Krönika: Oscar Night (Norrbottens Kuriren 22/2)

Jag försöker minnas förra Oscarsgalan, men har svårt att sortera. Var 2010 året då Ben Stiller klädde ut sig till Jaquin Phoeinix? Eller var det till en Na'Vi?
Vem vann? Den första afroamerikanske regissören genom tiderna? Nej, nej just det. Han vann inte. Det var den första kvinnliga regissören, hon som gjorde The Hurt Locker. Good for her. Okej, om jag gräver lite djupare flyter fragment upp från tidigare galor. Hugh Jackmans dansnummer, Chris Rocks elaka öppningsmonolog, Halle Berrys tacktal.
Den 83:e oscarsgalan sänds den 27:e februari och är alltid en märklig händelse. Jag ser den som en tillfälligt upprättad nöjespark för alla inblandade. Byggd till 50% på myten av sig själv, 30% på förväntningen om att en skruv ska lossna i någon av de väloljade åkturerna och 19% på mina egna naiva drömmar om någon slags progressiv förändring för filmkulturen.
En Oscar är som bekant en viktig symbol för tidens anda. Om man ska använda ungefär samma teori om att kvinnors kjollängd rasar nedåt under hårda tider är de där sista procenten rätt kompromissade i år. Ergo: bara vita män nominerade till bästa regissör. Alla utom en av alla skådespelare nominerade är etniskt vit. James Franco och Anne Hatheway hostar galan. Två rätt vita skådisar. Men hey, vem håller räkningen? Det viktigaste är ju filmernas budskap.

The King's speech är nominerad till flest oscars. En film om en brittisk kung som ska blitt kvitt sitt munhandikapp och sluta stamma. Lärdomen i denna film är att monarki är mysigt och att ingen gillar en klenis med talfel. Sympatiskt!
Även Inception är nominerad till bästa film, och som jag älskar den, men lite värdighet snälla? Leonardo Dicaprio jobbar alltså som tjuv inuti en dröm inuti en dröm inuti någon annans hjärna. Drömmarna är argsinta och det undermedvetna har egen militärstyrka. Vad vill detta säga om vår samtid? Är det en referens till privatiseringen av Amerikas Armé och tjänster som Black Water? Samhällskritiskt.
Men visst, The Social Network är en fin snackfest och The Fighter är ett riktigt konstverk om både boxning och fattigdom. Till skillnad från Winters Bone, där en omänskligt stark liten flicka slåss för livet mot amfetamin-skallar. Missbrukare lika exotiserade och främmande skildrade som den finska alkisfarsan i Svinalängorna.
Sen har vi en film som handlar om leksaker som gör saker tillsammans. (...)
Det är ändå fint att grekiska Dogtooth är nominerad till bästa utländska film. Förra årets riktiga mästerverk om konstruktionen av ett totalitärt samhälle förlagt till en Fritzl-liknande familjs mikrokosmos. Patriarken i familjen har tutat i ungarna att världen utanför huset är så dödlig att det farligaste som finns är katter. Han gör om språket så att barnen tror att orden på porrfilmslådan betyder ”fin blomma” (ungefär som ”prostituerad” i Sverige snart betyder ”driven entreprenör”).

Den sista procenten av Oscarsgalan? En droppe bitterhet finns nog bakom alla dyra håruppsättningar. Och den borde bäras som den sista droppen vatten.

Krönika publicerad i Norrbottens Kuriren 22/2



James Cameron tar emot oscar för Titanic (1997)

Inside Job

Jag har av någon sjuk kosmisk slump haft en Matt Damon-fylld helg.
I Fredags såg jag Clint Eastwoods "Hereafter" (den var helt ok) där duden spelar ett medium, och igår kollade jag på Inside Job där hans röst spelar huvudrollen som berättare om skurkarna bakom finanskrisen.

Inside job var ganska deprimerande. Det är alltså ca 10 pers som förstört hela världens ekonomi genom att avreglera marknader och förvandla pengar till fiktiva objekt vars värde blir helt godtyckligt till spekulationer i ett globalt pyramidspel.
Trots att det var en massa talking heads, tusen konstiga förkortningar och finansmännens mantra om att "marknaden är så oerhört komplex" gick det att fatta det mesta. Framförallt att svinen visste exakt vad de höll på med när de tvingade folk att belåna sin hus och sedan sålde skulderna i storpaket till investerare.

Det deppigaste är att ingen har fått sitt straff. Obama har valt in Larry Summers och de flesta andra som var ansvariga för krisen för att jobba inom samma finanssektor som de våldtog.

Modeblogg: Man 2011

Du vaknar upp och det är nåt som är konstigt.
Du har sovit för länge igen, tittar på klockan och en kall känsla av skuld isar till i magen. Det brukar kännas så här när du varit vaken halva natten och spelat Grand theft auto IV. Det är precis vad du har gjort.
Vad ska du göra nu? En seghet i hjärnans synapser gör att strömmen mellan tanke och handling flyter klumpigt som ärtsoppa.
Klädhögen på golvet luktar unket, men du har inget jobb att gå till och behöver inte klä på dig. Du tar frottémorgonrocken från landstinget och sveper den runt dina håriga axlar.
Klockan är redan halv tolv. Limbo mellan frukost och lunch. Och du har rätt, du förtjänar verkligen inte frukost, så du väntar en hel timme tills du äter. Magen skriker, men ciggen du röker i fönstret mättar falskt.
När du väl käkar är maten översaltad, den växer i munnen och är tung att svälja.
Efter ”lunchen” tar du ett djupt andetag, tvingar klumpen i halsen och ringer försäkringkassan.
Känner du igen dig? I så fall har du gjort något rätt. Du är Man 2011.

Mode är ett underligt koncept. En del diskuterar det utifrån fysiska produkter. Tyger, nål och tråd. Andra diskuterar det i förhållande till skönhet och yta. Det finns faktiskt också de som tror att mode har med vetenskap att göra. Ludacristmas!
Mode handlar, precis som all annan kultur, om berättelser. Anekdoter från en livsstil - om man vill låta lite kultursida.
2011 är inget undantag. Och nu handlar den förhärskande berättelsen om en entreprenör som gillar Family Guy, tar för sig och tjänar fantasisummor för Sveriges tillväxt. Modet som skapas från denna livsstilsberättelse ser ut exakt som det låter: självmordsbenäget.
Tänk efter hur du vill leva och vad som betyder något. Vill du se ut som en innesäljare eller Lindsay Lohan?

Svaret är klart som det renaste färskvatten Man 2011: Sjukskriven.



Obs!
lästips.

GIFF: Cristi Puiu och den rumänska nya vågen (ETC 4/2)

Cristi Puius ”Aurora” är över tre timmar lång men jag somnar redan efter 45 minuter.
Den rumänske regissören gästar Göteborg filmfestivals som dragplåster för festivalens fokus på den Rumänska nya vågen.
I början av filmen händer väldigt lite, vilket gör min hjärna oförstående till varför den ska hålla mina ögonlock öppna. Som tur är vaknar jag av att en snäll tant skakar liv i mig. ”Ska du inte titta på filmen?” frågar hon högt så att alla i salongen hör.
Tur, eftersom ”Aurora” utvecklas från seg till obehaglig Balkanthrillersk blandning av ”Falling Down” och Michael Hanekes ”Den sjunde Kontinenten”. En långsam nedstigning i en försiktig mans personliga helvete med missriktat våld som mål.
När jag träffar Puiu på Hotel Riverton pratar han nästan i munnen på sig själv och gnuggar sig i ansiktet när han inte hittar fram till rätt formulering av sina tankar kring vad han jobbar med.

- Själv tror jag inte att film är konst. Om film är konst så är också fysik konst. Film är någonting skapat av politiker och akademiker för att göra livet lättare. Det viktiga i sammanhanget är investeringen i och skapandet av kreativ energi.
Om vi pratar om energi så pratar vi också om fysik och kemi, inte bara måleri och poesi. Så om film är konst är allt konst, och om fysik är vetenskap så är allt vetenskap.
- Själv ser och använder jag film som en tekniskt redskap för att undersöka verkligheten. Ett antropologiskt verktyg.

”Herr Lazarescus död” från 2005 fungerade som en murbräcka för den Rumänska hypen. Nu har ”den rumänska vågen” vunnit priser över hela världen. Puius landsman Cristian Mungiu vann till och med Guldpalmen i Cannes för abortdramat ”4 månader, 3 veckor, 2 dagar” (2007).
Puiu är dock rädd att hans framgång skapat en förväntning på regissörer att använda ett visst formspråk.

- Om man tittar noga finns det också likheter i filmhistorien. När Mussolini försvann kom neo-realismen som en reaktion på alla lögner och fascistpropaganda. Efter Ceauşescu kommer nu också en våg av realism som vill tvätta av sig all den här skiten som kom från propagandafilmerna.
- I början av av 2000-talet fanns det bara tre kopior av ”Herr Lazaresco” i hela landet. It was a mess. Men när den blev väl mottagen i Cannes och när Indiewire kallade den för ”den bästa filmen släppt i USA”. Då ville självklart alla vara lika framgångsrika. Alla knäppte på realismen och försökte kopiera stilen. Och det är ju farligt. Förhoppningsvis finns det regissörer som har en vision.
Allt viktigt kommer från den kreativa energin. Du kan förälska dig i en hamburgare på McDonalds, men då lägger du själv till mening i den förälskelsen. Som Andy Warhol gjorde genom att tvinga fram projiceringar på Cambells tomatsoppa.

Hur kan du någonsin vara säker på att du inte lägger till mening till konsten själv?

- Det här är frågan. Kanske tror du intuitivt att du upplevt någonting där du inte adderat dig själv. Du kan inte vara säker, men du kan vara säker på någonting - och det här är viktigt - att vad du än gör kan du inte... jag vet inte jag vet inte... jag vet inte..... (Puiu gnuggar sig frenetiskt i ansiktet)... du kan inte fly från din egen hjärna. Och det är något jag kan vara säker på.

Puiu berättar ett skämt om en kille reser till en tibetansk guru för att få svar på meningen med livet. Efter en slitsam process med att få tag på pengar och ett leverne i fattigdom får den utsvultne killen äntligen träffa Gurun. På frågan om livets mening svarar denne: ”Det är en kopp thé”. Den existentielle killen blir förstås rätt sur, men får bara följdsvaret ”eller så kanske det är något annat”. En rätt talande berättelse för Puius kreativa övertygelse.

- Om man ska vara svart och vit finns det två sorters filmer. Men inte en uppdelning mellan kommersiella filmer och ”auteur”-filmer. Separation ligger mellan filmer där regissören tror sig veta vad livet är och sedan levererar budskapet som en predikan, Och filmer där regissören försöker förstå något. Det är de filmerna jag är knyten till.

KV.

Publicerad i ETC 4/2

GIFF Recension: The King's Speech, Black Swan, 127 timmar och The Fighter (ETC 4/2)

Tusen filmer på filmfestivalen innebär att vissa få överdrivet positiva omdömen. Programmet rekommenderade mig ”Världens vackraste film” för ett par år sedan, vilket ledde till hagabion och en handkamerahistoria så plågsam att den ligger som min top-1 sämsta bioupplevelse.
Visst, det är soft att se en ukrainsk film om potatisskalare, men av erfarenhet drar de feta filmerna mycket folk. Mycket folk är institutioner och institutioner behöver granskas.

The King’s Speech är en klassisk saga om en handikappad och god människa som överkommer sina begränsningar. I det här fallet är det Kung George den VI, spelad av Colin Firth, som lider av ett förnedrande stammande. Det är inte helt okomplicerat att jobba med ett talfel som kunglighet. Det blir inte lättare av att Europa smulas sönder av Hitler och det brittiska folket söker efter en stark röst för att enas. Självklart träffar kungen en talpedagog med ett hjärta av guld (Geoffrey Rush) och ja, ni fattar.
Det osar mys, och med detta kommer en tillrättalagdhet som lämnar tomhet efter sig. Vid eventuell oscarsvinst för bästa huvudroll kan talfel i bästa fall bli det nya retarderad.
Black Swan är en högkulturell fortsättning på Darren Aronofskys The Wrestler. Mickey Rourke spelas här av lilla Natalie Portman, som likt den ärrade brottaren späker sönder kroppen för konsten, men på en elitskola för ballerinor och inte i en wrestlingring.
Black Swan är en skräckfilm. Komplett med överdrivna stereotyper som den slemsexistiske dansläraren (Vincent Cassel) och morsan med egna krossade ballerinadrömmar. Detta blandas i allegorin över svansjön med att Portmans ballerina gör en inre omvandling från duktig, frigid flicka till en riktigt bad bitch. Men hon släpper aldrig sitt kontrollbehov efter perfektion som gör att hennes kropp systematiskt ruttnar sönder och hennes hjärna tar en tripp mot schizofreni.
Om balett får sitt erkännande som konstform, eller åtminstone förståelse, på samma sätt som Aronofsky gav wrestling är osäkert. När du sett Natalie Portmans tår växa ihop till simfötter av inhumant tighta dansskor kan du ju kolla på Kanye Wests Runaway och försöka att inte tänka på skräck.

Slumdog-Danny Boyle har målat ett naivt leende på James Franco ansikte i 127 timmar, en historia baserad på riktiga händelser. Adrenalinjunkien Arons bergklättring går åt helvete när han fastnar i en bergsficka och till slut tvingas skära av sin egen arm. Det händer inget mer i hela filmen. Aron spelar in lite videodagböcker och kommer förstås till ”djupare insikter” om livet tack vare närheten till döden. Hörde jag snark? Glöm inte kaffet.
The Fighter är en bättre based on a true story-film. Mark Wahlberg spelar Boston-boxaren Micky Ward på väg uppåt i karriären. Samtidigt som hans bror Dicky (Christian Bales största stund), som en gång i tiden var proffsboxare och Bostons stolthet, har ett liv som pekar nedåt i crackmissbruk och misär.
The Fighter är på många sätt den amerikanska drömmen nedbruten och krossad i en pedagogik som går emot all Rocky-nationalism och mot-alla-odds-dramaturgi. Mickys matcher går bra för att han är en bra boxare. Hans misslyckanden beror på att hans liv är struligt inom familjen, som i grunden är djupt rotade klassproblem.
Dessutom har The Fighter de hårdaste boxningsscenerna jag sett.
Redan en av årets bästa filmer.

Publicerad i ETC 4/2

Nörden är död (Aftonbladet Kultur 31/1)

Nördkulturen måste dödas och begravas för att överleva.

Åtminstone enligt komikern Patton Oswalts artikel ”Wake up nerd culture – time to die” i nya numret av magasinet Wired.
Oswalts essä handlar om hur internet permanent ändrat beteendet i vår popkulturkonsumtion. Bittorrent-tjänster har gjort alla John Woo-filmer, all hiphop och alla nummer av varje serietidning som någonsin tecknats tillgängliga – för alltid. Eller med Oswalts uttryck: Etawaf ("Everything That Ever Was, Available Forever”).

Vad händer då med nördarna, som byggt sin identitet och sitt språk kring nischade intressen och utanförskap?

Oswalt växte upp i begynnelsen av den kultur som gav namn åt en hel asocial generation. Svältfödda på sex och hungriga på tv-spel, post-punk, serietidningar, slasherfilm och rollspel. ”Medan våra kollegor satt och nickade till Madonna och Bruce Springsteen på vårt lokala Bennigan’s brukade jag och mina väl utvalda kompisar byta kontextlösa citat från Monty Python-sketcher. Det var ett kodspråk vi använde för identifikation” skriver Oswalt.

Det var 1987, samma år som Alan Moores klassiska serieroman Watchmen släpptes, det sista året komikern kunde se en tydlig gräns mellan nördar och ”normala”.
Efter det blev nördarnas kultur mainstream och hipp. 2011 tillåter vem som helst att bli nörd i vilket ämne som helst och nu ligger vi alltså på gränsen till Etawaf. Projektet med att bygga egna världar blir komplicerat om det inte finns några gränser.
En bit in i sin essä tröttnar Oswalts analytiska hjärnhalva och den komiska tar över. Han menar att popkulturen blivit ett skenande tåg bortom all kontroll. Lösningen är att elda på med ännu mer omkontextualisering, remakes och trivia. Genom att filma The Human Centipede med casten från The Hills, regisserad av bröderna Coen, kan popkulturen bli självmedveten.
Så når vi Etawaf-singularitet och kan börja om från början.

Internet har svarat hårt och hånfullt på teorin. Skeptikerna tycker att Oswalt lider av ”spad-avund” – en åkomma som drabbar en person som grävt med en sked på samma ställe hela livet när någon dyker upp med en spade.
Kritiken är rimlig. Men det går inte att komma runt skillnaden mellan något svårtillgängligt och någonting som finns ett par, tre klick bort.

Det har varit stor debatt om nördkulturen i Sverige, om hur populariseringen av nörden gjort att han eller hon plötsligt framstår som en lyckad medieperson i en storstad och drivit ut riktiga nördar i en ännu mer osynlig periferi.
Eller så har nördens död framkallat orimliga nostalgikänslor.

KV.


Publicerad i Aftonbladet Kultur 31/1