Hussle

Mongot som punchline (Norrbottenskuriren 17/3)

Jag har inte sett den nya svenska filmen ”Hur många lingon finns det i världen” men om en skribent behövde vara insatt i ämnet hon eller han ska skriva om hade de flesta välbetalda krönikörer varit arbetslösa nu.
Filmen handlar i alla fall (enligt trailern) om en ung arbetslös kille från Stockholm. Tack vare en jobbcoach på arbetsförmedlingen får han i uppdrag att lära ett gäng utvecklingsstörda från Hudik hur man sjunger och dansar. Trailern antyder också att han genom en slags ”inre resa” går från trångsynthet (”de är inte farliga va?”) till klarhet, och lär sig vackra saker som tolerans och empati. En feel good-komedi om mänsklig värme helt enkelt. Och när livet verkar komplicerat och stressigt dyker en person med downs syndrom upp och säger vad alla redan tänker.

”Kan det gå fel när I en annan del av Köping möter Så som i himmelen? Det täcker väl in en stor del av svenska folkets krav på en biofilm (nej, jag är bara så här cynisk ibland, när jag försöker tänka som svenska filmkonsulenter)” skrev SVDs filmkritiker Hynek Pallas i sin blogg och satte fingret på den svenska biomonopolmarknadens ointresse för både smak och strukturer.

”Hur många lingon” är inget unikum. Bevismaterial B: ICAs sömniga reklamserie om en lobotomerad personal i en matvarubutik. För bara nåt år sedan rekryterade de Jerry, en förståndshandikappad man vars roll i företaget var oklar (omyndigförklarade personer brukar väl inte jobba på ICA?). Men hans mentala handikapp gav de copywriters, som redan använde vänsterhanden, en god avslappning. Varje skämt behövde bara byggas kring Jerrys mentala handikapp. ”Det här kanske inte är politisk korrekt, men jag hör inte vad karln säger” - menar Jerrys kollega efter att Jerry gjort ett ”mongoljud”, ett läte vi senare förstår är hämtat från chefen Stigs tandvärk.
Bevismaterial C är att SVT också hoppat i säng med det här konceptet. I ”Dansbanan i Tefteå”. Där är en av de mest tongivande karaktärerna utvecklingsstörd, men beskrivs i programmet som ”lite eljest”.

Att medier nu ”släpper in” utvecklingsstörda i kulturen är kapitalistisk cynism förklädd till omtanke. Eller vad tror ni? Låt säga att en person med downs syndrom får en fotboll i skallen och sedan står kvar med ett korkat ansiktsuttryck (scen ur lingon-trailern). Finns det någonting mer i det skämtet än ett hån mot handikappade? Är det ett lager av ironi som gått mig över huvudet?
Av någon anledning verkar det heller inte bo några utvecklingsstörda människor i storstäderna. De skildras alltid som en naturlig del av floran i små hålor eller kranskommuner som Köping, Hudik eller Tefteå.

Dessa insikter bäddar förstås inte för moraldebatt utan för en egen programidé som jag av godheten i mitt hjärta ger bort kostnadsfritt till något driftigt produktionsbolag:
Titel: LILLA LUMPEN – försvarsmakt med värme.
Plats: i19 i Boden.
Koncept: Sju förståndshandikappade kämpar ska lära sig hantera vapen, vildmark och laga frystorkad mat enligt samma utbildning som värnpliktiga 18-åringar. Detta leder självklart till "förvecklingar och dråpligheter".
Varje vecka sker en utröstning där svenska folket ringer in och bestämmer vem som måste åka hem.

KV.

Krönika publicerad i Norrbottenskuriren 17/3

Varför tänker ingen på mig? (Nöjesguiden Mars)

I en gammal HBO-special berättar Chris Rock hur man kommer undan med mord i USA: ”Det räcker med att du skjuter någon i skallen och sedan petar ner en demokassett i fickan på dem”. Hans rant om att ”The government hates rap!” verkar stämma fortfarande. Ju bättre rap, desto mer verkar polisen hata dem som producerar den. Men det viktiga nu är inte att belysa rasistiska strukturer, utan att fokusera på offret i sammanhanget: mig. Hur ska min mp3-konsumtion tillfredställas? Alla mina favoritrappare åker in och ut ur arresten och vissa får långa domar för småpotatis som marijuana, kodein och vapeninnehav. Ska jag sluta lyssna på Lil Wayne, T.I., Z-Ro och Gucci Mane? Borde jag börja tänka mer långsiktigt? Kanske börja hänga på Spotify – ålderdomshemmet dit hiphopalbum kommer när de blivit över 100 år gamla – istället för på nyhetsfärska Digitaldripped?
Machorapparen Waka Flocka Flame gjorde en av förra årets bästa skivor: Flockaveli. Den hårdaste gangstarap som någonsin har producerats. Som ett brev på posten blev Wakas video till Hard in da Paint nedstängd under inspelningen i Los Angeles-ghettot The Jungles. Polisen tyckte typ att det blev ”för mycket spring”. Ett par veckor senare blev Waka också arresterad för gängaktivitet på lösa grunder. Det är logiskt att han tröttnade, fick kalaskula och släppte den förtidspensionerat osande låten Rap Game Stressful – en naturlig fortsättning på den utbrända hymnen Fuck This Industry.
Wakas mentor, den plufsige kokainrapparen Gucci Mane, bröt mot borgen och blev så pass deppig när han åkte fast att han skrev in sig själv på mentalsjukhus. Atlantarapparens sätt att sedan förklara sig mentalt handikappad oavsett läkardiagnos blev att tatuera en stor glasstrut i nyllet med texten ”brrr”.
Kyligt, och jag fattar varför Gucci skiter i allt. The government hates rap, liksom. Lindsay Lohan och Paris Hilton kanske blir mobbade av skvallerpressen, men de kommer undan med böter och rehab för sitt knarkande. Och lagen verkar älska en äkta vit och rik rumlare. Att kvinnomisshandlaren Charlie Sheen röjer omkring och gör kaffeved av hotellrum över hela USA verkar vara rätt lugnt, så länge han inte missar för många inspelningsdagar av Two and a Half Men.
Just nu är det ingen brist på bra rap, men det kan när som helst förändras. Rappare kommer att fortsätta offras och jag har ingen makt att påverka. Jag kan bara hoppas att det blir någon tråkig som åker dit nästa gång. Typ Drake.

KV.

Människor vi hellre ser i fängelset:

Mel Gibson
Visst, han är anti-semit och påstådd kvinnomisshandlare. Men det är ingenting: I vår spelar Mad Mel huvudrollen i The Beaver. En nedbruten familjefar vars psykoterapi består av att KBT:a ut hjärnspöken genom att fista en uppstoppad bäver.

Lena Adelsonh Liljeroth
Kulturminister som tror att kultur och korpfotboll är samma sak. Det vill säga något som inte ska provocera eller vara svårt att förstå. Hon vill även att konst ska vara dyr att köpa och skapas under hobbyverksamhet utan lön. Vi yrkar på livstid.

Roman Polanski
Våldtog en 13-åring. Jo, det var ”rape-rape”.

Publicerad i Nöjesguiden 25/2