Inception

Okej, om du inte vill veta något om Inception (premiär fredag) ska du inte läsa min långa recension. För dig har jag skrivit en kort, specialutformad, spoilerfri text så att du slipper bli påverkad av mer än min åsikt innan du ser filmen.



Kort recension: Inception är en omfg-epic-awesome film, sommarens bästa.

Lång recension:

Leonardo Dicaprio spelar agenten Cobb. En slags undercover med teknologiska verktyg kraftfulla nog att penetrera andra människors hjärnor i sömnen. När han myglat sig in i de ovetande objektens skallar bygger Cobb och hans teams arkitektoniska drömvärldar, verkliga nog så att de kan stjäla idéer från hjärnan i fråga. Cobb och hans team värvas dock inte för att stjäla utan för att plantera en idé. Göra en "Inception". Något som enligt filmens logik är tusen gånger mer komplicerat, då det handlar om att förändra en människas grundläggande inställning. Det vill säga: få någon att tro att idén var hans egen.

Inceptions anslag påminner ytligt om Sci-fi-klassikern Fantastic Voyage från 1966. I den krymper ett forskarteam ned sig till mikrostorlek och reser in i en annan forskares kropp för att rädda hans hjärna som plågas av en blodpropp, på vägen måste teamet slåss mot kroppens immunförsvar via en farkost med laserstråle.
I Inception rör sig dock Cobbs dreamteam (hehe) i de världar som hjärnan har möjlighet att bygga av fantasi. Och till skillnad från den fysiska människokroppen är ju drömmarnas värld är oändlig.
Allt, från de undermedvetna projiceringar i form av kroppar som befolkar drömmarna, till fysikens lagar (som gravitation, tid och rum) är möjliga att manipulera, skjuta sönder, spränga och vrida på.
Att försöka hitta något så komplext som en idé i någonting så svårmanövrerat som en dröm, blir till att börja med väldigt svårt att förklara genom filmdramaturgi, men för filmens antagonister blir det lika jobbigt som att leta efter en unik stjärna i rymden. Och när Cobbs gräver tillräckligt djupt i någons huvud blir det så småningom lika svettigt som på solens yta. Cobb säger själv att ”en idé är farligare, mer smittsam och mer resistent än något virus”.

Detta blir tydligt när vi får veta att Cobbs bär på ett trauma sedan hans fru Mals död. Det ställer till problem när frugan dyker upp och hemsöker alla drömmar som en undermedveten projicering av Cobbs minne. Dicaprio gör ungefär samma ”Jag minns inte riktigt, försöker minnas”-minspel som hans FBI-agent i Shutter Island, men Cobbs karaktär är mindre idealist och i större behov av katharsis genom självmedicinering. När han får möjlighet att återvända till sina barn i USA efter ett liv på rymmen bryr han sig inte om att en stor affärsman erbjuder ett drömkirurgiskt uppdrag i glorifierat företagsspionage.

Det ligger nära att tjonga till med ”En James Bond med schizofreni” eller ”Hela Oceans 11 åker till woodstock och tar syra”. Men det hade varit smaklöst och viktigare är att det inte finns någonting vare sig galet eller flummigt med Inception. Hela handlingen följer en strikt och kallt kalkylerad berg och dalbana där varje station är del i ett logiskt, och galet stressande, pussel.
Trots drömteman innehåller Inception minimal postmodern filosofi á la Matrix. Även om frågor som ”vad är verkligt” eller ”finns rätt och fel?” ligger under ytan. Även en slags moralisk fråga om var gränsen går för att hur bekväm man får bli i en låtsasvärld. Men egentligen: Det finns ingen tid att grubbla på sånt när allting går i ett så ursinnigt snabbt tempo. Medvetandet kan vara en illusion, eller ett knark men om en bomb detonerar en sekund för sent hamnar alla i drömvärldens limbo och förvandlar liksom deras hjärnor till äggröra.

Det mänskliga sinnets obegränsade potential motiverade regissören Christopher Nolans krav på närmast oändlig budget att spendera på specialeffekter. Det märks. Byggnader rasar och exploderar samman, folk slår varandra på käften i viktlöshet och hela städer viks på mitten. Jag är glad över att Nolan äntligen lärt sig regissera actionscener. The Dark Knight var i många fall ett misslyckande där kameran gärna låg för nära, alternativt var för djupt inni i mörker för att det skulle gå att se vad som hände. Inception är lika kristalltydlig i sina actionscener som i sitt manus och har egentligen inte rum att vara något annat om den inte vill förlora publiken i argt undrande. Det enda som är tråkigt med Nolans sci-fi är att den, precis som hans Batman, utspelar sig i en värld där allt förklaras kallt och rationellt. Det finns ingen plats för estetik. Varken Kung-Fu, potentiella drömgenererade subkulturer eller monster intresserar Nolan. Vilket med tanke på drömmarnas mäktiga nyansrikedom gör att bristen på just konstighet är det enda i Inception som känns fantasilöst.