En episk dag

It's a party, it's a party. it's a partaeeey...

Ja, det är på riktigt sant. Världens tråkigaste serie säger hej då till Metros läsare. Jag kan inte påstå att jag är en av publikationens trogna fans, men att Elvis nu försvinner från sin allra största kanal känns förstås magiskt. Tony Cronstams självbiografiska serie om en sköldpadda och hans flickväns svenniga tillvaro med dvd-boxar, tjatsex och sanslöst tama lovehandle-skämt kan framstå som harmlöst i sin tomhet. Men inget är farligare än likgiltig humor.

Nemi, you're next!

Pretty boy swag

Jag antar att de flesta av er minns när Birdman och Lil Wayne kallades bögar efter ett liknande, men inte lika fånigt, omslag i XXL? Well, det var ingenting jämfört med det här.
Den ofrivilliga homoerotiken är komisk och otrygg på samma gång. Förutom att twittra om hur mycket han knullar och tränar har 50 cent, använt sin twitter som utlopp för halvhomofoba utspel som "if you a man and your over 25 and you don’t eat pussy just kill your self damn it".
Dålig timing skulle en pr-expert säga. Eftersom det nyligen aktualiserats ett växande antal självmord som följd av trakasserier mot hbt-personer i USA.

Är det här ett (inte så) subtilt sätt att be om ursäkt? Men vad är prylen med Ninjamasken? Vi vet att det är du 50!

Den lille rackaren Soulja Boy tycker nog mest att det är fett att få den godkännande storebrorsa-kramen från en snubbe som varit med ett tag. Och faktum är att Soulja kan behöva en trygg famn. Enligt ryktet är han är på väg till rehab för kokainproblem.

Centipedism

http://www.pastan.nu/bloggen/inlagg/strages-kronika-vi-matas-med-skrap.3150

Boardwalk Empire (ETC 8/10)

Publicerad i ETC riks 8/10

I den mörka och kalla nattluften växer ett nöjesfält med sitt stora pariserhjul upp i fjärran. När vi kommer närmare ser vi strandpromenaden som strålar av liv. Vi är i Atlantic City, 1920. Första världskrigets är slut och alkoholförbudet träder i kraft. Ett samhälle i djup kris bakom en glittrande slöja.
Det har blivit dags för HBO att öppna plånboken för gangsters igen.

Kabelkanalen har haft svårt att få riktiga hits de senaste åren. Trots megasatsningar som Rome och populära True Blood har kanalen haft det fattigare med både tittarsiffror och Emmys sedan Sopranos gick i graven 2007. Lösningen tros vara serien Boardwalk Empire. Ett nytt skurkdrama med utgångspunkt i New Jersey.
I centrum står den republikanske lokalpolitikern Enuch ”Nucky” Thompson (Steve Bushemi) som i sann kapitalistisk anda förstått att förbudet bara är en fantastisk möjlighet till profit. Många med honom hade samma idé, vilket ledde till födelsen av den organiserade brottsligheten i USA.

Nucky har hela kuststaden i sitt koppel med ”Låt aldrig sanningen komma ivägen för en bra story” som politikens första regel. I en briljant scen ur piloten sätter han tonen: När hela landet desperat hamstrar de sista dyrbara dropparna talar Nucky inför ett rum fullt av kvinnor ur nykterhetsrörelsen. Han berättar om sin fattiga barndom. Om när han, med blodiga knän och armbågar, tvingades vada genom meterhög snö och döda råttor för att föda sin familj.
Inte ett öga är torrt.
Till sist lovar han att hålla stadens karlar nyktra, hålla ihop familjerna och att jobba för kvinnornas rösträtt. Applåder.
”Det kommer bli som om förbudet aldrig hände” flinar Nucky senare samma kväll. Den här gången i ett rum fullt av stadens män med makt. ”Men hur gör vi med lagen?” ”höhö, jag är ju lagen” skrockar polischefen. Total korruption som kitsch.
Boardwalk Empire är skriven av Terence Winter (från Sopranos) med Martin Scorsese som exekutiv producent. De har tillsammans gjort allt för det extrema autenticitetskrav som finns från 10-talets kräsna tv-konsumenter. Interiörer, mode och musik är allt omsorgsfullt uppgrävt (visst förhöjer det känslan att få höra en trallig gammal propagandalåt som ”I never knew I loved my wife (until the town went dry)”). Det är överestetiskt, nästan bländande.

USA har alltid älskat sin sprit. Därför var förbudstiden extra speciell för ett av världens mest liberala länder. Samtidigt som Suffrageterna kämpade för kvinnors rättigheter fungerade lagen för att införa inkomstskatt och bygga en märklig patriotism kring nykterhet. Eftersom öl kom från tyskland blev det ”anti-amerikanskt” att dricka det. 1920 var en ambivalent förändningsera. Det fanns bilar, flygplan, biografer. Men ingen kvinnlig rösträtt.
Någon blir lynchad, och det är en tragedi, men det är valår så ”Vi har inte tid med ett raskrig” .
Kontrasterna mellan hur oberoende de sociala orättvisorna var från den teknologiska utvecklingen illustreras riktigt mysdeppigt när krigsskadade Jimmy (Ingen hade hört talas om post-traumatiskt stress-syndrom) lämnar sin fru och hon ställer sig och testkör familjens nya dammsugare.

Boardwalk Empire har jämförts både med Sopranos melodram och Mad Mens periodfetishism. Men även som i Baltimores The Wire kopplar Boardwalk Empire ihop beroendeförhållandet mellan kriminalitet och politik i Atlantic City. Spänningarna mellan institutionerna bygger mindre på värderingar, mer på personligt förverkligande. Den federala nykterhetsagenten Nelson Van Alden är som en inverterad version av Kevin Costners statligt groomade idealist i De Omutbara (1987) . Evan Alden är en djupt störd man som ser sitt uppdrag som helig mission från gud.
Al Capone är förstås också med. Dock inte som proppmätt och ondskefull gangsterboss. Istället presenteras han på ett oerhört snyggt, nedtonat sätt när han sitter som chaufför längst ned i den korrupta näringskedjan.

Det är nästan omöjligt att inte dra paralellen mellan då och nu. Amerika har stora svårigheter med att hantera det enorma Marijuana-bruket, som är halvt legaliserat i vissa stater. Men mest av allt har berusningsförbudet knytpunkter i USAs globala ”war on drugs” som förts sedan Nixons 70-tal och som visat sig vara lika dyrt, verkningslöst och gynnande för organiserad kriminalitet som under förbudstiden.

KV.

Boardwalk empire har premiär 1 november på Canal +

Om Nicki Minaj (ETC Sthlm 8/10)

Delar av den här texten, plus en faktaruta har publicerats i ETC Sthlm 8/10, detta är dock hela versionen.

"Sometimes the shit I say is over people’s heads and I feel like I need to dumb it down a bit so people can understand it. I think if I had said a lot of raps in a particular voice, people would go, “Yo, that shit was hard”—but when you change up your voice a little bit, they can’t see past that. And they’re lookin’ at me like, “This bitch is stupid”—and I’m lookin’ at them like, “No, bitch, you’re stupid.” - Nicki Minaj intervjuad i Complex.

I Sverige är hon fortfarande bara ett känt namn i begränsade kretsar, i USA är Nicki Minaj är den första kvinnliga superstjärnan inom hiphop på närmare ett decenium. Innan hon ens hunnit släppa debutalbumet Pink Friday (23 nov) har Nicki drunknat i priser, tidningsomslag och kärlek från kritiker. I somras dominerade hon som första kvinnan på sju år, förstaplatsen på USAs Hiphop-billboardlista med singeln Your Love. Hon höll förstaplatsen under åtta veckor.
Men hon har också fått skit för att inte utnyttjar sin plats tillräckligt feministiskt.

Innan vi analyserar betydelsen av Nicki Minaj för dagens hiphopscen behövs en kort historielektion:

Hiphop var från början en upprorisk underifrån-kultur av människor i samhällets marginaler (som konsumerats lika mycket av vita medelklasskids i trygga förorter som av utövarna själva). På grund av att plattformen var så begränsad från början har hiphop alltid varit en extrem ojämlik musikgenre där vägen till framgång inom den egna scenen alltid varit delad mellan könen. De senaste tio åren delad som en lerväg med 30-hastighet för kvinnor och en nyasfalterad autobahn för män.

Efter terrorattacken mot World Trade Center 2001 blev rapen – som det mesta i USA – hårdare. Machopartiklarna hade förstås legat bekvämt nerbäddade i musiken sedan 90-talet. Men post-9/11, post-recession och pre-Obama blev samhället snabbt mer etniskt och klassegregerat. Därför räknade många rappares marknadskalkyl på att sälja den farliga stereotyp som de blivit tilldelade av medierna och den vita medelklassen. ALL hiphop skulle vara thugged out. Pengar, muskler, misogyni och ”no homo” blev norm. Rapstjärnor tjänade mer som cyniska mediestrateger och självfördummande provokatörer än som politiska aktivister.
2005 hyllade 50 cent George W Bush som en ”incredible gangsta, jag ser mycket av mig själv i honom”. Då hade de redan få kvinnliga rapparna försvunnit ut till periferin.

Men allt är förstås inte så enkelt som att ”medveten” hiphop skulle vara bättre. Kanye West hävdade 2004 att han kunde rappa ”kreativt utan att använda rhymes om knivar och skjutvapen”. Ett par år senare slog Lil Wayne igenom och visade att det gick utmärkt att rappa genialiskt kreativt om knivar och skjutvapen - om man har lite humor. Innan Waynes kärlek till skjutvapen gav honom ett fängelsestraff för vapeninnehav upptäckte han Nicki Minaj på en dvd-film där hon rappade. På kort tid mästrades Nicki i sin lärares stenhårda arbetsmoral, hans förmåga att paketera gangsterlyrik i (explicita) barnramsor och skapade ett autistiskt sätt att omförhandla sin identitet i nya popreferenser och karaktärer.
Nicki beskriver sig själv som en ”Harajuko Barbie”. En bisexuell, afro/indo-Trinidadian med svart linne, rosa BH och knäpp peruk. Ena stunden låter hon som en engelsk överklassdam, för att i nästa vråla med spattig basröst som kakmonstret i mupparna.

Minaj har kritiserats av moralister som tycker att hon är för sexfixerad och objektifierar sig själv. Samt av bittra kollegor som bortglömda rapparen Khia, som menade att ”Det bor inga Barbies i hooden”.
Minaj talang provocerar hiphopens ständiga autenticitetshets. ”Def Jam said I'm no Lauryn Hill” rappar Nicki besviket på ”Can anybody hear me”, en rimlig sammanfattning av svårigheten att kombinera humor och experimentation som kvinnlig rappare. Skivbolagen ville helst ha en stark svart kvinna med fast revolutionär identitet, eller en med exploativ agressiv sexualitet. Inte både och.
Den geniala eklektisismen som hon delvis ärvt från Lil Wayne gör paradoxalt att hon betraktas med större skepsis än om hon haft varit man.
Jag hoppas att Nicki Minaj queerness inte stampas till döds och att den hjälper henne att revoltera mot hiphopens motsägelsefulla krav på äkthet. Det märks hur beroende Nikki är av det manliga språket för att penetrera världens mest homosociala musikgenre när hon för ett par månader sedan kände hon sig tvungen att demetera sin omtalade bisexualitet. Även om det kan verka som en förlust finns det även i detta en protest mot att låta andra definiera henne som någonting annat än en kåt, urflippad seriefigur.
Kanske är Nickis bisexualitet lite som Lady Gagas penis – så länge vi diskuterar den finns den (Och Nicki slutade ju inte rappa om hur och vilka tjejer hon vill ligga med...).

Ibland räcker attityden. Att kyligt konstatera: ”I look like yes and you look like no”.


Pink Friday beräknas släppas 23 November

KV.


Bonus: Nicki Minaj Top-10.

1. I Get Crazy (Beam me up Scotty)
2. Fuck u Silly (Barbie World)
3. Right Through me (Pink Friday)
4. Monster (collabosingel)
5. Go hard (Beam me up Scotty)
6. Your love (Barbie World)
7. What's wrong with them (Lil Wayne - I am not a human being)
8. My Chick Bad (Ludacris - Battle of the sexes)
9. Up all night (Drake - Thank me Later)
10. Sweet Dreams (Lil Wayne - No Ceilings)

Bubblare: Gyptian - Hold Yuh (Remix ft Nicki Minaj)

KV-listan v.40: Ca skräp

Här är vad jag tittade på och tyckte bäst om i veckan.

1. Piranha (2010)
2. Hämnden
3. Första tio minuterna av The Last Airbender
4. Machete
5. Monsters
6. Rebecka och Fiona (svt play)
7. Last House on the left (2009)
8. Resident Evil: Afterlife

Pallar inte högkultur just nu. Flocka!