Best of Inception

:D

Hiphopen Göteborgifieras

Göteborgs mest megalomana skivbolag, Sincerely Yours, har alltid haft fetish för hiphop. Minns när The Tough Alliance gjorde en cover på 50 cents ”Many Men” på sin första EP? Yeah yeah, det var ju 100 år sen. Men sedan dess har de gjort referenser och samplingar från rap voch duttat i den som pigg tabasco i gbgpopsås.
Mest abusive har den ”hemliga” duon JJ varit genom att sampla Lil Waynes ”Lollipop” och göra en cover på The Games ”My life” - båda rätt lyckade pop/rap-bastarder. Men nu har det brunnit i tumblrhjärnan och det optimistiska blandandet har gått snett.
JJ har släppt ett helt mixtape där lejonparten (alla?) av låtarna samplar tunga raphits där kända popklassiker framförs med skör röst över rapklassiker som ”Still Dre”. Vad sägs om texten till Broder Daniels anti-arbetslinjen-hymn ”work” över beatet till hustlern Jay-Zs Empire state of mind? Det låter ju bra, men det är någonting som skaver. Inte sant?

Om jag får äran ska jag göra ett slappt försök till kultursides/B-uppsatsanalys:

Det kan verka oskyldigt, som en gärning för mångkulturen (hehe) med den här sortens utflykter. Ett slags mixande på samma sätt som hiphopen föddes ur samplingar?
Well, för oss som hängt med ett tag är det rätt uppenbart vad detta är. Diskursen kring sincerely yours tillåter för det första inte ohipphet. SY har bortsett från episka melodier alltid haft osofta drag av elitism. Vad vet jag, det kanske inte gäller JJ i samma utsträckning som det gäller TTA. Och Kärleken till musiken är säkert äkta, men att blanda BDs emopop och Jiggas hiphop i JJs sjungande strupar blir att blanda två uttryck som redan blivit godkända från samma del av musikjournalistkonsensus i en ny förpackning. Resultat blir en produkt att köpa mest för att uppehålla en märklig ironisk livsstil av positionerande. En där musik inte är till för att berätta något eller förflytta lyssnaren till en ny värld, utan för att funka som accessoar.

Förra årets bästa läsning

Den är skriven redan förra våren, men jag hittade precis den aslånga essän "Video Games: The Addiction" i The Observer.
Författaren Tom Bissell redogör för tre år av sitt liv där han uteslutande spelat Grand Theft Auto IV och snortat kokain.
Texten är värsta glassbomben. En episk analys av GTA som populärkulturellt Magnum Opus, allt medan Bissell genomgår en personlighetsförvandling tillsammans med drogerna.

Den enda lite deprimerande eftersmaken kom efter en insikt: Att även om man skulle struntat i alla drogepisoder känns texten som en slags kulturjournalistik som aldrig skulle tillåtas i Sverige.