansvar. Om man är ensam på jorden och Gud är död, har man då en större skyldighet att leva vidare? Om inte, när är man berättigad att ge upp och ge efter för sin ibland brinnande deathwish. I sina svåaste stunder ställer mannen i boken sig själv frågor som: Kan man mörda sin egen son med en stor sten, om han hotas att bli källarkyld plockmat för kannibaler?
Om det är någonting kvinnor tycker om så är det skräp. Dålig teve, dålig musik, dåliga möbler, dålig mat och dryck. Nu menar jag förstås inte alla kvinnor, bara ni som läser den här bloggen. Haha. Eller okej, Dåliga män. Det antar jag är en preferens även utanför bloggosfären. Därför är min plan för framtiden är transformera mig själv till en enda stor dålig idé. Alltså en sån kille som när tjejer ser tänker "Gud, den där killen är en så jävla dålig idé" - för om det är något kvinnor är bäst på (efter män förstås), då är det att agera på sina dåliga idéer.
Eller: "Tjejer gillar knarkare" som min vän Karl uttryckte det för länge sedan.
Tyvärr är min kropp för mycket av ett fåfängt tempel för att förgiftas av heroin en gång i veckan, inte heller skulle jag på mitt csnlån kunna bekosta ens ett ruffigt crackberoende. Varför en livsstil som attraktiv missbrukare känns svåruppnåelig. Jag har slutat både röka och snusa vilket bara lämnar kvar två sexiga laster. Nämligen Alkohol och kaffe. Den tidigare av de två är en tråkig sak, nu när larmrapporter kommer om att unga kvinnor dricker lika mycket som män är det svårt att imponera en kvinna med hur mycket öl jag kan bonga. Däremot har jag sällan känt mig så farlig som när jag efter klockan 21 serverar mig själv en god kopp kaffe. Ingenting säger "Jag lever i nuet och skiter i morgondagen" på en lika äventyrligt sätt som att dricka kaffe på kvällen. De kvinnor jag träffat i samband med mina sena koffeinintag har knappt låtit mig ta en påtår innan de högljutt krävt mig på odjuriskt sex. Alltså sånt sex som odjur har.
Okej, jag ljuger lite.
Men det här är sant: Jag skulle vilja tacka Stockholm för att ni kom till våra klubbar och gjorde min kväll igår. Kornel Kovacs och hans vänner fixade dessutom en fuckish efterfest ute i Johanneberg. Klockan 03.30 ute i nån chalmersk festlokal styrde de plötsligt upp hård jävla house, videoprojiceringar, glowsticks och dödskallemasker. Man vet att det är bra när två dårar fäktas med enorma krukväxter, palmer, på dansgolvet klockan 06 på morgonen. Earth hour var liksom so over. (amen skoja! Det var plast, okej?).
Varför läser du recensionen av en film som precis slutat vara intressant? Okej, det är inte sant, men i alla fall precis när snacket dött ut om den? Tja, för att det tar så lång tid innan filmer kommer upp till Luleå. När tidningarna slutat skriva om dem i söder, då skickas de upp. Om detta är medvetet av SF gör jag bäst i att inte spekulera i. Men Norrbotten är helt klart långt ner på deras priolista. Min kompis Nils hade en teori om att filmrullarna transporteras via en gammal man på rullskidor som bär dem i en stor ryggsäck. Men strunt i det för stunden, nu ska det handla om Bob Dylan.
Få är dem som inte har någon slags relation till mannen vars begrepp idag växt sig större honom. Själv har jag alltid gjort mitt bästa för att undvika att ha en relation till hela konceptet Dylan. Jag tror att en anledning varit den fanatiska geniförklaring som lite obehagligt varit konsensus i de kretsar jag stött på lyssnare av musiken. Aldrig har någon pratat om en Dylansk mellanplatta, nej alla hans verk är gudomliga. Därför har Dylan alltid käns otillgänglig, de enorma mytbildningarna har gjort honom omöjlig att ifrågasätta, och därför ointressant i mitt tycke. Att se I'm not there är dock raka motsatsen till att bli matad fundamentalistiska musikpreferenser. Todd Haynes har som Todd Solondz gjorde i filmen Palindromes låtit huvudpersonen spelas av ett antal olika skådespelare. Sex stycken Bob Dylans. Fast de heter alla något annat i filmen, som Robbie Clark, Arthur Rimbaud, eller Jude Quinn. Dessutom gestaltas Dylan under namnet av Woody Guthrie , den legendariske folkmusikern med sloganen ”This machine kills faschists” skrivet på gitarrfodralet. Även som västernförbrytaren Billy The Kid. De levererar sex väldigt oliknyanserade porträtt av en man som (ibland dålig) familjefar, kompromisslös poet, pastor, starfucker av Norman Mailer och kompis med Allen Ginsberg samt obligatoriskt knarksvulten medieprovokatör.
Egentligen är Dylan alltid i någon slags förändring. Förutom gällande rökning typ.
När jag läser på lite förstår jag också att det var på ett liknande sätt som Dylan blev så mystifierad, genom att ständigt byta skepnad. Detta gör honom otacksamt svår att projicera egna värderingar på, något en publik gärna gör när de hittat en idol. Problematik central i I'm not there. För filmvetare är det här en våt dröm. Stilistiska referenser finns till Godard, Fellini och Bergman. Jag märkte inte av det när jag tittade, men jag kan inte argumentera mot ett fantastiskt snyggt bildberättande.
Själva storyn är skoningslöst icke-linjär och hoppar mellan de olika personerna, som ibland också stöter in i varandra. T ex spelar Heath Ledgers skådespelarkaraktär Robbie huvudrollen i filmen om en känd folksångare, nämligen Christians Bales karaktär Jack rollins. Ett filmgenialiskt ögonblick skapas då Ledger/Robbie under inspelningen av Rollinsfilmen pekar på en billboard av Bale och upprört ropar ”It's all about him now!” Hängde ni med på den? I'm not there begär faktiskt ganska mycket av tittaren. ”Dialog baserad på fraser ur obskyra låtar är det minst extrema” - som svenskans Hynek Pallas skrev i sin recension. Efter halva filmen kände jag mig fortfarande ganska omsprungen. Men när jag vant mig vid kaoset var det på något skruvat sätt logiskt alltsammans.
Ett fejkat dokumentärinslag med Julianne Moore som beskrivande Joan Baez (”And he was always against the establishment”) är en av mina favoritscener. Men bäst är Cate Blanchett som mager, arg, solglasögonsbärande filosof. Och ja, det har ni förstås redan läst om.
Hehe, ja. Jag såg den där filmen från 1981. Heavy Metal. Den var lite som om Frank Miller fått fria händer inuti the twilight zone. Männen är antingen Rådeffade bolamutanter, knarkade slackermyrslokar, Cyniska taxidetektiver eller någon annan valfri 80-tals 15årings fantasibild av sig själv. Skurkarna är förstås feta businessmen a la jabbadehutts eller lite hunkiga och fascistondskefulla alfaaliens. Filmen handlar om en grön boll som svävar omkring mellan olika planeter och dimensioner. Där den hamnar så blir det nåt slags trubbel. Amen tänk typ gamla Outer limits eller Twilight zone ute i rymden. Och tecknat, hajar du grejen. Kvinnor är för det mesta tysta, karaktärslösa och de tar ALLTID av sig kläderna. Dock så uppskattade jag en tjej som tydligen heter Taarna. Hon är den hårdaste bruden i filmen, och den sista av sitt slag, vad nu hennes ras hette. I slutet måste hon hugga huvudet av massvis gröna våldtäktsmän. En av Youtubekommentatorerna kallad batcountryrabid sade det bäst, alltså riktigt sci-fi-convention-töntigt: "I always liked Taarna--I liked all Heavy Metal girls back then. I mean ya she was half naked but she was also bad as fuck!"
Visst fan låter han som en trustworthy kille för saklig, samtidsenlig queerteori. Han kommenterar en scen då Taarna tar en lång skön flygtur, några nice simstrokes och byter sedan gear i lugn och ro.
Yes. Tror ni det är en slump att hon flyger på en stor jävla fallos som kluckar som en tupp?
Hur som helst, anledningen till att jag tog upp det här: South Park gjorde en hyllning till filmen i ett avsnitt förra veckan. Och jag älskar South Park.
Benicio knarkar, mår skit. Han flyttar in hos Halle Berry vars man har gått bort. Han rehabbar, mår bättre, joggar lite. Sen knarkar han igen. Helt okej film. Men se hellre Efter bröllopet.