Göteborgs mest megalomana skivbolag, Sincerely Yours, har alltid haft fetish för hiphop. Minns när The Tough Alliance gjorde en cover på 50 cents ”Many Men” på sin första EP? Yeah yeah, det var ju 100 år sen. Men sedan dess har de gjort referenser och samplingar från rap voch duttat i den som pigg tabasco i gbgpopsås.
Mest abusive har den ”hemliga” duon JJ varit genom att sampla Lil Waynes ”Lollipop” och göra en cover på The Games ”My life” - båda rätt lyckade pop/rap-bastarder. Men nu har det brunnit i tumblrhjärnan och det optimistiska blandandet har gått snett.
JJ har släppt ett helt mixtape där lejonparten (alla?) av låtarna samplar tunga raphits där kända popklassiker framförs med skör röst över rapklassiker som ”Still Dre”. Vad sägs om texten till Broder Daniels anti-arbetslinjen-hymn ”work” över beatet till hustlern Jay-Zs Empire state of mind? Det låter ju bra, men det är någonting som skaver. Inte sant?
Om jag får äran ska jag göra ett slappt försök till kultursides/B-uppsatsanalys:
Det kan verka oskyldigt, som en gärning för mångkulturen (hehe) med den här sortens utflykter. Ett slags mixande på samma sätt som hiphopen föddes ur samplingar?
Well, för oss som hängt med ett tag är det rätt uppenbart vad detta är. Diskursen kring sincerely yours tillåter för det första inte ohipphet. SY har bortsett från episka melodier alltid haft osofta drag av elitism. Vad vet jag, det kanske inte gäller JJ i samma utsträckning som det gäller TTA. Och Kärleken till musiken är säkert äkta, men att blanda BDs emopop och Jiggas hiphop i JJs sjungande strupar blir att blanda två uttryck som redan blivit godkända från samma del av musikjournalistkonsensus i en ny förpackning. Resultat blir en produkt att köpa mest för att uppehålla en märklig ironisk livsstil av positionerande. En där musik inte är till för att berätta något eller förflytta lyssnaren till en ny värld, utan för att funka som accessoar.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
16 comments:
Bra skrivet, men jag kan inte riktigt hålla med. Jag skrev något någon annanstans, men det spelar inte så stor roll.
Min poäng och åsikt: Tycker att det just nu verkar som om det är viktigare att positionera sig EMOT Sincerely Yours.
Själv älskar jag det mesta de släppt ifrån sig i musikväg och även om jag är född på 60-talet (troligtvis besvärande för SY) gör jag det inte av ironiska skäl. Men det kanske bara är jag.
Är det inte först nu de visar luv till lite ocool hiphop? Tidigare har de ju mest hängt upp sig på Lil Wayne, nu kör de på det där Dynamitebeatet.
Men sen måste man väl kunna beröras av musik som också råkar passa fint som accessoar? Även fast man får lite posörer med sig.
Meh! Jävla blogspot som outar en som nån sincerly yours-mupp.
Patriks invändning säger en del. Vad som gäller i positioneringsfrågan är liksom snabbt och oförutsägbart svängande, just nu kan definitivt finnas en antitrend mot SY. Dock att det är skit samma, posörer och hipsters kommer alltid att gö livet surt för oss äkta som genom att försöka va äkta också blir posörer. Can't win så ba skit i det. Jag tyckte låtarna var bra och det räcker.
Uppskattar förstås problematiseringen enormt ändå.
Har du nåt exempel Patrik? På motpositionerande alltså? Jag har ingen koll där.
Bra invändningar i övrigt tycker jag.
KV, Ja, det kan jag, men utan rena hänvisningar. Du får tro på mig. Eller inte.
Dels fick jag själv ta del av något negativa påståenden om SY när jag nämnde CEO's Halo-version på twitter, dels tror jag minsann någon prominent person skrev typ "SY-hatet består" på Facebook alldeles nyss.
Inte för att det nödvändigtvis innebär en trend, men det gör att jag får känslan av att det finns ett behov att positionera sig emot SY.
Jag har det inte själv, jag älskar fortfarande TTA, CEO och jj och sail a whale.
Grovt... Jag har egentligen inget emot posörer och många som ofta kallas det och annat liknande har hjälpt mig att hitta väldigt mycket bra musik. Tack till dem. Har dock svårt att se mig själv som en.
Gillar också problematisering.
Det är ju inte skryt om man kan backa upp det, som Ali sade. Vilket jag tycker att TTA nästan kunde göra när de höll på.
Däremot CEO och JJ har jag svårt för. Och det är, om man talar juridiskt, ett uppsåt som jag tycker mig känna av som inte är helt soft. Alltså att skapa musik som inte direkt utmanar dem själva eller mig som lyssnar. Och om alla vetat om premisserna från början (som med en romantisk komedi) så hade det kanske inte varit nåt problem.
Mårten har ju f.ö. rätt, alltså det finns ju inget som säger att man inte får beröras. Jag kan typ beröras av Hogan knows best på MTV, men det är för att jag vet vad uppsåtet med den serien är och kan reagera utfrån detta. Jag vill inte känna mig manipulerad.
Intressant det där med det s.k. SY-hatet. Aldrig upplevt, men så är jag och från och lever i Göteborg och det där med profeter och hemstad har göteborgarna aldrig fattat.
En invändning; har inte TTA alltid sysslat med att blanda just BD-emo och hiphop? Framför allt deras tidiga ep:s och debutalbumet är ju just anthems á la BD framförd med Jiggas swagger. Och de elitistiska ganska osympatiska dragen tycker jag också alltid har funnits och varit liksom fundamental, ända från när Ola Borgström kallade Make it happen för världens bästa låt innan han hade hört den. Det är en avsiktlig myt de (TTA och i förlängningen SY) matat på egen hand. Är det att de har blivit för utpräglade (eller snarare jj) med det förhållningssättet som skaver eller vad? Eller är det helt enkelt för att det inte längre är lika bra?
För att tala ren musikkritik av jj:s mixtape tycker jag också att det skaver, fast liksom värre. Jag är utless. Har de inte släppt samma låt i två år typ?
Ja exakt. Det har nog bara blivit sämre. Asså att CEO får diktera DN och Pitchfork till mailintervjuer där han bara går loss i pseudofilosofiska utläggningar. Sen lyssnar man på hans "Den blomsrertid nu kommer", the fuck är deet alltså?
Om det håller jag med dig till fullo. Fast jag tycker att diskotechnon i "come with me" och "white magic" är episkt bra.
Du har blivit gammal Kristoffer: "att blanda BDs emopop och Jiggas hiphop i JJs sjungande strupar blir att blanda två uttryck som redan blivit godkända från samma del av musikjournalistkonsensus i en ny förpackning. Resultat blir en produkt att köpa mest för att uppehålla en märklig ironisk livsstil av positionerande. En där musik inte är till för att berätta något eller förflytta lyssnaren till en ny värld, utan för att funka som accessoar." Precis så uppfattade jag den där världen redan när jag blev medveten om den för tio år sen, eller när det nu var. Det beror ju inte på den världen, det beror på att mina preferenser blivit fler och mitt behov av att (generellt, som del av ett identitetsbygge) positionera mig blivit mindre.
Och med detta vill jag alltså ha sagt att jag dels håller med i din analys, men att jag inte har någon särskild åsikt, ( i alla fall ingen negativ, gillar somliga låtar/skivor men andra inte lika mycket), om vare sig TTA eller deras avkommor/efterföljare.
lol @ den blomstertid.
Det verkar som att det finns ett smått sjukligt behov av unga män i detta land att analysera och diskutera detta lilla skivbolag från Göteborg. Personligen gillar jag det de gör, för det känns som det kommer från hjärtat. Men det känns som att alla diskussioner lyckas slå knut på sig själv ett antal gånger i någon sorts känslostorm inför det de gör. Handlar det inte bara om att alla grabbar helt enkelt vill vara kompis med dem? Det känns onekligen som att det är så. Det finns ingen som diskuterar Markus Krunegårds "uppsåt" i musiken han gör. Varför måste SY gå igenom flera extra granskande filter? Orka vifta med "äkthets-flaggan". Jag är helt övertygad om att jj gör musik efter deras egna preferenser hur den perfekta musiken skall låta, utan någon sorts tanke om att position eller att skapa en "produkt". Alla har rätt till sin ringa åsikt, men det är smått absurt att läsa så utvecklade åsikter på internets alla hörn.
det kommer för övrigt mer hiphop på SY snart, in swedish
hehe jag känner verkligen igen mig i det där med att det är "något som skaver" när man tar del av indiekids som samtidigt är hiphop-fans musik och tillhörande image.
Samtidigt inser jag när jag läser det här blogginlägget och dess kommentarer att det är lite töntigt att positionera sig emot och klaga på att det inte är äkta (vilket i princip är det du gör i din analys). Influenser och symboler från allt från black metal till gangsta utnyttjas hela tiden av individer utanför den "sanna" kärnan, ibland känns det gött och coolt, ibland känns det lite töntigt men i grunden är det exakt samma beteende som varken är mer eller mindre falskt.
Post a Comment