Contact

Lördagskvällen i fragment:

Linus säger att han hatar logistik, så vi åker till Hisingen. Till en mörk, tyst lägenhet där vi leker lite med katter och pratar om fittstim. Lyssna på Frankes låt "Hisingen" - för precis så var det.

Vi röker inomhus hemma hos Laura Lee i Haga och lyssnar på Ceremony med New Order. Jag låtsas att jag är med i serien Spung 2.0.

Vi åker till en båt där Bröderna Kellerman ska ha gemensam releasefest, styrbord babord på kungsportsplatsen, Julia har ordnat så att vi står på listan. Yeah lyx.

Jag får SMS:

"Är det... Är det kul på båten? :( Sticky sög kuk...Lång och hård kuk" (00:38)

Börjar se seriefigurer överallt. Förutom hundbröderna är Råttan från serien där, krokodilen också.

"Han är ganska söt den där råttan" Säger en tjej på dansgolvet som ler.

Jag kissar och ställer ölen på ett element.

Ser Andrea Reuter från filmkrönikan på dansgolvet. Hon ser grym ut, jag försöker dansa lite extra coolt. Mest genom att halvöppna munnen i ett poserat arrogant manér. Om det fick någon effekt på henne är oklart i dagsläget. Jag kunde inte utläsa någon klar reaktion i stunden.

Sigge Eklund och Belinda Olsson driver omkring, röker gör de. Dansar inte, pratar med varandra, ser coola ut.

Dans dans dans, kvinnor, kvinnor och kvinnor med pojkvänner

Martin Kellerman rör sig uteslutande på en femmeters radie under hela kvällen. DJ-båset till baren och så tillbaka till DJ-båset. En konstig och full tjej börjar prata med honom och han ser irriterad ut.

Linus blir invinkad av en bartender som ger honom ett glas vin, kostnadsfritt. Linus frågar vem som bjuder och bartendern rycker på axlarna.

Klockan börjar bli 04, M Kellerman kommer fram och frågar "vill du ha öl?". "Ja jättegärna" Svarar jag och får den fulaste drinkbiljett jag någonsin sett. Känns som om någon klippt lite i en skokartong och sedan skrivit "Öl" med en grön tuschpenna på den lilla lappen. Det står till och med öl med ett sånt där norskt "Ö", alltså ett streck genom istället för prickar ovanpå. Jag dricker ölen.

Träffar bara folk från Luleå och Boden, nästan. Känns som Färjan, det är väl det enda som är jobbigt med kvällen.

Jag och Julia dansar med M Kellerman och någon i hans entourage, jag och Lars (råttan) som DJar får ögonkontakt. Han ser riktigt glad ut när jag slår med ravenäven i luften och följer mitt exempel. Jag skruvar då självklart upp luftboxandet en nivå till och råkar smacka till entouragets öl som spills ut över Kellermans nya fina svarta skjorta. Heh.


De tänder i taket, prat om efterfest. Bam Bam på Rio Rio? "Har Lina gästlistan?" Frågar jag "Lina är gästlistan" svarar Andreas. Råttan bjuder oss på cigaretter och säger att han känner igen Andreas snygga kusin Miriam.

Går in på Bam Bam, dansar. Den hetaste tjejen som någonsin tittat på mig, tittar på mig. Och ler, flirtigt. Jag gör en realitycheck och tittar mig omkring, hmm det verkar stämma. Hon ler igen, dansar med någon kille som jag märker inte är hennes kille. Jag ler tillbaka. Sen gör jag inte ett skit. Hon tröttnar på att dansa och ställer sig med ryggen mot väggen, jag dansar vidare. Blä.

04.45: Går igenom grunderna för bra klubbmusik med Andreas "Det ska handla om att dansa och knulla" är vi båda överens om vid den här tidpunkten på dygnet.

Får några SMS:

"Ring XXX och knulla nu Kristoffer!"

"Fuck jag hamnade i en taxi på väg till Johanneberg. Det är väldigt underliga/trista människor här. Har de skumtomtar så dör jag av glädje"

Dagens köp: ultramodern politisk korrekthet

Idag befann jag mig i ett slags landskap av kuber, där en skoninglös massa av mänsklig boskap armbågade sig fram. Folket bestod i majoritet av äldre damer, kufiska 35+ män i mcGordonjeans, långa vackra kulturtjejer med princessan Leiabullar i håret samt en och annan emo-unge. Miljön jag beskriver är naturligvis Bokmässan i Göteborg.

Mina vänner gick a-wall och köpte en sjukt mängd böcker. Eller tja, serier. Rogert, Black Holes och gud vet allt.

Själv kände jag mig jävligt 2007 och nöjde mig med boken på bilden ovan. Elin Alvemark, Tove Leffler, Johanna Koljonen, Daniel Möller och en klump andra duktiga kultur och debattskribenter (ett helt gäng från Arena) har skrivit en bok om "Hur vi delas upp och hur vi hör ihop".

Läste något om att den skulle bli "en ny fittstim". Lär bli mycket intressant det här.

(Officiellt släpp är 18 oktober, läs mer om boken här.)

Spottade Martin Kellermans bror Daniel som såg väldigt butter ut, såg Jan Guillou vinka och tacka för sig, Såg Joakim Lindenberg (Kapten Stofil) och han såg sjukt cool ut. Lång och gänglig med en massa pondus.

Såg Christer Fuglesang le sitt alliansaktiga leende.

Och apropå Fuglesang hade vi en plan om att kuppa lite när han pratade om sin bok "13 dygn i rymden". Vår idé gick ut på att när Fuglesang väl satt där och pratade om att "Bla bla bla det var helt otroligt att vara där uppe blabla, det var verkligen värt 14 år av mitt liv då jag fick offra allt och min fru har blivit tvingad till att ha samma dröm och mål som mig blabla... Då skulle jag ställa mig upp och bara "14 år Christer? var det verkligen värt det? Att få kasta lite frisbee och känna sig tyngdlös den där korta perioden? Det ska du veta, att jag har fan sett rymden på Tv och jag har känt mig viktlös i en badbasäng. Det är inte så värst coolt."

En annan av oss (lämpligt placerad några meter bort) skulle ställa sig upp, peka på mig och utbrista: "Han har ju rätt!". En tredje skulle börja klappa händerna.

Nu utförde vi ju aldrig planen då det hela bara var ett elakt skämt. För Christer var de 14 åren säkert väldigt viktiga och meningsfulla år av hans liv, det känner jag mig rätt säker på. Men man måste väl få skämta lite ändå?

I now pronounce you retarded

Härmed förklarar jag er Chuck & Larry
Betyg: 1

Jag ville verkligen gå. Alltså gå ut från bion.
Men eftersom mitt jobb tvingade kvar mig blev visningen i stället ett uthållighetstest. Jag skulle palla, jag skulle orka. Jag mådde faktiskt fysiskt dåligt, men jag ville kunna säga "Jag såg hela filmen" och folk skulle applådera min psykiska styrka, de skulle hurra mig och konfetti skulle spruta i min ära.


Vad jag fick uthärda började med två superhetero brandmän, Chuck och Larry, från Brooklyn, New York, som tack vare ett sjukt långsökt resonemang med virriga lagar om pensionssparande måste gifta sig. Men stadens myndigheter anar att allt inte står rätt till med äktenskapet så de två machograbbarna måste övertyga genom att spela jättebögiga för att de inte ska hamna i fängelse. Det ofrivilliga paret måste därför storhandla bögprylar: Barry Manilow, Wham och bomullstussar slängs i kundvagnen. HÖ-HÖ-HÖ!

Alltså, what!? Jag kan fortfarande inte förstå hur någon lyckats kasta in så mycket schablonmässigt, vidrigt avfall i en och samma film. Synen på homosexualitet är lika modern som hemma hos Göring. Liksom tappa tvålen i duschen, hur gammalt är inte det skämtet? Dessutom försöker man knyta ihop slutet med ett papperstunt och falskt budskap om lättare tolerans.


Please? Vi har tittat på fascistpropaganda i två timmar, det går inte att lura tillbaka oss nu. Chuck & Larry är en film för en smärtsamt köpstark målgrupp: fördomsfulla idioter.

Härmed förklarar jag skiten efterbliven.

Jag skriker det en gång till, så att ni hör mig längst bak också: BÖGHUMOR ÄR INTE ROLIGT!

Sådär, jag fixade det.

Var är min parad?

Recension publicerad i NSD 28/9- 07

Elitism

Månadens Citykrönika:

Har fula bättre smak?

”De här tjejerna är snygga” var en tanke som flög förbi i mitt huvud samtidigt som jag övervägde mina alternativ. Klockan var halv två på natten, det var lördag. Jag hade druckit några öl, rökt några cigaretter och nu skulle alltså jag och mitt sällskap vidare i natten. Gänget bestod av mig själv, en god vän och två tjejer vi inte kände särskilt bra. ”Vi ska till Gretas!” Stojade en av tjejerna entusiastiskt. Jag och min vän tittade snabbt på varandra. Gretas är en gayklubb, och inget fel där egentligen. För de här tjejerna var inte gay, så pass mycket hade jag och min kompis räknat ut. Men ”Vi sticker till Gretas och dansar till schlager!” gav en viss pre-rape känsla.
Inte för att jag är det minsta homofob. Nej, utan för att jag kunde se mig själv, 20 minuter in i framtiden, gråtandes. Hopplös står jag där och fumlar med att hålla för öronen för att stänga ute ”fångad av en stormvind” samtidigt som jag blundar och påbörjar förträngning av ytterligare ett minne – det av snygga tjejer inbegripna i ironisk dans. Arkiverar i samma mörka hörn som alla killar jag sett bröla till ”killing in the name of” på sommarens dansgolv (år 92 ringde och ville ha tillbaka sin moshpit). När den här korta framtidsvisionen tagit slut och sällskapet tittar undrande på mig, så tackar jag och min vän för oss innan vi går hem och lägger oss i mänsklig tid.
Några dagar senare började en frågeställning formulera sig i skallen. Varför lyssnar snygga människor i så stor utsträckning exklusivt på dålig musik? Eller det är kanske lite orättvist. Det rör sig snarare om gammal, rent familjär musik och övrig kultur. Låtarna med Carola de dansat till på mellanstadiediscot eller Håkan Hellströms darriga stämma de utövade första trevande hånglet till. Filmerna de identifierade sig med under senpuberteten, läs: Amelie från Montmarte för tjejer och Fight Club för killar. Men efter 18-19 tar de utforskande åren slut. De nöjer sig liksom med det bekanta. Varför? Ett snabbt svar är: för att det är enkelt. Kanske har snyggingarna haft en rik uppväxt där ansträngning var något som förpassades till slavarna i källaren, medan tjejkvällen med vitt vin och dyr ost dukades upp av butlern Nestor?
Allvarligt talat, att dansa till schlager (ironiskt eller inte) är ungefär lika utmanande som att göra helikoptern.

Men, betyder det här i såna fall att jag själv är ganska ful?
I wish, och där uppstår paradoxen. Reflektera snabbt över att det hetaste folket i världen är de som pysslar med konst och musik, medan resten av världen pliktskyldigt imiterar. Går det att bli snyggare om man använder och tar del av popkultur på rätt sätt? Jag tror det.

Så till alla vackra människor som flyter fritt i luften utan märkbara påfrestningar: det handlar om en liten skopa gör-det-själv-attityd. Likgiltighet och det-var-bättre-förr-tänk är nämligen atombombsfarligt när det kommer till både skönhet och kulturkonsumtion. Vips så sitter man där. Ful, äcklig och nynnar med i Lars Winnerbäcks ”Jag vill gå hem med dig / innan eftertänksamheten har raserat hela natten” och undrar vad fan som hände.

Krönika publicerad i NSD city 27/9 - 07



Så en liten recension också:

Afro Samurai (mini)
Betyg: 4
Genre: blodfylld ironionani
I rollerna: Samuel L Jackson, Kelly Hu, Ron Perlman
Skapare: Takashi Okazaki
Målgrupp: Du som gillar robotar, ninjas, blod, blaxploitation och tecknad film.

Okej, det är inte helt aktuellt med en månadsgammal importdvd, men anime är inte en uttrycksform som dryper av självdistans. Därför är det soft när man låter en schizofren afroamerikansk samuraj, voicad av Samuel L Jackson, slakta sig igenom ett nygammalt Japan. Animationstilen påminner om den som användes i första Kill Bill, det är otympligt vackert när tecknat blod skvittrar överallt.
Afro (han heter så) har ett mål: han vill bli den mäktigaste krigaren genom att mörda en massa skurkar och till sist killen som är störst och värst (fantasifullt kallad "number one"). Let's rumble helt enkelt.
Som om inte detta vore nog så har alla shogun assasin-romantikers favoritproducent RZA lagt soundtracket som stilfullt oljar in den kitschiga svärdslidan. "A man with no friends only lives for revenge..." – börjar introlåten, det räcker så va?

Recension publicerad i NSD city 27/9 - 07 (finns inte på nätet)

Ice eyes baby

Vad säger ni om jag bara skiter i att frosta av? Så mycket is som "bara en kille som mig kan fixa". Tänker på den där muppen i reklamen för kalkborttagningmedel. "Såna här kalkrester som bara en kille som mig lyckas med."

En sån där fumlig singelungkarl. Ja huvva, vilken älskvärd slarver!
Jesus, vad är det här för tv? 1991 i Östeuropa?

Gordon and his Will

Tisdag, kl 11. Telefonsamtal med Gordon:

Gordon: Whaddup Niggah?
Jag: Tja. Niggah. Läget?
Gordon: Jo det är bra.
Jag: Vad gör du?
Gordon: Sitter och ätter lite frukost...
Jag: Ska du haka på bio? Om en och en halv timme (12:30)?
Gordon: eeeeh... vad är det?
Jag: "Den man älskar" heter den. Jag vet inte alls vad det är, vet du något om den?
Gordon: Nae, men jag sitter vid datorn, jag ska kolla...
Jag: Ja, kolla SFs hemsida.

Gordon: Ok, hittade en beskrivning: "Alfär en fiskhandlare med egen butik, som lever ett lyckligt liv tillsammans med Lena. Alf känner dock..." - Men Jahaa Alf, är det nån jävla praoelev som har skrivit det här synopsiset eller? Men jaja... "Blir jämförd med Lenas tidigare man, trots att han vet att han gör Lena lycklig och att de har ett bra liv. (ARG SUCK) NärLenas ex-manHannesplötsligtdykeruppideraslivigenställsalltpåsinspets." Öööh, PASS!
Jag: Okej, okej.

Äta ute

För ett par dar sen när jag var ute och gick (för någon konstig orsak) så mötte jag en flicka på vägen. Eller "mötte" var en liten överdrift för att ni skulle orka läsa vidare, egentligen gick hon bara förbi i alla hast. Tjejen hade baggyjeans och hennes blonda hår var reducerat till en fantasilös knut i nacken. En windbreaker skyddade överkroppen från regnet. Fast det spelar ingen större roll vad hon hade på sig, det var vad hon höll på med som äcklade mig.

Med snabba steg gick hon, samtidigt som hon glupskt mumsade från en asiatisk takeout kartong. Hungrig, no doubt. Men ute på gatan? Raskt gående? Något kändes inte okej just då. Men jag avfärdade händelsen med flickan som en ensam galenpanna i en värld med folk av bättre beteende. Ack så fel jag hade. Idag såg jag en rakad snubbe kuta förbi, ja han var riktigt snabb, och under tiden han halvsprang skyfflade han i sig mat från en oidentifierbar behållare. Det såg nära på groteskt ut.
Så alltså, vad är det som håller på att hända? Jag kan inte svara säkert.

Innan ni själva får några idéer så tänk på det här: Staden till för oss alla, men det är ingen jävla matsal. Du skurar väl inte offentliga toaletter med dina bara händer? Eller snyter dig i skjortärmen? Eeeh okej, Jasså det gör du? Okej, carry on då, freak.

Den man älskar kom från rymden

Såg Åke Sandgrens Den man älskar idag. Vet ni vad Rolf Lassgårds bufflige alfahanne till rollperson fått för namn i filmen?

Alf.

Fight club starts Thursday!

Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag och Dagens Nyheter har skrivit ihop en underhållande guide till alla små fighter inom författarsverige. Sktikul för att vara DN måste jag säga.

Sista delen av Upp till kamp var också den bästa. Så skönt att slippa alla politiska klyshor och mytbilder, bara frottera sig i mänskliga relationer. Men fan vad mörkt det skulle sluta då? Irriterande och onödigt.

Och jo. Bra album:

Killah Priest - The Offering
David Bowie - The Buddha of suburbia
New Young Pony club - Fantastic Playroom
Iron & Wine - The shepherds dog
Dungen - tio bitar
The Go! Team - proof of youth

Låtar:
Babyshambles - Delivery (Singel)
The Guess Whos - These eyes (spår från Superbad Soundtrack)
The Mars Volta - Roulette Dares
Wu-tang Clan - Watch your mouth (spår från kommande album)

Tunga bollar

Jag tittade på fotboll i en bar ikväll, och det kommer inte bli någon vana. Så pass kan jag lova redan nu.
En sak jag undrar är varför alla, på en bar typ 100 000 mil bort från matchen ställer sig upp och applåderar, skriker ut sin glädje. För att nu jävlar, nu åkte bollen in i ett nät?

Hallå? Wayne Rooney ser inte att du har knytnäven i luften och "yess!"-ar högt och ogenerat.

Okej, lite elakt. Men tänk så här: Jag gillar film. men inte fan börjar jag applådera och vråla som en idiot när jag ser en maxad biljakt på vita duken. Eller börjar high-five-a som ett annat mongo gjorde under filmen 300.

Så du. Sitt ner, var tyst och titta du på din boll.

Klubb Populär

Grolcshchscchch/Vicefesten på Uppåt framåt var självklart lika invaderat som ett Polen på 30-talet. Fullt av euro-trash så att en annan inte fick komma in.

nödlösningen fick bli en tillställning kallad "Klubb Populär" på Storan.

Ja, 80 av mina hårt inarbetade kronor som jag aldrig får se igen var populära. Och 20 av mina slantar som skulle ner i fickan på en garderobiär med ett fånigt leende. Vi träffade en hel del trevligt folk, och av ingen anledning betedde vi oss väldigt otrevligt, ja svinigt mot en tjej. Hon var skådespelerska och vi undrade "hur det var nu igen?" om hon spelade i "revy eller buskis?" och skrattade sedan rått.

Fy fan, vad onödigt. Idiotiskt.

Varför höll jag på så här? jag gick liksom omkring och surade och var allmänt otrevlig, kastade våldsamma blickar av förakt omkring mig medan jag sög på min flasköl som ett litet motvilligt barn med en nappflaska.

Så slog det mig: musiken.
Technohits från absolute musicplattorna vi dansade till som tioåringar, uppblandat med odansig gitarrpop.
Så. Känn på det här en stund, sitt och ta in det, hur hela scenen känns i ditt huvud. Smaka sedan på nästa låt: Magnus Uggla.

Det var alltså ironikväll. Och ja, det var populärt.

Veckans bio i NSD: Du levande och Supersugen

Vilken sur jävel jag varit här i bloggen på senaste tiden. Nu blir det i alla fall lite ändring, den här veckan hyllar jag hela två filmer.




Du Levande

Betyg: 4
Femman är nära, det är den verkligen. I vanliga fall brukar jag sitta och göra klart formuleringar till recensionen i mitt huvud medan filmen rullar.

Nu glömde jag helt bort att jag skulle föreställa recensent. "Det spelar ingen roll", tänkte jag. Jag sögs in för djupt för att bry mig.

Du levande är rent stilmässigt en fortsättning av Roys förra film Sånger från andra våningen, en uppföljare, om jag nu vågar vara så rak.

Deprimerande interiörer och stillastående kamera där livströtta människor används som brasved för den tragikomiska elden. Det finns ingen linjär handling utan snarare korta scener med återkommande karaktärer. En psykiatriker som beklagar sig över människans själviskhet och elakhet, en tanig grå man med bastuba, en alkoholiserad kvinna på en ölhall. Men det är när Roy skildrar ung olycklig kärlek som det brister totalt för mig. En ung tjej tar oss med till sin bröllopsfantasi med den svarthårige gitarristen Micke. "Du är så himla bra Micke", säger hon medan han spelar ett solo i ett rum fullt av blommor. Utanför deras fönster åker världen förbi som om deras lägenhet gick på räls. Det räcker bra så för att jag ska gå sönder. Precis som i debuten En kärlekshistoria är clashen mellan den äldre generationens extrema bitterhet och de ungas ofattbara hopp som berör i den gråa kalla staden som Andersson byggt till studiomässig perfektion.


Det som hindrar mig från att stämpla Du levande som ett dramatiskt mästerverk är att vissa av scenerna känns som Roys reklamfilmer, lite väl lättköpt humor, lite plottrigt i samanhanget. Okej. Det är sjukt roligt ibland. Till exempel sexscenen där en överviktig kvinna med stridshjälm stönar högt medan hennes partner, en liten tanig farbror, bara pratar om sitt pensionssparande. Och jag förlåter egentligen allt som hittills luktat uppföljare när den sista scenen fullkomligt dödar mig.

Fan vad bra, Roy,

Gör en film till.

Snälla.

Publicerad i NSD 21/9 - 07



Supersugen

betyg: 3
Det är lite synd att Supersugen är så rolig, annars hade jag kunnat tjonga till med alla möjliga ordvitsar i den här recensionen. "Supersugen supersuger!" eller "Supersugen (på en bättre film)".

Nu får jag alltså inte använda mig att sådana lustigheter.

Betydligt fyndigare humor åstadkommer nördtrion Seth, Evan och Fogell i filmen. En burdus tjockis, en blyg pluggis, och en, tja underlig kille som verkar haft den blåhårige Milhouse i The Simpsons som förlaga.

En vanlig missuppfattning angående nörden är att denna är en person med ett brinnande intresse för till exempel Star wars, rollspel, serietidningar eller annan färdigstöpt mobbarförevändning. Detta är naturligtvis fel, en nörd är ju inget annat än en kille som inte får ligga. Därför känns det rent av befriande att manusförfattarna här bara fokuserat på detta handikapp.



Evan, Seth och Fogell har nu, på deras sista kväll innan sommarlovet och senare college, bestämt sig för att råda bot på sina sexuella frustrationer. Killarna tar på sig uppdraget att med hjälp av ett falskleg inhandla sprit för hela studentfesten där de hoppas kunna slippa sina oskulder. Halvpräktige Evan har förvisso ambitioner om kärlek medan Seth mest hoppas på att bli någon råpackad tjejs stora misstag.

Killarnas plan skär sig rätt ordentligt när Fogell blir kidnappad av två fyllekörande poliser som lär honom skjuta pistol på stopskyltar. Så Seth och Evan får klara sig själva och hamnar på ett ruffigt kokainparty där Evan till allas nöje måste sjunga The Guess Whos These Eyes för att undvika döden.

I och med Superbad (engelska titeln) har det talats om en ny våg av humor inom komedigenren. Judd Apathow som här producerar har tidigare haft finger med i Talladega Nights, På smällen och 40-year old virgin. Det är en rätt koncentrerad metavärld där folk (som plufsiga Seth Rogen och Jonah Hill) från de olika filmerna hela tiden återkommer i nya roller eller som manusförfattare och regissörer. Det genomgående konceptet är ofta detsamma. Det handlar om män som är dumma, fega, otillräckliga, löjliga, barnsliga och klantiga. Kvinnorna får hålla sig på piedestalen där de hör hemma.

Det går heller inte att komma ifrån snoppskämten, spyorna eller mensblodet (som Seth får på byxorna under en intimdans).


Men på vissa sätt påminner de här filmerna om 80-talets råare Porky's och Chevy Chase-filmer. Fratboyhumorn med ryggdunkningar som American Pie höll flaggan på toppen med är utbytt mot extremt dålig timing. Förvisso med ett hårt tilltal, men med udd och finess, kanske är det bara bättre skådespel.

Dessutom blir Supersugen mot slutet supergay, detta på ett riktigt fint sätt.

Publicerad i NSD 21/9 - 07

Jag blir förnedrad i kommentarsfältet:

Nils-Petter

Nils-Petter Sundgren tears filmkrönikan ett nytt asshole i dagens expressen. Nils-Petter tycker att det blivit Bolibompateve av alltihop. Att de borde flytta produktionen till Stockholm så att det blir andra bullar. Han tycker att "The bottom is nådd, som det heter."

Två trippar.

jag oroas lite av trailers som den här:

Tre bröder åker till indien för att "hitta sig själva"? Heeh... Alltså Wes Andersson är ju grym, men något känns lite wack här, gör det inte?

Så för att lätta upp stämningen lite :

Upp till Kramp, avsnitt tre

Kramphund?




Mm just det, tredje delen av Upp till kamp som gick på svt i måndags: Da fuck?

Jag kände mig helt likgiltig. Fotot är ju skitsnyggt och så men hur kunde ockupationen av hagahuset och strejken i varvet kännas så mesiga? Jag tror faktiskt att ljudet är en medskyldig till seriens slätstrukenhet. Att någon får en gatsten i huvudet ska låta, det ska smälla till. Men det gjorde det inte när MC-knuttarna ilsket stormade hagahuset.
Och kameran skakar omkring på ett tillgjort sätt. Då menar jag att det känns uttänkt skakigt, bara sådär precis lagom och trist, inte som att det är en trovärdig kaosartad upploppssituation som utspelar sig. Utan känns som en filmad dramatisering av något sånt.

En till grej som fortfarande stör mig är babyboomer-romantiken. Visst är det en del konflikter mellan socialister och kommunister. Visst är inte alla arbetare enade som "kamrater" hela tiden. Upp till kamp ger sken av att skildra de här konflikterna med nyans. Men alla gubbar i kostymer som sitter i ledningen eller i någon styrelse utmålas ungefär lika nyasrikt som de cigarr-rökande skurkrepublikanerna i filmen Shooter: onda, giriga och skadeglada Rumsfeldkapitalister. Please, huh? Och det enda poliserna duger till är övervåld mot stackars demonstranter, de kallas således hela tiden för fascister (så att vi verkligen ska fatta). Hippie crap.

Fler frågor:
Varför är överklasskillen överhuvudtaget med i tredje avsnittet? Han går på porrklubb och är otrogen mot sin fru, Så jävla gjort och så jävla trist att titta på. Yeah han har sex med både skjorta och jacka på i sitt kontor, eeew svinigt (borde vi alltså tycka?). Give me a break.

Varför slänga in en av tidernas osexigaste sexscener i en tvättskrubb som sedan avbryts av polisen? För att poliser vill förinta all slags kärlek (is that why?).

Varför stod karaktären Tommy och tittade på vattnet i ett par händelselösa minuter? Han tittade på vattnet, på sin AA-medalj, slutt. han måste väl ha tänkt på något djupt då, typ livet.


Alltså serien är ju inte helt kass, det känns bara som att försätta sig i limbo när man ser den. Det händer skitmycket men det är svårt att bry sig.

Josef Fares nya film inviger Sthlm filmfestival.

Pressmedelande från Sonet:

"För första gången någonsin inviger en svensk film Stockholms filmfestival. Josef Fares nya film Leo får sin världspremiär på den 18:e internationella filmfestivalen, som äger rum 15-25 november 2007.

Leo firar sin 30-årsdag. Omgiven av familj och vänner skålar han för framtiden. Men när festen är slut och Leo och hans flickvän vandrar hemåt, händer något som för alltid ska förändra deras liv.

- Jag har alltid velat ha med en film i Stockholms filmfestival. Det känns jättebra att få ha världspremiär på Leo i min egen hemstad, säger Josef Fares.

Leo är en tät, thrillerbetonad film. I huvudrollerna ser vi Leonard Terfelt, Shahab Salehi och Josef Fares själv. Josef Fares står för både manus och regi. Memfis/Anna Anthony har producerat och filmen distribueras av Sonet Film."

Den hårda uppväxten i Norrland, part III

Alla snubbar ville ligga med Sara F och Sara Q. De var inte bara på god väg att färdigutveckla sin kroppsliga kvinnlighet, de var också farliga tjejer, såna mamma varnade för. De drack liksom hembränt tillsammans med killar som var 18 år redan när de själva var 13. Whoa.
"De där killarna måste vara coolast i världen" - gick tankarna hos alla i klassen. Nåja, snarare var de daterapeande och efterblivna IV-dropouts, men sådant förstod ju ingen i den åldern.

Sara F hade mörkt, långt hår och var lite mindre i duon. Hon var söt, men också hjärnan som fick hela helvetesmaskinen att gå runt. Det var hon som viskade i andras öra vem som var utnämnd till hora just den veckan. Sara Q var inte söt. Utan nämligen stor, blond, dum och skrikig. Men något attraktivt hade hon bevisligen, med tanke på alla soon-to-be-ringa-narkotikabrottsdömda-friare hon hade.

Det hade hänt mycket under kvällen. Sara och Sara hade båda ställt sig i hundposition och kaskadkräkts, bara några meter från ingången till fritidgården Fisten.

Det var ju lördag.

Brunetten Sara F hade dollat up sig i sina finaste buffaloskor och dragkedja-i-rumpan-jeans. Hennes väninna Q stod på alla fyra och kalvade iklädd en "No buffalo" t-shirt. De här tjejerna fattade tidigt att motsättning är en bra början på dubbel attraktion.

Direkt efter dubbelduschen, en sådan som bara fult hembränt kan frambringa, var den mörkhåriga av de två flickorna helt omringad. En grupp av 15-åriga pojkar hade samlats där hon satt sig ner på skolans grusplan.

Sara F var för onykter för att resa sig upp, men hon var ändå så pass medveten att hon förstod hur exponerad hon var. "Försviiiiin!!!" Började lilla Sara skrika panikartat. Och utan att sikta särskilt noga kastade hon sig framåt och måttade ett slag mot närmaste kille i samlingen. "Hö-hö vafan gör du?" Flinade pojken och rörde sig obrytt åt sidan. Sara F var naturligtvis för långsam för att få till en träff, och ramlade istället platt på magen.

Nu började verkligen alla vrålskratta. Sandra drällde runt som ett litet barn, en bebis som inte lärt sig gå. Hon kastade sig efter alla i folksamlingen utan att lyckas dela ut så mycket som ett klösmärke. Dammet flög omkring medan Sara förtvivlat fortsatte gråtskrika, till allas stora nöje.

Några meter bort hade den blonda Sara Q satt sig på en bänk för att vomera mera. Den halvpopuläre fubujeanspojken Jimmy höll pliktskyldigt i hennes hår. Kanske (eller förmodligen) hoppades han på ett tack i form av Sandras kropp i utbyte mot hans vältajmade godhet.

Några pojkar från den ena folksamlingen som kanske tröttnat på brunhåriga Saras uppvisning, började leta sig mot bänken. De tittade nyfiket på när en av skolans snyggaste tjejer ärrade sig själv för alltid. "Jag ska döööö!" bölade blonda Sara samtidigt som kräkningarna svämmade ut från hennes näsa och mun. Det här var liksom inga små uppkastningar, vi snackar sprutspyor tonight. BLUUUUÖÖÖRGH! "Släpp mig ditt fittjävla äckel, jävla horunge!"

Jimmy hade börjat smeka Sara på ryggen, tydligen ett övertramp. Sara förklarade detta genom att sprutspy på Jimmys Air force one sneakers. "FAAN! Fuljävel!" Flämtade Jimmy ur sig och knuffade omkull Sara, ner i hennes egna spyor.

I vanliga fall hade Sarorna beskydd från skolans lite kriminella element, men ikväll hade till och med Kaloppso, Rulle och Rått-Robban sänkt garden för att få skratta som alla andra killar. På något sätt gjorde nivån av komisk förnedring att de inte längre kände någon skyldighet att agera livvakter. Kanske var de bara smartare än Jimmy och hajade att de här tjejerna inte kommer att minnas vem som gjorde vad. Och då är det ju lika bra att skratta gott när man har chansen.

En av skolans lustigkurrar, Bamir, hade en ultimat plan. Bamir var en kicker som alltid klädde sig i träningkläder som ibland fick vara med i coola gänget när han spelade cirkusapa. Och nu när tjejerna var hjälplösa ville han skriva under deras totala misär med ett fett X genom att kasta ägg i deras hår.

"Vad får jag om jag gör det?" flåsade Bamir upphetsat. "Två spänn!" sa någon, " en femma!", "Du får lätt en tjuga av mig". Röster och löften om små belöningar hördes från olika håll. Bamir blev taggad och hoppade upp på sin cykel, fnissade "Jag är strax tillbaka!" med barnslig glädje - Och hojjade mot Konsum för att inhandla äggen.

När Bamir kom tillbaka med ett sexpack ägg stannade han en bit bort från allt folk, han tog ett ägg i varsin hand och signalerade med handen att alla skulle flytta sig. Undan från Sara och Sara, så att han kunde pricka dem lättare. Han skulle göra en hit and run helt enkelt.

Så Bamir började jobba upp lite fart på cykeln, men innan han hade kommit fram till sitt mål felkalkylerade han på något sätt och släppte båda händerna när cykeln körde över en spricka i asfalten. Hans underkropp landade på cykelstången och studsade där några gånger innan han hostande efter andan äntligen fick stopp på hojen.

Bamir lutade sig med ena handen mot en nära belägen tegelvägg och ryggen mot publiken, bestående av kepsbärande unga män. Han stönade och försökte andas ut smärtan. Äggen hade krossats i händerna på honom, vilket han ignorerade när han förde ner handen i kalsongerna.

"AAhhh... Det känns bättre när man tar på dem"

"Huh huh! Nu får du fan inga pengar Bamir din dumjävel!" stånkade bullfete Rått-Robert fram under sin wu-tangkeps.

Sara och Sara hade kom inte till skolan på måndagen efter helgen. Men när de inte längre kunde övertyga sina föräldrar att de fortfarande hade "migrän" var de tvungna att återvända. Den enda som inte hånlog åt dem i lunchkön var clownen Bamir, så de satte sig vid hans bord utan att säga ett ord till varandra.

Bamir slängde i sig den strålskadade Pytt i pannan på två sekunder. När han skulle ställa sig upp och gå lade Sara F sitt mörka hår bakom örat och viskade: "Vilken nolla du är Bamir, en sån jävla tönt". Sara Q tittade bara ner i maten med ett triumferande flin.

Bamir svalde hårt, försökte se oberörd ut men ställde sig upp för snabbt och tappade sin bricka. Mjölk och pytt blev ett eget litet fyrverkeri mot golvet när killarna i matsalen jublade och klappade händerna.



Del ett och två

A formula for the cure

Ta och lyssna på Erik Enockssons stört vackra låtar från soundtracket till Farväl Falkenberg medan de finns uppe på DN. De borde bota något sjukt i dig.

Höstlegender

Sommar suger. Man går hela tiden runt och hoppas på nice väder så att man kan tanna sina små ben och spana in chicks ute på Saltholmen. Detta medan man sippar på en flasköl och känner sig som kungen av Kungsan. Som ett svin helt enkelt, ett nöjt svin.
Som bekant så krossas alltid de här pojkaktiga drömmarna så fort man tittar ut genom fönstret en julidag och inser att det regnar, precis som de flesta andra dagar. Sommaren är som en smal indie/arthousefilm. Innan jag slagit på den har jag så stora förhoppningar att det inte spelar någon roll hur bra filmen är. Jag lär ju ändå bli besviken på eller annat sätt.

Hösten däremot, är en årstid där jag vet vad man får.
Jag vet att det kommer vara kallt och trist, det kommer att regna och alla tjejer kommer att le mycket mindre åt mitt tilltagande bleka ansikte med ringar under ögonen. Men ibland så kommer en solstråle, och då är det bara att känna sig överraskad, tacka och ta emot. Ja man skulle kunna säga att hösten är som sportfilm. Man vet att den kommer suga, men jag är precis som vilken liten mobbad scout som helst: Väl förberedd, och då kan man ha tur.

I Invincible spelar Mark Wahlberg all-american-guy Vince Papale. En 30-årig deltidsjobbare och stort fan av Philadelhialaget Eagles. Vince hankar sig fram som bartender och spelar lite football med sina boys på kvällarna. Självklart kommer han hem till en supertorr fru som inte förstår varför han måste spela football när de har räkningar att betala. Det är naturligtvis meningen att vi ska hata henne efter hennes enminutsperformance, dum brud som inte hajar sport liksom. Inte helt otippat lämnar hon Vince i en klassisk scen då han kommer hem och hon har snott alla prylar och bara lämnat en lapp som hej då efter fem års äktenskap. Så kallt! Haaha.

Plötsligt och mot alla odds får Vince en chans ett provspela för sitt favvolag Eagles. Hallå han är 30, kommer ju aldrig gå? Jo det kommer det. Det är ju babyface-babyvoice-berg-av-muskler-Marky-fucking-Mark vi snackar om här. Filmen blir sedan en resa mot toppen för Papale. Samtidigt utvecklas en sidohistoria när han träffar en ny tjej. En tjej som naturligtvis ler hela tiden och älskar att prata om football. Det finns bara ett problem, hon är en giants-fan, ÅH NEJ!

Det som är skönt med Invincible är att laget Eagles inte utmålas som en kamratlig enhet där alla skriker "alla för en!". Vince är utfryst av resten i laget och egentligen fattar jag inte varför. Motiveringen för den ständiga mobbningen är typ att han är gammal. "Hey paps, this aint highschool!", till och med nyhetsuppläsarna bidrar till åldersfascismen: "This team needs players right now, not 30 years old bartenders.".
Men det funkar fan ganska bra, eller så är det bara jag som gillar nytänket i att skrota hela "vi ska arbeta tillsammans som ett lag"- prylen, Förmodligen eftersom det är så orealistiskt. Det finns liksom inget lag utan hierarkier och översittare.

Fan vad jag tjatar om sånt där, så det är bara att vänja sig cus it's not going anywhere else.

Amerikansk fotboll är en sport som är rätt tacksam att göra film på. Om du någonsin sett sporten på TV vet du vad jag snackar om, det är svintråkigt. Det är stillastående i flera minuter och ungefär 20 sekunder action innan det är paus igen. Boooring. Men gör man film så finns det ett gammalt trick att använda: Slow-motion. Något som Any given Sunday tog till extrema höjder med alla sina akrobatikövningar i luften, det var nästan förvirrande när det såg ut som att man tittade på konståkning vissa sekvenser.

Hur som helst, detta betyder ju att en film om football kommer att vara 100% mer underhållande än sporten är på TV, vilket kanske inte säger så mycket men det är åtminstone att börja på plus.

För att ytterligare förstärka manlighetsdosen så smeker kameran inte bara Mark Wahlbergs fetpumpade överkropp utan även spelarnas tighta rövar, så ofta den kan faktiskt. Det är liksom ass, ass, ASS!
En fråga där: Finns det egentligen någon uniform i sportvärlden som smickrar den manliga kroppen mer än den hos en amerikansk fotbollspelare? Bögtighta, vita byxor och axelskydd som förstärker hardbodylooken tillsammans med en hård suspe som ger det manliga könet en ordentlig boost. Är det kanske därför sporten är så trist, för att den är ytlig? Who knows.

Det är i alla fall sweet att det är höst. Men vänta bara tills vintern kommer. Då får jag klaga på att allt är skit utan att någon säger att att jag ska "gaska upp mig!"

Join the army

Jag vill starta en tidskrift, på papper. Fult först och sen fint. Som Rodeo ungefär. Men där ska likheterna helst sluta. Jag vill ha en bloggig månadsvåffla. Och fri ska den vara.

Jag vill inte att tidningen ska ha recensioner som är tre meningar korta. Jag vill att ett helt nummer ska kunna vara en recension. Skiva/film/bok whatever. Det ska inte vara nån vanligt förekommande grej, men jag vill att det ska gå att göra. Jag vill inte att den ska vara en guide till uteliv, och måste inte nödvändigtvis intervjua människor som är heta just den här månaden. Om någon vill intervjua sin pappa ska de liksom få göra det. Så länge det är intressant läsning.

Jag har funderat på namnet. Slagkraftig måste det ju vara. Så jag har dessa alternativ än så länge:



Tidskriften Marin
Tidskriften Armé
Tidskriften Schäfer
Tidskriften Pin
Tidskriften Juice (alt "Jos")
Tidskriften Pump

Frågor?

Fett med soft

(Särskilt Zebratightsen)

Morsan och cueclub.

Jahapp. Så blev det fiktionell Stefan Jarltrilogi av andra delen i Peter Birros Upp till kamp, de kallar oss göteborgsmods eller vafan nudå? Assholet till langare hette till och med Kenta. Kom igen herr Birro, lite fantasi? Det känns riktigt osoft utan en enda ny idé i knarkmisärstoryn som huvudkaraktären Tommy sugs in i. Jaaaa där sitter den obotlige drömmaren och spelar gitarr i kalsongerna precis innan han tar sig en överdos. Dumjävel.

Så blev det ju en del politik också, eller tja. En massa fula tröjor och piprökande vänsterfundamentalister snarare.
"Är det inte lite småborgeligt med parförhållanden?" - Så okej, viss distans åtminstone. Och ingen tydlig politisk vinkling på serien , även om det säkert är svårt för alla gamla stötar att inte romantisera sönder varje lite tidstypisk detalj, således också FNL-mötena.

Jag intervjuade min mamma efter första avsnittet. Prylen är att hon var mods på den här tiden och bodde i Göteborg. Det är förmodligen därför jag inte pallar att titta på serien. För att det är så mycket nostalgi för henne. Hon berättade att hon "var på cueclub säkert tre-fyra gånger i veckan". samt att hon ibland tiggde ihop pengar till inträdet, en gång när Fleetwood mac spelade. Ganska gulligt egentligen, men gulligt hör som bekant hemma i fotoalbum och dammiga byrålådor. Inte i en svindyr svtproduktion. Om Hendrix har lirat på cueclub minns hon inte riktigt, minns någon annan?

Så här är det: allt min mamma tycker är bra, tycker jag är dåligt. När hon fixade Amy Winehouse platta "Back to black" efter att Mona Sahlin spelat den i sitt sommarprat var detta en dubbel indikation på att mina öron aldrig mer skulle lyssna till "rehab". Att Upp till kamp är precis vad mamma och andra 40 och 50-talister önskat sig länge och nu firar lilla julafton till gör att jag har väldigt svårt för det.

Alltså, det är faktiskt inte ens spännande. Då går det ju inte? Varför fortsätter jag titta? Jag vet inte, men jag kommer förmodligen se allt.

Att göra en Totti (och dogmediskus för klickare)

Var ute och promenerade i Haga, i fina Göteborg en sval höstkväll. I en korsning på haga nygata står ett stort gäng med kids. Kanske är de 12-13 år, inte äldre. De ser liksom fortfarande ut som att deras mödrar klär dem. för stort, kanske storebrödernas gamla tröjor. Jag och min vän Linus vandrar genom folksamlingen. En en pojkarna, en kepskille, lägger sig ner på mage framför oss så att vi tvingas kliva över och förbi honom. En mörkhyad pojke med framträdande harmynthet imiterar en mongoloidröst (han är väl inget riktigt mongo?) när han tar ton mot oss: "Hallå grabbar, har ni en cigg eller?". Utan att stanna svarar jag irriterat att "NEJ, vi är inte rökare". Vi känner av stämningen, något är inte helt rätt.

När vi kommit förbi folksamlingen märker jag att en av småpojkarna fortsätter följa efter oss. Han går läskigt nära, bredvid mig. Han är säkert ett halvt huvud längre, har stora bylsiga urtvättade kläder.

Killen går med båda nävarna knäppta nere vid höften vilket gör det svårt att se om han gömmer något i sina händer. Samtidigt som vi upptäcker att han stalkar oss så hör vi hans polare garva några meter bakåt. uppkäftige grabben frågar mig: "Jag vill vara med dig,kan inte vi gå hem tillsammans?", han fortsätter med olika variatoner av samma fras. Gör det med ett tillgjort ömkligt tonfall i rösten, (är detta en väldigt slarvig antydan att jag skulle vara bög?).
"Jo men kan inte vi gå hem och ha sex..?" Vädjar killen provocerande patetiskt, samtidigt som hans kompisar 10 meter bakom oss skratar ihjäl sig.
"Nej, stick för fan!" Försöker jag några gånger innan jag tacklar till killen i axeln, nu har han nämligen börjat trycka sig mot mig. "jag vill bara gå hem med dig" lipar killen retsamt och fortsätter pressa upp sig mot min sida.

Så händer en underbar grej.

Linus, som går ungefär en halvmeter framför mig och lillkillen, vänder på huvudet, koncentrerar sig i en halv sekund och spottar sedan saftigt och rakt på pojkens för stora adidaströja. "Dra nu för helvete!" väser Linus så fort loskan är levererad. Killen blir så avväpnad att han helt stannar upp och hoppar tillbaka flera meter. Så sweet, en kalldusch if I ever saw one. När vi hunnit iväg ungefär 50 meter hör vi killen ropa efter oss: "Din jävla fitta, fega fitta! Så går du bara iväg! Din fega fitta!".



Så här i efterhand känns det som att han lika gärna kunnat ha haft en kniv i handen. God damn, pro-life människor vet inte vad fan de snackar om. Den här killen var en solklar levande abort (som nåt ljushuvud i Vice uttryckte det).

PS. Om någon är intresserad kan ni läsa en pågående liten filmduell mellan mig och typ tre till borta hos Mattias Alkberg. Bråket handlar om danska Dogmafilmen "Festen" VS Lucas Moodyssons "Ett hål i mitt hjärta".
- Scrolla lite längre ner på sidan för att hitta diskusen.

Red eye

Recension: Ett öga rött
Regi: Daniel Wallentin
Betyg: 2

Det här ska sägas direkt: Jag har inte läst boken. Jag kan inte göra en rättvis bedömning av hur litteraturen har behandlats under processen till att den blivit film.

Dock beskrivs filmatiseringen som "fritt inspirerad" av Jonas Hassen Khemiris roman, så vi får väl anta att regidebuterande Daniel Wallentin tillsammans med manusförfattaren gjort vissa utsvävningar.


Halim bor i förorten där ord som polis, flagga och tjej heter Grisen, fladderflaggish och guzzilago.

När hans mamma dör av en muskelsjukdom gör sig pappan av med alla gamla ägodelar och börjar i stället lyssna på Ulf Lundell med syftet att försvenska sig själv och sin son. De arabiska lektionerna i skolan läggs ner och Halim söker sig tillbaka till förorten där en senil gammal kvinna får spela rollen av andlig ledsagare. Tänk Kung-fumästare i burka plus vårtor and you get the picture. Hon lär ynglingen att hata Sveriges integrationsplan. Menar att alla blanketter i Sverige är extra krångliga för att hålla invandrare borta från de välbetalda jobben.

Samtidigt utvecklas en skolgårdsnaiv kärlekshistoria som egentligen inte leder någonstans annat än till lite slagsmål med en estetisk krulltott som stöter på Halims span Jasmin. Som för övrigt är en rätt slarvigt skriven karaktär. Hon blir ett tomt skal för Halim att bygga upp i sitt huvud. En hyllning till kvinnan som ren, okomplicerad, tråkig och moraliskt korrekt. Känns ju halvfräscht.



Halim är alltså precis som alla tonårskillar, förvirrad. Förmodligen dubbelt så mycket eftersom han hela tiden slits mellan två kulturer. Och precis som jag själv gjorde som ung, slår han sönder knogarna på en trädstam för att han inte vet var han ska göra av all ilska.

Sådana scener känns rätt ordentligt.

Men när alla hans revolutionära tankar mynnar ut i nåt slags missriktat hat mot Mikael Persbrandt samtidigt som den tjocka pappan cyklar omkring i ett snötäckt (!) Stockholm och ångestladdat skriker efter sin son, ja då har jag nått min gräns.


Recension publicerad i NSD 07/09-07

Dopning - Ja tack!

Aftonbladets kultursida har haft en artikelserie om sport. Torbjörn Tennsjös text är riktigt trevlig läsning, bland annat om vår dyrkan av övermänniskan.
Den får mig att känna lite skuld för att jag utövar kampsport. Läs här.

Nästa: Vasaplatsen

Det är inte lätt med en sprucken ändtarm. Särskilt inte när skälet till denna smärta är handikappet vida känt som väldigt liten penis. Men även om din fru är så trött på din patetiska lilla kuk och dennes oförmåga att penetrera så mycket som en strut sockervadd, så trött att hon måste ta över, bli dominant som mannen i förhållandet och knulla dig med en strap-on samtidigt som du gråtande måste bita ner i din bettskena för att inte väcka grannarna med dina skrik när det gör så jävla ont. Ja trots din ursäkt till ett pulvriserat privatliv så borde du inte låta såna saker gå ut över ditt yrkesval. Ja, jag pratar med dig min käre biljettkontrollant.

Men förmodligen är det just därför du valt det här yrket, inte sant? Du slipper ju sitta ner på den ömma stjärten, och för en gång skull får du bossa runt folk som inte står i läglig position att vända över dig på alla fyra och och åter igen låta dig smaka på en familjär och väl förtjänt underkastelse. Nej, det är helt enkelt för mycket folk och för trångt för din feta chipsröv ändå. Så här i spårvagnen är det du som härskar.

Alltså en apa skulle förvisso klara av ditt jobb, och du är hur gammal? 52? Du är en vuxen fucking karl. Och här står du, och bötfäller tjuvåkare. Mm måste kännas som att du gjort precis vad du drömde om i livet. Att bli en sån där kontrollant. Bära jackan och emblemet på armen med stolthet. Att du åter igen skulle få smaka den där makten som berövats dig så många gånger.

Ja jävlar, här är du nu. Live the dream. You fuck.

fotnot: Gäller inte alla biljettkontrollanter (vissa är snälla) utan svinet som bötfällde mig idag.

Ny mp3 från TTA: taken too young

Flitiga läsare av den här bloggen vet att jag gillar, eller typ älskar, duon The Tough Alliance. En del av er läsare gillar dem inte lika mycket. Ni behöver dock inte sluta läsa nu, den här låten är nämligen speciell.


Victoria Bergsman (fd Concretes, numera Taken by trees) sjunger på Taken too young med lite Erik och Henning som backup. Det känns ju faktiskt som en mindre sensation med tanke på att duon aldrig har använt sig av en featuring artist (Eeh tror jag?) - haha, nu fick jag skriva det krystade ordet också!
Well, har väl förmodligen att göra med att Bergsman är tillsammans med en av killarna (Jag minns inte vem), men vad har egentligen det för betydelse? Så länge det inte blir hemsk Yoko-Onotragedi av allt.

Min snabbrecension av låten då: Inte lika glatt och euforiskt som jag är van vid från TTA. Det låter lite som om The Knife skulle tatt av sig de där töntiga maskerna och dragit till stranden för att surfa på Boards of canada.

Så här beskriver de själva låten (make of it what you will):

"Sometimes the aim for reality feels too unrealistic. Sometimes you have to indulge in sweet distractions, gentle escapes and beautiful illusions to be able to stand this excuse for an existance. Sometimes you're just too young."

(Saxat från Sincerely Yours)


Låten är svinbra, och den bjuds gratis på Sincerely Yours hemsida.


Edit: Det var visst ingen SUPERsenation detta. Det är ju en Taken By treeslåt som TTA mixat om. Oh well, den är ju fortfarande lika bra, men det där snacket om att TTA körde en feature var alltså inte helt rätt.

Upp till kamp igår

Nostalgi? Jepp.
Snyggt? Yes sir.
Smart? Well.
Sexigt? Very, alla rökte ju hela tiden.
Bra? Nja, ganska. Men Jag tycker att Croneman fläskade på lite väl i sin bombastiska hyllning i gårdagens DN. Läs Märta Myrsteners blogg för en mer nyanserad bild.


jag tyckte att det ofta såg rätt lamt ut så fort det filmades folkmassor. Publiken på rockklubben som i olika scener skulle visa starka känslor funkade inte riktigt. De såg tyvärr ganska tillgjorda och onaturliga ut. Fatta, står man liksom och skriker att polisen är fascister för att de oprovocerat stänger modsklubben så ska man väl fan kunna göra det med lite eld i ögonen? Inte se ut som att man håller på att somna med näven i luften väl? Jaja, petitess egentligen. Triangeldramat och kärlekshistorien vad nice, trevligt att huvudkaraktären var rätt mycket av ett svin. Eller nej förresten, egentligen inte. Bara inte så präktig som jag vant mig vid när det gäller svenska dramaproduktioner.

Vi får se vad det blir av det här.

Idioten

Fitta vad kallt det var, säkert -18 eller något. Fast vem bryr sig om siffror? Tänkte Andrée, det fanns ju inte ens någon känsel kvar i de skridskoklädda fötterna. Där stod han på en ful scen av fruset vatten med ett obekvämt stålgaller som täckte fejset, en plastkopp på pungen och ett gäng tillgivna "vänner" omkring sig. Ingenting annat än att ta sig därifrån kändes speciellt relevant.

Det var dags för sista delen på träningen. Ett moment lika dumt som det låter. Dvs den eviga klassikern "Idioten".

- Okej grabbar, nu vill jag att ni tänker på tjejer!
Orden var tränaren Roffes. Han kommenderade hela hockeylaget att söka inspiration i de små, eller oftast obefintliga referensbanker över kvinnor som de här 12-åriga småkillarna hade. Andrée fick en bild i huvudet av tjejen han såg en gång i veckan vid busshållsplatsen. Hon var säkert tre-fyra år äldre, hade blont hår klippt i en lite uppkäftig lugg och hon hade inte sällan skrikigt rött läppstift. Andrée hade haft henne på sin kommer-aldrig-få-men-vill-ändå-ha-lista i säkert ett halvår.

- Åk nu! Åk utav bara helvete!

De små isfrusna fötterna började smattra mot isen. Småpojkarnas andfådda flås skapade tillsammans ett litet moln av koldioxid som steg över hockeyrinken.

- Snabbare! Vrålade Roffe samtidigt som han började bli röd i ansiktet, mössan som sponsrats av Luleå Kommun hade han dragit ner långt över öronen. I vanliga fall stod Roffe och slog med mössan på sina ben, som om han piskade en osynlig häst ungefär, medans han skrek så att spottet sprutade. Ut flög hans spott och bildade små oregelbundna bucklor i isen.

Andreé och resten av laget gjorde sitt bästa för att framstå som så stora idioter som de fysisk förmådde. Tredje varvet, fjärde...

- Stop! gläfste Roffe, med sitt röda schäferliknande ansikte.
- Jag sa ju att ni skulle tänka på tjejer för fan, gjorde du det Andrée?
Andrée kände sig helt söndervriden av all kallluft i lungorna men lyckades hosta fram ett "Ja, det gjorde jag"

- Det såg ju fanimej ut som att du tänkte på morsan!

Hela laget skrattade unisont och de pojkar som stod närmast Andrée knuffade till honom, han föll omkull och slog bakhuvudet i isen.

Bristande Intresse

Oj, höll nästan på att glömma att det är biohelg igen. Här är min recension av Bristande Bevis, på engelska: Fracture.

Betyg: 3

En svartsjuk gubbe (Anthony Hopkins) skjuter sin fru, erkänner mordet och väntar på rättegång. Detta borde ju vara rena saftkalaset för en ung åklagare med 97 procent fällande domar.
Fel där, klart att den beräknande psykopatgubben - som väljer att företräda sig själv - kokat ihop en elak konspiratorisk gryta av försvinnande bevis. Dessutom har han anlitat en privatdetektiv för att spionera på den unge åklagaren Willy (vilket perfekt namn för en sårbar tönt med lantisdialekt).



Ambitionen är på medelmåttig nivå, men nog lyckas de peta in ett par amatörpsykologiska scener här och var.

När jag stannar upp med nosen i vädret är det en tanke som slår mig: visst luktar det lite lamm?

Jodå, thrillergenren hade sin peak på 90-talet, främst tack vare När lammen tystnar, och är numera en etablerad genre. Trots detta dyker det ibland upp historier som vill efterlikna det gamla mästerverket men i det här fallet snarare når en nivå jämställd med valfri John Grisham-historia. Det är rättegångsdramatik, bevispusslande och svartsjukedrabbade kärleksaffärer i dunkel belysning.

Bristande bevis har i alla fall en väldigt kompetent rollbesättning. Anthony Hopkins vet sin plats, han är ju numera ganska typecastad som obehaglig och intelligent sadist. Ryan Gosling Oscarnominerades för sin roll som missbrukande lärare i Half Nelson och är alltid imponerande. Egentligen för duktig för den här filmen, rutinerad independentskådis som han är.



När jag var yngre kändes tv-tittandet angeläget vad som än visades. Jag satt i soffan och glodde när TV3 visade värdelösa filmer direkt producerade för TV, med skådespelare som vid bästa förmåga presterade på såpanivå. Trean hade svårt att sätta en positiv etikett på de här filmerna och nöjde sig således med att varje vecka stolt presentera "onsdagsfilmen". Titlarna är vad som underhöll mig mest. De var slapphänt översatta från engelska och kunde ha fåniga namn som "Dödlig fälla" eller "Farligt förflutet".

Så hur tror ni att tankarna flyger när jag läser en titel som Bristande bevis?

Synd, den förtjänar faktiskt lite mer respekt än så.

(Publicerad i NSD 01/09-07)