Vi ses på onsdag

Fall in Cali

Vet inte varför halva fönstret försvinner, men klicka er till youtube för att se hela skiten.

Inception

Okej, om du inte vill veta något om Inception (premiär fredag) ska du inte läsa min långa recension. För dig har jag skrivit en kort, specialutformad, spoilerfri text så att du slipper bli påverkad av mer än min åsikt innan du ser filmen.



Kort recension: Inception är en omfg-epic-awesome film, sommarens bästa.

Lång recension:

Leonardo Dicaprio spelar agenten Cobb. En slags undercover med teknologiska verktyg kraftfulla nog att penetrera andra människors hjärnor i sömnen. När han myglat sig in i de ovetande objektens skallar bygger Cobb och hans teams arkitektoniska drömvärldar, verkliga nog så att de kan stjäla idéer från hjärnan i fråga. Cobb och hans team värvas dock inte för att stjäla utan för att plantera en idé. Göra en "Inception". Något som enligt filmens logik är tusen gånger mer komplicerat, då det handlar om att förändra en människas grundläggande inställning. Det vill säga: få någon att tro att idén var hans egen.

Inceptions anslag påminner ytligt om Sci-fi-klassikern Fantastic Voyage från 1966. I den krymper ett forskarteam ned sig till mikrostorlek och reser in i en annan forskares kropp för att rädda hans hjärna som plågas av en blodpropp, på vägen måste teamet slåss mot kroppens immunförsvar via en farkost med laserstråle.
I Inception rör sig dock Cobbs dreamteam (hehe) i de världar som hjärnan har möjlighet att bygga av fantasi. Och till skillnad från den fysiska människokroppen är ju drömmarnas värld är oändlig.
Allt, från de undermedvetna projiceringar i form av kroppar som befolkar drömmarna, till fysikens lagar (som gravitation, tid och rum) är möjliga att manipulera, skjuta sönder, spränga och vrida på.
Att försöka hitta något så komplext som en idé i någonting så svårmanövrerat som en dröm, blir till att börja med väldigt svårt att förklara genom filmdramaturgi, men för filmens antagonister blir det lika jobbigt som att leta efter en unik stjärna i rymden. Och när Cobbs gräver tillräckligt djupt i någons huvud blir det så småningom lika svettigt som på solens yta. Cobb säger själv att ”en idé är farligare, mer smittsam och mer resistent än något virus”.

Detta blir tydligt när vi får veta att Cobbs bär på ett trauma sedan hans fru Mals död. Det ställer till problem när frugan dyker upp och hemsöker alla drömmar som en undermedveten projicering av Cobbs minne. Dicaprio gör ungefär samma ”Jag minns inte riktigt, försöker minnas”-minspel som hans FBI-agent i Shutter Island, men Cobbs karaktär är mindre idealist och i större behov av katharsis genom självmedicinering. När han får möjlighet att återvända till sina barn i USA efter ett liv på rymmen bryr han sig inte om att en stor affärsman erbjuder ett drömkirurgiskt uppdrag i glorifierat företagsspionage.

Det ligger nära att tjonga till med ”En James Bond med schizofreni” eller ”Hela Oceans 11 åker till woodstock och tar syra”. Men det hade varit smaklöst och viktigare är att det inte finns någonting vare sig galet eller flummigt med Inception. Hela handlingen följer en strikt och kallt kalkylerad berg och dalbana där varje station är del i ett logiskt, och galet stressande, pussel.
Trots drömteman innehåller Inception minimal postmodern filosofi á la Matrix. Även om frågor som ”vad är verkligt” eller ”finns rätt och fel?” ligger under ytan. Även en slags moralisk fråga om var gränsen går för att hur bekväm man får bli i en låtsasvärld. Men egentligen: Det finns ingen tid att grubbla på sånt när allting går i ett så ursinnigt snabbt tempo. Medvetandet kan vara en illusion, eller ett knark men om en bomb detonerar en sekund för sent hamnar alla i drömvärldens limbo och förvandlar liksom deras hjärnor till äggröra.

Det mänskliga sinnets obegränsade potential motiverade regissören Christopher Nolans krav på närmast oändlig budget att spendera på specialeffekter. Det märks. Byggnader rasar och exploderar samman, folk slår varandra på käften i viktlöshet och hela städer viks på mitten. Jag är glad över att Nolan äntligen lärt sig regissera actionscener. The Dark Knight var i många fall ett misslyckande där kameran gärna låg för nära, alternativt var för djupt inni i mörker för att det skulle gå att se vad som hände. Inception är lika kristalltydlig i sina actionscener som i sitt manus och har egentligen inte rum att vara något annat om den inte vill förlora publiken i argt undrande. Det enda som är tråkigt med Nolans sci-fi är att den, precis som hans Batman, utspelar sig i en värld där allt förklaras kallt och rationellt. Det finns ingen plats för estetik. Varken Kung-Fu, potentiella drömgenererade subkulturer eller monster intresserar Nolan. Vilket med tanke på drömmarnas mäktiga nyansrikedom gör att bristen på just konstighet är det enda i Inception som känns fantasilöst.

Recension av David Simons Treme i Nöjesguiden

Min bild av New Orleans har mest präglats av rappare som super hostmedicin, Al Gores film En obekväm sanning och flickor som visar brösten för kameror i utbyte mot en ”girls gone wild”-t-shirt.

David Simon och gänget har en annan bild. Efter orkanen Katrina vill Treme banka in 1. Att New Orleans alltid varit och alltid kommer att vara världens bästa stad. 2. Här bor vanligt folk som kämpar i uppförsbacke mot svartmöglet och en president som inte bryr sig. 3. Jazz botar de djupaste sår och det finns inga andra kulturella uttryck.
Efter världens bästa tv-serie (The Wire, duh) om det amerikanska samhällets tröga, korrupta institutioner är Simons ambition att visa en annan vardag än den hopplösa i Baltimore. Och det är fint tänkt, men allt spretar och inget blir sagt. Jag försöker, men bryr mig inte om ett gäng töntiga gnällspikar. En fattig musiker blir spöad av polisen som snor hans trombon (snyft), en radiopratare med djupt stört 68-komplex som röker gräs och hatar ”the man”, en kock som lagar mat åt Top Chef-cameos. Och det är en annan sak: de forcerade gästspelen.
Vad gör Elvis Costello i New Orleans ett par månader efter orkanen? Vem lyssnar på Elvis Costello? Oj, jag glömde: Göran Hägglund.

Betyg: 3/6


Publicerad i Nöjesguiden Nr 6 2010

Frisörer med Göteborgshumor, del 1

Därför är jag TEAM JACOB (men mest av allt är jag TEAM JENNIFER)

”It all begins with a choice”.

Det är taglinen till The Twilight Saga: Eclipse som har premiär idag, den tredje filmen i den makabert populära Twilightserien. Valet i fråga är huvudpersonen Bellas problem att välja vilken kille hon ska ligga med. Vampyren Edward eller Varulven Jakob. Men ”börjar med ett val”? Det är väl då det slutar? Så fort Bella valt tappar historien sin stora dragningskraft och gör sagan poänglös?

Nåja, Bella kommer att välja den kylige och 100 år gamle Edward (erfarenhet är sexigt), framför den deffade indiangrabben Jakob. Jag har inte ens sett Eclipse men kan räkna ut den skiten med lågstadiematte.
Varulvar har alltid framstått som lite simplare i kulturella sammanhang. Förmodligen på grund av sin närhet till naturen och det primala. Men varulvarna har vunnit ny mark inom ungdomskulturen på senaste tid, förmodligen mycket tack vare den andra, svindåliga, Twilightfilmen ”New Moon”. I vilken Jakob (-s överkropp) äntligen fick lite utrymme.
Trots varulvens monstruösa natur verkar de tyvärr föda de mesigaste ungdomsgängen.
Daykitten Wolfram Lupus, som han kallar sig, är elev vid ett high school i San Antonio. Lupus är ledare för ett av många ”wolf packs”. Alltså gäng av tonåringar som klär ut sig till emovarulvar med lössvansar. ”Jag tror inte att alla bara är människor, alla har något annat blandat med sig själva, de behöver bara söka inom sig”. Säger Lupus läspande genom plasthuggtänderna.
Ibland samlas de under fullmånen, om mamma låter dem vara ute så sent. ”Så fort han kommer hem måste han ta av sig huggtänderna, linserna och sätta upp håret” berättar Lupus mamma i ett reportage från lokal-TV.



Att ungdomar identifierar sig med vampyrer är ingenting nytt. Det har funnits virke att hämta från The Lost Boys (1987), via Buffy the Vampire Slayer (1997) och fram till det överflöd som finns idag (Vampire Diary wtf?).
Varulvar verkar ha ansetts dåliga projceringsytor för tonårens sexlängtan. Även om den kroppsliga förvandling som hör pälsmonstret till också ligger nära tonårens egna hormonella berg-och-delbana. Även om Varulvar är mer Bad-ass räcker det liksom inte, och ingen tonårig varulv har väl fått genomslag sedan Michael J Fox i den fåniga pubertets-allegorin Teen Wolf (1985)?
Twilights dragningskraft bottnar förstås i en heteronormativ (böckerna är författade av en mormon) flickfantasi. Det går att identifiera sig med hjälplösa Bella och drömma om att bli bekräftad av vampyren Edward, en sagolik idealman som hela tiden stöter bort henne. Och när de äntligen ska knulla blir Bella så svårt skadad att hon får blåmärken över hela kroppen. Ojojoj. Så kan det gå med alla era döttrar om vi inte STOPPAR LANGNINGEN.

Inför Eclipse har det också utlovats tyngre action för att locka killarna till biografen och filmen är späckad med håriga varulvsfajter. Det tråkiga med båda dessa riktningar är att den enda kvinnan, Bella, måste förbli mänsklig, stel och tråkig för att inte konflikten om hennes kärlek ska bli för komplicerad.
Det är helt enkelt synd att det knappt finns några coola kvinnliga monster. Istället för Twilight borde alla leta upp den sorgligt underskattade ungdomsskräckkomedin Jennifers Body, som släpptes på DVD i våras. I den förvandlas Megan Fox till en Succubusdemon, en mytisk varelse lika gammal som bibeln.
Skolans snyggaste tjej blir mer än high school-evil och måste föda sig själv på köttet från unga gymnasiepojkar.

Twilight diskuterades grundligt I förra veckans P3 kultur. Javisst har det reaktionära hatet mot serien förmodligen med att seriens fans mest består av tonårstjejer. Och den genuskonservativa synen på sex, den har säkert motsatt effekt på publiken som bara blir mer peppade av att aldrig få se sexet de längtar efter.
Men en sak gick fel i P3 kulturs analys när de snackade om musiken i filmerna. Den inkallade Twilight-experten menade att det Band of Horses och Lykke Li-späckade soundtracket skulle funka som en inkörsport till rätt slags popkulturellt kapital. "Indie" skulle tydligen vara mer konstnärligt värdefullt än "kommersiell R n B", menade en person.

Självklart en total missuppfattning. Och I Jennifers Body är det just indiebandet ”Low Shoulder” som utför den sataniska ritualen på Megan Fox. Deras ledare, Adam Brody komplett med gullig svart lugg, knivhugger henne i hopp om att det ockulta ska hjälpa karriären på traven så att bandet åtminstone blir nästa Maroon 5.
Men när Jennifer, som från början varit bandets groupie, så småningom förvandlats till blodsugande succubus får hon bättre smak i både musik och män. Det låter nästan som att det är Twilight-Edvard hon beskriver när hon avfärdar en intresserad snubbe: ”He listens to maggot rock. He wears nail polish. My dick is bigger than his.”

Hultsfredsfestivalen RIP

Haso har skrivit en fin text om Hultsfredsfestivalen, där jag själv bidrar med ett fylleminne. Att Hultsfred lägger ner markerar slutet på en era av crazy upptåg.
Jag trodde inte att jag skulle bry mig särskilt mycket när Hultsfred lade ned. Den negativa kurvan i biljettintäckter de senaste åren ändå förutspått det. Men jag blev faktiskt väldigt ledsen, och nostalgisk. Men jag tycker att Haso avslutar sin text på ett bra sätt:
"Det har skrivits många spekulativa texter om varför Hultsfred har dött, och jag har också mina teorier. Men det viktiga är inte att spekulera i döden utan att hylla livet. När Hultsfred var som bäst, var det inget som kunde komma i närheten. Det är vad jag vill dela med mig. Och det är vad jag föreslår att ni gör i kommentarerna också. Berätta om era bästa festivalminnen, och låt oss ge Hultsfredsfestivalen det kärleksfulla avsked den förtjänar!"

Därför vill jag bidra med några minnen från tiden som formade min ungdom. Håll till godo:

- Mitt bästa konsertminne är Babyshambles 2006. Inte så mycket att Pete Doherty var en och en halv timme försenad, eller att han var full och hög och slog sönder sina instrument. Utan att han försökte sparka vår fotograf Joel i skallen när han stod nere i diket. Vilket Joel också fångade på bild. Det har, när jag tänker efter, varit väldigt synd om fotograferna på hultsfredsfestivalen. Jocke Berg vrålade "Fotografjävlar" rakt i Joels ansikte ett par år senare och om jag minns rätt lyckades Marilyn Manson uppvigla publiken att "spit on these motherfuckers with the cameras" när han försökte sig på mediekritik under sitt första besök i slutet av 90-talet. Jag såg det på TV.

- Eller förresten, min bästa konsert var Latin Kings när jag besökte hultsfred som 17-åring, min första festival ever. Var det 2003? Jag hoppade iaf som en dåre till "snubben". Det året var jag bara där som besökare och tyckte allt var svinstort och farligt. Jag minns att Dogge sade något om "Jag har hört att det här är den röjjigaste festivalen, stämmer det eller?" och jag vrålade och dog av lycka över att jag var där.
Tony Zoulias från ZTV var också på konserten och stod en bit bort och gullade med sin tjej. På något sätt känns det logiskt att Hultsfred dör samtidigt som ZTV. Det var mycket tack vare den kanalens maratonsändingar som festivalen kunde verka mycket häftigare och större än den var på riktigt.

- På senare år har jag nog haft mest kul på Hultsfreds mindre scener, Som när Mapei gjorde en episk spelning på stora dans, eller året då hela Ed banger-gänget var där. Både Justice, Uffie och SebastiAn gjorde astråkiga spelning där de stod bakom skivspelare, men jag tyckte förstås att det var svincoolt att ha sett alla det året då de var så hypade. Idag framstår ju det som helt utvecklingsstört.

- Förresten kanske min bästa spelning var Nine Inch Nails (2005). Det regnade så att sminket på rockertjejerna jag hängde med rann ut som corpsepaint, men det var sjukt fett.

- Jag såg Sverige-Spanien matchen 2008 (Sverige förlorade) på storbildskärmarna vid hawaiiscenen. När beskedet att Linkin Park ställt in sin spelning blir fem 15-åriga kepskillar framför mig besvikna. Otroligt fulla ligger de och röker rätt på marken. De praktiskt taget rullar runt i smutsen. Precis när Sverige gör sitt första mål och säkert tiotusen människor skriker ut sin glädje sprutar spyan ut från en av pojkarnas munnar. Alla omkring honom vrålar i extas och han står bara där och kräks och mår så fruktasvärt dåligt. Han visste, redan då, att matchen var förlorad.

- Ett år bodde vi bodde i en husvagn utanför festivalområdet. En natt när vi kom hem till husvagnscampingen på natten stod en kille från den lokala karateklubben, som anlitats som vaktbolaf, mitt på grusplanen och körde Kator. Klockan var 04.30. Han slog, sparkade och armbågade i luften. Högst diciplinerat. Jag kände mig trygg att sova om natten när jag vet han han är där ute. Bara ett exempel på hur mycket hela orten var involverad i festivalen. Vilket också gör det så sorgligt att allt sånt kommer försvinna.