GIFF: Cristi Puiu och den rumänska nya vågen (ETC 4/2)

Cristi Puius ”Aurora” är över tre timmar lång men jag somnar redan efter 45 minuter.
Den rumänske regissören gästar Göteborg filmfestivals som dragplåster för festivalens fokus på den Rumänska nya vågen.
I början av filmen händer väldigt lite, vilket gör min hjärna oförstående till varför den ska hålla mina ögonlock öppna. Som tur är vaknar jag av att en snäll tant skakar liv i mig. ”Ska du inte titta på filmen?” frågar hon högt så att alla i salongen hör.
Tur, eftersom ”Aurora” utvecklas från seg till obehaglig Balkanthrillersk blandning av ”Falling Down” och Michael Hanekes ”Den sjunde Kontinenten”. En långsam nedstigning i en försiktig mans personliga helvete med missriktat våld som mål.
När jag träffar Puiu på Hotel Riverton pratar han nästan i munnen på sig själv och gnuggar sig i ansiktet när han inte hittar fram till rätt formulering av sina tankar kring vad han jobbar med.

- Själv tror jag inte att film är konst. Om film är konst så är också fysik konst. Film är någonting skapat av politiker och akademiker för att göra livet lättare. Det viktiga i sammanhanget är investeringen i och skapandet av kreativ energi.
Om vi pratar om energi så pratar vi också om fysik och kemi, inte bara måleri och poesi. Så om film är konst är allt konst, och om fysik är vetenskap så är allt vetenskap.
- Själv ser och använder jag film som en tekniskt redskap för att undersöka verkligheten. Ett antropologiskt verktyg.

”Herr Lazarescus död” från 2005 fungerade som en murbräcka för den Rumänska hypen. Nu har ”den rumänska vågen” vunnit priser över hela världen. Puius landsman Cristian Mungiu vann till och med Guldpalmen i Cannes för abortdramat ”4 månader, 3 veckor, 2 dagar” (2007).
Puiu är dock rädd att hans framgång skapat en förväntning på regissörer att använda ett visst formspråk.

- Om man tittar noga finns det också likheter i filmhistorien. När Mussolini försvann kom neo-realismen som en reaktion på alla lögner och fascistpropaganda. Efter Ceauşescu kommer nu också en våg av realism som vill tvätta av sig all den här skiten som kom från propagandafilmerna.
- I början av av 2000-talet fanns det bara tre kopior av ”Herr Lazaresco” i hela landet. It was a mess. Men när den blev väl mottagen i Cannes och när Indiewire kallade den för ”den bästa filmen släppt i USA”. Då ville självklart alla vara lika framgångsrika. Alla knäppte på realismen och försökte kopiera stilen. Och det är ju farligt. Förhoppningsvis finns det regissörer som har en vision.
Allt viktigt kommer från den kreativa energin. Du kan förälska dig i en hamburgare på McDonalds, men då lägger du själv till mening i den förälskelsen. Som Andy Warhol gjorde genom att tvinga fram projiceringar på Cambells tomatsoppa.

Hur kan du någonsin vara säker på att du inte lägger till mening till konsten själv?

- Det här är frågan. Kanske tror du intuitivt att du upplevt någonting där du inte adderat dig själv. Du kan inte vara säker, men du kan vara säker på någonting - och det här är viktigt - att vad du än gör kan du inte... jag vet inte jag vet inte... jag vet inte..... (Puiu gnuggar sig frenetiskt i ansiktet)... du kan inte fly från din egen hjärna. Och det är något jag kan vara säker på.

Puiu berättar ett skämt om en kille reser till en tibetansk guru för att få svar på meningen med livet. Efter en slitsam process med att få tag på pengar och ett leverne i fattigdom får den utsvultne killen äntligen träffa Gurun. På frågan om livets mening svarar denne: ”Det är en kopp thé”. Den existentielle killen blir förstås rätt sur, men får bara följdsvaret ”eller så kanske det är något annat”. En rätt talande berättelse för Puius kreativa övertygelse.

- Om man ska vara svart och vit finns det två sorters filmer. Men inte en uppdelning mellan kommersiella filmer och ”auteur”-filmer. Separation ligger mellan filmer där regissören tror sig veta vad livet är och sedan levererar budskapet som en predikan, Och filmer där regissören försöker förstå något. Det är de filmerna jag är knyten till.

KV.

Publicerad i ETC 4/2