The Town

Jag gick på den sena visningen av The Town på Stockholm filmfestival igår.
Visserligen försökte jag komma in på eftermiddagsvisningen med mitt pressleg som smörjmedel, men lärde mig att press faktiskt är en komplett statuslös identitet numera. Eftersom jag inte "stod på listan" (jag skojar inte) var det bara att krypa hem och KÖPA en biljett.

Filmen handlar om ett gäng casualklädda ärthjärnor som jobbar med att råna värdetransporter och banker Charlestown, Boston. I management av Gentle-Ben Affleck.
Jon Hamm från Mad men spelar polisrollen, som annars förmodligen gått till Denzel Washington. Karaktärstypisk skrivbordssnut med både analytisk och anal framtoning.
En rolig grej är att Jon Hamms polis även stannar kvar på kontoret och super (inte alls övetydlig referens). Ben (vad karaktären heter är inte viktigt) stalkar en kvinna som han rånat, i någon typ v försäkringssyfte, men lyckas förstås bli kär i henne. Och måste därför "dölja sin hemliga identitet" (hörde jag zzzz?)
Att Affleck har skrivit manuset och regisserat märks inte bara i bristen på självkritik (En scen i gymmet utan tröja? varför i helvete inte!) utan också i romantiserandet av det hårda Boston. Hockey, töntig dialekt och irländsk machokultur. Och en skurk med en hjärta av guld. Som tyvärr inte kan skådespela.

Ah, jag vet inte. Jag är väldigt svag för scener med bankrån (T ex Heat och Point Break). Och The Town har några riiiiktigt feta och nervösa scener med mycket omitiverad skottlossning. De är också komplett stiliserande när rånarna jobbar i skeletormasker och spöknunne-outfits för att skrämma skiten ur bankpersonalen.
Men de tidningscitat som inleder filmen handlar ändå om Boston, men egentligen sägs ingenting om staden förutom de nämnda ytliga små blinkningarna. Ibland nuddar filmen vid problem om drogen oxycotton i samhället. Boston är bara en svag krydda, som reder ut sig långt innan Ben Afflecks semesterskägg och patetiska monolog i slutscenen.
nä. Nä.

Recension: Pink Friday

OK. Nicki Minaj debut Pink Friday har alltså läckt idag. Den här händelsen har sparkat på mig och väckt mig från en mycket skön och tillfredställande bloggvila.
Så hur blev skivan?
Vi tar det låt för låt i sann blogganda.

I'm the best.
Whoa maxat. En logisk introlåt på "rags to riches"-temat som upprepas i olika variationer. Nicki rappar lite om att hennes pappa gick på crack och om hur hon hamnat på toppen av allt. Jag gillar kombinationen av att Nicki jobbar för "the girls that never thought they could win" och samtidigt mördar haters med "Tell these bitches get a stick, I'm done leading the blind".
Beatet är mer dansgolv än gathörn, låter som...bra eurodisco? Fedt.

Bäst line: "To all of my bad bitches, I can see your halo".

Romans Revenge (feat Eminem)
Den här hade vi ju hört sen tidigare. Men shiiit vad hård den är. Ett monotont mörkt beat som bara klättrar uppåt i nervositet tills "hooken", ett kort fill med "Ruh! Ruh! - Like a dungeon dragon" frustas fram. Nicki och Em staplar diss på diss på diss till töntar och has-beens på tyngsta sätt önskvärt.
Eminem är också bäst på att rappa när han inte predikar om nykterhet utan flippar ut i aggressivitet och hat. Tyvärr även böghat i det här fallet, vilket känns mindre kul, men ingen direkt en chock för att komma från honom.

Did it on'em
Fattar inte vad den här låten handlar om. Typ att pissa och skita på sina fiender? Fine. Men det är dålig rap här, beatet (som iofs är rätt ball) är för segt för Nickis ettrighet så att hon låter off-beat som en liten färsking.

Right thru me
Ytterligare en gammal låt som alla redan hört. Den peakar skivan lite innan den långa vägen nedåt. Nicki har träffat ett loveinterest och rappar om att försöka hålla på sina känslor, vilket alla vet är lättare sagt än gjort ("Nigga got the peephole to my soul").
En klassisk rak poppig radiohit. Snacka inte om att hon inte kan sjunga. i alla fall inte när ni snackar om den här låten.

Fly (feat Rihanna)
Usch. Vad hände? Rihanna öppnar med en riktig pekoralrefräng som skär i mina öron. Rappen emellan känns som kinesisk vattentortyr i väntan på att hooken oundvikligen kommer tillbaka.

Save me
Hörde jag drum n Bass i de första sekunderna? Jo, tydligen. Och det kommer tillbaka på konstiga ställen.
Nicki kanaliserar här sin inre Marie Antoinette och rappar om att hon är ensam på tronen med alla rikedomar och behöver någon som räddar henne. Det finns potential i beatet som påminner om ett EKG-ljud, men nä, det här låter för bedrövligt.

Moment 4 Life (feat Drake)
Boooooring! Och för att tala med George Costanza in affekt: "Hate the Drake!".

Check it out (Feat Will.I.Am)
Detta säger allt som behöver sägas om denna låt.

Blazin (Feat Kanye West)
Ah, okej. Nu är vi tillbaka ovanför ytan för en kort andningspaus. Nicki är tight, rolig och slaktar metaforerna på löpande band. Beatet är rätt mäktigt och Kanye kanske inte kommer med så mycket men drar iaf ett kul skämt: "We got two white russians but we still need some drinks".
Skulle kanske passat bättre på Kanyes nya skiva.

Here I am
Nicki snackar om att poppa steroider? Kul! Men någonting gnager i mig när jag hör alla sakrala körer och bakom refrängen "I'm a woman hear me roar" (asså?).
Jag kommer inte återvända till den här låten.

Dear old Nicki
Som en sämre variant av Here I am och Right thru me. En slå-tillbaka-ballad som Nicki gjorde bättre två gånger på sitt första mixtape ("Go hard" och "Can anybody hear me"). Men här i någon slags tredje-personstrassel. Beatet är shiet så orka bry sig, right?

Your Love
Epicness förstås. Men om man lyssnat på den här låten i typ ett halvår känns det ändå rätt frestande att trycka next.

Last Chance (Feat Natasha Bedingfield).
NEXT!

Oj, var det redan slut där? Fuck.

Med tanke på att Pink Friday haft mer än tre bra låtar (mycket ovanligt för rapskivor) kan den knappast beskyllas för att vara ett totalt magplask. Men den där mästerliga debuten som alla väntat på var en ganska obekväm chimär. Nicki Minaj visar också rätt osofta tendenser till att vilja bli en fjäskare för radiovågorna istället för klubbgolvet.

Betyget blir lite ovilligt godkänt, tre barbietrekanter av fem möjliga:

Weezy is free!

Det var tydligen lite tjafs om Lil Wayne skulle få komma hem från Rikers Island idag eller inte. Först ja, sen "en dag till" men nu verkar det i alla fall som om han är ute!
Samtidigt hittade jag låten "30 minutes to New orleans", en grym autotunad Wayne som läckte för ett par dagar sedan.
Men jag visste att jag hade hört den förut och kom ihåg att den faktiskt är minst två år gammal och är med i dokumentären "The Carter".
Anywaydoe, välkommen ut!



30 minutes to new orleans (mp3)

Genier utan känslor

Jag älskade verkligen The Social Network. Allt var så lyxigt genomarbetat att jag kände mig tvungen att se om den redan ett par dagar efter första titten. Det borde egentligen vara en skyldighet att kolla skiten igen när någon (i det här fallet David Fincher och Aaron Sorkin) lagt ner så mycket jobb på att få en så pratig historia full av rättegångförhör att bli så mycket konst.

Berättelsen handlar om hur Mark Zuckerberg grundade facebook på en stulen idé. En idé som sedan remixades genom hans komplexfyllda hjärna för att bli ett slags onlinecollege med det ultimata verktyget för social interaktion (Få ligga).
Det handlar också om hur Zuckerberg körde över sin bästa kompis och medgrundare och hur han istället sökte sig till Napsters paranoida grundare Sean Parker, ett annat slags geni. Inte är lika kapabel elelr intresserad av att tjäna pengar som att "piss people off". Zuckerberg blir sjukt imponerad eftersom han försöker tvinga in sig själv i en slags fuck-you-etablissemanget-identitet trots att han går på Harvard, ett av världens mest prestigetunga universitet. Att Zuckerberg är så ovillig att bli en del av en profitmarknad på internet (lite piratigt nästan?) är dock hans enda försonande drag. I övrigt framstår han som en liten psykopat från nördbyn.
Men inte på det där explosiva trenchcoat-mafia-sättet. Mer nedtonat. Som när han träffar tjejen som dumpade honom ute på krogen. Zuckerberg gör ett kasst försök att be om ursäkt men vill egentligen berätta om sin nya hemsida - och får dissen igen. Direkt efteråt är han läskigt målmedveten: "We have to expand".

Det coola med The Social Network är just minimalismen. Det är prat, möten, diskussioner och grymt soundtrack av trent Reznor. Förutom ett stilistiskt roddrace behövs ingenting annat när varje liten andningspaus är regisserad till perfektion.



En annan film jag tyckte mycket om är Sofia Coppolas Somewhere.
Det är samma film som hon alltid gör, fast Somewhere är kanske hennes bästa variant hitills.
Precis som vanligt handlar det om en extremt priviligierad människa med tomt känsloliv. Precis som Bill Murray i Lost in translation eller Kirsten Dunst i Marie Antoinette. Dock är Stephens Dorffs bakfulla filmstjärna Johnny Marco långt mer sympatisk än Murryas liknande karaktär från LIT. Bort med hela gammal man förlöst av yngre kvinna-grejen! Istället är det Dorfs dotter som kommer hänger lite, han mår lite bättre, men egentligen blir ingenting löst. Bort med tokyo som en "symbolisk" plats där "människor inte ser varandra i mängden". Bort med anakronistisk popmusik i feodalfrankrike... hmm iofs gillade jag det men vafan, behövde tre.

Hur som helst har jag stor respekt för filmer som håller tillbaka med euforin. Somewhere kommer lite väl nära ett slags moraliskt vägval i slutet men blir inte för mysigt. Inte heller med dottern. Barn i dramafilmer blir ju oftast extremt exotiserade så till den grad att de blir magiska varelser. Men dottern i Somewhere är sympatiskt mänsklig och vanlig. Lagar lite mat åt farsgubben, spelar lite guitarhero. Är skeptisk till hans flickvänner. Inget överdrivet.
Diggar också att Chris Pontius från Jackass är med och typ... spelar sig själv.