Jag har inte sett den nya svenska filmen ”Hur många lingon finns det i världen” men om en skribent behövde vara insatt i ämnet hon eller han ska skriva om hade de flesta välbetalda krönikörer varit arbetslösa nu.
Filmen handlar i alla fall (enligt trailern) om en ung arbetslös kille från Stockholm. Tack vare en jobbcoach på arbetsförmedlingen får han i uppdrag att lära ett gäng utvecklingsstörda från Hudik hur man sjunger och dansar. Trailern antyder också att han genom en slags ”inre resa” går från trångsynthet (”de är inte farliga va?”) till klarhet, och lär sig vackra saker som tolerans och empati. En feel good-komedi om mänsklig värme helt enkelt. Och när livet verkar komplicerat och stressigt dyker en person med downs syndrom upp och säger vad alla redan tänker.
”Kan det gå fel när I en annan del av Köping möter Så som i himmelen? Det täcker väl in en stor del av svenska folkets krav på en biofilm (nej, jag är bara så här cynisk ibland, när jag försöker tänka som svenska filmkonsulenter)” skrev SVDs filmkritiker Hynek Pallas i sin blogg och satte fingret på den svenska biomonopolmarknadens ointresse för både smak och strukturer.
”Hur många lingon” är inget unikum. Bevismaterial B: ICAs sömniga reklamserie om en lobotomerad personal i en matvarubutik. För bara nåt år sedan rekryterade de Jerry, en förståndshandikappad man vars roll i företaget var oklar (omyndigförklarade personer brukar väl inte jobba på ICA?). Men hans mentala handikapp gav de copywriters, som redan använde vänsterhanden, en god avslappning. Varje skämt behövde bara byggas kring Jerrys mentala handikapp. ”Det här kanske inte är politisk korrekt, men jag hör inte vad karln säger” - menar Jerrys kollega efter att Jerry gjort ett ”mongoljud”, ett läte vi senare förstår är hämtat från chefen Stigs tandvärk.
Bevismaterial C är att SVT också hoppat i säng med det här konceptet. I ”Dansbanan i Tefteå”. Där är en av de mest tongivande karaktärerna utvecklingsstörd, men beskrivs i programmet som ”lite eljest”.
Att medier nu ”släpper in” utvecklingsstörda i kulturen är kapitalistisk cynism förklädd till omtanke. Eller vad tror ni? Låt säga att en person med downs syndrom får en fotboll i skallen och sedan står kvar med ett korkat ansiktsuttryck (scen ur lingon-trailern). Finns det någonting mer i det skämtet än ett hån mot handikappade? Är det ett lager av ironi som gått mig över huvudet?
Av någon anledning verkar det heller inte bo några utvecklingsstörda människor i storstäderna. De skildras alltid som en naturlig del av floran i små hålor eller kranskommuner som Köping, Hudik eller Tefteå.
Dessa insikter bäddar förstås inte för moraldebatt utan för en egen programidé som jag av godheten i mitt hjärta ger bort kostnadsfritt till något driftigt produktionsbolag:
Titel: LILLA LUMPEN – försvarsmakt med värme.
Plats: i19 i Boden.
Koncept: Sju förståndshandikappade kämpar ska lära sig hantera vapen, vildmark och laga frystorkad mat enligt samma utbildning som värnpliktiga 18-åringar. Detta leder självklart till "förvecklingar och dråpligheter".
Varje vecka sker en utröstning där svenska folket ringer in och bestämmer vem som måste åka hem.
KV.
Krönika publicerad i Norrbottenskuriren 17/3
5 comments:
1. Täfteå stavas med Ä
2. Sannolikheten att "Jerry" är omyndigförklarad är nästan obefintlig, då knappt ens de som BORDE omyndigförklaras blir det idag, än mindre förståndshandikappade.
Ica har som ett socialt projekt tagit in människor med intelektuella nedsättningar i affärerna, för att skapa en ansvars- och viktighetskänsla.
Därifrån föddes idén med Jerry.
Ursäktar sakfelet med omyndigförklarande och felstavningen på Täfteå.
Det här med Ica tycker jag dock inte är något argument. Hela texten bygger ju just på att man säger sig "släppa in" handikappade, men i samma veva hånar dem.
Alltså i själva reklamfilmerna. Hur det går till i verkligheten nämnar jag ju inte.
Jag kritiserar alltså absolut några sociala projekt, utan just bilden man ger av utvecklingstörda.
Post a Comment