Miljöförstöring och kärnvapen. Två av de största mindfucksen mänskligheten lyckats trolla fram med sin klåfingriga nyfikenhet.
Jag träffar dokumentärfilmaren Lucy Walker för att diskutera hennes senaste filmer Waste Land och Countdown to Zero där hon undersöker båda ämnena.
Waste Land är en vacker feelgood-historia om rå fattigdom i Rio de Janeiro där konsten fungerar som verktyg i kampen mot miljöförstöring. Den nominerades precis till en Oscar för bästa dokumentär och det vore en no brainer att inleda intervjun med. Men när jag träffar Lucy Walker högt uppe i hotellskrapan i centrala Stockholm frågar jag först och mest om kärnvapen. Jag är lite survivalist på det sättet.
I Countdown to Zero har Walker kartlagt världens kärnvapenreserver: Nordkorea har dem. Precis som Ryssland, USA, Israel, Pakistan, Indien, Storbritannien. Och Iran har dem, kanske. Om Al Quaida får tag på dem, well, det skulle ju suga?
– Det farliga är om teknologin gör det lättare för fler länder, eller till och med terrorgrupper och andra ”non-state actors” att skaffa kärnvapen, säger Lucy Walker.
– Jag ville göra filmen innan något dåligt händer, så att människor förstår riskerna idag och inte efteråt och fråga sig ”varför visste ingen om det här?”.
Countdown to Zero går igenom några gånger som katastrofen varit ett katthår från att bli verklighet.
1995 hade till exempel Ryska militärmakten missförstått en raketuppskjutning i USA och tolkat den som en provokation till atomkrig. Ironiskt nog var Boris Jeltsin inte full vid tillfället och avfärdade militärens uppmaning om att gå till motattack.
Lucy Walker menar att Einstein hade rätt när han sade att ”Kärnvapen har förändrat allt, utom vårt sätt att se på världen”.
– Jag vill skapa en konsensus kring hur man ser på kärnvapen. Utbilda människor så att om de läser om Pakistan, eller Iran eller vad det nu kan vara, kan förstå nyheterna på ett mer direkt sätt.
Jag tycker att temat är ganska vanligt på andra håll. Alltså många hollywoodfilmer visar ju en drömsk post-apokalyptisk tillvaro, men man diskuterar sällan kärnvapen som något ”riktigt”.
– Ja, kärnvapen är svårt att ta på allvar eftersom ingen bomb har exploderat sedan 1945, för 65 år sen. Vi har liksom sett skräckfilmerna och ingenting har hänt, så då tänker vi att det är lugnt. Tyvärr tror jag att det finns en risk att det inte dröjer 65 år tills nästa gång.
När det gäller riktiga hot: hur kan vi stoppa Usama Bin Laden från att få tag på en kärnvapenmissil?
– Om Usama får tag på kärnvapen finns det förstås inget att göra, vilket är mycket skrämmande. Men de experter, forskare och världsledare jag intervjuat har börjat jobba med problemet. Barack Obama lyckades till exempel nyligen ena 65 stater för hårdare kontroll över de ämnen som används vid kärnvapentillverkningen. Det finns många väldigt bra krafter som jobbar mot det detta.
Kontroll verkar varit den största chimären med kärnvapen. Walker berättar om gamla rivningsfärdiga bunkers som förvarat plutonium under sämsta tänkbara förhållanden ("potatisar skyddades bättre"), och om smugglare som haft draghjälp av Sovjets kollaps.
– Jag träffade en kärnvapensmugglare i Georgien som fick grejerna från Ryssland. Efter Sovjets fall är säkerheten väldigt dålig och det finns inga pengar för att hålla kärnvapenfaciliteter under ordentlig uppsikt. Han trodde att han sålde vapnen till Al Quaida, men som tur var det en väldigt smart polis som tog fast honom.
Om Countdown to Zero riskerar att framkalla existentiella trauman så är Waste Land, Walkers Oscarsbidrag som vunnit hinkvis med priser världen över, förmodligen ett av de bästa alternativen till självstyrd kognitiv terapi.
Konstnären Vic Muniz lämnar New York och åker tillbaka till sin hemstad Rio de Janeiro för att göra ett konstverk av världens största soptipp, tillsammans med de fattiga arbetarna som jobbar med att plocka och sortera i skiten.
– Det är egentligen bara en liten berättelse om en konstnär och den förvandling som han lyckas åstadkomma på en mycket extrem plats. Men det handlar också om hans experiment: Kan konst hjälpa människor i en sådan miljö? Kan det vara skadligt? Eller har det ingen effekt?
En av de bästa sekvenserna i Wasteland är när Lucy Walker följer med en av kvinnorna utanför Rio till hennes hem: ett plåtskjut i ett ghetto. När Walker får en hustillsyn råkar hon filma när en av ungarna kollar på den animerade serien Richie Rich på en skitig teve.
Har du sett The Wire? Den femte säsongen utspelar sig på en tidning som ska skriva en artikelserie om hemlöshet och redaktören pratar om att visa "The Dickensian aspect" av problemet. Det vill säga som en paralell verklighet av passiv misär. Men jag tycker inte att din film är så bekväm. Människorna är liksom inte bara pjäser i konstverket.
– Jag har med många detaljer om hur det är att leva i fattigdom. Prostitution eller knarklangning är två av få reella arbetsmöjligheter, folk blir rånade på allt de äger och så vidare. Men det ligger något i vad en kvinna i Mexiko sade efter en visning: ”jag har aldrig sett fattiga människor som jag känner på film tidigare”.
– Så, det är ingen föreläsning. Det är en film som ger mycket ”food for thought” men säger inte åt dig vad du ska tycka.
KV.
Faktaruta: Lucy Walker
Lucy Walker är född i London har en examen i teater från Oxford. Hon har tidigare gjort filmen ”
The Devils Playground (2002), om Amish-ungdomar som gör uppror inom sin egen kultur, och Blindsight (2006) som handlar om blinda tibetanska tonåringar som bestiger Mount Everest. Den senare låg också på kortlistan för Oscarsnomineringar.
Publicerad i ETC 23/12
