Showing posts with label Death proof. Show all posts
Showing posts with label Death proof. Show all posts

Tuesday, July 3, 2007

Bästa blinkningen i Death Proof



Stuntman Mike: You have a billboard over at big Kahuna burger don't you?
Jungle Julia: (pekar på billboarden): I've got one here too Zatoichi


Facit:
Big Kahuna Burger
Zatoichi

Saturday, June 2, 2007

Dumjävel

Har läst ett gäng recensioner av Death Proof nu. Fan att jag inte snappade upp att tjejerna i del två jobbar med filmen Kill Bill. Zoe Bell var ju Uma Thurmans Body-double och det sägs att regissören "knullat Darryl Hannahs Stand-in". Det är ju därför Rosario Dawson har den där vissellåten som mobilsignal. ÅÅh retard!

Friday, June 1, 2007

Grindhouse: Death Proof, recension



Grindhouse: Death Proof

Betyg: 4/5
I rollerna: Kurt Russell, Rosario Dawson, Vanessa Ferlito
Regi: Quentin Tarantino
Speltid: 127 min
Åldersgräns: 15 år

Lite sur är jag, bara lite.
Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez dröm om Grindhouse sprack i kanten. Två filmer till priset av en, med fejkade trailers emellan var något den europeiska filmmarknaden inte gick med på. ”Varför inte ta betalt två gånger för samma film?” Tänkte någon och delade upp dubbelmackan.
Men det gör inte så mycket. Death Proof klarar sig bra på egen hand (men utan trailers buu). Kurt Russel spelar Stuntman Mike, en ärrad men charmig mördare som vi träffar i Austin, Texas. Han förföljer ett gäng tjejer för att sedan brutalt mörda dem med sin ”dödssäkra” stuntmansbil. När han drar vidare till Tennessee och har samma mål med ett gäng chicks som själva är stuntartister resulterar detta i en av de coolaste biljakter mina ögon älskat.
Tarantino refererar i vanlig ordning till favoritfilmerna han samplar från. Jakten mot nollpunkten nämns flera gånger, tillsammans med Gone in 60 seconds med brasklappen ”The real one, not that Angelina Jolie bullshit”. Det blir ibland FÖR tydliga blinkningar. T ex när visslingen Tarantino snodde och använde i Kill Bill återanvänds som mobilsignal eller när sheriffen som kallar sin son ”son number 1” dyker upp för ett gästspel.

När regissören (och Tarantinos lärling) Eli Roth (Hostel) i en biroll pratar om att supa ner tjejer med Jäger, helt orelaterat till handlingen. Och när ytterligare ett par sidospår aldrig följs upp så börjar jag förstå att alla små hål i handlingen, precis som den ruffiga klippningen, är ett medvetet val. Eftersom Death Proof är en hyllning till exploitationfilmerna och således även C-filmerna så kommer Tarantino undan med alla sina hänsyftningar som leder ingenstans. Ytterligare en kul detalj är Tarantinos fetisch för barfota fötter, ni kommer att haja vad jag menar.

Men (det finns alltid ett men), ett problem som uppstått när den här filmen skickades ut för att stå på egna ben, var att den klipptes om och gjordes längre. Från 90 till 127 min som segar ner hela filmen i mitten när dialogen (konstigt nog) ekar så tomt att det är irriterande. Detta vägs dock som sagt upp av en super-badass-biljakt som avslutning. Detta med hämndkåta chicks som spyr ur sig de brutalaste one-liners tänkbara. I Death proof finns det inga klena tjejer, även om de blir offer. I loves it.
Biljakten gav känslan från barnben, att jag aldrig sett något liknande förut. The Matrix-Reloaded får ursäkta. När motorer vrålar som ursinniga monster till ett soundtrack bara Tarantino kan välja finns det ingenting som äger en het brud som klamrar sig fast vid en motorhuv i ”200 miles per hour!”.

Varje ny film av Tarantino är som att se sitt favoritband live ännu en gång. Även om de blivit äldre och spelar om många gamla hits går det inte att hejda sig. Hejda sig från att höja näven i luften och vråla så högt att rösten försvinner.

(Recension publicerad i NSD 01/06/07)
Kristoffer Viita

Thursday, May 31, 2007

The Fuck-up



Okej, dags att börja bli vuxen. Vafan är det för idiotisk idé att efter en arbetsdag på typ 15 timmar börja se Hostel klockan 02 på natten när jag vet att jag måste upp klockan 08 för en pressvisning av Death Proof(recension imorrn)? Hostel är en film om människojakt och är typ en timme rent köttande och andra otäckheter.

Så även om jag slog på mitt obligatoriska somna-avsnitt av Simpsons var det för varmt i rummet för att sova.


En polare ringer och väcker mig kl 09.10, pressvisningen börjar 09.30. Okej, från Stigberstorget till Bergakungen på 20 minuter? På med jeansen, tar en linne, springer mot spårvagnen. Kommer nästan fram när jag inser att jag inte kommer att hinna med spårvagnen. Jag minns att jag precis skaffat cykel. 15 minuter kvar. Spring spring spring tillbaka hem, upp för trapporna och hämta cykelnyckeln, pressar in en banan i käften (ja, pressar, njut av det era perversa wierdos). Kutar ut igen, 10 minuter kvar. Cykla cykla cykla genom centrum med spårvagnshelveten och bilar och andra cyklister överallt. kommer fram till BK 09.32. De har inte kört igång. jag hann. HAHA! Fuck off världen, jag har inte missat en pressvisning än!