Framtidens främsta mattrender (Feature, Nöjesguiden nr 5 2011)

Text: KV och Ida Therén
Illustrationer: Ida Therén

Någonting har hänt med den urbana maten. Produkterna vi alla älskar – de som säljs till överpris, styckförpackade, i butiker som har öppet 24 timmar om dygnet – har den senaste tiden börjat mutera i linje med tidens anda. Minimalistisk och individualistisk snabbmat står på menyn för dagens stressade svenskar. Vad väntar oss i en nära framtid?

Vi är vana vid att ett multinationellt företag hjälpsamt besprutat och slagit in vår mat i mindre och dyrare förpackningar. Men fram tills nyligen har det handlat om sämre versioner av pasta och wraps – mat ämnad för en modern medelklass. Men den nya generationens livsmedel för tankarna till Ken Loach-filmer, skolmat-salar och slum.
I januari skapade bloggaren Kissie en mindre kontrovers genom att lansera barnmat som ny hälsokost. Det farliga bantningsknepet hade sakta sipprat ned från Hollywood till internets utkanter för att påminna oss om unga tonårstjejers psykiska ohälsa.
Men den här trenden är, trots att vi lärt oss att inte prata om sådana saker, inget enskilt fall.
För ett par månader sedan gjorde tidningen Stockholm City en stor grej av hur majs i lösvikt säljs i mugg vid Kungens kurva. Detta spannmål av prematura popcorn hade alltså blivit föda vi nu accepterar att betala pengar för.
Det yttersta kvittot på den nya utvecklingen kom dock när Pressbyrån började marknadsföra gröt, rättare sagt den trögflytande sörjan ”Great”, i cityförpackad mikro-variant, som den nya sortens snabblunch. Och marknaden måste helt enkelt anpassa sig efter kundernas allt sämre förutsättningar.
Nyckelordet är förpackning.
Hur kommer trenden av minimalistisk fattigmat utvecklas om den fortsätter i samma takt framåt? Nöjesguiden ger, vår vana trogen, en guide till ”nya hårda Sveriges” cityföda. Så här kommer en nära framtid se ut om vi fortsätter konsumera den snabbmat vi förtjänar:


STEGG – simply egg, on a stick
hårdkokt ägg på plastpinne
Anorexiklassikern hårdkokt ägg får äntligen en snygg förpackning i takt med att marknadskrafterna har insett den stora ekonomiska potentialen hos ätstörda flickor och killar på gym. En kassako vars juver länge väntat på att mjölkas.
Ludmila Enqvist gör oväntad comeback som varumärkespersonlighet och promotar sin näst bästa prestationshöjare.
För den stora aptiten finns en dubbelvariant, i folkmun känd som ”Two steggs, one stick”.


dROP-out Cola
läsk
En helt ny sorts läskedryck med en kemisk tillsats som påstås underlätta den allt mer komplicerade parnings-leken på krogen. Populärt groggvirke bland stureplansprofiler.
Marknadsförs under devisen ”dROP-out Cola – När DU vill!”.

BeYoung
buljong i petflaska
Efter succén med low calorie-sopporna kommer nästa steg. Varma soppor passar såväl det slanka sparkontot som den slanka kroppen. Petflaskor med soppor syns snart i varje hand. Det finns en smak för alla: ”Green” (grönsaks-buljong), ett politiskt korrekt alternativ för den medvetna vegetarianen. ”Carnivore” vänder sig till en manlig publik och ”Sushi” (fiskbuljong) till den som brukade äta sushi.

Pain de l’eau, Carb’n'Tap, Prison Break
vatten och bröd
En liten plånbok är också en plånbok. Marknaden har upptäckt ett köpsvagt men hungrigt segment: den växande FAS 3-sektorn. Pain de l'eau och Carb'n'Tap är några av varumärkena inom den i folkmun kallade snabblunchen ”Prison Break” – ett pris fixé-set med en guldäggsdesignad tetra vatten och en fiberrik grov rågfralla med hälsosam sesamtopping. Finns även med en portionsförpackning margarin (”à la af Donner”) för dig som också vill ha ”guldkant”.

BrosQue TM
Styckförpackat djurbrosk
Som alla vet är rent brosk bra för huden och skyddar mot cancer. Anna Ankas bevingade ord om broskets hälsoeffekter fick Sveriges kostexperter att tänka till. Broskbitar smidigt engångsförpackade återfinns i snabbköpen precis innan kassan (tre för tio). Härligt tuggmotstånd som bränner kalorier.

Outside Sleeper
kalkonfett
En shot kalkonfett som kittlar kräkreflexerna. Passar både den utförsäkrade nyalkisen och bulemiska tonårstjejen, som gillar att denna produkt är lite ”street”. Känd från tv-serien The Wire.

Nya vårdvalet
Instant Relief
Smärtstillande, antibiotika, bantnings-piller eller antidepressiva mediciner i en smidig automat till förmånliga priser (betala med mobilen). För de som inte har råd med sjukförsäkring, eller tid att gå till doktorn. DU vet vad som är bäst för DIG.

Jimmie’s
färdigskivad falukorv
Snackpack med färdigskivad falukorv, finns i både singelpack (för den lilla hungern), trillingpack och familjepack för storfamiljer i den södra delen av landet. Den K-märkta falukorven är ett ultranationalistiskt alternativ till chipspåsen i tunnelbaneautomaterna. ”Brunis” agerar posterflicka i en snygg brun skjorta som minner om historiens vingslag.
Stämpeltryckt blåsippa på varje falukorvsskiva. Move over, Max och Kalles Kaviar!

Epic Pwnage eller ”Jobbcola”
högkoffeinhaltig vitamindryck (13-årsgräns)
Detta äktenskap mellan högkoffeinhaltiga energidryck och vitaminvatten blir en omedelbar succé. Sprungen ur gamerkulturen sprider den sig via hungriga säljare och börsvalpar ut i mainstreamkulturen med hjälp av arbetslinjens friska vindar. Tillverkas av Innovatia Care (före detta Landstinget) i samarbete med ett systerbolag i samma multinationella koncern.
Drycken säljs för den som hellre tjänar pengar än tar lunch under den gamla säljardängan ”ett nej är ett hej”, vilket har fått trådar på ett välkänt internet-forum att spekulera om M. Assange är arkitekten bakom denna frihetsdryck.

Publicerad i Nöjesguiden nr 5 2011

Sommardrömmar (Aftonbladet 26/6)

Josef Stalins favoritfilmgenre var sin tids blockbusters: bombastiska musikaler. Han led även av sitt överjag, eller det som i psykoanalysen kallas superego. Den gamle diktatorn hade inte bara ett sug efter terror och krav på total underkastelse, utan också efter obscenitet och skratt.
Nu när de maximalistiska sommarfilmerna är här ska de inte underskattas eller tolkas ytligt bara för att de ofta är remakes och uppföljare som producerats till fantasibelopp.

En av många premiärer är den femte delen i den blodiga filmserien Final Destination. Serien går ut på att ungdomar lurar döden och sedan, en efter en, drabbas av oundvikliga och kreativt komponerade dödsfall. De två senare i 3D.
En skribent i New York Times var först med att ta filmserien i försvar och menade att det inte finns någon magisk eller psykologisk bakgrundshistoria och ingen sociopolitisk subtext att prata om. ”Filmerna fungerar som memento mori, ett sätt att ställa kosmiska frågor om ödet och dödlighet. Kännetecknet för varje Final Destination-film – en meningslös och långfilmslång förhandling med döden – ekar av Ingmar Bergmans klassiker Det sjunde inseglet.”

Att förvandla tabun till lättsam popcornskräck är ett sätt att tvinga oss att konfrontera dem.
Dålig konst har möjligheten att påverka när garden redan sjunkit. Det menade slovenske filosofen och psykoanalytikern Slavoj Žižek i The Perverts Guide To Cinema, om film som den ultimata perversa konsten. Film ger oss inte det vi åtrår utan formar vår åtrå.

Žižeks tes var att film har möjligheten att fånga det vi inte kan formulera i verkligheten. Våra fantasier.
Vad vi åtrår i sommar verkar vara historieförfalskning. I den enorma franchise-succén Transformers, vars tredje del har premiär 29 juni, skriver regissören Michael Bay om månlandningens historia: tydligen upptäckte Apollo 11 inte bara grus på månen, utan de utomjordiska maskinerna Transformers.

När Transformers 2: Revenge of the fallen kom förra året var det många som avskydde den. Robotarna slogs i en tre timmar lång CGI (computer generated imagery)-orgie och blev den mest kritikerhatade sommarblockbustern på länge. Men Charlie Jane Anders på nättidskriften Io9 menade att ”Michael Bay finally made an art film”. Hon skrev att Transformers 2 kombinerade en hyllning av den självgode men patetiske mannen (spelad i filmen av en valpig Shia Lebeouf) med ett actionfyrverkeri så overkligt och over-the-top att indiemannens värde ordagrant transformerades till något helt värdelöst. Transformers 2 lyckades nå filmmediets yttersta mål: att överskrida de idéer vi har om verkligheten och därmed ifrågasätta konstens och samhällets normer.
”Du försöker förgäves förstå hur alla bitar hör ihop, du stirrar in i hålen i berättelsen, tills hålen förvandlas till klyftor och klyftorna blir en avgrund som du stirrar ned i tills den framstår lika djup som din egen själ, sedan blir du galen.” Skrev Jane Anders. Med glimten i ögat.

Žižek menade att film har förmåga att röra sig i dimensionen mellan verklighet och fiktion. Han sa också att manlighetens fallos i grunden är något påhittat, en flykt från verkligheten. Därför gör film också att vi måste konfrontera våra fantasier som något verkligt och därmed erkänna vår feminitet.
Vad som händer i Transformers 2 är alltså vår värsta freudianska mardröm; att de fantasier vi har projicerat på könen krossas.
Av robotar.

En liknande realitycheck tolkade Žižek ur förra årets storfilm The Kings Speech, om en stammande kung som lär sig hålla tal. Han menade att stammandet inte är ett handikapp, utan ett friskhetstecken som visade hur motvilligt monarken lät sig kuvas av den bisarra feodala charaden.

Underrubriken till X-Men: First Class lyder ”Upplev ögonblicket som förändrade världen” och syftar till ytterligare en historieförfalskning: superhjältemutanternas inblandning i kalla kriget.
X-Men handlar dock inte om superhjältar, utan om mekanismerna bakom fascism. Kriget i den fem filmer långa serietidningsadaptionen har aldrig varit mot människorna, utan är internt. I First Class används Sovjets och USA:s kärnvapenkapprustning som en dramatisk metafor för den ideologiska kampen mellan vännerna Professor Xavier och Magneto.
Eric Lencherr (Michael Fassbender) har upplevt förintelsen från sämsta möjliga position. När han så småningom förvandlas till skurken Magneto framstår hans val av hämnd på människorna som rättfärdigat. Eric hjälper människorna (CIA), tills de vänder sig mot honom. Sveket och diskrimineringen gör honom tvungen att ta till våld med sin förmåga att manipulera metaller.
Erics akademiske partner Charles Xavier (James McAvoy) förespråkar ett slags vända andra kinden till-filosofi för att bemöta människornas fascism mot mutanter. Och det är ju lätt för honom att förlåta, som vuxit upp i ett slott i stället för ett koncentrationsläger.

Att First Class ramas in av 60-talets revolutionära anda är logiskt med tanke på att karaktärerna Xavier och Magneto skapades med Martin Luther King Jr och Malcolm X som förlagor.
Magnetos anarkistiska tanke om att slåss för sin frihet med självuppoffring är som hämtat från ett Malcolm X-citat: ”Varje gång du ber någon annan om frihet kommer du aldrig bli fri. Frihet är något du måste åstadkomma själv”.
Men det är självklart superego och hybris som förstör Xavier och Magnetos filosofiska grund. Xavier börjar använda sina telepatiska krafter för att slippa argumentera och Magneto blir senare en fundamentalistisk gerillaledare, vägrar assimilera sig med människor och omfamnar fascistiska värderingar om att mutanterna är nästa steg i evolutionen.

Jane Anders skrev att de ultrakapitalistiska sommarfilmerna i grunden handlar om två saker: undermedveten manlig ängslan och specialeffekter. Kritikerna fokuserar ofta på det senare som ett negativt utslag av det tidigare (som med Michael Bay).

I bästa fall kan blockbusterfilmerna sänka garden på tittaren och ge möjlighet att undersöka mer komplexa känslor än de får cred för. Men risken finns också att de blir ren pornografi. Som i Limitless, där Bradley Cooper spelar en misslyckad författare som lyckas få tag på en designerdrog kallad NZT. Pillret förstärker hans hjärna och boostar hans minne vilket ger en direkt genväg, utan moraliska fallgropar, till ett förmöget liv i finansvärlden.
Han byter självhat och risig hästsvans mot dyra middagar, kostymer och kärlek från gamla flickvänner. Men trots ett hårddopat intellekt blir Bradley Coopers författare ett så uppblåst äckelego att Stalin skulle känt sig impotent i jämförelse.

KV.

Publicerad i Aftonbladet 26/6

Recension: The Trip

I filmen The Trip, som är en kopia av serien, tar Steve Coogan med sin kompis Brydon på en trip till Norra England för att recensera restauranger. Men alla måltider handlar mest om att de tävlar i James Bond och Michael Caine-imitationer. Coogan kan inte sluta tänka på sin karriär och drömmer om att göra mainstreamfilmer i Hollywood. Istället är han fast i en bil med en kille från Wales. Förvisso hans bäste vän, men gammal narcissism rostar inte för all vänskap i världen.
Coogan och Brydon möts i improviserade ögonblick av kvick komedi, men framkallar nästan mer flabb när de okänsligt hånar varandras äkta svagheter.
Det är så en manlig 40-årskris ska skildras. Inte med självömkande romaner om ens egen onödighet, utan med ett accepterande av att meningen försvinner, tomheten tar över och empatin förvandlas till självupptagna cynismer.
Det är finkalibrerat men egentligen väldigt enkelt: Mänskligt lidande=roligt. Förresten, varför sluta vid 40? Larry David har gjort det hur länge som helst.

Konsumera Ruiner (Norrbottens-Kuriren 8/7)

Det stora nöjesfältet Six Flags i New Orleans är en ruin sedan sex år tillbaka. Efter att orkanen Katrina svepte in över staden ser stället ut som att det bombats med melankoli. Radiobilarna har börjat samla damm, ett gigantiskt clownhuvud har lämnats med sönderslaget öga och urban exploration-entusiaster har klottrat domedagsbuskap som "Don’t look for me - I’m still here" och "every road goes nowhere" på väggarna bredvid övergivna karuseller.

Jag får ungefär samma skräckblandade tillfredställelse av att titta på fotografen Richard Thompsons bilder från Six Flags som av Cormac McCarthys The Road eller Mad Max. Det är förmodligen också varför jag joinat gruppen Post-Apocalyptic fiction appreciation society på facebook, vars beskrivning lyder: "Den här gruppen är för alla som någonsin drömt om att vakna en dag och upptäcka att världen vi känner till försvunnit. Att hela samhället har raderats och endast spöklika rester som övergivna städer och tomma motorvägar finns kvar".
Men för min egen del är det egentligen inte nödvändigt att hela världen går under för att ruiner ska fungera som kulturell varningsflagga.

I aktuella filmen Hanna , som handlar om en tonårstjej som tränats till seriemördare, utspelar sig de dimmiga slutscenerna i Berlins ökänt övergivna nöjesfält. När Hanna blir jagad bland stora dinosauriestatyer som lämnats att ruttna får jag samma mysiga känsla av vanmakt inför tidens gång.

- Man behöver inte längre skämmas när man vill gå in i ett gammalt sockerbruk och titta, menade Jan Jörnmark, som gav ut fotoboken Övergivna platser (2007).

Men det kanske man visst behöver. Åtminstone när det gäller sockerbruk och fabriker. De estetiska kontrasterna i plomberade nöjespalats säger mer om det post-industriella samhället än själva industrierna. För när kulturen ruttnar brukar mänskliga rättigheter också överges. Därför känns det mycket mer obehagligt att glo på bilder av det förmultnade Detroit’s vanity ballroom där Duke Ellington en gång spelade, i stället för att oja sig över en ekande tom svensk spritfabrik.

Fotoutställningen Detroit in ruins hör till en av mina senaste favoriter i ruin-konsumtion (finns på till exempel The Guardians hemsida).

Detroits egna invånare har omfamnat förödelsen på ett bejakande, om än post-ironiskt sätt genom att lobba för att upprätta en staty över kultfiguren Robocop. Polisen från filmen med samma namn fick den otacksamma uppgiften att röja upp i en superkriminell gröt, född ur kapitalism och socioekonomisk misär. Polismyndigheten behövde något som pallade och skruvade således ihop en cyborg från resterna av den avlidne polismannen Alex Murphy.

En riktig Robo-staty, i staden vars verklighet allt mer börjar likna filmens fiktiva dystopi, ger en svart tyngd åt Murphys egna ord om att:

- Role models are important.

Det kanske låter deppigt, men det är sådant jag tänker på när jag läser om Almedalen, ett ställe där kulturen också verkar rätt övergiven.

KV.

Publicerad i Norrbottens-Kuriren 8/7