Hej då, Dolores (Från ETC 27/8)

- Jag brukade ju ha ett hajfoster här förut.
Vad hände med det?
- Ja, det finns här någonstans...

Jag gör ett av mina sista besök på Dolores på Södra Allégatan. Den 4:september stänger de för gott. Men än så länge är allt som vanligt. T-Shirts hänger i taket bredvid ett avhugget dockhuvud och en darth vader-mask. Bakom en bokhylla med ninjabadankor och den satanistiska bibeln står Lasse ”Dolores” Otterström.
I 34 år har han sålt punkskivor, nya och begagnade serier, samlarfigurer, GAIS-souvenirer, erotisk och ockult litteratur. Ett underjordiskt popkulturarv som snart går i graven.

- Har du sett de här programmen om samlare på tv? Jag känner mig jävligt lik dem. Jag har ju inte så hemma, men på mina lager ser det ut ungefär som det gör här. Jag slänger ingenting.

Vad är det konstigaste du hittat?

- Det är nog en uppstoppad räv som jag köpte på en auktion, och den blev förstås såld.

Lasse och hans kompisar öppnade det första Dolores 1976 i Almedal. Då en renodlad skivaffär som var först att importera punk til Göteborg. Lasse spelade bas punkbandet i The Perverts, tillsammans med bland andra Fredde Wadling. 1980 började punkvågen mattas av. Samtidigt flyttade Dolores till Heden där Lasse tillsammans med fler kompisar började sälja serier och musik, den här gången hårdrock. Kring 89 öppnade Dolores på Drottninggatan, men splittrades upp två år senare och blev renodlad skivaffär och grund till skivbolaget Dolores recordings (som senare skulle släppa Broder Daniel, Håkan Hellström och Bad Cash Quartet).
91 var Lasse själv igen och öppnade upp det som skulle bli Göteborgs enda riktiga undergroundantikvariat.

- Då var det nästan tomt i affären, jag fick spärra av hälften med ett rep. Det var någon som sa till mig att ”den här lokalen kan du aldrig fylla ut”.

Att fylla upp lokalen var inga problem. En snäll beskrivning av butikens stökiga innehåll är ett välordnat kaos.
Förutom Amerikanska serier och massmördarböcker finns massor av ockult litteratur som blev stort under tidigt 90-tal. Lasse har inte läst särskilt mycket själv utan mest varit intresserad av själva fenomenet.

- Känner du till "Malleus Maleficarum" ("Häxhammaren" red anm)? Det var den boken de skickade ut som lärobok under häxförföljelserna där det stod hur man skulle hitta häxorna och behandla dem. Vi har sålt allt från den boken till Anton LaVey (Satanistbibeln).

- Jag har alltid tagit in det som är på gränsen till vad folk tycker att man ska sälja, men aldrig fått några direkt allvarliga reaktioner. Jag har bara blivit hotad en gång och då var det några avvikande satanister som tillhörde motståndare till LaVey. Men det hände inget, de var bara inne och gapade lite.
Vi har Jehovas Vittnen tvärs över gatan och de har aldrig varit här, hehe.

Att hitta urgamla serier har alltid varit en stor charm med att besöka Dolores. Medan vi står och pratar kommer en man förbi och köper tre ”Barnen från Söderhavsön” från 1944. Varje ex för 400 kr. Och alla sjuka plotterprodukter. Bredvid kassan står olika obskyra mintaskar och Lasse guidar:

- Zombiemintsen lär ska vara äckliga. Death Mints är goda, de där (communist mints) har currysmak och är väl lite sådär. Vitlöksmintsen har alldeles för svag vitlökssmak. De där (”grog flavoured”) Pirate mints har jag aldrig smakat faktiskt.

Dolores logga föreställer en söt flicka med rött läppstift och ritades av en tjej Lasse kände för 30 år sedan. Han tyckte dock att den var för gullig och gav flickan en flintskalle. Sen dess har i princip varenda svensk serietecknare, från Johan Wanlo till Åsa Grenvall, ritat in flickan i hyllningsteckningar som står i en monter vid Dolores ingång. Ett kvitto på hur omtyckt verksamheten varit. Något som också förstärkts av att fans på internet gjort sitt bästa för att hålla affären på fötter.
När näthandeln kom igång försvann suget efter ockultism och Lasse fick istället satsa på Amerikanska serier och Manga. Så fort en sak blev omodern lyckades Lasse hitta nästa grej. Men försäljningen har tyvärr gått stadigt nedåt de senaste åren.

- Vi säljer inga mängder av något längre. Förut när det kom ett nytt album sålde vi några hundra ex, men nu säljer vi kanske tio-tjugo. Resten köper väl på nätet. Men det är många olika grejer som spelar in.

I framtiden hoppas Lasse kunna starta en webbutik i mindre utsträckning. Först ska allt sorteras och säljas via tradera.

Hur känns det att stänga för gott?

- Det känns lite både och. Jag ser fram emot att pröva något nytt men det klart att jag kommer sakna affären. Det känns ändå skönt att stänga nu och inte hålla på så länge att folk känner att ”den har blivit så dålig att det är lika bra de stänger”.
Jag vill sluta på topp.

Kristoffer Viita

fotnot: Dolores stänger igen portarna den 4:e september, se till att gå dit innan dess.

Publicerad i ETC 27/8

BOSS @ löningsfredag

Eventet: http://www.facebook.com/event.php?eid=144847978881619#!/event.php?eid=144847978881619

The end is closest to the beginning

Way out west-recensioner i ETC

M.I.A
Jag skryter om många saker men alldeles för sällan om att jag såg M.I.A när hon spelade i Sverige första gången, alltså för fem år sedan. På Hultsfred under hennes första turné med hennes första skiva. Det var fantastiskt. På ett sätt som det ofta är när en extremt begåvad artist inleder sin karriär, innan de antingen försvinner (som Mapei, kommer hon någonsin tillbaka?) eller blir för stora för att hantera alla förväntningar och förvandlas till en pengakåt projicering av andras förväntningar. M.I.A har blivit en världsstjärna, men i Slottsskogen har hon inga problem med att tillfredsställa och utmana sin publik. Musiken är sekundär till allt det visuella, och henne som person. Det är som att låtarna mest bygger en fet och snygg kuliss. ”Born Free” är en fantastiskt låt som under konserten blir en konstnärlig skildring av ett upplopp när Maya ställer sig mitt i publiken med en enorm bengalisk eld. Hon dansar i lång militärrock, bjuder på laser som för tankarna till tidig fuckstep och backas upp av tre körsångare i Niqab. För att balansera duktigheten har hon målat cannabislöv på sina pilotglasögon. ”Paper Planes” avslutar, en låt som handlar om att rånmörda den slösaktiga västerländska medelklassen, som även levererar fredagens största allsång i respons.


Wu-Tang Clan
Det finns band och artister som vi kan se med förlåtande ögon. ”De har ju hållit på så länge” och så vidare. Jag kan tycka att vissa band, vissa artister förtjänar att få bli lite sämre efter att ha bjudit på guld så länge. Jag vill att Wu-Tang Clan ska vara det gänget för mig, jag har vuxit upp med deras musik och borde vara lika okritisk som en gammal jazzgubbe. Men fan, det är så fruktansvärt oinspirerat. Endast 40 procent av klanen är på plats och utan ledaren RZA får clownen Ghostface Killah ta på sig papparollen. Och hans fryntliga busfrö-gimmick känns högst ovärdig gruppens stundtals mörka shaolin-hiphop. Låtarna hackas upp och avslutas halvvägs och när de inte ska rappa ser New York-dinosaouriserna trötta ut. En av dem, som verkar vara en slags stand-in-medlem står mest och filmer med sin Iphone och fyller i ett ord här och där. Wu har en låtkatalog på över 2000 spår, vilket kanske bidrog till att urvalet också blir ganska ambivalent. Eller kanske intetsägande? Hela alltet är så icke-visuellt dessutom och det enda som klamrar mig kvar är nostalgikänslorna som sakta lämnar min kropp med ett skrik.


Håkan Hellström och The Radio Department
Om Wu-Tangs konsert var nostalgisk och trött är Håkans bara det förstnämda. Bandets leenden verkar fastnålade vid deras öron och publiken vrålar så att jag blir hörselskadad.
Jag inser att det finns stora musikaliska kvalitéer i det här. Ibland förstår jag det. Ibland inte. Jag har ändå sett Håkan och hans band säkert tio gånger. Men på WoW förstår jag ej. Det finns så mycket som står mellan mig och en sann musikupplevelse. Att han spelar hela den första skivan från början till slut, att alla har på sig sjömanskostymer, att Markus Larsson på Aftonbladet senare skall skriva en töntig recension där han svär i varannan mening. Det är en konstruerad deja vu, cyniskt uträknad av ett skivbolag eller någon annan där man förvandlar en stor artist till predikant vid ett sektmöte.
Radio Dept är betydligt roligare att se, som med sin gitarrpop (jag orkar verkligen inte söka reda på exakt rätt genre – är det viktigt för er kan ni googla) ger en skön eftermiddag med en introvert, svensk New Orderstämning. Det känns också som en skön paradox att höra den gamla ”You have the worst taste in music” på en festival där besökarna tar stor stolthet i hur unika och sammansatta deras musikpreferenser är. Mer oroande är att så få applåderar mellansnacket: ”Nu vet ni väl att ni inte ska rösta på nazistpartierna i höst?”.

Recensioner publicerade borta hos ETC

BOSS pre-Way out West imorrn på publik!

Eventet: http://www.facebook.com/event.php?eid=108103362578672

Om Göteborgs svartfester, publicerad i ETC 6/8

Bergtunneln vid en av hamnarna i Göte­borg är packad med fulla människor. Minst två timmar försenad går Simon Ohlsson från bandet Silverbullit ensam upp på en liten scen djupt inne i grottan. Han har på sig tights, nätbrynja och har målat hela sin kropp, inklusive sitt långa hår, i silver. Han ser ut som en blandning mellan en rockstjärna och en androgyn trollpacka.
En vägg av antimelodiöst oljud och grötig distortion strömmar ut från högtalarna. Simon Ohlsson skriker, hoppar omkring och badar i ljuset från stroboskopet. Performancenumret avslutas med en cover på Lynyrd Skynyrds ”Free Bird” samtidigt som videos med fåglar projiceras på en skärm bakom honom. Framför honom står jag, tillsammans med ett par hundra andra personer som kommit för fenomenet utan stängningstider, alkoholreglering eller danstillstånd. Det som i folkmun kallas ”svartklubb”.

Det är en av många spontana klubb­kvällar i Göteborg. Bärsen kostar 20 spänn, vinet dricks ur plastmugg och folk tänker dansa till klockan sju på morgonen. Myten om Göteborg som ett Mecka för svartklubbar har förstärkts på senare år. Både av hemkära Göteborgstidningar och yrvakna Stockholmsmedier. Till och med New York Times skrev artikeln ”Sweden unzipped” (2007) – en reseskildring där några amerikanska reportrar, misstänkt mysbakis, skrev hem om att ”Ingenting i Göteborg känns äkta om det inte är officiellt olagligt”.
Det mesta är exotiserande, men samtidigt ligger en del i det subkulturella vurmandet som inte kan ignoreras.
– ”Underground” och ”svart klubb” är mer uttjänta fraser än vad ”rejv” någonsin var, menar Thomas, som DJ:at och anordnat mer, perifera fester i Göteborg under flera års tid.
Likt andra arrangörer av spontana House- och Technofester är han dels för fattig för att starta klubb på laglig väg, det kostar en förmögenhet, men han är också trött på alla regler.
– Alkoholtillstånd, danstillstånd, reglerade öppettider, alkoholskatt, nolltollerans mot narkotika och en generellt oavslappnad miljö har gjort att kreativa och festintresserade människor i Sverige, och kanske då framförallt Göteborg, sökt sig utanför de etablerade ramarna.

Göteborg är litet och de flesta i klubbsvängen känner varandra. Evelina är del av ett kollektiv som bland annat specialiserat sig på utomhusfester. Hon menar, precis som Thomas, att det finns ett behov hos både arrangörer och klubbkids att bli fria från den schemalagda upplevelsen som en vanlig krogkväll innehåller.
– Dansmusik och danskultur är inte ut-och-supa-och-ragga, det handlar mer om att gå ut för att dansa.
– Det går att spela vilken musik man vill utan att ägaren blir nojjig och säger ”det här är inte kommersiellt nog, jag kommer gå i konkurs!”. Eller balla ur med inredning och ha en vision om att kombinera ljud, ljus, konst och mode.
Vi behöver inte stänga klockan fem när hela dansgolvet bara bubblar och du kan lätt fortsätta tre timmar till.
– Man knallar ut i något industriområde och blir serverad öl från ett badkar fullt med is. När alla måsten med en vanlig fredagkväll är borta blir folk friare. De kanske inte får nåt ragg, men det kanske blir lika bra ändå, fortsätter hon.

De spontana utomhusfesterna som poppar upp på sommaren beror knappast på att det är brist på lagliga krogar.
– Bara i Göteborgs citykärna har vi 400 serveringstillstånd, berättar Göran Stenström. Han jobbar med krogrelaterade frågor vid Göteborgspolisen och förklarar begreppet ”svartklubb” som tvetydigt. Ordet kan syfta på allt från en lokal med illegala spelmaskiner till en förening som har fest utan serveringstillstånd. Oftast kompromissar festfixaren med lagen genom att låta gästerna föranmäla sig på en lista så att hela grejen blir en fest för ett slutet sällskap. Men det kräver ändå att man har respekt för brandsäkerhet och alkohollagen, som kräver att alkohol säljs till självkostnadspris.

Polisen använder Facebook och flash­back forum för festtips precis som oss andra, men gäller det en enstaka fest ute i skogen är de inte särskilt intresserade.
– Det är bara att slösa resurser. Det är i så fall om någon ringer in. Ofta är det krögare som känner av konkurrensen. Vilket kan vara en anledning till att de tjallar på svartklubbarna.
Så vad händer om ni hör om en spontan fest där folk dansar och dricker billig öl ute i skogen?
– Det tror jag inte att man lägger ner så värst mycket tid på, om de inte stör någon. I så fall åker vi dit och tittar. Men det tror jag inte är någon större prioritet.

Även om risken att åka fast är ganska liten finns den. Problemet med de fria spontanfesterna är, förutom att de ibland balanserar på lagens ytterkant, att när en plats blivit för populär går det inte längre att ordna fester där.
– Alla ställen är bra, tills de stängs, förklarar Thomas.
– Coolaste och mest vågade hittills var under valvbågarna till Göteborgs konstmuseum. Den festen lockade cirka 50 personer och höll på till klockan fyra innan två trevliga poliser uppmanade alla att flytta sig. Vilket de också gjorde – till Näckrosdammen där festen fick fortsätta ostört till långt efter soluppgången.
För de arrangörer jag varit i kontakt med handlar festerna heller inte om någon ekonomisk vinst.
– Vi gör det absolut inte för pengarna. Vi har aldrig tagit ut lön till oss själva, säger Philip, som är DJ och del av samma kollektiv som Evelina.
– De gånger vi fått pengar över har vi sparat allt till kommande fester. Vi har även gått minus några gånger. Det handlar om andra saker.

I år har Philip och Evelinas klubb erbjudit ett midsommarfirande långt utanför Göteborgs öde centrum. Klockan är sent när jag vandrar genom en becksvart skog tillsammans med lösa kluster festsugna människor. En kille några meter framför mig tänder en fackla som lyser upp vägen. Efter många minuters promenad kan vi höra basen mullra och vi kan följa vibrationerna. Housebasens puls gör att promenaden känns som att virra omkring i en kropps blodomlopp på väg mot hjärtat. När vi kommer fram till den lilla sjön möts vi av ett myller av dansande människor. Några halvligger i klungor på marken och alla dricker öl och kedje­röker.
– LAJVARE! vrålar en packad snubbe efter fackelbäraren, som ignorerar kommentaren, men markerar att han kommit rätt och slänger ut pinnen i sjön. Tältet bredvid dansgolvet lyser i kräkgrönt, där går det att köpa öl, vin och förvånande nog Zeunerts trocadero.
Bredvid DJ-båset hänger festskapelsens krona. Ett alternativ till den traditionella midsommarstången; en midsommarvagina, komplett med klitoris.
När solen börjar gå upp är festen fortfarande på uppgång. Några modiga tar av sig kläderna och hoppar från bryggan för att svalka sig.
– Jag frågar ju mig samma sak varje
gång jag står där klockan tio på morgonen och fortfarande inte har städat klart, säger Evelina. ”Varför gör jag det här? Är det här kul?”. Och det är det någonstans ändå. Jag har själv gått på så många svartklubbar att det känns som paybacktime för alla som stått där och slavat genom åren.

Fotnot: Thomas, Philip och Evelina heter egentligen något annat.

KV.

They rapin everybody out here

"Certainly there is no hunting like the hunting of man and those who have hunted armed men long enough and liked it, never really care for anything else thereafter." - Ernest Hemingway

Citatet från Hemingway ansågs så passande att det citeras av Adrien Brodys legoknekt i "Predetors", som har biopremiär imorrn. Säkert tänkt att ge filmen filosofiskt djup fungerar citatet snarare som vattenfast stämpel med trycket "B-film".
Vilket kan vara trevligt det också.

Tillsammans med ett gäng elitsoldater rån jordens alla hörn vaknar självaste Pianisten mitt i luften, innan han dunsar ner i en djungel. Brody tar ledningen och klafsar yrvaket framåt tillsammans med en mexikansk kartellindrivare (självklart Danny Trejo), en idealistbrud från israels armé, en Yakuzahitman, en black-ops-värsting och så vidare.
Gänget förstår snart att de inte är mer speciella än handplockat villebråd för storviltjakt. De har blivit kidnappade av utomjordingarna Predetors, vars högsta nöje är att jaga människor.
Detta är den tredje filmen om varelsen Predetor (om man inte låtsas om de märkliga collabo-filmerna med Aliens). I de första filmerna åkte Predetorerna till jordens varmare platser för att jaga och hämta sina ryggrads och skall-troféer. Nu verkar de istället ha inspirerats av de rika kolonialister i Afrika. Sådana som utan respekt för naturlivet tillfångatar djur och slänger in dem i en konstgjord inhängnad där jakten kan fortgå i lugn och ro utan att behöva riskera att bytet går förlorat. Rovdjursvarelserna har bara flyttat konceptet till yttre rymden och förlagt inhängnaden till en okänd planet.

Det mesta är lagom spännande. Vilket kan bero på att vi sett samma film flera gånger förut. Ramhandlingen med människor som jagas i sportsammanhang har filmats med alla från japanska tonåringar (Battle Royale) till Jean-Claude Van Damme (Hard Target). ramberättelsen bygger på den urgamla berättelsen "The most dangerous game" från 1924, där en aristokrat använder en öde ö för människojakt. Predetor-monstrena är förvisso utomjordingar, men om man verkligen vill går det förstås att se dem som rymdvarelse-versioner av en överlägsen klass.
"Predetors" flirtar även med titeln på James Camerons "Aliens" där hjälplösa marinsoldater en efter en blir monsterkäk ute i rymden. Min favorit på senare år är "Pandorum", som utspelar sig på en slags intergalaktisk Noas Ark där muterade människor jagar skeppets personal, som sakta blir sinnesjuk av paranoia.

Några klassiska repliker á la "Game over man" eller "You are one ugly motherfucker" blir det inte. Även om Brody verkar njuta av att spela ett omoraliskt badass. Han överdriver dock sin egna basstämma på samma sätt som ett barn gör när denne härmar en vuxen. Typ när han får säga saker som "You've got a problem with that?" och "Let's find a way off this fucking planet". Laurence Fishburne som dyker upp i mitten av filmen verkar ha fått samma regi och väser töntismer som "I'm the one you don't fuck with". Däremot innehåller "Predetors" en del mäktiga scener. T ex när Yakuza-gangstern fäktas med samurajsvärd mot ett av monstren ute på ett öde fält.

Innan Alien och Predator blev ihoptussade i den patetiska och pengakåta "Alien vs Predator" kunde man minnas den första filmen som en härlig B-filmsspänning. Den lyckades göra den tropiska djungeln till en lika otrygg miljö som vilket kolsvart rymdskepps-innanmäte som helst. "Predetors" har också lämnat Alien i sitt eget universum och är en återgång till den klibbiga, fuktiga naturen. Det blir spännande. Men ungefär lika korkat som att titta på en brasa på 3D-tv. Det är inget nytt, men ändå så pass tillsnyggat att du inte vill titta bort.

Andra recensioner: Svd gör en slapp text (jämför filmen med Lost wtf?) DN är lite bättre.