Visst, det är soft att se en ukrainsk film om potatisskalare, men av erfarenhet drar de feta filmerna mycket folk. Mycket folk är institutioner och institutioner behöver granskas.
The King’s Speech är en klassisk saga om en handikappad och god människa som överkommer sina begränsningar. I det här fallet är det Kung George den VI, spelad av Colin Firth, som lider av ett förnedrande stammande. Det är inte helt okomplicerat att jobba med ett talfel som kunglighet. Det blir inte lättare av att Europa smulas sönder av Hitler och det brittiska folket söker efter en stark röst för att enas. Självklart träffar kungen en talpedagog med ett hjärta av guld (Geoffrey Rush) och ja, ni fattar.
Det osar mys, och med detta kommer en tillrättalagdhet som lämnar tomhet efter sig. Vid eventuell oscarsvinst för bästa huvudroll kan talfel i bästa fall bli det nya retarderad.
Black Swan är en högkulturell fortsättning på Darren Aronofskys The Wrestler. Mickey Rourke spelas här av lilla Natalie Portman, som likt den ärrade brottaren späker sönder kroppen för konsten, men på en elitskola för ballerinor och inte i en wrestlingring.
Black Swan är en skräckfilm. Komplett med överdrivna stereotyper som den slemsexistiske dansläraren (Vincent Cassel) och morsan med egna krossade ballerinadrömmar. Detta blandas i allegorin över svansjön med att Portmans ballerina gör en inre omvandling från duktig, frigid flicka till en riktigt bad bitch. Men hon släpper aldrig sitt kontrollbehov efter perfektion som gör att hennes kropp systematiskt ruttnar sönder och hennes hjärna tar en tripp mot schizofreni.
Om balett får sitt erkännande som konstform, eller åtminstone förståelse, på samma sätt som Aronofsky gav wrestling är osäkert. När du sett Natalie Portmans tår växa ihop till simfötter av inhumant tighta dansskor kan du ju kolla på Kanye Wests Runaway och försöka att inte tänka på skräck.
Slumdog-Danny Boyle har målat ett naivt leende på James Franco ansikte i 127 timmar, en historia baserad på riktiga händelser. Adrenalinjunkien Arons bergklättring går åt helvete när han fastnar i en bergsficka och till slut tvingas skära av sin egen arm. Det händer inget mer i hela filmen. Aron spelar in lite videodagböcker och kommer förstås till ”djupare insikter” om livet tack vare närheten till döden. Hörde jag snark? Glöm inte kaffet.
The Fighter är en bättre based on a true story-film. Mark Wahlberg spelar Boston-boxaren Micky Ward på väg uppåt i karriären. Samtidigt som hans bror Dicky (Christian Bales största stund), som en gång i tiden var proffsboxare och Bostons stolthet, har ett liv som pekar nedåt i crackmissbruk och misär.
The Fighter är på många sätt den amerikanska drömmen nedbruten och krossad i en pedagogik som går emot all Rocky-nationalism och mot-alla-odds-dramaturgi. Mickys matcher går bra för att han är en bra boxare. Hans misslyckanden beror på att hans liv är struligt inom familjen, som i grunden är djupt rotade klassproblem.
Dessutom har The Fighter de hårdaste boxningsscenerna jag sett.
Redan en av årets bästa filmer.
Publicerad i ETC 4/2
No comments:
Post a Comment