Israel vs Palestina, fascism vs socialism, rik vs fattig eller katt vs hund i all ära. Det finns en annan, mycket infekterad kulturell beef som förtjänar att uppmärksammas och tas lika mycket på allvar. Just det: Fantasy vs Science fiction.
Medan alla kultursidor i Sverige är upptagna med att skriva om att skriva om Mad Men, har man glömt bort polariseringen mellan teknologi och tomtar och troll. Det kan förstås verka trivialt, men bakom de båda extremt populära lägren ligger väldigt allmänmänskliga ideal. De två populärkulturella genrerna är jämställda, så tillvida att de båda är mansdominerade (en kvinnlig kulturpersonlighet får därför pluspoäng oavsett vilket läger hon väljer att representera).
Science Fiction utspelar sig gärna i framtiden eller en paralell verklighet. Oavsett om teknologin är ond (som i Matrix) eller god (som i Star Trek) finns alltid en förklaring, ett vetenskapligt bevis som presenteras för, typ, den asmäktiga superrobotens existens. På det sättet bygger Sci-fi på ett slags rationalietsideal med pragmatiska undertoner. En ständig optimism till det kalla intellektet, snarare än känslorna. Fantasy handlar istället om drakar, magi och ett blint accepterande av helt oförklarliga krafter. I grund och botten en närmast religiös okritiskhet.
Fantasy utspelar sig alltid i en äldre tid, och det är här jag känner att något skaver, en tid av lägereldar, löjliga mössor och tavernor med namn som ”den druckne dvärgen”. Att återvända till medeltiden är kanske realistiskt ur ett postapokalyptiskt perspektiv (efter peak oil lär alla köra häst och vagn) men finns det någon historisk tid som är lika osexig? Bristen på tvål och överskottet av skavsår eggar inte mig, men har säkert en målgrupp.
Förra veckan publicerade det ironiska nätmagasinet ”svenskbladet” en fejkad insändarfråga om lajv och preventivmedel. Det var en tjej som rådfrågade tidningens psykolog. Hon skulle nämligen ha sex på ett lajv, och när hon insisterat på kondom menade killen i fråga att det var ”off-lajv”-beteende, det vill säga orealistiskt för skådespelet och att de måste köra utan preventivmedel för autenticitetens skull. När allt var slut och lajvtjejen ringde upp killen hävdade han att ”allting som hände mellan Leifur och Freija, våra rollkaraktärer, den där natten var in-lajv och inte hade något med verkliga världen att göra”.
Det här lilla skämtet illustrerar det enda Fantasy och Sci-fi har gemensamt, nämligen den dogmatiska inställningen till regler som aldrig kan rubbas. Och som gör det så svårt att välja sida. Vad är egentligen värst? En dåraktig tro på övernaturligt hokus pokus, eller en lika tjurskallig idé om att världens kriser kan lösas med rätt idé eller teknologi, utan kompromisser? Både Fantasy och Sci-fi utelämnar delar av den mänskliga känslospektrat, men eftersom det vore närmast perverst att kombinera de tu finns det en förväntan på att vi måste välja. Frågan är hur långt vår kulturella integritet kan sträcka sig innan det blir fundamentalism. I komediserien ”Party Down” (där misslyckade Hollywooddrömmare jobbar med catering) offrar den sexuellt frustrerade Sci-fi-författaren Roman en natt med en porrstjärna när hon erkänner att drakar är hennes favoriter inom Sci-fi.
”Drakar är fantasy” förklarar Roman med hatet i halsgropen, ”Om det finns magiska talismaner, eller ett magiskt svärd eller trollkarlar eller fucking crazy inte-riktiga-djur. Alla vanliga saker som bryter mot verklighetens lagar är fantasy. Jag är inne på hård sci-fi. Fantasy är bullshit.” Jag tror själv att jag skiter i att välja sida. Jag väljer undergången istället. Kom kom atombomb.
