Recension: De Ofrivilliga

Högsta betyg. Ni kan läsa texten här.

Brad Andersson (NSD 26/11)

Det är snöstorm i Stockholm, en tjej på tunnelbanan har tagit på sig plastpåsar utanpå sina AF1s och den Hitchcockiga tågthrillern Transsiberian rullar på filmfestivalen. Huvudstaden är snarlikt det vintriga Ryssland där filmen utspelar sig.
Ett par dagar innan vädret i hunnit bli Transibiriskt träffar jag regissören Brad Andersson.
Han har tidigare övertygat Christian Bale att svälta ner sig i The Machinist, innan dess gjort rom-com-sci-fi i Happy Accidents (2000) och mentalsjukhusskräck i Session 9 (2001). Han har även frilansat lite på serier som The Wire och The Shield mellan långfilmerna.
Man kan säga att han jobbat hårt på att bli en genrespretig regissör.

I Transsiberian spelar Woody Harelsson den kristne tågfantasten Roy som tillsammans med sin fru Jessie åker den Transibiriska järnvägen från Kina för att få nörda ner sig i tåg. Så småningom förvandlas äventyret till en mardröm med mord, knark och korrupta poliser.
Brad Andersson åkte själv tågresan efter collage och kände att han ville använda upplevelsen.

- Det är en cool trip att göra, och när jag gjorde den var liksom sovjet fortfarande sovjet. Det var intensivt att träffa alla ryssar som var väldigt dramatiska. Det var kallt och rått utanför. När jag sen blev filmare började jag fundera ”hur skapar jag en story som involverar den här världen?”

Finns det en inte chans att din film gör för Ryssland vad Hostel-fimerna gjorde för Slovakien? Dödar turistnäringen?

- Heheh jag vet inte, jag tror inte att den får så stort genomslag. Visst målar den upp en rätt grym bild av den delen i Ryssland. Men det är ju en film, om jag såg den skulle jag snarare vilja göra den där resan.
I filmen finns det ryska gangsters som är onda. Men å andra sidan har alla karaktärer mörka agendor och hemligheter, det går inte att säga att amerikanerna är bättre.

Finns det något självupplevt kvar i filmen?

- Not really. Jag slutade inte upp med att mörda någon, inte som jag kan komma ihåg i alla fall.

Woody Harelssons roll är ganska lik den patetiske mannen i Sjs gamla reklamer (ni vet han som samlade på biljetter). Men filmens mest bärande byggstomme är Emelie Mortiner som Roys fru och ex-bad girl Jessie. Roy tror sig ha omvänt henne, men Mortiner får Jessies förflutna att bubbla upp när en småfarlig, småläcker backpackersnubbe stöter på henne.

- Jag var en sån där backpacker. Jag reste genom Asien, Indien, Kina. Jag var väl ungefär som karaktären Carlos kan man väl säga. Alltså jag smugglade inte droger, men jag...

Du stötte på en äldre kvinna?

- hehehe...Not... (ohörbart)

Du gör ofta filmer med kvinnor i huvudrollen (t ex Marisa Tomei och Hope Davis), föredrar du kvinnliga protagonister?

- I en så här film är det mycket intressantare. Istället för att ha en tuff manlig karaktär använder man en kvinna som verkar vara väldigt sårbar, men samtidigt är kapabel till värre saker. Och det är alltid en större utmaning att jobba med en karaktär som är annorlunda mig själv, att skapa den trovärdigt. I min nästa film är det också en kvinna i huvudrollen.

Publicerad i NSD 26/11

Ruben Östlund (NSD 26/11)

Ruben Östlund fick kritikernas välsignande ryggdunkning efter Gitarrmongot (2004) . I hans Cannes-applåderade film De ofrivilliga som har premiär på fredag skildras fem fristående delar där individen ställs mot gruppen. Episoden med grabbgänget visar en hård och homoerotisk jargong som sen unga år är cementerad i gruppens dynamik. Den gällande normen leder till en ganska obehaglig övergreppssituation när en av killarna inte längre vill vara med i leken.
Det är ofta den som kritiserar eller gör motstånd mot gruppen som blir betraktad som lite jobbig. En lärarinna i filmen kritiserar en kollega som misshandlat en stökig elev får sedan höra att hon har ”samarbetssvårigheter”.
Samtidigt får de personer som aldrig väljer att gå emot gruppens förväntningar uppleva skuld på ett mycket mer påtagligt sätt.

Varför är gruppbeteende så destruktivt?

- Det finns både positiva och negativa aspekter av att vi människor är flockdjur.
Jag har blivit intresserad av de negativa aspekterna på det sätt som den begränsar oss i att agera så som vi kanske vill. Att den nästan förlamar. Vi är så otroligt rädda för att tappa ansiktet för vår grupp.

När jag hade sett din film ville jag ändra på mig själv. Men jag fick ingen lösning direkt.

- Det finns ingen enkel lösning på det. Om man tittar på skolfröken i filmen så har ju hon en teoretisk bild av detta. Hon kan göra ett etiskt experiment av hur gruppen fungerar, men sedan kanske hon inte lyckas leva efter det i praktiken. När pojken blir slagen i korridoren så reagerar hon inte direkt. Sedan gör hon ju det och då är det möjligt att det får konsekvenser som gör att hon inte kan delta i gruppen efteråt.

Scenen när hon säger åt en annan lärare att ”titta på mig när du pratar”, Är den vuxenmobbningen en effekt av hennes avståndstagande från gruppen? Eller är allt i hennes huvud?

- Någon som vågar opponera sig mot gruppen är en person som litar väldigt mycket på sina egna känslor.
Det kan vara både på gott och ont. Ibland reagerar man utifrån något som inte är konkret. Hon kanske skulle kanske kunna delta genom att själv börja prata? Men det där får gärna vara öppet.

Din filmiska stil är väldigt speciell.
-
Ett datorspel jag var väldigt inspirerad var Sim city. Man såg en stad från fågelperspektiv och det fanns vissa knappar för jordbävning eller härdsmälta. Jag kunde titta på det ganska faschinerat, som att titta på en mystack.
Känslorna i sig kan ofta göra att man mindre intellektuellt deltar i ett skede.
Jag vill inte åt de där känslorna av sorg eller glädje på det sättet. Det finns något voyeristiskt i att betrakta tillvaron kallt som jag tycker är intressant.

Publicerad i NSD 26/11

Monsterpost om filmerna på SIFF 08

Förra årets upplaga av Stockholm filmfestival gästades av Palme D'or-vinnaren Christian Mungiu, samt alla indiekids (eller är det indiers?) älskling Wes Andersson. I år är Wong-Kar Wai och Charlotte Rampling på besök. Coolast är förstås att Roberto Saviano är där med filmatiseringen av sin maffiabok Gomorra. Skurkarna i Neapel vill se honom död innan jul, hoppas att han överlever sitt face2face.
Filmfestivaler handlar dock lite för ofta om ”vilka som kommer”. Det går faktiskt att se bra film också.
Här är några av dem:

Darren Aronofskys The Wrestler är en ganska konventionell berättelse, om man har regissörens new-ageiga filosoferade i The Fountain och äckelfesten Requiem for a dream i färskt minne. Wrestler ligger nära livet på Mickey Rourke som spelar huvudrollen.
Efter hitfilmer på 80-talet började ju Rourke fucka up sin karriär genom att misshandla sin fru och nästan supa ihjäl sig. Rourke spelar Randy ”The Ram” Robinson, en fribrottare vars stjärnstatus i wrestlingsvängen har spolats ner i toaletten och nostalgiskt återskapas på lokala wrestlingshower där lönen är spottstyvlar och ryggdunk.
Randy är bitter över 80-talets slut och undrar ”varför den där Cobain kom och förstörde allt?” .
För att palla är sportbaggen laddad med ett helt apotek av sterioder. De levererar förstås en hjärtattack som ett brev på posten. Upplevelsen får Randy att vilja återförenas med sin neglierade dotter, väl spelad av Rachel Evan Wood (från deppbonanzat Running with Scissors).
Wrestler är en vacker film i Randys korta stunder av lycka. Den blödigaste scenen är när The Ram håller ett tal inför en full arena av white-trashiga wrestlingfans. Han har ingen annan och menar att de är hans riktiga familj.

Ett annat vitt par (dock med jeepmatchande inkomst) åker på romantisk campingtripp vid en avlägsen sjö, Eden Lake, utanför ett bonnigt byasamhället. Där dyker ett gäng ungdomar upp med en bandspelare och dödar den romantiska stunden med tung grime. Och snart är det tortyr och människojakt ute i skog och mark.
Ordentligt äckel vi inte är bortskämda med, för varje Inside går det ju två dussin tortyrporrisar á la Saw.
Tonåringar är mer trovärdiga som mördare än mutanter (eller en gammal döende gubbe). Snabbare och mer irrationella tack vare sina hormoner. Att moralpanikens fanbärare har utnämnt dem till samhällets fiende nr 1 efter alla skolskjutningar är regissören säkert väl medveten om.
James Watkins skräckis är en skogsblodig hybrid av The Descent och Funny Games.




Michael Fassbender från Eden Lake gör också huvudroll i Steve McQueens Hunger. Den innehåller både misär från IRAs hungerstrejk 1981 och världsrekordet för längsta tagning (17,5 min). Abu Ghraib verkar ganska trevligt i jämförelse med mazefängelset under Thatchers inflytande.

Stockholms filmfestival har kallats ”mini-cannes” på grund av de två festivalernas liknande utbud. Både Hunger och Argentinska Pablo Fendriks närgånget filmade La Sangre Brota valdes ut till den franska festivalen. Fendriks film visas på en duk som liknar något från Gullivers resor till lilleputtlandet.
Handlingen kretsar kring inblandingen i en knarkdeal som rinner inom samma familj. Från sonens ruffiga droglabb till pappans taxi. Smått obegriplig ibland men snygg och med ett råtungt ljudarbete där den vardagliga trafikens brus gärna dränker allt annat.

Filmfestival handlar även om filmer man inte vill se. Som The Brothers Bloom: två con-artist lurar en barnslig Rachel Weisz tusen gånger. Sexism och idéfattigdom.
Och den oftast geniale Kim-Ki Duk gick på tomgång i en film om drömmar, vars historia kändes hämtad ur de tröttaste avsnitten av The Twilight Zone.

Filmfestival handlar förstås mest om de filmer man missar. ”Har du sett den här?” är vanligaste frågan. Oftast har man inte det, vilket tar fram loserkänslan av att missa de viktiga snackisarna. Jag vet att både Bloods & Crips-dokumentären Made in America, ryska filmer i fokus och postmodernisten Michel Houellebecqs Possibility of an island är fantastiska.
Åtminstone tills jag ser dem.

Publicerad i NSD 26/11

Posers of Anarchy

Bikers. Ungefär som om de vore något nytt är de här.
Visst, det har varit ganska tyst från HBO sedan deras 1% sköts upp på grund av en rättstvist med Hells Angels grundare. Veteranen Sonny Barger menade att kabelkanalen plagierat storys som han nu alltså inte fått betalt för. Än så länge är de oklart om ens piloten för 1% lyfter. Men det verkar inte göra så mycket då F/Xs nya serie om ett kriminellt MC-Gäng, Sons of Anarchy, precis rullat klart sin första säsong och har dessutom fått klartecken för en andra.

Sons of Anarchy är skriven av Kurt Sutter, vilket förklarar varför allt känns så bekant, som en ny The Shield (Sutters förra skötebarn) men i skinnväst. Mycket tid rinner bort i rundabordet-möten för brott, scener nära på identiska med Strike-teamets viskfester i nämnda snutshow. Men MC-killarna är inte alls lika badass som de korrupta poliserna.

Ur periferin av ölmagade knuttar urskiljer sig Charlie Hunnam som Jackson, sonen till klubbens avlidne ledare. Pappan har lämnat ett hippiemanifest av Easy Rider snitt efter sig, vilket gör Jackson, som är tänkt att följa i de kriminella fotspåren, ambivalent när han kurar upp med pappans anarkifilosofiska voice-over och riktigt reflekterar.

Sons of Anarchy är en helt okej serie för folk med utgånget recept på genusglasögonen (exempelvis Carolina Gynning).
Mycket vapenpangande, mycket häng bland motorerna, inte så mycket som överraskar.
Likt ett barn på sin pappas axlar har serien har lyfts upp på populärkulturens tron av både amerikansk och svensk press som hyllar för fulla bägare och ställer den till och med bredvid Sopranos.

Sopranos är förvisso en serie jag lagt upp på piedistalen, men den hade en psykologisk och "modern" skärpa som det brukar heta, jag vet. Men jämförelsen de två serierna emellan är plågsam. Känns som att göra en påfågel av en höna.
Sopranos kändes som livet, inte som en tv-serie. Det är som att tvinga Doris Lessing att utföra en lapdance under pistolhot. Ovärdigt.
Däremot är den uppmärksammade Hamletkopplingen en av få saker som gör serien lite (litteratur) historisk.

Kommer italienska garlic-gangstas alltid vara mer ”äkta” än sina amerikanska white-trashditon? Filmen Gomorra som baserats på Roberto Savianos bästsäljare beskrivs nästan uteslutande i termer av realistisk brutalitet.
Ron Perlman, han skär kuken av en pedofil. Men utan sitt Hellboysmink liknar han en snarare en arbetslös jultomte, mer än en vettlös mördarkapitalist som han försöker göra porträtt av.
Den unge Charlie Hunnam ser i kontrast ut som en 16-årig skejtare i sitt långa Kurt Cobain-hår, Lords of dogtown-ögon och säckiga jeans. Hans mor och matriark, Gemma Tellar är briljant spelad av Katey Segal (eller Peg Bundy för er som sett våra värsta år). Hon tillför också lite humor. Inte minst efter ett svartsjukt vredesutbrott där hon slår sönder näsan på en tanig hangaround med en skateboard.

In fact: Om inte motorcyklarna vore gigantiska fallossymboler skulle man kunna byta ut dem mot fyrhjulade rullbrädor. Mitt förlag till HBO är att hyra in Larry Clark och låta honom reprisera sin expertis. Låt Clark göra en ”sexig” miniserie om ett hårdkriminellt skate-crew. Då skulle vi kanske få ett nice soundtrack i alla fall.

Krönika inbladad i Norrbottens kuriren och NSD

Jag är på Stockholm filmfestival

Det är ju trevligt och ball och allt, men det är också en upplevelse hårt förpackad i besvikelsens presentpapper. Jag Intervjuade t ex Ruben Östlund (hans film De Ofrivilliga har premiär på fredag) och kände att vi hade ett moment där. Han slet fram anekdoter om "en svensk tiger" och någon äventyrare i en luftballong. han verkligen överträffade sig själv i referenser till problematiska gruppmekanismer.
Sen går jag och ser Rubens film på kvällen. Där berättar han exakt samma anekdoter för publiken.
Och jag som alltid fått höra att jag är speciell...

Såg the Brothers Bloom, vilket var plågsamt bortom räddningens gräns. Varför skulle jag gilla en film om två con-artist? Blåsningen med Paul Newman kanske?

Jag såg också Kim Ki-Duks nya film Dream. Den handlade om en kille som drömmer saker, en tjej som går i sömnen och agerar ut vad killen har drömt. Ja, det är tyvärr precis så dumt som det låter. Synd. Jag gillar ju Kim sen tidigare han verkar helt ha gett upp att åtminstone göra snygga filmer och bilderna har blivit mindre intressanta. Bara boring-ass medelklassmiljöer, typ ikeahem och lattefik i de senaste tre filmerna. Vad är det?

Top-5 Kim Ki-Duk

1. Binjip (Järntrean)
2. Spring, Summer, Autumn, Winter... and Spring
3. Shi Gan (Time)
4. Hwal (the bow)
5. Soom (Breath)

Bubblare: Samaritan Girl

Här är den bästa filmen på världens största all-year-around-international-film-festival: Youtube.

Ett klipp helt utan besvikelser:

Twilight-Tweens gone wild

Film: Twilight.

”Jag kan läsa alla här inne utom dig, det är frustrerande” säger tonårsvampyren Edward när han försöker förklara sina krafter för Bella. Hon är en helt vanlig (om än otroligt viljelös) flicka som precis flyttat till sin ensamstående pappa i den regniga småstaden Forks. ”Frustrerande” tycker Edward när han inte kan läsa Bellas tankar, samtidigt satte han fingret på mina känslor - ”Frustrerande” - hade varit en perfekt undertitel till Twilight, om inte det vore en så stor underdrift förstås.
Man har försökt skapa en spänning kring hur Bella och Edward åtrår vad de inte kan få, dvs. varandra (detta ständiga vampyrdilemma). Men förutom detta är filmen mest en repris på sig själv.
Det enda som ”händer”, är att Bella hamnar i fara och att Edward svischar fram och räddar henne. Detta grepp upprepas med ökat intensitet där notoriskt hjälplösa Bella blir lite mer förälskad för varje fara hon räddas från innan filmen är slut.

När det kommer en så här dålig vampyrfilm är det nära till hands att skriva saker som ”specialeffekter som får ett avsnitt av Smallville att likna Spielberg”, ”skådespeleriet blir lyteskomik” eller ”Twilight suger inte blod – den suger röv”.
Visst är dessa godkänt kvalitativa beskrivningar av filmen, många skribenter kan (och kommer säkert) bränna ner den för att pissa på askan.
Men, detta handlar om mer än bara en dålig film.

När Robert Pattison (som spelar huvudrollen Edward) inte dök upp för en pr-ploj i en shoopinggalleria nyligen, orsakade besvikelsen ett mindre upplopp bland galna tonårstjejer (såna fans av bokserien har fått benämningen tweens).
Vampyrhunken Pattison gör även musik och har flera låtar med på filmens soundtrack, en skiva som lade sig på första plats på billboardlistan samma vecka den släpptes. Twilight är baserad på en bokserie, en storsäljande sådan. Författarinnan till böckerna, Stephanie Meyers, har kallat Patissons plastiga prestation i filmen för ”Oscar-värdig”. Patisson själv har dock påstått att Stephanie Meyers är ”galen” och att antytt att hela bokserien är hennes nedklottrade sexfantasier. Det skulle förklara varför Bellas karaktär är så innehållslös: Varje tonårstjej skall få projicera sin egen personlighet på henne.
Twilight är mycket mer än en ”frustrerande” film. Det är ett franchisefenomen och en plågsam påminnelse om att klyshor som undertryckta känslor, akustiska gitarrer och att ”bli räddad av en mystisk man” fortfarande är romantisk hårdvaluta ute i verkligheten.

Twilight går på bio från och med nu.

Trailerrecension: Marley and me

"Get ready for a surprise" säger en röst. Jag älskar ju överraskningar!
I trailern till Marley and Me gör Owen Wilson en 180 graders vändning från de lite mer arthouseiga trailers vi vanligtvis brukar se honom i. Sen sitt självmordsförsök verkar han inte riktigt vilja närma sig den där typen av själsligt grävande trailers som han gjorde tidigare (nåja, trailern till Royal Tenebaums är väl hans mest hardcore) men nu verkar Owen mest vilja hänga med djur istället för sina estetpolare till människor.

I trailern till Marley and me verkar det som att Owen Wilson och Jennifer Aniston köper en hund av Beethovenska proportioner. Den hårda låten "bad to the bone" utgör soundtracket till det medley som låter oss förstå detta på en klipskt sätt. Persongalleriet i trailer är minst sagt brokigt. En frostig arbetskollega, en brysk hundtränerska (som direkt fattar att Owen inte har bra hand med hunden!) och en oslick mäklare som undrar om paret ska ha barn (oooopps!) Man skrattar förstås gott flera gånger.
Det här är precis en sån kvalitetstrailer som vi kritiker har varit hungriga efter i så lång tid. Jag öppnar gapet och tar emot.

All the Boys love Mandy Lane

Jag kan inte fatta att det var Jonathan Levine som gjort den innan The Wackness. Mandy Lane var ju typ...lame. Dessutom är den bubblare på mörk-listan.

The Wackness igen

När Rudy Giuliani blev borgmästare i New York 1994 införde han en fet reform mot småbrott. Så som klotter, ringa narkotikabrott, tjuvåkning i tunnelbanan osv. Hans tanke var att även mindre ordningsbrott var inkörsportar till större sådana och tog alltså i med hårdhandskarna.
Detta är kulissen när vi introduceras för Luke Shapiro, spelad med vilsen apati av Josh Peck vars sommarjobb är att langa knark ur en glassvagn.
"Ha en bra sommar, Shapiro!" får Luke höra när han vill ta hissen ner från studentavslutningsfesten och möter en klasskamrat som blir avsugen av en flicka i seglarmössa. Luke får uppgivet ta trapporna.
Han är nyss examinerad från High school men är för den skull rätt mörk i hjärnan. Han ser bara "the wackness" i allt, säger Stephanie (Olivia Thrilby) som han senare förälskar sig i. Det vore konstigt annars.

Hemma bråkar Lukes päron som om de vore småungar och hans psykolog (som Luke betalar i gräs) är inte till någon större hjälp. Ben Kingsley spelar den trasige Dr Squires på ett briljant sätt, som en förmultnad New York-hipster i ett torrt äktenskap försöker han leva ut sina ungdomsfantasier genom att hänga med Luke. Så småningom blir de också kompisar.
Utöver att ha det bästa hiphop-soundtracket sedan, jag vet inte, någonsin? Så är The Wackness en skön 90-talsnostalgisk uppväxtskildring.
Även om den är rätt dark finns det mycket kärlek på oväntade, men inte direkt oproblematiska ställen.
Lukes och Squires relation motverkar sitt tilltänkt terapeutiska syfte och blir ganska skadlig för båda då de snarare bekräftar varandras depresssioner och försöker bota dem med droger.
När Squires hyr ett strandhus som han laddat med lika mycket knark som Johnny depp hade i Fear and Loathing in Las Vegas ber han Luke att skynda sig in innan Giuliani ser.

Även om stort fokus ligger i den valpiga kärlekshistorien och i den generationöverskridande Male-bondingen finns det en underliggande process i The Wackness. Kring hur New York förändras samtidigt som karaktärerna. Ju mer staden städas upp desto mindre verkar Luke bry sig om att följa regler.
Det är ju sämst att den här typen filmer om unga kvinnor inte existerar (Systrar i Jeans är väl det närmaste man kommer), men i övrigt kan jag inte se "the Wackness" i The Wackness.

Publicerad i NSD 14 nov 08



Förresten: Kolla det här också. Method Man gör en bra intervju i samband med filmen. Men han snackar rätt mycket om andra prylar också. Tjejen som intervjuar är härligt anti-ass-kissing.

Världens härligaste folkslag

Första säsongen av succén Världens härligaste män har precis tagit slut. Seriens programledare Ann Söderlund har dock ställt upp på en kort intervju inför säsong två. Programmet har kvar sitt originaltänk men har satsat på ett annorlunda tema till våren 2009.

Goodbye Zebras: Hej Ann! Berätta om säsong 2.

Ann: Hej hopp! Ja det blir nytt koncept till våren. Världens härligaste folkslag.

Intressant. Berätta mer.

- Ja alltså vi har suttit inne på redaktionen med ett gäng nedladdade När & Fjärran-avsnitt och varsin flarra receptbelagd hostmedicin och spånat idéer. Till slut kom vi fram till sex olika typer av härliga folkslag som vi ville göra ett program vardera om.

Gött. Vilka kvalificerade sig?

- Negern, Indianen, Kinesen, Britten, Mexaren och Turken. Och Turken är väl egentligen alla araber eller muslimer dårå.

Ja det låter ju som om du fått med de flesta olika. Vad har de för olika egenheter som ni tar upp i programmet?

- Muahaha! Jag vill ju inte avslöja allt.

Kom igen.

- Jaja. Negern har ju till exempel stor kuk, rytmen i blodet och ett härligt skratt. Dessutom kan de springa snabbt. Ett atletiskt folkslag.
- Men det är väldigt svårt att komma nära en neger, de flesta lider av HIV

Alla negrer?

- Alla negrer.
- Indianen å sin sida har bra kontakt med naturen. Väldigt kompetenta när det gäller örter och naturlig medicin. De kan vara ganska giriga, ni har väl sett vilka kasinon dom bygger, men säg en sjukdom de inte kan bota?

HIV?

- Äh...Men, Kineserna är jättebra på matte och gillar och äta ris. Många kinesiska kvinnor är också lätta på foten (horor).

Okej. Jag är sjukt pepp på det här programmet. Berätta om mitt favoritfolkslag: Turken.

- ÅÅh Turken! De lagar svingod pizza och kebab. Om de inte jobbar så hittar man dom oftast på bazaarer och såna ställen. Turkbrudar jobbar ju inte så de är ofta kickers.

Har Turkarna några nackdelar?

- Nja. Det skulle kanske vara att det flyger flickor från balkongerna där det bor turkar.

Världens härligaste folkslag börjar alltså på kanal 5 till våren. Något du vill tillägga?

- Jag kan säga det att allt har varit fantastiskt roligt. Dessutom tycker jag att det är ett viktigt program. Jag har träffat alla folkslag och ger en lite mer nyanserad världsbild i ett invandrartätt och ointegrerat land som Sverige.
Allt som bromsar upp fördomar är matnyttigt i min bok.

Tack för pratstunden då.

"100 år senare har kreatörer fortfarande inte kunnat släppa sina små objekt. Filmen Amelie från Montmartre kastade oss ett sekel tillbaka i tiden."

Bra kolumn i SVD idag

Totalt jävla mörker

Donkey Punch. Det är mycket mörker. Alltså inte riktigt mörker som i typ Stjärnor på Is. Mörkt som i mörkt. Som i "det går inte att se vem som håller i kniven nu för vi kan inte regissera foto så vi släcker bara alla lampor och låter publiken gissa istället!"

Top 3 mörkfilmer (rangordnade efter hur omöjligt det är att se vad som händer i de mörka scenerna):

1. Escape from N.Y.
2. Terminator
3. Saw 3-5

Så jobbigt att Pierce Brosnan skulle förstöra S.O.S med sin ölröst. wtf typ!

Jag såg Mamma Mia! igår och gillade typ ingenting med den. Eller, slutscenen kanske. Den sista sista grejen när golvstenarna krackelerar och det sprutar upp en fontän som crescendo av hela lyckoruset som alla är inne i. ”Jaa nu har Sophie fått tre pappor! Hurra!”
Men i övrigt, ingenting.

Och detta är ett problem. Jag vet ju att typ en miljard medelålders tanter älskar filmen. Så om jag säger att jag hatar den och den är skit, då har jag kallat en miljard medelålders tanter för idioter och det vill jag faktiskt inte göra. Åtminstone inte för att de är just kvinnor eller till åren komna. Prylen är väl att Mamma Mias mest lyriska publik inte går på bio särskilt ofta, som målgrupp är de ju väldigt underrepresenterade i att synas på film. När en film där medelålders tanter spelar huvudrollerna, då kan man ge sig fan på att medelålders tanter kommer att gå och se den i record numbers. Att jag älskar sen-adolescenta skildringar om urbana män (och som helst lyssnar på hiphop) är väl knappast det någon slump det heller? Skillnaden är väl att de filmerna jag gillar aldrig får några Så som i himmelen-siffor i biostolarna.

Samtidigt måste det gå att vara kritisk i sitt eget kvarter. Och det är det många som försöker vara, och ännu fler som inte försöker. Det är dock inte poängen.
Poängen är att det är svårt för mig att vara kritisk till en film i ett område som ligger så långt bort från min egen målgrupp och underförstådda standard för kvalitet, typ landsytor bort, att jag lätt skulle bli sexist om jag ens försökte. Vem är jag (som man) att kritisera något så ovanligt som en blockbuster för medelålders kvinnor? Även om jag inte kritiserar något i filmen som skulle anses vara typiskt kvinnligt?
Ni ser problemet?
Ska jag kanske acceptera någon slags skillnad? Att det kanske är så att jag konstruerats till att förakta de attribut som hyllas i filmen? För det är ganska smärtsamt att se en slags totalt euforisk utlevelse av den heteronormativa kvinnligheten. Samtidigt har jag väl sett 100 filmen med den manliga motsvarigheten. Så kanske har det naturaliserats i min hjärna, till skillnad från den kvinnliga varianten. Jag har blivit avtrubbad helt enkelt. Som de flesta andra som inte vill kritisera det som man känner igen sen tidigare. ”Jaja, men det är ju klart att han är cool som knullar många. Hon? Ja men värsta horan typ öööhöhhö *gör fittslickartecknet*”. Nåt sånt - För att hårddra lite (hehe).
Men, är det då mer okej med medelålders kvinnor som skamlöst knullar unga afrikanska pojkar för att det ännu inte hunnit bli någon filmkliché? För att den sortens beteende oftast skildrar kvinnan som lite äcklig, men i Mamma Mia som något ganska nice?
Ja, det är progressivt. Även om det är lite sexturistvibbar.
Liknande förhållanden mellan äldre män och en unga kvinnor finns det ju rätt många (typ tusen) exempel på sm aldrig kritiserats särskilt hårt, ett aktuellt highbrowexempel finns t ex i The Squid and the Whale.
Detta betyder att mina instinktiva känslor kring just detta, som var av det motbjudande slaget, var tvungna att genomgå en lite längre reflektion än vanligt. Oh nu fick ni ta del av den också. How about that.

Dramaten gillar mig

Från inkorgen:




Den 2008-11-07 skrev Katja Juras :
Hej,

Vi på Elverket har läst din blogg och vill bjuda dig + en vän på Allsång av Mats Rosén! Se Torkel Petersson, som just nu är aktuell på bio i publiksuccén "Patrik 1,5", i en skruvad drift med vår tids fixering av ytlighet och shopping. Boka biljetter via Dramatens biljettkassa till någon av föreställningarna (...)

Välkommen! / Elverket/Dramaten

Missa inte den skruvade kortfilmen som förebådar premiären på Elverket den 7 nov.
http://www.youtube.com/watch?v=4lLN4VlDY68

(slut)

Okej, vad ska vi säga om det här? Annat än att det är lite behjärtansvärt att folk fortfarande använder "skruvat" som förstärkningsadjektiv?
Vad mer kan jag reagera på? Förutom att Dramaten måste ha missat vad jag tyckte om Patrik 1,5?

Well, jag svarade nyss på mailet:

den 9 november 2008 23:14
Till: Katja Juras

Hej!

Betyder denna inbjudan att ni står för min (+min väns) kostnad för resan upp till Stockholm? Jag bor ju i Göteborg, vilket framgår tydligt i bloggen som jag antar att ni läst.

MVH

/KV
<
<

(slut)

Veckans Weed: Pineapple Express

Knarkskallen Dale Denton (Seth Rogen) röker gräs hela dagarna.
I Inledningens bilscen lyssnar Dale på Eddy Grants 80-talshit Electric avenue med en joint i mungipan och lägger snabbt ribban (textraden "let me take it higher" dunkar på i bilstereon medan Dale gör sitt jobb som bilbud).
Dale är 25, har en 18-årig tjej i high school och inga riktiga vänner. Well, hans knarklangare Saul (James Franco) vill i alla fall hänga hela tiden. Han vill att de ska bonda, bli höga tillsammans och kolla på "fucked-up shit on the Internet". Fast Dale vill mest bara ha sitt knark, helst vill han att knarket ska vara lagligt så att han slipper göra sig till och låtsas vara kompis med sin dealer, även om han bara lever i förnekelse för att verkligheten ju ser ut så..

En dag dimper en sändning av "the dopest dope" ner i knät på Saul med smaken Pineapple Express.
Samma dag som Dale köper knarket blir han vittne till ett mord. I panik slänger han sin joint genom förarfönstret och speedar iväg från mordplatsen. Gräset är extremt sällsynt, så sjukt sällsynt att skurkbossen (som själv tar ett bloss för at identifiera varan) snart fått upp spåret på Dale och hans risige vän Saul.
Pineapple Expressförvandlas utifrån den här premissen till en buddykomedi med välkommen tvist.

En enkel, lättillgänglig och oinspirerad filmkoppling skulle låta nåt sånt här: "Det är väl typ Dum & Dummare möter Cheech & Chong". Men hör nu detta: Det är inte så enkelt.
Pineapple Express är väldigt mycket sin egen film. Den innehåller först och främst helt oironiskt, men ändå dumroligt, våld. Men viktigare är att den går bortom bara hån, stereotypförstärkande och förlöjligande av filmens huvudkaraktärer. Visst är de fortfarande losers, men Dale och Saul är samtidigt trovärdiga karaktärer som man bryr sig om. Och som man verkligen hoppas ska klara sig. När Saul undrar varför inter Dale ser honom som sin bäste vän i en av filmens key-moments, då finns det ingen tilstymmelse till skadeglädje hos regissören. Och när vi skattar gör vi det med dem, inte åt dem (eller jo, okej ibland).
Det här är framtiden för komedi. Inte att göra dyra versioner av det där youtubeklippet "laughing baby" - fast med och för övervuxna barn, som i den aktuella Step Brothers (eller som jag kallar den: ett steg fram och två tillbaks).

Marijuana är olagligt i USA, för att inte tala om i vårt grangröna Sverige. Det positiva med detta är att om inte drogen narkotikaklassats hade heller inte Pineapple Express blivit till. Det är en film som både har distans till sin publik och som vet hur man tillfredställer.
Exempel: När gangstrarna ska slänga ner Saul i en håla i golvet hör vi hur han (ur bild) frågar: "Vad har ni där nere egentligen, En Rancor?".
Referensen till Jaba the huts husmonster i Jedins återkomst flyger förbi utan att fria till publiken. Poängen är att Express gör de flesta skämt till ickeskämt genom att låta dialogerna mala på och vara svinroliga, utan att pausa för eventuella reaktioner.
Typ motsatsen till en stenad snubbe som sitter och skrattar åt sina egna skämt.


publicerad i NSD 7/11/08

Fildelning vs småstadsbio

Kjell Häglund skriver idag om ett problem som jag själv tidigare snuddat vid: nämligen den ruttna distributionen av film till mindre städer och fildelningen som en effekt av detta. Det roliga är att SF nu uppmanar riksdagen att lagstifta mot fildelning (I DN kultur), då de påstår att den tar deras business.
Idioter.
Kjell resonerar bra över varför biograferna är beroende av fildelning och att de inte alls förlorar på det. jag visste faktiskt inte själv hur mycket skit de snackade. Visste ni att biobesökandet inte gått ner ett dugg sedan 1997? Trots all nedrustning?

I kommentarerna är det också rätt intressanta synpunkter. Läs nu.

O'Rock

Ja. Obama vann.

Sämst av Republikanerna att de trashat Obama så hårt att när John McCain skulle vara lite storsint och gratulera så buade rednecksen osmakligt.
Gött att samma sak ledde till jubel borta i chicago. Sjukt fint att Jesse Jackson grät också.

Jag såg femmans valvaka med F&F och måste väl säga att de vuxit någon centimeter i mina ögon. Framförallt för deras val av intressanta gäster. SVT och fyran hade typ världens tröttaste paneler, med undantag för Katrine Kielos som halvdissade Joe Biden. Jag tyckte nog att Göran Greider var bäst igår på femman, cleana runners och rena klokskaper. Mona Sahlin var också skön när hon lite förtäckt visade sitt äckel om hon hade fått se Sarah Palins "vinnarmin" idag.
Tråkigast var kombinationen av David Batra och Pagrotsky.



Jag vet inte vad jag ska göra idag, men det kommer förmodligen att kännas ganska obetydligt.

Saw V

När jag vaknade imorse hade jag fått ett brev i lådan. Jag tummade lite nervöst på det tjocka bruna kuvertet innan jag öppnade det. innehöll en bandspelare. När jag tryckte på play hörde jag en mörk, raspig röst tala till mig: "Hello Mr Viita, I want to play a game...".
Jag blev genast livrädd och tryckte på pause. Jag kokade en kopp kaffe, kollade mailen och försökte glömma bandspelaren. Men det gick inte.
Jag gick ut till köket igen och tryckte på play. Den obehagliga rösten började instruera mig:

"Your mission is to watch the latest film i the SAW-series today at 13.30.
It will last for 90 minutes, and after it is over you will be free to go.
All the exits in the theater will be locked during this time, so the only way out of watching the whole movie is to slice your own wrists. But if you will manage to fulfill the mission without killing yourself, you will begin to appreciate life in a deeper sense than you ever have before. Let the game begin."

Tro det eller ej: Jag klarade av att lösa Jigsaws fälla! Jag såg hela filmen! Efteråt stapplade jag ut från biografen så uttråkad som jag aldrig varit i hela mitt liv. Plötsligt började jag faktiskt uppskatta saker omkring mig som riktigt underhållande. Ett klotter på en vägg med budskapet "du ÄR vacker" blev genast konst i mina ögon. En diskussion om plättar med en tjej på pastahaket kändes som det djupaste samtalet jag haft i hela mitt liv. Allt smakade plötsligt mer och alla trafikljud lät som mozart i mina öron.
Jigsaw hade rätt, han hade fått mig att uppskatta livet på ett djupare sätt. ALLT i mitt liv kändes nu som regelrätta mirakel i jämförelse med vad jag precis upplevt.

Självmordsbrev från Carolina Gynning

Hallou däurr.

Jag känner mig äcklig. Jag har kräkts lite på mig själv just nyss. Jag tittade mig själv i spegeln och såg en bristning på rumpan. Efteråt körde jag direkt ner fingrarna i halsen, så djupt att det var blod på dem när de kom upp igen, och kaskadspydde ut min bulgursallad som jag åt till Lunch. Nu sitter jag här och gråter och jag har aldrig känt mig fulare. Bara det är ju en anledning att dö.
Jag ska vara ärlig nu. Jag vill inte längre leva, det är därför jag skriver det här. För många kanske mitt liv framstår som rena drömmen: dyra skor, kläder, ett tillknullat jobb i teve och någon form av nykreddighet som kommer efter att ha gått från kanal fem till tv4. Men, mina små silverfiskar, mitt liv är på många sätt och vis väldigt tomt. Eftersom jag är heterosexuell, det som förut brukade kallas ”normal”, gillar jag män. Jag tänder på män. Tyvärr finns det faktiskt inga män i mediebranschen där jag arbetar och det har gjort det omöjligt för mig at träffa någon jag vill ha. Det är bara fjollor, bögar, svaga små ynkliga BARN är vad de är.

Ärligt talat tjejer, vad är det för poäng med livet om det inte kretsar kring mina (som är desamma som era) behov? Vi vet alla att det finns EN typ av män som vi alla gillar. Han har muskler, han har pengar, och han behandlar oss som om vi vore den bruna randen i hans kalsonger (som vi mer än gärna tvättar så länge vi får vara i hans närhet). Att någon lurat i de svenska mediemännen att de ska städa hemma är ju helt sjukt! Bög-jävla-tönt-beteende säger jag. Vad kommer härnäst? Ska de börja föda barn och amma sen också?
Ja Jesus. Jag blir så arg, som ni märker. Det sorgliga med allt det här är att det är mitt eget fel. Jag vill jaga, jag vill känna mig värdelös i min killes närvaro. Men min idealman är en machokille som vill knulla orörda artonåringar och sedan kompostera dem hos närmsta ungdomsmottagning. Den kategorin har jag sedan länge fallit ifrån, och det på eget bevåg då jag gjorde karriär här i Stockholm.

Jag har låtit mig själv förgås, jag har blivit ett vidrigt gammalt äckel. Min en gång ungdomliga kropp är numera angripen av alla möjliga lukter och förändringar. Numera måste jag färga håret för att täcka över mina gråa hårstrån och dessutom tar jag metamfetamin för att bränna extra mycket fett. Men det hjälper ju inte hela vägen. Det känns som att min ålder gör att min insida ruttnar och att mina vackra drag sakta smular sönder som gammalt brödmögel.
Jag är för gammal för alla riktiga män? Alla som kan leverera ömma slag över munnen? Då återstår ju bara en bunt bögar!
Vad kan jag göra? Förutom att ta mitt eget liv?
Ja, jag kan åtminstone göra det på ett sätt som lämnar mig ett rent och snyggt lik, då kanske någon snygg psykopat gräver upp mig för lite hett nekrofiliskt sex. Tills dess hoppas jag att alla unga tjejer där ute ser till att hitta en riktig karl innan ni blir fula gamla kärringar som mig. Men även en ful gammal kärring kan göra sig hot, fräsch och åtråvärd. Bara hon dricker två liter klorin.

Allas er,

//Carolina Gynning

Obs, texten är en direkt effekt av Carolina Gynnings debattartikel i Expressen och är självklart inte skriven av henne utan av mig, KV.