Monday, June 28, 2010

Beef: Fantasy VS Science Fiction


Israel vs Palestina, fascism vs socialism, rik vs fattig eller katt vs hund i all ära. Det finns en annan, mycket infekterad kulturell beef som förtjänar att uppmärksammas och tas lika mycket på allvar. Just det: Fantasy vs Science fiction.
Medan alla kultursidor i Sverige är upptagna med att skriva om att skriva om Mad Men, har man glömt bort polariseringen mellan teknologi och tomtar och troll. Det kan förstås verka trivialt, men bakom de båda extremt populära lägren ligger väldigt allmänmänskliga ideal. De två populärkulturella genrerna är jämställda, så tillvida att de båda är mansdominerade (en kvinnlig kulturpersonlighet får därför pluspoäng oavsett vilket läger hon väljer att representera).

Science Fiction utspelar sig gärna i framtiden eller en paralell verklighet. Oavsett om teknologin är ond (som i Matrix) eller god (som i Star Trek) finns alltid en förklaring, ett vetenskapligt bevis som presenteras för, typ, den asmäktiga superrobotens existens. På det sättet bygger Sci-fi på ett slags rationalietsideal med pragmatiska undertoner. En ständig optimism till det kalla intellektet, snarare än känslorna. Fantasy handlar istället om drakar, magi och ett blint accepterande av helt oförklarliga krafter. I grund och botten en närmast religiös okritiskhet.
Fantasy utspelar sig alltid i en äldre tid, och det är här jag känner att något skaver, en tid av lägereldar, löjliga mössor och tavernor med namn som ”den druckne dvärgen”. Att återvända till medeltiden är kanske realistiskt ur ett postapokalyptiskt perspektiv (efter peak oil lär alla köra häst och vagn) men finns det någon historisk tid som är lika osexig? Bristen på tvål och överskottet av skavsår eggar inte mig, men har säkert en målgrupp.

Förra veckan publicerade det ironiska nätmagasinet ”svenskbladet” en fejkad insändarfråga om lajv och preventivmedel. Det var en tjej som rådfrågade tidningens psykolog. Hon skulle nämligen ha sex på ett lajv, och när hon insisterat på kondom menade killen i fråga att det var ”off-lajv”-beteende, det vill säga orealistiskt för skådespelet och att de måste köra utan preventivmedel för autenticitetens skull. När allt var slut och lajvtjejen ringde upp killen hävdade han att ”allting som hände mellan Leifur och Freija, våra rollkaraktärer, den där natten var in-lajv och inte hade något med verkliga världen att göra”.

Det här lilla skämtet illustrerar det enda Fantasy och Sci-fi har gemensamt, nämligen den dogmatiska inställningen till regler som aldrig kan rubbas. Och som gör det så svårt att välja sida. Vad är egentligen värst? En dåraktig tro på övernaturligt hokus pokus, eller en lika tjurskallig idé om att världens kriser kan lösas med rätt idé eller teknologi, utan kompromisser? Både Fantasy och Sci-fi utelämnar delar av den mänskliga känslospektrat, men eftersom det vore närmast perverst att kombinera de tu finns det en förväntan på att vi måste välja. Frågan är hur långt vår kulturella integritet kan sträcka sig innan det blir fundamentalism. I komediserien ”Party Down” (där misslyckade Hollywooddrömmare jobbar med catering) offrar den sexuellt frustrerade Sci-fi-författaren Roman en natt med en porrstjärna när hon erkänner att drakar är hennes favoriter inom Sci-fi. ”Drakar är fantasy” förklarar Roman med hatet i halsgropen, ”Om det finns magiska talismaner, eller ett magiskt svärd eller trollkarlar eller fucking crazy inte-riktiga-djur. Alla vanliga saker som bryter mot verklighetens lagar är fantasy. Jag är inne på hård sci-fi. Fantasy är bullshit.”
Jag tror själv att jag skiter i att välja sida. Jag väljer undergången istället. Kom kom atombomb.

Tuesday, June 22, 2010

Ny text i ETC: Guide till musiksommaren i Göteborg


(Jag har tagit mig friheten att kapa den del av texten som hunnit bli helt inaktuell)

För en otacksam förälder spelar det ingen roll hur mycket du lyckas med i livet, det räcker ändå inte för att slippa bli bombad med skuldkänslor. På samma sätt fungerar sommaren i Göteborg: Det spelar ingen roll hur lång vintern varit för att motivera en
njutsam vecka oavbrutet solsken. Du ska alltid straffas för något. Vänj dig.
Kommunpolitikerna känner otacksamheten fräta, och i ett försök att förtränga verkligheten har de kastat pengar på patetiska skryt-byggen som ”Göteborgshjulet” med lika svettiga händer som om de hade frekventerat sin lokala strippklubb.
Men trots att hela stan sakta förvandlas till lekpark i regi av Bert Karlsson finns fortfarande möjligheter att ha kul i Göteborg. Hur? Var då? Varför? Här är svaren i den viktiga guiden till musiksommaren i Göteborg 2010.


Slottskogen.

En gång i tiden var Way Out West en progressiv festival. Därför gör det ont i hjärtat att årets bokningar är förvånansvärt slappa och likriktade. Antika akter som Chemical Brothers och The Stooges i topp och utöver det framstår programmet som tidningen Sonics våta dröm: en asexuell gröt av gitarrmusiker vars publik älskar att stå still på spelningarna. Okej, det var en liten överdrift. Men den man älskar mest agar man också med hårdast rotting.
Det finns dock mycket att glädjas åt. Som M.I.A:s konsert, vilken förmodligen lär bli sommarens bästa, precis som den var 2005 när hon spelade på Hultsfredsfestivalen. Dessutom är Way Out West helt oslagbara när det gäller klubb-bokningarna inne i stan. Försök att hålla er till Världskulturmuséet och Kajskul 8 för att bli som mest primala när det gäller bas. Jag hoppas hårdast på Baltimorestjärnan Rye Ryes partyshamanism.

För att ha behållning av Slottskogen hela sommaren krävs dock att man håller öronen öppna alla helger, då en och annan hemlig fest äger rum mellan träden.

Viktigast: Way Out West 12-14 augusti.
Missa inte: M.I.A, Rye Rye, The XX, Ras G and the African Spaceprogram.
Skit i: Iggy Pops överkropp.

Stan.

Det ser ut att bli obehagligt för den som vill hänga i stan i sommar. Kulturkalas, med all ångest detta för med sig samt både Kent och Lars Winnerbäck. Den senare spelar flera gånger på Trädgårdsföreningen. En slags midsommar för alla som älskar tjuriga män utan humor och skärselden för resten av oss.

Viktigast: Buddy Guy på Trädgår’n 6 juli.
Missa inte: Alkoholen. Och Colors på Nef onsdagar.
Skit i: Om det är helg eller inte.

Röda Sten.

Centrum i all festlighet. Det är, handen på hjärtat, oftast på Röda Sten vi har våra bästa kvällar.
I år slår nykomlingen Live Aquatic upp en minifestival proppfull med pop. Allt under en dag där banden spelar på samma scen utan paus hela dagen och natten.
Förhoppningsvis kommer också Dupstep Bastards att fixa festen vid havet någon gång i sommar. Dubstep är en muskgenre som gör de flesta droger obsoleta med sin korkade hypnoseffekt. Att umgås med den, deep house eller techno i flera timmar, och sedan vimmelkantig se solen gå upp över Älvsborgsbron är bland det vackraste den här arbetarstaden har att erbjuda.

Viktigast: Live Aquatic 19 juni.
Missa inte: The Mary Onettes, Killa Klowns (båda på Live Aquatic) och håll utkik efter Dubstep Bastards.
Skit i: Att stanna hemma.


Delar av den här texten har publicerats i ETC 16/6

Thursday, June 17, 2010

Konsumentmakt

Från: Kv kristofferviita@gmail.com
Till: Konsumentkontakt@unilever.com


Hallå där. Jag inhandlade er nya isglass, "Solero Ice", och känner mig djupt besviken. Smaken var nästan icke-existerande och lämnade ändå en besk eftersmak. Efter bara några "sugningar" på glassen var jag så uttråkad att jag slängde glassen i Asfalten (se bifogad bild).

Ta till er av detta, ni har kastat tio av mina kronor åt helvete.

/MVH

En upprörd Kristoffer Viita



Skickat från min iPhone

Från: Konsumentkontakt@unilever.com
Till: Kv kristofferviita@gmail.com


Hej Kristoffer!

Vi beklagar den tråkiga upplevelse du fick med den Solero Pineapple som du köpt. Jag kommer förmedla fabriken om det inträffade. Hör gärna av dig med din adress så kan jag skicka en glasscheck för nya inköp av GB-produkter.


Trevlig Sommar!

Med vänliga hälsningar

Karolina
Konsumentkontakt
GB-Glace
Unilever Sverige AB

Wednesday, June 16, 2010

Sommarbreez


När Chris Brown misshandlat Rihanna deppade min kompis Sebastian ihop. "Fan, han var ju min favoritartist".
Känslan av att aldrig mer kunna lyssna på Chris Browns hittiga R&B gjorde många ledsna. Hur förhåller man sig till en artist som är kvinnomisshandlare?

Som tur är förstår Def Jam att de flesta av oss inte vill börja rota i den containern av komplicerade känslor. Så de har helt enkelt skrivit på ett kontrakt med Khalil, en 15 årig gullegris som låter EXAKT som Chris Breezy.
Detta säger förstås också en del om hur perfekt R&B är beroende av att framstå för att inte alienera fans av genren. Och egentligen borde jag skriva något om hur "hårdare" musikkulturer förlåtit en sån här grej. Men jag tänker bara följa med de cyniska marknadskrafterna den här gången. Detta en win-win, vi kan fortsätta lyssna på Breezy utan Breezy. Khalil har dessutom en Skateboard, vad väntar du på?

Monday, June 7, 2010

Två filmer som är exakt samma film



Iron man 2



Transformers 2 - revenge of the fallen

Thursday, June 3, 2010

Två män vars hårfästen åldras som Benjamin Buttons


Nicholas Cage, The Rock 1996


Nicholas Cage, The Sorcerer's apprentice 2010



Stephen Seagal, Nico - Above the law 1988


Stephen Seagal, Lawman 2009