Thursday, May 26, 2011

De små männen (Norrbottenskuriren 26/5)


”Reclaima den pyttelilla penisen” var klassiskt inlägg i insomnade bloggen Kinky Afro. Bloggförfattaren hänvisade till Michelangelos David, och att det estetiska idealet på 1500-talet idag skulle lett David till förbittrade självmordstankar alstrade av otillräcklighet. Eller att han ”åtminstone skulle startat en mansjour”.

Problematiken kring penisstorlekar blev aktuell igen i det senaste avsnittet av South Park, när Cartman skickas på anger management-kurs tillsammans med flera män som alla visar sig lida av peniskomplex. ”Enligt den här mätningen har jag en mikropenis” muttrar den lille pojken Butters efter att ha mätt sin pillesnopp, och börjar sedan gasta om att Obama är en kommunist som inte tar hand om bilindistrin. ”Jag vill gå ut och köra en stor hummer!” tjurar Butters.
Känslan av otillräcklighet blir så stor för männen i South Park att de startar ”The National Pissed-off and angry party” i samma linje som USAs blindgalna Teaparty-rörelse. Deras kränkthet lugnas först när det vetenskapliga måttet för en normal penis ändras så att fler penisstorlekar inkluderas i normalfacket.
Männen i South Park har faktiskt flera likheter med Sveriges Newsmilldårar och anti-feministister. De delar samma oproportionernliga ilska och tvära kast i resonemang och läser in samma långsökta jag-fixerade slutsatser i alla texter som kvinnor skriver. Uttalade antifeministen Per Ströms (aktuell med boken ”Sex myter om feminismen”) krönikor förutsätter alltid en feministisk konspiration riktad mot honom, där han yrar om ”mansdiskrininering” och tror att feminister vill ge män yrkesförbud bara för att de påpekar löneskillnader och andra patriarkala orättvisor. En hjärnforskare i South Park konkluderar: ”När någon är konstant arg, och hela tiden hittar nya anledningar att fortsätta vara arg betyder det att personen har en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt liten kuk”
Kanske kan därför ett ”reclaimande” vara en lösning för att lugna de mest ursinniga instanserna av debatt-Sverige, vilka paradoxalt nog oftast är desamma som tycker att ”feminister får för lite kuk”.

Det mesta tyder dock på att peniskomplex, likt andra komplex kring otillräcklighet, är socialt konstruerat av faktorer som klass och kultur. Sveriges Radios utrikeskorrespondenterna gjorde nyss ett reportage från macholandet Italien, där penisförlängning har blivit en industri. Män med komplex har börjat stretcha ut sina kukar genom att hänga fast vikter, enligt samma metod som ursprungsbefolkningar, för att får mer kött mellan benen.
Tekniken påstås ha möjlighet att hjälpa män med penisstorlekar som försvårar sexlivet. Samtidigt menade de läkare som intervjuades i programmet att de allra flesta som lider av komplex har helt normalstora penisar, och att känslan av otillräcklighet sitter i huvudet.

Kinky Afros gamla blogginlägg hänvisade till den engelska journalisten Julie Burchill som en trendsetter. Burchill skrev om ämnet under rubriken ”Where's the beef?” och menade ”the smaller the better. A complete absence is particularly welcome”. Vilket förhoppningsvis kommer som en tröst för Per Ström.

KV.

Krönika publicerad i Norrbottenskuriren 26/5

Tuesday, May 10, 2011

Twittergangsters (Aftonbladet Kultur 3/5)


Muskler är ute. Gängbråk, heder, skjutvapen och styrka är tråkigt och gubbigt.
Marknaden för att sälja den stereotypa bilden av en farlig svart man till den vita medelklassen – som gangstarapen gjort sedan 90-talet – har blivit mindre intressant i dag än den någonsin varit. Istället har en ny nihilism vuxit fram ur internets DIY-kultur. Hiphop som låter som twittertjatter och rappande internettroll.

Många rappare har twitter och använder det för att kommunicera med varandra och sina fans. Kollektivet Odd Future har släppt nästan tio album utan skivbolag. Men tack vare bloggar, twitter och forum har de lyckats bli ett av 2011 mest hajpade band och hamnat på omslaget av stora musiktidningar som XXL, NME och Billboard.
Odd future, vars hela namn är Odd Future Wolf Gang Kill Them All (OFWGKTA) består av ett gäng småglin mellan 16 och 20 år från Kalifornien som gillar att åka skateboard, smycka sina kläder med upp- och nedvända kors och rappa om våldtäkter och kokain. Deras konserter liknar 80-talets punkspelningar: bandmedlemmarna stagedivear tills någon i publiken bryter näsan.

Den machismo och homofobi som finns i hiphopen har i Odd futures munnar mer och mer börjat likna kommentarstrollande. Tidigare användes uttrycket ”no homo” som en brasklapp, och i bästa fall var det en lek med en homofobisk kultur. Kollektivets frontman Tyler The Creator är inte intresserad av genomtänkt homofobi och rappar totalt fantasilösa rader som ”I’m not gay, Fucking faggot”. Provokationen och chockvärdet verkar betyda mer än de faktiska orden, ungefär som hos ett typiskt internettroll. Hans andra efterlängtade skiva släpps den 10 maj och heter följdriktigt GOBLIN (troll).

På SXSW-festivalen i Texas tidigare i år sade skivbolagsmogulen P Diddy att Odd Future och Lil B, en annan av årets stora hajper, är hiphopindustrins framtid.

Lil B kallar sig själv The Based God, och är del av kollektivet The Pack, vars producent nyligen släppte den extremt internetpubertala låten Respect my dick. Lil B har också använt internet för att spruta ut hundratals låtar och mixtapes. Han har 100 myspace-sidor och är online 22 timmar av dygnet. ”De andra två sover jag eller beter mig perverst”, säger han i en intervju med magasinet The Fader.

Det här sättet att marknadsföra sig är inte helt nytt. Lil Wayne, en av världens största rappare, lade grunden för några år sedan då han släppte flera tusen låtar gratis under bara ett par år. Men han var, och är, fortfarande beroende av en typisk gangstaidentitet.
Nu verkar nätet göra gränserna mellan klass och etnicitet mer flytande inom hiphopkulturen, och gör det svårare för rappare att marknadsföra exotiska och farliga bilder av sig själva. Istället säljer de yngre rapparna bilden av sig själva som uppkopplade.
Soulja Boy, en av de största och yngsta rapparna just nu, listar sina intressen på twitter som gräs, räkna pengar och snabbt internet. Han retweetar också alla gånger någon av hans cirka tre miljoner följare skriver att han är snygg.

Gemensamt för musiken är att den faktiskt börjat låta som internet. Korta oneliners som skulle kunna vara tweets på 140 tecken. Lil B:s dummaste låtar består bara av ett tuggande beat, en namedroppad kändis och så slutklämmen SWAG. Exempelvis: ”Bieber, Bieber, Bitch I’m Justin Bieber – SWAG”.
Ordet swag (som betyder stil, eller attityd) används ungefär som en så kallad ”hashtagg” på twitter, ett avslut som kategoriserar orden. Som i raden ”Bitches suck my dick cus I lok like J K Rowling #SWAG”.

För ett par veckor sedan annonserade Lil B att hans nästa album ska heta I’m Gay. Dagens Nyheters Fredrik Strage skrev en krönika (29 april) där han hoppades att den flummige rapparens ambivalens skulle bidra till ökad tolerans inom hiphopen.
Men det bör poängteras att Lil B inte är bög, och frågan är vilket som provocerar de gamla bokstavstroende hiphopskallarna mest. Hans homovänlighet, eller att han motiverar albumtiteln med nihilismen ”Words don’t mean shit”.

KV.

Publicerad i Aftonbladet Kultur 3/5

Thursday, May 5, 2011

Game of Thrones (Aftonbladet kultur 5/5)


Den amerikanska kabelkanalen HBO fortsätter förnya sina dramaserier. Från ultrarealism i The Wire till vampyrer i True Blood och nu till fantasy i kanalens nya Game of Thrones.
Det en megasatsning. Första säsongen har kostat 60 miljoner dollar och nummer två är redan på gång.

Serien utspelar sig på kontinenten "Westeros" där sju familjer slåss om herrevälde. Handlingen har skämtsamt beskrivits som ”Sopranos i Midgård” och precis som i New Jersey bygger det på kamp mellan mäktiga och empatistörda män. Fast alla har skägg, pratar mer eller mindre konstlad brittisk engelska och är rädda för övernaturliga monster vid världens ände.
Kungar och krigarklaner tjafsar, blir avundsjuka, småaktiga, får hybris. Och har en massa sex.
”Game of Thrones” har en tacksam utgångspunkt. Manus bygger på George R. R. Martins
förlaga ”A song of ice and fire”, vars äventyr blivit bestsellers i USA och har en fanbase som inte behöver lika mycket startfjäsk som vanliga tittare. Serien kanske får ett liknande kultfölje som Star Treks ”trekkies” - HBO till och med anlitat en språkarkitekt som byggt upp ”Dathraki” - ett eget språk bestående av 1800 olika fraser och grammatiska vändningar.
Frågan är om det var värt det.

En kritik mot hela fantasygenren formulerades bäst av den sexuellt frustrerade Sci-fi författaren Roman i ”Party Down”, en numera nedlagd komediserie där Hollywooddrömmare jobbar med catering.
I ett avsnitt träffar Roman en porrstjärna som verkar sugen på honom. Tyvärr kommer det fram att drakar är hennes ”favoritgrej med Sci-fi”.
”Drakar är fantasy”, förklarar Roman med förakt i rösten, ”Om det finns magiska talismaner, ett magiskt svärd, trollkarlar eller fucking crazy inte-riktiga-djur.”
”Fantasy är bullshit.” Avslutar han hatiskt och offrar sin natt med henne.

Game of Thrones kan räddas från liknande cynismer om den värnar sin råa grådaskighet.
”There is a War coming Ned, I don't know when, but it's coming” säger en orolig kung. ”Winter is coming” ältas också för att bygga upp spänningen. Den kollektiva rädslan för en magisk årstid, nästan som en naturkatastrof, är inledningsavsnittens obehagligaste. Men det är svårt att förstå fixeringen vid kommande och gående. ”Jag måste ge mig av” säger en prins, varefter en svärdssvingande bastard sitter och skumpar på en hästrygg i nästa scen. Det måste väl finnas mer i parallella världar än logistik?
Serien är ambitiös men riskerar att bli, hm, fantasilös om de mänskliga intrigerna bara blir kuggar i ett maskineri som sakta letar fram till oundvikligt krig. I värsta fall mot datoranimerade drakar.

KV.

Fotnot: Game of Thrones hade svensk premiär på Canal+ 5 maj

En kortad version av den här texten är publicerad i Aftonbladet Kultur 5/5