Burn after watching?

Om Burn after Reading i NSD 31/10

Jag vet inte om Joel och Ethan Coen medvetet skrivit en så störd och trasslig historia bara för att vi recensenter ska tvingas redogöra handlingen i en hel recension. Önskad effekt? Att reducera kritiken till två rader på slutet, eller att läsaren halvvägs in i texten gäspar argt och går vidare i livet. I så fall har jag synat deras bluff och tänker bara ge ett väldigt kort referat av den här virrvarrberättelsen:

CIA-analytikern Osbourne Cox (John Malkovich) säger argt upp sig efter en nedgradering och en mormon på jobbet anklagar honom för alkoholmissbruk. När han kommer hem börjar han dricka sprit och argt skriva på sina (arga?) memoarer.
När hans fru Katie (Tilda Swinton), som är otrogen med agenten Harry Pfarrer (George Clooney), planerar skillmässa bakom Osbournes rygg, ser hon också till att snoka reda på hans bankuppgifter och bränna ut dem på en cd-r. Den skivan hamnar (på ett oförklarat sätt) på gymmet Hardbodies där Linda Litzke (Frances Mcdormand, polisen i Fargo ni vet?) och Chad Feldheimer (Brad Pitt) får för sig att Osbournes bankuppgifter är någon typ av grovt hemlighetsstämplad myndighetsinformation och påbörjar en utpressning, Osbourne själv tror att paret har stulit hans memoarer. "why the fuck would anyone think that's worth anything?" säger hans fru.

Linda på gymmet är en nätdejtssurfare som behöver pengar för en skönhetsoperation. Och Brad-Chad? Ja han har ju en rolig frisyr, ungefär samma som Adam Sandler i dvd-aktuella You don't mess with the Zohan. Det är hans eh, "grej".
Linda och Chad gör ett dåligt jobb med utpressningen och försöker istället sälja bankuppgifterna till den ryska ambassaden.
CIA spionerar på alla men vet inte riktigt vad som försigår, förutom att alla verkar ligga med varandra.

Introt och outrot består av satelitbilder a la google earth. I mitten av det, det vill säga det som är själva filmen, övervakar de olika dumskallarna varandra för att hitta olika sätt att utnyttja varandra, och i förlängningen av det, kunna förverkliga sig själva. Om det så handlar om pengar, ungdom, kärlek eller hämnd. Poängen som inleder löper igenom den och avslutar: Det är alltid någon annan som tittar. Det är alltid någon som tittar sig över axeln.
Det finns inte en enda sympatisk karaktär. Men, hela den patetiska och egoistiska truppen är en slags massa, som i idioti och irrationalitet gör sig kollektivt förtjänta av publikens moderskänslor. Någonstans förstår vi ju att det inte är deras fel att de är så korkade.

Bröderna Cohen irriterar väl alla som gillade No country for old men och Blood simple nu. Burn after Reading ligger i ton nära småjobbiga Oh Brother where art thou men (tack och lov) inte i närheten av Ladykillers.
Grimas och ordvitshumor är manusdarlings bröderna borde strypa till döds. Här finns en agenda att ta allvarligt på våra gemensamt osmickrande drag. Synd att den spolas bort med slappa analsexskämt.

3/5

Everyday is the day after 9/11

Åtminstone om du har en brytning och bär på en stor trumma i New Yorks tunnelbana. Då är det inte så kul att vara illegal flykting när någon ”sees something and says something” – till en polis. De kastar in dig in dig i ett väntrum med låst dörr där utvisning är vad som gäller när numret på din kölapp kickar in.
The visitor handlar om detta. Den nya svart och vithetsdiskursen som skapades av poltikerna Post-9/11 och sedan dess varit mer eller mindre närvarande i den offentliga mentaliteten. Ni vet det där snacket som gjorde att John Wayne blev manlighetsideal igen och att alla araber ansågs vara terrorister (om de inte var John Wayne nog att gå ut i krig förstås).

The Visitor börjar med att Professorn Walter, en bitter änkling vars akademiska karriär rullar på tomgång, hälsar på i sin New Yorklägenhet och hittar ett ungt par där som hyr den olagligt av någon fifflande svartmäklare. Walter blir dock inte särskilt arg, utan låter Tarek och Zainab bo kvar tills de hittar något nytt.
Walter har försökt lära sig spela piano men aldrig lyckats, däremot lär han sig lira trumma med Tarek.
Trots vissa jamsessioner slipper vi det mesta av vad musikalisk bonding brukar vara på film. Så det är nice ett tag, Walter hittar tillbaka till någon mening i sitt liv.
Men det är då Tarek blir tagen av snuten och allt går åt helvete.
Det finns liksom ingen som kan säga varför han ska utvisas, inte heller när. Han bara ska det. En stressad advokat förklarar att man antingen är "med eller mot" sedan landet led 9/11-attacken. Ungefär samma snack som i McCains kampanj om att antingen vara "pro eller anti-amerikansk".
Visitor är en fin film, fast kanske är karaktären Walter lite väl förutsägbar. ”Gammal och bitter gubbe lär sig älska genom musiken och toleransens kraft - the hard way” är inte undertiteln, men hade nästan kunnat vara det. Och det stör ju lite. Det jag tycker bär upp är känslan av att alla är besökare någonstans. Walter står utanför samhället på många sätt, även om han är normen som vit, akademniskt utbildad medelåldersman. När han får jamma lite i central Park med sin nyköpta trumma är det inte exotism som när Malou provar afrikansk dans efter tio på förmiddagarna.Det är snarare en slags integration.

Jag gissar på kanske två, eventuellt tre oscarsnomineringar. Bästa manliga huvudroll för Richard Jenkins, bästa manus och så... jag vet inte, något oväntat. Vinst någonstans känns lite optimistiskt, eller vad tror ni?

Vampire Weekend

Om Låt den rätte komma in, NSD 24/10

En av mina favoritfilosofer är den rullstolsbundne Augustus Hill från HBO:s råa fängelseserie OZ. Hill påstod att den bästa historien som någonsin berättats är den om: "en pojke träffar flicka, pojke förlorar flicka, pojke får flicka" (i samband med fångars självprostitution för överlevnad).
Själv tycker jag att "mobbaren i matsalen får sin skit tilltryckt" kommer på en nära andraplacering, ett bra aktuellt filmexempel är Estniska skolsjutningsdramat Klassen. Låt den rätte komma in innehåller båda dessa berättelser, dessutom heter mobbaren Conny och flickan är en Vampyr.

John Ajvide Lindqvist som skrivit manus utifrån sin egen roman och Fyra nyanser av brunt-regissören Thomas Alfredson, placerar oss i 80-talet och Stockholmsstadsdelen Blackeberg där mobbade 12-årige Oscar bor med sin mamma. Pennalisten i plugget kallar Oscar för "grisen", ger honom gruppstryk och doppar hans manchesterbrallor i urinoaren. När Oscar kommer hem agerar han ut sin fantiserade hämnd på en tall och ber den "skrika som en gris" innan han sticker morakviven i trädet. När Oscar står och hugger ved som argast dyker granntjejen Eli upp. Hon är också tolv år, eller " tolv ungefär" säger hon. Hon verkar inte frysa fastän det är iskallt ute och Oscar tycker att hon luktar konstigt.

Oscar och Eli blir vänner medan han lider av förtrycket i skolan. Eli är även hon ett alienerat offer, men på grund av att hon är vampyr. Det är verkligen ett handikapp för någon som inte njuter av att döda, men måste för att överleva. Hon visar aldrig sina huggtänder, istället gråter Eli efter att brytit nacken av en gubbe i grannskapet.
Hon kanske är en 500 år gammal vampyr, men samtidigt en liten flicka. Det gör att vampyren, som koncept, är fråntagen sin annars väldigt framträdande sexualitet (inte minst i True Blood som jag skrev om i tisdags). Bristen på sex gör historien kallare och svår att förutsäga. Den traditionellt sexiga vampyrmyten är ju lika urvattnad som Draculas löständer hade varit idag (om Greven haft plats i en vårdkö i istället för i helvetet vill säga).
Sveriges egne Stephen King Ajvide Lindqvist har dock valt att skala ner bokens inslag av pedofili till en enkel men obehaglig strykning över kinden. Det är bra, Låt den rätte är tillräckligt mörk utan ytterligare ett monster.

Filmen är till stora delar inspelad i Luleå. Blackeberg är egentligen Örnäset, där jag själv växte upp. Och inte ens när jag var lika liten och rädd som Oscar kändes husen kring Edeforsgatan så obehagliga som de gör här. Fotot i Låt den rätte är snudd på magnifikt. Skarpt i matta färger och så väl flytande att det är lite otäckt i sig. Samtidigt känns det som hemma för Oscar och Eli. Och även för mig.

Glamorama

Det var jag, Johnny Drama, Turtle, E och Vincent Chase. Det var Weekdayöppning i Victoria Arenas gamla lokaler. Tipsy rullade vi upp till repen i vår hummerlimo.

- Står ni på listan? Frågade vakten. Vince bara vände sig om, visade vakten vem han hade i sälllskapet. Vakten tittade på mig och kunde inte hålla sig från att skratta åt sin egen temporära svaghet över att ha frågat något så dumt.

- Hahaha! Ursäkta mig, Välkomna killar.

Den mohikanfriserande vakten, stor som ett hus, öppnade de tjocka repen. Vid sidan om dem ringlade sig en kö på minst tvåtusen personer. Alla fotograferade oss med sina mobilkameror. Ljudet av femtio små amatörpaparazzis störde mig inte. Jag är ju rätt van.
När vi gled in dunkade det maxade PA:t ut sub-basen ur Spank Rock. Någon satte en åtta kronors öl i min hand och innan jag hann ta min första sipp fick jag kindpussas med fem modeller.

- Grattis till blogglänkningen! Sprudlade de upprymt i sina sjutusenkronorstights.
- Tack tack, sade jag vant. Det skulle inte bli första gången jag fick visa min ödmjuka sida.

Lokalen var smockad av Göteborgs finest inom fashion. Överallt låg kläder för tusentals kronor, och allt var gratis.
Drama tryckte ner fem par cheap Mondayjeans i en väska. Jag och Vince bara skakade på huvudet och E fällde en kall kommentar.

- Men din jävla luffare, har du inte råd att köpa egna kläder du kan prova först?
- Käften fittnylle, jag tar fem storlekar så passar säkert någon.

Turtle konstaterade att ”det här är RAP” när han lyssnade av musiken som dundrade. Jag tittade mig omkring och såg hur den enorma lokalen hade burar som hängde i taket. Där dansade tjejer som klätt sig i godisfärgade tights sensuellt. Det kändes som att vara på en klubb förutom att allt var ljust.
33 cl burkarna med öl gurglades ner i fashionatornas strupar tillsammans med de bjudvarmkorvar som serverades av en äkta gourmetkock i hörnet. Han jonglerade även med korvarna innan han skrev ner namnet på personen han serverade korven till. Ketchup för förnamnet och senap för efternamnet. Ibland bytte han, för att vara lite crazy. Allt kändes så europeiskt, så kontinentalt och frisläppt.

I vimlet hörde jag hur folk viskade och pekade på mig och mitt Entourage, men jag försökte ignorera alla blickar och dansade lite lätt bland kläderna, men då fick jag bara fler blickar.
Weekdaytjejer kom fram och bad om mitt nummer, de som redan hade det undrade varför ”jag aldrig svarar när de ringer”. Jag lät mitt svar drunkna i basen från PA:t.
Bakom mig hörde jag någon säga ”Det är som att vi är en riktigt storstad nu, när vi fått ett så stort Weekday”.

Jag hann inte reflektera för där var plötsligt en till filmstjärna, en liten thugkram och ett ”tjenarelägetjaghördeattdufåttvärstafetablogglänkningengrattisvafan”
- Tack tack.
Jag berömde hans limited edition jordansneakers. Jag har ju samma hemma, fast en mer limited version då förstås.
- Desto bättre man ser ut, desto mer ser man. Slängde han ur sig, som ett levande homage till en annan hipsterförfattare.

Plötsligt var Turtle försvunnen med någon tjej (för omväxlingens skull).
Men det gjorde ingenting då Vince presenterade mig för den excentriska indieregissören Billy Walsh. Skäggdåren var där med sin bror, Willy. En fräknigare och yngre version av han själv.
Billy berättade om sitt nästa projekt. En svensk remake av teveserien Californication med han själv i huvudrollen som Bukowskibloggaren Hank Moody. Eva Röse skulle få spela hans cocktease till exfru.
- Ja vi snackar om en version på första säsongen. Den andra var överflödig tycker jag.

Jag höll med. Tog ett bett av min femhundrakronorsvarmkorv.
Och tänkte att det var soft med en helt vanlig kväll.

Unga pengar (och bodybuilding)

Trots en seglivad finanskris kan det säkert glädja de flesta läsare att min egen ekonomi är så fet att man skulle kunna tro att den gick på steroider. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu. Alla som fått två månaders retroaktivt CSN-lån över en natt vet vad jag snackar om. Snart kommer jag rocka så mycket ice att jag behöver skridskor. Nä förlåt, nog med hiphopreferenser. Men det är förstås svårt att hata pengar när man allt som oftast är fattig.

På tal om pengar: För ett par veckor sedan visade tv8 80-talsklassikern Wall Street, där Charlie Sheens karaktär Bud Fox går från det förnedrande telefonlurstiggeriet (tro mig, jag vet) på Wall Street till att gå upp sig hårt och spela Squash med chefen, tillika finanspsykotapen Gordon Gekko, och ligga med blondinen av sina drömmar. Allt till sin hårt arbetande farsas (spelad av Charlies riktige pappa Martin Sheen) olycka.
Allt som just nu verkar vara stor kritik mot vad som orsakat finanskrisen uttalades också på 80-talet av Michael Douglas . ”Girighet, i brist på ett bättre ord, är bra” - säger han. Jag har tolkat det som om det är just risktagandet som bombat börsen. Men jag har naturligtvis noll högskolepoäng i ekonomi, och hämtar således mina fakta från Martin Gelins USA-valsblogg på SvDs hemsida.
Vem som helst skulle säkert spöa mig i en kunskapsduell när det gäller siffror (Kanske inte knäppdåren Sean Hannity på Fox News). Men det går inte att ta miste på hur vårdslösheten och egoismen alltid går igen. När Bud Fox (som fick representera 80-talets nyrika yuppies när filmen kom) blev så desperat över att fördubbla sitt kapital försökte han sälja ut proletärfarsans flygbolag och halvera alla arbetares löner. När Pappan tyckte att Bud var självisk röt han tillbaka att det var farsan som var för mesig för att hävda sina sanna ambitioner ute i världen.

I dokumentärfilmen Bigger, stronger, faster (kommer till Stockholm filmfestival) tar kroppsbyggaren Chris Bell upp bieffekten av att vara Amerikan. Bell gör upp med sina egna förebilder som Rambo, Hulk Hogan och Arnold Schwarzenegger. Deras steroidbruk och hyckleri (vilket i filmen resulterar i ett lite för långt försvarstal för just anabola steroider) men tesen som ligger och bubblar i bakgrunden är det intressanta, precis som den i Wall Street: den allmänna metoden att fuska för att lyckas i världens rikaste land är accepterad, men ingen patentlösning.
Särskilt inte när pengarna på börsen skrumpnar ihop likt potensen på en dopad bodybuilder.


Krönika inbladad i NSD och Norrbottenskuriren.

Tru Blööd

Vampyrer och porr. Det förstnämnda exemplet är helt laglig som sagofigur och verkar gå att prata om och referera till i alla kulturella sammanhang. Porr anses däremot i regel vara fult, en bannlyst uttrycksform inom de flesta vardagsmedier. Det är också en kulturvara som aldrig recenseras. Ungefär som fantasy, Harlequinromaner eller bloggböcker. Men av någon anledning har vårt samtida medieklimat gjort ett undantag och låtit sig svepas med i en pågående blodsugarhype och accepterat att porr och vampyrer (och Harlequin) buntats ihop på ett och samma ställe.
Tv-serien heter alltså True Blood och har premiär på Canal Plus imorgon.

En japansk forskare har lyckats framställa ett slags syntetiskt människoblod som gör att vampyrer inte längre behöver mumsa på människor utan kan istället köpa sitt livselexir på macken och leva tillsammans med Joe Sixpack. Vampyrerna har helt enkelt "kommit ut ur kistan". Frågan är om de trivs så bra med det?
HBOs True Blood är en adaption på Charlaine Harris följetong av vampyrromantikböckerna Southern Vampire Mysteries och är skapad av Alan Ball, som också författande stora delar av Six feet under.
Serien har lanserats med ett väldigt kreativt pr-maskineri. Flera fejkhemsidor, Bloodcopy.com den största, youtubar ut nyhetssändningar där olika samhällsdebatter förs om vampyrers rättigheter (och skyldigheter). I Serien är de odöda plötsligt en störande faktor av regelbundenheten i den white-trashiga hålan Bon Temps i Louisiana. Blodsugarna förföljs således av liknande fördomar som etniska minoriteter eller homosexuella i dagens samhälle. Huvudpersonen Sookie Stackhouse tillhör de mer vampyrliberala.

Och visst är det ganska såpigt redan från början. Sookie har visserligen telepatisk förmåga som låter oss lyssna på bondlurkarnas sexfantasier och allmäna trångsyntheter, men hon är som hårdast insprängd i handlingen via en klassisk romantikhistoria där hon slits mellan den trygge helyllebartendern och den mörke, äventyrlige vampyren.
Det är ärligt talat där mycket av mitt intresse vilar, i dramatiken kring vem av de två Sookie tänker välja. Detta intresse är tyvärr inte bara en bra sak. Porrfilmsdramaturgin ligger som ett störigt lock på allt som skulle kunna utvecklas åt potentiellt spännande håll.

Folk dör till höger och vänster men de är ofta ointressanta bifigurer som publiken aldrig hunnit få en relation till. Begravningar och polisutredningar är mer transportsträckor fram till romantiken. Sånt som i porrfilm brukar utvecklats till sex, och som många gånger gör det i True Blood.
Sookies brorsa Jason är en dumsnygg blondin som fyller upp knullkvoten så att bägaren rinner över i varje avsnitt. Själva sexet är alltid otvunget och lojt, kanske för att den riktigt betydelsefulla penetrationen sker när ett par huggtänder genomborrar en halspulsåder? Jasons runtflackande mellan olika namnlösa kvinnor ger honom bara bekymmer. Till slut så mycket att potensen försvinner. Han dricker då vampyrblod i försök att få tillbaka den, vilket tyvärr resulterar i att han måste opereras för att tömma sin penis på litervis med blod.
Men när Vampyren Bill biter och suger i en hals däremot, då är det en handling för att manifestera riktig kärlek.
True Blood baseras på att vi som tittare skall tycka att vampyrerna är "precis som vi" och sympatisera med deras alienerade tillvaro. Samtidigt försöker man skapa mystik kring deras diffusa krafter, en kombination som faller på sin egen ambition.

Karaktärsgalleriet består annars av ganska platta figurer. Den sitcomlikt-gnabbandes detektivduon, de missunsamma hillbillysarna och så en svart, queer och knarklangande kock (så fick de med allt "avvikande" på ett och samma ställe). Och Alexander Skarsgård då. En urgammal vampyr som pratar lite svenska.
Sookie träffar honom på en bar som hon säger liknar hur en vampyrbar skulle "se ut på disneyworld".
Det är lite så jag känner också inför hela serien. Precis som när jag åkte space mountain har jag riktigt roligt ibland, men till otålighetens dyra pris.
Köer och skit ni vet.


publicerad i NSD 21/10

Aaaaah Fashion! beep beep

Då har jag alltså skrivit en lång och smaskig text om Der baader Meinhof Komplex. Rubriken skulle med lite god vilja gå att anföra som kritik mot själva texten.

Här har jag recenserat lite dansmusik.

Men på tal om Terror chic, min absoluta favoritgrupp när det gäller mode inom radikala politiska rörelser är Svarta Pantrarna. Kalla mig förutsägbar, men kolla på dem. Mer fuckable än så här är det svårt att bli utan lube.