Mathilda Paradeiser, Apflickorna (DN På Stan 2/9)

”Apflickorna” är en debutfilm som utspelar sig på en okänd plats (även om många pratar göteborgska) under en diffus årstid, där vardagliga dueller om social makt mellan två unga kvinnor ligger i fokus. Mathilda Paradeiser spelar huvudrollen Emma, en introvert tjej som tävlar i voltige (akrobatik från hästrygg). I stallet blir hon kompis med Cassandra, en relation som blir ett tystlåtet krig om dominans och lesbisk attraktion.

I en scen har Emma och Cassandra en date med två poliskillar. Den ene blir ivägskrämd av Cassandra som hämtat en krabba från havet. Jens som stannar har snälla ögon och när han börjar hångla med Emma verkar hon bli småförälskad, men Cassandra sabbar stämningen och säger att hon ska anmäla Jens för våldtäkt. Det slutar med att de två tjejerna springer i väg med hans jeans och att Cassandra tvingar på Emma några hundralappar från de stulna brallorna. Emma protesterar.

– Emmas karaktär är ju väldigt snäll av sig, vill inte ta pengarna och får skuldkänslor. Men vi i filmen har ett sånt maktspel mellan varandra att Emma tänker om, så till slut tar hon dem ändå.

Trots att hon uppmärksammas överallt just nu har Mathilda Paradeiser inget som liknar hybris. Hon är nästan lite väl ödmjuk och undviker alla samtal om sina egna bedrifter. Men faktum kvarstår att redan innan ”Apflickorna” fått svensk premiär och innan Paradeiser hunnit börja gymnasiet har hon blivit en stjärna.
Paradeiser beskriver sin karaktär Emma som ”tyst, målinriktad och väldigt stark inom sig”. En beskrivning som verkar ligga ganska nära henne själv, särskilt när man hör om filmens urvalsprocess.

– Jag blev medlem på hemsidan Filmcafé, såg att de sökte två huvudroller till filmen och att hästvana var ett plus, jag tänkte ”varför inte?”. Jag fick svar att jag skulle skriva ett brev om mig själv och några dagar senare fick jag komma på en casting i Göteborg. Sen gick jag vidare och vidare, det blev väl ungefär sju provfilmningar innan jag fick rollen.

Kändes det mäktigt att få den till slut?

– Ja, det var ju 800 som hade sökt.


Hon bestämde sig för att satsa på skådespeleri redan när hon var 13 år och detta är hennes första riktiga långfilm. Efter ”Apflickorna” fick hon huvudrollen i kortfilmen ”We should be together” utan att behöva ta omvägen genom en castingprocess.

– Den handlar om att jag gillar en kille som jag följer efter och skriver upp allt han gör i skolan. Jag börjar prata med honom, men sen slutar det med att min kompis blir ihop med honom.

Paradeisers tidigare skådiserfarenhet består av några reklamfilmer, dubbning av röster till animerad film och mindre SVT-projekt. Nyligen medverkade hon i en musikvideo med Promoe och Homan Sebghati.

Hur hinner du med att gå i skolan?

– Jag får ta ledigt och lärarna förstår vad jag håller på med och att jag helst bara vill hålla på med det här. Men om det blir mycket får jag ta hem mitt skolarbete eller göra det i efterhand, det är inga problem.

”Apflickorna” har rullat i ett segertåg över världens olika filmfestivaler. Den vann pris för bästa film på Tribeca i New York och när filmens ekipage lämnade Berlin i februari blev de jagade av en hel skolklass som sett filmen och höll upp skyltar med orden ”I love you” som kärleksförklaringar.

Fastän ”Apflickorna” handlar om två tonårstjejer med klassiska tonårsproblem som kärlek, identitetssökande och maktspel mellan vänner så är det ingen typisk ungdomsfilm. Mathilda Paradeiser håller med om att den har ett speciellt djup.

– Det är ju mest filmintresserade vuxna som sett den än så länge, säger hon. Många barn och ungdomar kommer nog se den nu när den får premiär, jag vet inte riktigt hur de kommer reagera. De som sett den tycker att den är spännande, men den kan ju vara svår att förstå också.
”Apflickornas” stämning bygger på ett kallt vackert foto och väldigt lite dialog, vilket kräver extra mycket av skådespelarna. Regissören Lisa Aschan ”kämpade tills hon fick det hon ville ha”.

– I andra filmer pratar man mycket om vad känner. Här handlar det mer om att man får vänta in och uttrycka sig på andra sätt än att bara säga det. Koreografin spelade stor roll, säger Mathilda Paradeiser

Lindas Molin gör den andra huvudrollen som Cassandra, en verklighetstroget manipulativ tonåring. Med små medel försöker hon kontrollera Emma och sin relation efter egen smak. När Emma ändå blir lite kär i Cassandra mår hon dåligt över att ha hon gett bort för mycket av sig själv och saknar den hon ”var förut”.

Mathilda Paradeiser säger att hon lärt sig av rollen.

– Nu när jag gjort rollen så vet jag hur hon är. Och då kan jag jämföra med andra och känner igen det i vissa personer.

Var det någonsin jobbigt att leva dig in i Emma-karaktären?

– Det var lite annorlunda men jag levde mig ändå in i det. Varje gång vi skulle spela in så tänkte jag att ”nu är jag mig själv, fast ändå henne”.

Publicerad i DN På Stan 2/9

Lil B (Nöjesguiden 18/7)

Intervjun är genomförd tillsammans med Ida Therén

En liten folksamling står och glor framför Hultsfredsfestivalens näst största scen. Det är midnatt och regnet har slutat sticka i ansiktet på folk. Förutsättningen borde vara den absolut bästa för en av årets mest omsnackade rappare, Lil B. Ändå har bara omkring 100 pers dykt upp. En kille med randig tröja springer genom publiken och skriker i en mässande ton, det låter som att han talar i tungor. När han närmar sig oss ser vi att hans ögon snurrar som väderkvarnar. Han upprepar samma ord om och om igen: ”Oh my God, Thank you Based God! Oh My God...!”.

Lil B, eller The Based God, eller Brandon McCarthy, som han egentligen heter, slog igenom inom Kalifornien och Bay Areas hyphyscen tillsammans med kollektivet The Pack runt 2006. Ett gäng skatekids som fick en hit med låten ”Vans”.Men det senaste året har Lil B blivit en megastor solostjärna som P.Diddy utnämnt till hiphopens framtid. Genom att dränka internet i melodiös gangstarap, ambient existialism och korkade låtar om kändisar och sin kuk har Lil B uppfunnit en egen musikgenre kallad ”BASED”. En kultur som fått en extremt dedikerad fanskara (under konserten skriker en tjej bredvid mig ”Lil B can fuck all my bitches!”).
Flummigheten har också gett honom dödshot, inte minst efter titeln på hans andra album I'm Gay (I'm Happy).Den ständiga metamorfosen har positionerat Lil B som en hiphopens Thomas DiLeva, en blandning mellan religiös profet och seriefigur.Slutet på hans Hultfredkonsert liknar en högmässa. Musiken flyter ut i ambient och Lil B går ut och kramar om alla i publiken medan han upprepar ”We made it Sweden! We Made it” och ”One life to live!”. Utanför logen efter spelningen står han och kramar två tjejer. Väl inne möts vi av en använd kondom på golvet, och en oanvänd på soffan. Lil B försöker gömma den oöppnade genom att sätta sig på den.

Du verkar vara en väldigt spirituell person, hur utvecklade du den sidan?
– Bara genom att växa upp, möta mycket människor och respektera alla. Jag har lärt mig att växa och älska livet. Att vara i jorden, respektera världen och vara runt en massa natur. Ni har träd och en vacker natur här i Sverige. Jag känner att det representerar min personlighet och min utveckling att bli spirituell.

Ser du dig själv som en slags präst?
– Jag respekterar alla religioner och jag tror på alla. Om någon tror på något kan jag hitta saker jag tycker om med just deras religion. Jag är som en ”worldwide religion”.
Det är som det där skämtet...Vet du vem komikern Eddie Griffin är?
– Yeah, yeah
Han säger ”Who gives a fuck who the messanger is, did you get the message?”
- (Lil B klappar händerna och skrattar) Exakt!
Hur känner du för hårdare rapp? Till exempel Odd Future som spelade på samma festival?
– Jag har respekt för Odd Future och fattar var de kommer ifrån. När jag var 15, 16 hade jag mycket mer våldsamma texter. Jag gjorde ingenting våldsamt, men rap handlar om att ljuga hela tiden. Jag vill inte promota våld eller tjuvaktighet för det inte finns någon heder i det, men om andra berättar storys så att folk kan bli uppeggade tror jag inte att de behöver bli våldsamma.

Lil B jobbar med ett tight team när han gör sin musik (hans schizofrena blandning är nu på väg mot klubbmusik och dubstep). Nyligen fick han enormt genomslag på internet med en skämtlåt om den relativt okände skådisen Bill Bellamy (med intelligenta rader som ”the bitch call me R. Kelly, i'mma fuck her in the ass (swag!)” och låten Grove St. Party (BASED Freestyle) där Lil B samarbetade tillsammans med Lil Wayne.
– Jag träffade Wayne i en klubb och han började skrika när han såg mig, men jag visste inte att det var Wayne för jag hade mina solglasögon på mig och kunde inte riktigt se. Sen var jag bara "AAAAAAAH!!!". Dagen efter hörde jag att han ville ha med mig på sitt nya mixtape.
Om du är ”The Based God”, vad är då Lil Wayne?
– Wayne är här uppe, ännu längre upp. Han har motiverat The Based God. Om du är Jesus så är han Gud?
– Haha, well, Wayne och Birdman är legender. De är på en helt annan nivå, jag kan inte jämföra mig med dem.
Ser du dig själv främst som en rappare, en konstnär eller ett konstprojekt? Det känns som att du är mer än bara en rappare.
– Yeah, thank you. Så känner jag också. Jag känner mig definitivt som ett konstverk... ett projekt, och verkligen en vandrande ärlighet. En boll av ärligt ljus. Jag försöker ta allt jag ser och förvandla det till musik. Jag har mycket att säga på kort tid och gör mitt bästa för att ge det till er och deala med att leva och vara människa och balansera allt det. Många smarta utanför rap lyssnar på min musik. Alla möjliga som är annorlunda, på alla sätt.
Du är författare också...
– Yeah, love, love. Boken heter Takin Over. Haha, I know, it's crazy.
Är det något du vill fortsätta med?
– Definitivt. Jag ska skriva min nästa bok helt utan rättstavningsprogram. Bara skriva den.

Lil B:s favoritlitteratur inkluderar New Age-författaren Deepak Chopra och självhjälpsböcker som The 21 Highly Effective Ways of Teen Living (och även den vanliga The 20 Effective Ways of Living). Just nu läser han en bok om hjärnan (The Mind) som hjälper honom att öppna sinnet, gå in i sina minnen och ”hitta nya perspektiv”.
Han mediterar också innan varje konsert.
– Jag behöver göra det för att komma i kontakt med min kropp och alla andra, med jorden och försöka centrera min själ för att bygga kraft inifrån.
Är det kopplat till ”BASED”?
– Yeah, it's Based. Jag kan söva mig själv och ställa min hjärna på stand-by.
Hur kombinerar du det med den snabba Tumblr- och Twitter-grejen?
– Jag har ett väldigt kreativt sätt att göra saker, verkligen one-of-a-kind. Och folk som älskar mig respekterar mig så jag får mycket feedback av dem och det är det som driver mig. Men jag offrar mycket. Min hälsa till exempel, jag var ute i t-shirt trots att det regnade...
Med all framgång, blir du inte utbränd av alla intervjuer, spelningar och ”fucking all the bitches”?
– Haha, love, love. Ja, det tar ut sin rätt på kroppen. Även fucking all the bitches är väldigt risky. Men det handlar egentligen inte om fucking all the bitches. Mer att ljuga om fucking bitches och att ha kul.
Så du har aldrig knullat någons mamma och fått honom att tacka dig för det? (Det finns en Facebook-grupp som heter ”Thank you for fucking my mom Based God” reds. anm.)
– No, no, not yet. Men du vet, allt beror på situationen. Om någon verkligen vill att jag ska göra det och erbjuder... men det har inte hänt än.

Lil B:s tips för hur Reinfeldt ska få mer SWAG:
* Var positiv.
* Respektera alla du möter.
* Rök lite gräs när du känner dig stressad.
* Lyssna på positiv rap – exempelvis Lil B.
* Skaffa gudltänder – det är inte bara en rapgrej.


Kamera: Hugo Johansson

Publicerad för Nöjesguidens web 18/7

Hiphopen dumpar tvättbräda för vanlig bräda (Norrbottens-Kuriren 13/8)

Skateboardåkare har alltid lyssnat på rap i ett öra, men kärleken har oftast varit enkelriktad, ungefär på samma sätt som idioter i relation till sport (”Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport”). Men senaste tiden har Lil Wayne börjat twittra om alla skateparker han besöker, samtidigt som Curren$y, en av de slappaste rapparna i södern (som precis släppte albumet ”weekend at burnies”) rappar om att han vill bombdroppa från Lousiana superdome med sin skateboard.
Dessutom har modet i fler raptexter än vanligt har gått från Dickies och Nike AF1s (inte i kombination) till klassiska skateboardåkarstilen ”skinny pants and some vans”.

Kanske är det en åldernojja som kryper upp längs benet när skatekidsen Lil B och Odd Future vinner mark över hela världen, men egentligen är det konstigt att inte skateboard och rap blivit bundisar fören nu. Båda två är nihilistiska och urbana subkulturer som kombinerar superindividualism med starka homosociala communitys.
Den nyfunna kompisrelationen har också gjort att kroppsidealen förändrats inom hiphopen. Min kompis Joel Josefsson gjorde spaningen att ”Det är inte längre muskler eller fetma som gäller. alla nya rappare är asspinkiga”. Och han har rätt. Alla överkroppar från Soulja Boy, Wiz Khalifa, Lil B till Kid Cudi är seniga långsmala och på gränsen till undernärda. En kropp som endast kan tillskansas efter hård konsumtion av skräpmat från 7-11, marijuana och – yeep - skateboardåkande.
Stora muskler står sig sämre och framstår som lika omodernt i hiphopvärlden som tribaltatueringar gör i resten av samhället.
Att de feta förlorat respekten inom hiphopen är uppenbart när de enda som får några framgångar är clowner som DJ Khaled och Rick Ross, vars beats måste bakas lika feta som deras hull för att ha någon trovärdighet. På ett sätt är det skateboardåkarkroppen odemokratisk, eftersom den kräver vissa genetiskt betingat spinkiga anlag och är inte lika ”görbar” som den deffade gymkroppen eller den välgödda fetman.
Min kompis Joel menade att det inte är någon tillfällighet att den förre RnB-stjärnan D'Angelo, som varit både vältränad och fet - två kroppsbyggnader som tidigare respekterades inom hiphopen - är uträknad sedan länge. Om han ska återvända med sin tredje platta idag bör han banta bort allt. Fett liksom muskler. Och förmodligen börja låtsas som att han åker skateboard.

Brödisar

Hej! Har en del cool skit på gång. Meanwhile kan ni ju underhålla er med ett par brödjobb som jag fått ut senaste tiden.

En artikel om internetnostalgi i samband den nya .gif-appen Loopcam [MacWorld]

Och Här har ni en snabb intervju med Jacko från kollektivet Labyrint [Norrbottens-kuriren]

Framtidens främsta mattrender (Feature, Nöjesguiden nr 5 2011)

Text: KV och Ida Therén
Illustrationer: Ida Therén

Någonting har hänt med den urbana maten. Produkterna vi alla älskar – de som säljs till överpris, styckförpackade, i butiker som har öppet 24 timmar om dygnet – har den senaste tiden börjat mutera i linje med tidens anda. Minimalistisk och individualistisk snabbmat står på menyn för dagens stressade svenskar. Vad väntar oss i en nära framtid?

Vi är vana vid att ett multinationellt företag hjälpsamt besprutat och slagit in vår mat i mindre och dyrare förpackningar. Men fram tills nyligen har det handlat om sämre versioner av pasta och wraps – mat ämnad för en modern medelklass. Men den nya generationens livsmedel för tankarna till Ken Loach-filmer, skolmat-salar och slum.
I januari skapade bloggaren Kissie en mindre kontrovers genom att lansera barnmat som ny hälsokost. Det farliga bantningsknepet hade sakta sipprat ned från Hollywood till internets utkanter för att påminna oss om unga tonårstjejers psykiska ohälsa.
Men den här trenden är, trots att vi lärt oss att inte prata om sådana saker, inget enskilt fall.
För ett par månader sedan gjorde tidningen Stockholm City en stor grej av hur majs i lösvikt säljs i mugg vid Kungens kurva. Detta spannmål av prematura popcorn hade alltså blivit föda vi nu accepterar att betala pengar för.
Det yttersta kvittot på den nya utvecklingen kom dock när Pressbyrån började marknadsföra gröt, rättare sagt den trögflytande sörjan ”Great”, i cityförpackad mikro-variant, som den nya sortens snabblunch. Och marknaden måste helt enkelt anpassa sig efter kundernas allt sämre förutsättningar.
Nyckelordet är förpackning.
Hur kommer trenden av minimalistisk fattigmat utvecklas om den fortsätter i samma takt framåt? Nöjesguiden ger, vår vana trogen, en guide till ”nya hårda Sveriges” cityföda. Så här kommer en nära framtid se ut om vi fortsätter konsumera den snabbmat vi förtjänar:


STEGG – simply egg, on a stick
hårdkokt ägg på plastpinne
Anorexiklassikern hårdkokt ägg får äntligen en snygg förpackning i takt med att marknadskrafterna har insett den stora ekonomiska potentialen hos ätstörda flickor och killar på gym. En kassako vars juver länge väntat på att mjölkas.
Ludmila Enqvist gör oväntad comeback som varumärkespersonlighet och promotar sin näst bästa prestationshöjare.
För den stora aptiten finns en dubbelvariant, i folkmun känd som ”Two steggs, one stick”.


dROP-out Cola
läsk
En helt ny sorts läskedryck med en kemisk tillsats som påstås underlätta den allt mer komplicerade parnings-leken på krogen. Populärt groggvirke bland stureplansprofiler.
Marknadsförs under devisen ”dROP-out Cola – När DU vill!”.

BeYoung
buljong i petflaska
Efter succén med low calorie-sopporna kommer nästa steg. Varma soppor passar såväl det slanka sparkontot som den slanka kroppen. Petflaskor med soppor syns snart i varje hand. Det finns en smak för alla: ”Green” (grönsaks-buljong), ett politiskt korrekt alternativ för den medvetna vegetarianen. ”Carnivore” vänder sig till en manlig publik och ”Sushi” (fiskbuljong) till den som brukade äta sushi.

Pain de l’eau, Carb’n'Tap, Prison Break
vatten och bröd
En liten plånbok är också en plånbok. Marknaden har upptäckt ett köpsvagt men hungrigt segment: den växande FAS 3-sektorn. Pain de l'eau och Carb'n'Tap är några av varumärkena inom den i folkmun kallade snabblunchen ”Prison Break” – ett pris fixé-set med en guldäggsdesignad tetra vatten och en fiberrik grov rågfralla med hälsosam sesamtopping. Finns även med en portionsförpackning margarin (”à la af Donner”) för dig som också vill ha ”guldkant”.

BrosQue TM
Styckförpackat djurbrosk
Som alla vet är rent brosk bra för huden och skyddar mot cancer. Anna Ankas bevingade ord om broskets hälsoeffekter fick Sveriges kostexperter att tänka till. Broskbitar smidigt engångsförpackade återfinns i snabbköpen precis innan kassan (tre för tio). Härligt tuggmotstånd som bränner kalorier.

Outside Sleeper
kalkonfett
En shot kalkonfett som kittlar kräkreflexerna. Passar både den utförsäkrade nyalkisen och bulemiska tonårstjejen, som gillar att denna produkt är lite ”street”. Känd från tv-serien The Wire.

Nya vårdvalet
Instant Relief
Smärtstillande, antibiotika, bantnings-piller eller antidepressiva mediciner i en smidig automat till förmånliga priser (betala med mobilen). För de som inte har råd med sjukförsäkring, eller tid att gå till doktorn. DU vet vad som är bäst för DIG.

Jimmie’s
färdigskivad falukorv
Snackpack med färdigskivad falukorv, finns i både singelpack (för den lilla hungern), trillingpack och familjepack för storfamiljer i den södra delen av landet. Den K-märkta falukorven är ett ultranationalistiskt alternativ till chipspåsen i tunnelbaneautomaterna. ”Brunis” agerar posterflicka i en snygg brun skjorta som minner om historiens vingslag.
Stämpeltryckt blåsippa på varje falukorvsskiva. Move over, Max och Kalles Kaviar!

Epic Pwnage eller ”Jobbcola”
högkoffeinhaltig vitamindryck (13-årsgräns)
Detta äktenskap mellan högkoffeinhaltiga energidryck och vitaminvatten blir en omedelbar succé. Sprungen ur gamerkulturen sprider den sig via hungriga säljare och börsvalpar ut i mainstreamkulturen med hjälp av arbetslinjens friska vindar. Tillverkas av Innovatia Care (före detta Landstinget) i samarbete med ett systerbolag i samma multinationella koncern.
Drycken säljs för den som hellre tjänar pengar än tar lunch under den gamla säljardängan ”ett nej är ett hej”, vilket har fått trådar på ett välkänt internet-forum att spekulera om M. Assange är arkitekten bakom denna frihetsdryck.

Publicerad i Nöjesguiden nr 5 2011

Sommardrömmar (Aftonbladet 26/6)

Josef Stalins favoritfilmgenre var sin tids blockbusters: bombastiska musikaler. Han led även av sitt överjag, eller det som i psykoanalysen kallas superego. Den gamle diktatorn hade inte bara ett sug efter terror och krav på total underkastelse, utan också efter obscenitet och skratt.
Nu när de maximalistiska sommarfilmerna är här ska de inte underskattas eller tolkas ytligt bara för att de ofta är remakes och uppföljare som producerats till fantasibelopp.

En av många premiärer är den femte delen i den blodiga filmserien Final Destination. Serien går ut på att ungdomar lurar döden och sedan, en efter en, drabbas av oundvikliga och kreativt komponerade dödsfall. De två senare i 3D.
En skribent i New York Times var först med att ta filmserien i försvar och menade att det inte finns någon magisk eller psykologisk bakgrundshistoria och ingen sociopolitisk subtext att prata om. ”Filmerna fungerar som memento mori, ett sätt att ställa kosmiska frågor om ödet och dödlighet. Kännetecknet för varje Final Destination-film – en meningslös och långfilmslång förhandling med döden – ekar av Ingmar Bergmans klassiker Det sjunde inseglet.”

Att förvandla tabun till lättsam popcornskräck är ett sätt att tvinga oss att konfrontera dem.
Dålig konst har möjligheten att påverka när garden redan sjunkit. Det menade slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek i The Perverts Guide To Cinema, om film som den ultimata perversa konsten. Film ger oss inte det vi åtrår utan formar vår åtrå.

Žižeks tes var att film har möjligheten att fånga det vi inte kan formulera i verkligheten. Våra fantasier.
Vad vi åtrår i sommar verkar vara historieförfalskning. I den enorma franchise-succén Transformers, vars tredje del har premiär 29 juni, skriver regissören Michael Bay om månlandningens historia: tydligen upptäckte Apollo 11 inte bara grus på månen, utan de utomjordiska maskinerna Transformers.

När Transformers 2: Revenge of the fallen kom förra året var det många som avskydde den. Robotarna slogs i en tre timmar lång CGI (computer generated imagery)-orgie och blev den mest kritikerhatade sommarblockbustern på länge. Men Charlie Jane Anders på nättidskriften Io9 menade att ”Michael Bay finally made an art film”. Hon skrev att Transformers 2 kombinerade en hyllning av den självgode men patetiske mannen (spelad i filmen av en valpig Shia Lebeouf) med ett actionfyrverkeri så overkligt och over-the-top att indiemannens värde ordagrant transformerades till något helt värdelöst. Transformers 2 lyckades nå filmmediets yttersta mål: att överskrida de idéer vi har om verkligheten och därmed ifrågasätta konstens och samhällets normer.
”Du försöker förgäves förstå hur alla bitar hör ihop, du stirrar in i hålen i berättelsen, tills hålen förvandlas till klyftor och klyftorna blir en avgrund som du stirrar ned i tills den framstår lika djup som din egen själ, sedan blir du galen.” Skrev Jane Anders. Med glimten i ögat.

Žižek menade att film har förmåga att röra sig i dimensionen mellan verklighet och fiktion. Han sa också att manlighetens fallos i grunden är något påhittat, en flykt från verkligheten. Därför gör film också att vi måste konfrontera våra fantasier som något verkligt och därmed erkänna vår feminitet.
Vad som händer i Transformers 2 är alltså vår värsta freudianska mardröm; att de fantasier vi har projicerat på könen krossas.
Av robotar.

En liknande realitycheck tolkade Žižek ur förra årets storfilm The Kings Speech, om en stammande kung som lär sig hålla tal. Han menade att stammandet inte är ett handikapp, utan ett friskhetstecken som visade hur motvilligt monarken lät sig kuvas av den bisarra feodala charaden.

Underrubriken till X-Men: First Class lyder ”Upplev ögonblicket som förändrade världen” och syftar till ytterligare en historieförfalskning: superhjältemutanternas inblandning i kalla kriget.
X-Men handlar dock inte om superhjältar, utan om mekanismerna bakom fascism. Kriget i den fem filmer långa serietidningsadaptionen har aldrig varit mot människorna, utan är internt. I First Class används Sovjets och USA:s kärnvapenkapprustning som en dramatisk metafor för den ideologiska kampen mellan vännerna Professor Xavier och Magneto.
Eric Lencherr (Michael Fassbender) har upplevt förintelsen från sämsta möjliga position. När han så småningom förvandlas till skurken Magneto framstår hans val av hämnd på människorna som rättfärdigat. Eric hjälper människorna (CIA), tills de vänder sig mot honom. Sveket och diskrimineringen gör honom tvungen att ta till våld med sin förmåga att manipulera metaller.
Erics akademiske partner Charles Xavier (James McAvoy) förespråkar ett slags vända andra kinden till-filosofi för att bemöta människornas fascism mot mutanter. Och det är ju lätt för honom att förlåta, som vuxit upp i ett slott i stället för ett koncentrationsläger.

Att First Class ramas in av 60-talets revolutionära anda är logiskt med tanke på att karaktärerna Xavier och Magneto skapades med Martin Luther King Jr och Malcolm X som förlagor.
Magnetos anarkistiska tanke om att slåss för sin frihet med självuppoffring är som hämtat från ett Malcolm X-citat: ”Varje gång du ber någon annan om frihet kommer du aldrig bli fri. Frihet är något du måste åstadkomma själv”.
Men det är självklart superego och hybris som förstör Xavier och Magnetos filosofiska grund. Xavier börjar använda sina telepatiska krafter för att slippa argumentera och Magneto blir senare en fundamentalistisk gerillaledare, vägrar assimilera sig med människor och omfamnar fascistiska värderingar om att mutanterna är nästa steg i evolutionen.

Jane Anders skrev att de ultrakapitalistiska sommarfilmerna i grunden handlar om två saker: undermedveten manlig ängslan och specialeffekter. Kritikerna fokuserar ofta på det senare som ett negativt utslag av det tidigare (som med Michael Bay).

I bästa fall kan blockbusterfilmerna sänka garden på tittaren och ge möjlighet att undersöka mer komplexa känslor än de får cred för. Men risken finns också att de blir ren pornografi. Som i Limitless, där Bradley Cooper spelar en misslyckad författare som lyckas få tag på en designerdrog kallad NZT. Pillret förstärker hans hjärna och boostar hans minne vilket ger en direkt genväg, utan moraliska fallgropar, till ett förmöget liv i finansvärlden.
Han byter självhat och risig hästsvans mot dyra middagar, kostymer och kärlek från gamla flickvänner. Men trots ett hårddopat intellekt blir Bradley Coopers författare ett så uppblåst äckelego att Stalin skulle känt sig impotent i jämförelse.

KV.

Publicerad i Aftonbladet 26/6

Recension: The Trip

I filmen The Trip, som är en kopia av serien, tar Steve Coogan med sin kompis Brydon på en trip till Norra England för att recensera restauranger. Men alla måltider handlar mest om att de tävlar i James Bond och Michael Caine-imitationer. Coogan kan inte sluta tänka på sin karriär och drömmer om att göra mainstreamfilmer i Hollywood. Istället är han fast i en bil med en kille från Wales. Förvisso hans bäste vän, men gammal narcissism rostar inte för all vänskap i världen.
Coogan och Brydon möts i improviserade ögonblick av kvick komedi, men framkallar nästan mer flabb när de okänsligt hånar varandras äkta svagheter.
Det är så en manlig 40-årskris ska skildras. Inte med självömkande romaner om ens egen onödighet, utan med ett accepterande av att meningen försvinner, tomheten tar över och empatin förvandlas till självupptagna cynismer.
Det är finkalibrerat men egentligen väldigt enkelt: Mänskligt lidande=roligt. Förresten, varför sluta vid 40? Larry David har gjort det hur länge som helst.