Därför är jag TEAM JACOB (men mest av allt är jag TEAM JENNIFER)

”It all begins with a choice”.

Det är taglinen till The Twilight Saga: Eclipse som har premiär idag, den tredje filmen i den makabert populära Twilightserien. Valet i fråga är huvudpersonen Bellas problem att välja vilken kille hon ska ligga med. Vampyren Edward eller Varulven Jakob. Men ”börjar med ett val”? Det är väl då det slutar? Så fort Bella valt tappar historien sin stora dragningskraft och gör sagan poänglös?

Nåja, Bella kommer att välja den kylige och 100 år gamle Edward (erfarenhet är sexigt), framför den deffade indiangrabben Jakob. Jag har inte ens sett Eclipse men kan räkna ut den skiten med lågstadiematte.
Varulvar har alltid framstått som lite simplare i kulturella sammanhang. Förmodligen på grund av sin närhet till naturen och det primala. Men varulvarna har vunnit ny mark inom ungdomskulturen på senaste tid, förmodligen mycket tack vare den andra, svindåliga, Twilightfilmen ”New Moon”. I vilken Jakob (-s överkropp) äntligen fick lite utrymme.
Trots varulvens monstruösa natur verkar de tyvärr föda de mesigaste ungdomsgängen.
Daykitten Wolfram Lupus, som han kallar sig, är elev vid ett high school i San Antonio. Lupus är ledare för ett av många ”wolf packs”. Alltså gäng av tonåringar som klär ut sig till emovarulvar med lössvansar. ”Jag tror inte att alla bara är människor, alla har något annat blandat med sig själva, de behöver bara söka inom sig”. Säger Lupus läspande genom plasthuggtänderna.
Ibland samlas de under fullmånen, om mamma låter dem vara ute så sent. ”Så fort han kommer hem måste han ta av sig huggtänderna, linserna och sätta upp håret” berättar Lupus mamma i ett reportage från lokal-TV.



Att ungdomar identifierar sig med vampyrer är ingenting nytt. Det har funnits virke att hämta från The Lost Boys (1987), via Buffy the Vampire Slayer (1997) och fram till det överflöd som finns idag (Vampire Diary wtf?).
Varulvar verkar ha ansetts dåliga projceringsytor för tonårens sexlängtan. Även om den kroppsliga förvandling som hör pälsmonstret till också ligger nära tonårens egna hormonella berg-och-delbana. Även om Varulvar är mer Bad-ass räcker det liksom inte, och ingen tonårig varulv har väl fått genomslag sedan Michael J Fox i den fåniga pubertets-allegorin Teen Wolf (1985)?
Twilights dragningskraft bottnar förstås i en heteronormativ (böckerna är författade av en mormon) flickfantasi. Det går att identifiera sig med hjälplösa Bella och drömma om att bli bekräftad av vampyren Edward, en sagolik idealman som hela tiden stöter bort henne. Och när de äntligen ska knulla blir Bella så svårt skadad att hon får blåmärken över hela kroppen. Ojojoj. Så kan det gå med alla era döttrar om vi inte STOPPAR LANGNINGEN.

Inför Eclipse har det också utlovats tyngre action för att locka killarna till biografen och filmen är späckad med håriga varulvsfajter. Det tråkiga med båda dessa riktningar är att den enda kvinnan, Bella, måste förbli mänsklig, stel och tråkig för att inte konflikten om hennes kärlek ska bli för komplicerad.
Det är helt enkelt synd att det knappt finns några coola kvinnliga monster. Istället för Twilight borde alla leta upp den sorgligt underskattade ungdomsskräckkomedin Jennifers Body, som släpptes på DVD i våras. I den förvandlas Megan Fox till en Succubusdemon, en mytisk varelse lika gammal som bibeln.
Skolans snyggaste tjej blir mer än high school-evil och måste föda sig själv på köttet från unga gymnasiepojkar.

Twilight diskuterades grundligt I förra veckans P3 kultur. Javisst har det reaktionära hatet mot serien förmodligen med att seriens fans mest består av tonårstjejer. Och den genuskonservativa synen på sex, den har säkert motsatt effekt på publiken som bara blir mer peppade av att aldrig få se sexet de längtar efter.
Men en sak gick fel i P3 kulturs analys när de snackade om musiken i filmerna. Den inkallade Twilight-experten menade att det Band of Horses och Lykke Li-späckade soundtracket skulle funka som en inkörsport till rätt slags popkulturellt kapital. "Indie" skulle tydligen vara mer konstnärligt värdefullt än "kommersiell R n B", menade en person.

Självklart en total missuppfattning. Och I Jennifers Body är det just indiebandet ”Low Shoulder” som utför den sataniska ritualen på Megan Fox. Deras ledare, Adam Brody komplett med gullig svart lugg, knivhugger henne i hopp om att det ockulta ska hjälpa karriären på traven så att bandet åtminstone blir nästa Maroon 5.
Men när Jennifer, som från början varit bandets groupie, så småningom förvandlats till blodsugande succubus får hon bättre smak i både musik och män. Det låter nästan som att det är Twilight-Edvard hon beskriver när hon avfärdar en intresserad snubbe: ”He listens to maggot rock. He wears nail polish. My dick is bigger than his.”