Thursday, May 5, 2011

Game of Thrones (Aftonbladet kultur 5/5)


Den amerikanska kabelkanalen HBO fortsätter förnya sina dramaserier. Från ultrarealism i The Wire till vampyrer i True Blood och nu till fantasy i kanalens nya Game of Thrones.
Det en megasatsning. Första säsongen har kostat 60 miljoner dollar och nummer två är redan på gång.

Serien utspelar sig på kontinenten "Westeros" där sju familjer slåss om herrevälde. Handlingen har skämtsamt beskrivits som ”Sopranos i Midgård” och precis som i New Jersey bygger det på kamp mellan mäktiga och empatistörda män. Fast alla har skägg, pratar mer eller mindre konstlad brittisk engelska och är rädda för övernaturliga monster vid världens ände.
Kungar och krigarklaner tjafsar, blir avundsjuka, småaktiga, får hybris. Och har en massa sex.
”Game of Thrones” har en tacksam utgångspunkt. Manus bygger på George R. R. Martins
förlaga ”A song of ice and fire”, vars äventyr blivit bestsellers i USA och har en fanbase som inte behöver lika mycket startfjäsk som vanliga tittare. Serien kanske får ett liknande kultfölje som Star Treks ”trekkies” - HBO till och med anlitat en språkarkitekt som byggt upp ”Dathraki” - ett eget språk bestående av 1800 olika fraser och grammatiska vändningar.
Frågan är om det var värt det.

En kritik mot hela fantasygenren formulerades bäst av den sexuellt frustrerade Sci-fi författaren Roman i ”Party Down”, en numera nedlagd komediserie där Hollywooddrömmare jobbar med catering.
I ett avsnitt träffar Roman en porrstjärna som verkar sugen på honom. Tyvärr kommer det fram att drakar är hennes ”favoritgrej med Sci-fi”.
”Drakar är fantasy”, förklarar Roman med förakt i rösten, ”Om det finns magiska talismaner, ett magiskt svärd, trollkarlar eller fucking crazy inte-riktiga-djur.”
”Fantasy är bullshit.” Avslutar han hatiskt och offrar sin natt med henne.

Game of Thrones kan räddas från liknande cynismer om den värnar sin råa grådaskighet.
”There is a War coming Ned, I don't know when, but it's coming” säger en orolig kung. ”Winter is coming” ältas också för att bygga upp spänningen. Den kollektiva rädslan för en magisk årstid, nästan som en naturkatastrof, är inledningsavsnittens obehagligaste. Men det är svårt att förstå fixeringen vid kommande och gående. ”Jag måste ge mig av” säger en prins, varefter en svärdssvingande bastard sitter och skumpar på en hästrygg i nästa scen. Det måste väl finnas mer i parallella världar än logistik?
Serien är ambitiös men riskerar att bli, hm, fantasilös om de mänskliga intrigerna bara blir kuggar i ett maskineri som sakta letar fram till oundvikligt krig. I värsta fall mot datoranimerade drakar.

KV.

Fotnot: Game of Thrones hade svensk premiär på Canal+ 5 maj

En kortad version av den här texten är publicerad i Aftonbladet Kultur 5/5

1 comment:

Medelklassman said...

Man märker att du inte är särskilt pepp på den här serien personligen.

Det är inte jag heller. Ärligt talat så kommer jag inte på så mycket som känns tråkigare. Och då har jag ändå gillat fantasy en gång i tiden. Men som genre känns den rätt likstel.