Everyone loves you when you're dead (Aftonbladet 18/4)

Det är lätt att glömma att Neil Strauss faktiskt är journalist. För några år sedan blev han sektledare för sexuellt frustrerade män med raggningbibeln The Game, och senare för paranoida survivalister med boken Emergency, en guide till att hantera stora katastrofer.
Men hans brödföda har alltid varit att hänga med världens största stjärnor för New York Times, Spin och Rolling Stones räkning. I Everyone loves when you're dead har han gått tillbaka till gamla inspelningar och försökt vaska fram döda och levande ikoners essens, deras true colors, som kommer fram i små pauser och scener som ofta suddas ut i vanlig tidningsredigering.
Som när Tom Cruise blir stressad för att hinna till ett möte, ställer sig upp och boxar till klockan som gett honom infomationen. Och säger: ”Vi måste gå, NU”.
Strauss snackar med Marilyn Manson om att röka människoben, dricker bärs med Bruce Springsteen och leker stafett i att knäppa upp BH-ar med Ludacris. Men han drunkar inte helt i rockjournalistikens värsta klyshfester med knark och knulla. Han diskuterar spiritualitet och taskiga barndomar. Eller genus med Joni Mitchell efter att ett fan gett henne komplimangen ”du är världens bästa kvinnliga singer/songwriter” på vilket hon svarar ”Det är som att säga att jag är världens bästa neger”.
Han träffar en tillfälligt nykter Rick James som berättar om sin prioritering av droger (han turnérade inte i några länder där han inte kunde få tag på kokain), vilket blir djupt tragiskt när Strauss kommer med facit att James dog av hjärtstillestånd med narkotika i blodet.

intressantast blir det när Strauss söker sig utanför de lyxiga delarna av popkulturindustrin. När han besöker en rasistfestival i amerikanska södern, kollar på våldsamma Baile funk-slagsmål i Rios kåkstäder och turnérar den Isländska landsbygden med det inhemska emocountrybandet The Funerals.
Han lyckas förklara varför vissa usla band och trender startats. Som när han besöker Bakersfield i Kalifornien och beskriver den som ”A shitty place to live and a shitty place to visit”. Det är sångaren Jonathan Davis hemstad, som triumferande svarar ”Ja nu är du förbannad, och du vill starta ett band som heter Korn, eller hur?”.
För ett par veckor sedan blev Neil Strauss kontaktad av en högt rankad agent inom FBI, enligt ett pressmeddelande från hans agent. Byrån ville anlita honom för att slipa sina agenter i förhörteknik mot hårt kriminella. The Game var redan obligatorisk läsning för deras fältagenter. Everyone loves you when your dead skulle göra nytta om den delades ut till journalister som vill lära sig intervjuteknik.

KV.


Publicerad i Aftonbladet kultur 18/4