What's up dawg? wanna throw down? What's up wit that?

Hej! Ledsen om jag inte skrivit på ett tag. Jag har helt enkelt varit för ledsen. Min första reaktion på valets resultat var att lägga upp en bild på ett söndervittrat Detroit och sedan lägga på en ljudslinga med en alkoholiserad man som ringde upp mig från ett hotell i grästorp. Han hade förlorat allt och pratade goja i osammanhängande patetisktheter. ”jag är så full att jag inte fungerar” sade han.
Jag kände mig likadan i flera dagar, fast jag inte varit full då. Men jag kände, efter ett par reaktioner, att det var dålig smak att lägga upp det där ljudklippet.
Inte direkt hoppingivande.
Jag började må lite bättre under demonstrationen på Plattan där 20 000 pers också var ledsna över SDs inträde i riksdagen. Det var terapi. Tröstande.

(Kul grej: Samtidigt som jag stod på plattan och skrålade med i ”krossa rasismen”-körer följde jag twitterflödet. Rapparen @Queff (som nyligen släppte mixtapet Greetings from russia) konstaterade försiktigt att "en sån här demonstration kanske man skulle haft igår? #Försent".
Lite senare twittrade han det inte fullt lika politiskt medvetna ”Tror jag ska försöka styra något ångestdämpande trots demonstrationen, det är ju ändå plattan” och fick svar av @Organismen: ”when in rome”.)

Detta var en kort solstråle i mörkret. Tyvärr blev allt mycket sämre innan någonting blev bättre. Ett par dagar senare skrev kulturkonservative Johan Lundberg från högertidningen Axess och NEO-redaktören Paulina Neuding en debattartikel i DN som svar på SDs agenda om att ”integrationspolitiken har havererat”. Lundberg och Neuding ville att vi nu skulle ”våga prata om detta tabu”.
Ett par dagar senare var Benke där, med sin ständiga surkartsprosa i DN-på stan, och skrev om en slags ”Tystnadens kultur”. Något som förstås lever kvar i efterbörden av det gamla sossesamhället. En kultur som alltid skyller ifrån sig på ”strukturer” när det handlar om bidragsfusk och olydiga elever. Sånt som bara kräver lite jävlar anamma för att få fixat, resonerade Benke.
Efter detta har ALLA (Strage, Schyffert, Chukri, Ismael och slutligen bloggerskan Mogi) försökt dechiffrera, argumentera och förlöjliga SDs agenda. Aftonbladet har lyckats med det mest meningslösa konststycket av dem alla och samlat ihop jättemånga människor som inte gillar rasism, som om detta vore en beundransvärd sak.

Vettigast hitills är Andreas Malms text i Aftonbladet, som faktiskt hade något att säga om hur de etablerade partiernas kastat rätt många stenar mot islam innan SD tog över stafettpinnen. Den skiten var redan naturaliserad, klart att det inte behövs någon reell politik när jobbet redan är gjort av andra.
Även om alla texterna är olika bär de på ungefär samma förhoppning om att lyckas bemöta SDs argument med motargument och/eller förlöjliganden.
Naivt. Och arrogant.
Diskussionen som utger sig för att rikta sig direkt till SD lyckas istället rikta sig till alla andra som vill skratta åt dem. ”Höhö, vadå ska vi spela nyckelharpa i operan eller?”, ".
Om debattörerna menar allvar i att ”ta debatten med SD” tycks de ha missat en viktig detalj: SD, alltså partiet, vet redan om att de är rasister. Väljarna är dock en annan fråga.

Problemet, har man sagt, är att SD fått martyrskap eftersom ingen ”vågat ta debatten”.
Sedan har man tagit "debatten", genom att dunka sig själv i ryggen och nu fortsätter den bli tagen på ett fånigt sätt som legitimerar hela Sds sales-pitch om ett förlovat folkhem någonstans långt bort i fjärran.
SDs missnöjesväljare är (som jag fattat det) vita män i medelåldern som känner sig utanför samhället (eller som Mogi menade: Misslyckade killar som behöver hitta ett alternativ till tjejernas varumärkes-stärkande bloggosfär). Det här utanförskapet må vara en hjärnspöke, men måste samtidigt tas på allvar och inte bara hånas. Det som skapat missnöjes vill dessutom ingen borgelig debattör höra talas om. Inte att det handlar om osäker ekonomi, uppfuckad social trygghet och allmänt ökande politikerförakt utan en kultur av ”tystnad” och ”tabu”.
Ujujuj, prata inte om utförsäkringarna nu, VI MÅSTE VÅGA PRATA OM RASISMEN. Ja, så att vi glömmer all evil shit ni tänker göra? ”Debatten” är antirasistiska självklarheter, olika stilistiska kukmätningar där ingen från SSs partitopp eller de som röstat på partiet får något annat än vatten på den välbekanta kvarnen. "Jasså, alla skyller på mig igen? jaha men dra åt helvete då!"
Om man så proppmätt måste prata med SD behövs en mental knäböjning. Lägga sig på samma nivå som den vi pratar med. Bemöta Sds argument på samma sätt som man bemöter ett barns.
Och jag menar absolut inte på ett förminskande sätt (som när Carl Reinholdtzon-Belfrage sågar nåt popband med argumentet att det är ”musik för barn”) utan på ett mer lyhört sätt än man gör nu.
Sånt kräver pedagogik. Inte tjurig konfrontation på barnets skrikiga villkor. Det finns ingen anledning.

VAL 2010 (innehåller spoilers)

- Mamma, vad är en fitta?
- Hmmm.... var har du hört det ordet Jimmie?
- Det stod på ett av videofodralen som ligger på teven.
- ”Fitta” är en riktigt stor lampa. Man använder det till exempel såhär: ”Den stora fittan lyste starkt upp rummet och gjorde att kvällens mörker stannade utomhus”.
Pappa Fredriks oro stillades något. Han ville inte att barnen skulle rota i hans och Blubbys porrkollektion. Nu hade det nästan hänt och någon måste bannas.
Det enda barnen fick titta på var familjens egna hemvideos som Pappa Fredrik spelat in med sin gamla VHS-kamera och som, med lite meck kunde kopplas direkt till den nya fina platt-teven. En liten present han gett sig själv efter lönelyftet för fyra år sedan.
Ibland sjöng och dansade syskonen framför kameran. Ibland spelade Pappa Fredrik in när de tävlade simning i poolen.

Detta var lejonparten av deras små liv.

Middagen hade gått snabbt och barnen hade ätit ordentligt. Köttfärslimpa till huvudrätt, Äppelkompott till efterrätt. Och kanske var det sockret som skruvat upp Jimmie. Han hade en massa energi att ställa frågor. Mamma Lena svarade tålmodigt, om än med en irriterad kyla i rösten.
- Kan jag få telefonen mamma?
- Javisst.
Lena sträckte över saltkaret till Maud. Jimmie fortsatte fråga.
- Vad är en zombie?
- Var har du hört det ordet?
- Jag minns inte...
- Nåväl, en zombie är en liten gul blomma.
Lena hällde upp en nytt glas vin och vände sig tillbaka till sin efterrätt.
Pappa Fredrik torkade av flinten som blivit glansig av värmen från de tända ljusen. Han backade upp sin hustru.
- Tsk tsk tsk, Jimmie Jimmie Jimmie. Varför ställer du så dumma frågor? Lyssna på vad Blubby säger bara.
Pappa Fredrik hann precis rufsa om Jimmie i håret när han märkte vad lille Jan, som satt tvärs över bordet höll på med.
- Lek INTE med maten Janne! Vad har jag sagt om det där?
Lille Janne tittade upp från sin tallrik. Han hade byggt ett berg av mos med hjälp av äppelkompotten och använt sin kniv och gaffel som spade och bulldozer. Pappa Fredrik blev rasande.
- Vad ska det här föreställa!?
- Det ä-är en vulkan...
Lille Janne gnydde och kurade upp sig mot sin storasyster Maud. Men hon lutade sig bort från honom som om han luktade illa. Hon hade ätit upp allt på tallriken och ville inte bli indragen i Jannes problem. Hon hade varit duktig och skulle slippa få skäll.
Lille Janne blev vit som en magnecyl i ansiktet och sjönk ihop mer för varje sekund. Då såg Jimmie sitt tillfälle.
- Det var Janne som sa att jag skulle fråga om filmen!
Jimmie hade känt pappa Fredriks hårda fingrar i sitt hårfäste. Det var en omrufsning som sade ”frågar du en dum fråga till rycker jag av dig håret”. Nu blev Pappa Fredriks ögon svarta.
- Stämmer det här Janne?
- J-j-j-ag...
- Göran!
Pappa Fredrik vrålade ursinnigt på Göran, som var äldst. Pojken hajade till, rätade på ryggen och rättade upp sina tjocka glasögon som hamnat på nästippen.
- Hämta Pappas video och min eltejp!
Göran pep snabbt iväg och kom tillbaka med en VHS-kasett och en rulle eltejp. Pappa Fredrik plockade ut kasettbandet från det enfärgade fodralet. På ryggen hade han själv skrivit ut titeln: ”Underhållning”. Han höll upp kasetten framför ögonen på lille Janne.
- Vad ska jag göra med den här nu då? När du är så nyfiken?
Lille Janne vågade inte svara.
Pappa Fredrik petade fram en öppning på tejprullen och tejpade sedan fast kasetten i sin egen hand.
- Var det något mer du undrade Janne? Va?
Janne fortsatte sitta tyst med en förvånad blick smälld över ansiktet. Han tittade sin pappa i ögonen.
- Titta ner! Du tittar inte mig i ögonen!
Pappa Fredrik måttade en slag. Det gick i en rak båge och landade perfekt för att smasha kassetten i Jannes ansikte. Jannes nacke knöck snabbt bakåt och kraften i slaget gjorde att han balanserade en kort stund på köksstolens bakben.
Pappa Fredrik väntade en liten stund.
Janne satt omtöcknad och andades tungt medan resten av familjen stirrade ned i sina efterrätter.
Sedan kom nästa slag. Det var hårdare.
Ljudet av den ihåliga plasten som träffade Jannes framtänder ekade runt det tysta middagsbordet. Janne slog bakhuvudet i väggen och rasade sedan framlänges över bordet. Blodet rann över hans haveri till äppelkompott.
Det hördes ett klirr mot porslinet. Lille Janne tittade ner och försökte se vars ljudet kommit ifrån. Han plockade upp en liten bit av sin egen framtand från tallriken.
Pappa Fredrik gjorde ett sista konstaterande.
- Det är inte hela tanden. Men du kommer att få en glugg, så är det.

***

Nästa dag åkte Pappa Fredrik som vanligt till jobbet. Göran, Maud, Janne och Jimmie stannade hemma med mamman Blubby som övervakade varje steg de tog. De hade aldrig varit utanför de höga staketen som omgärdade husets vackra trädgård. De hade dock förstått att det var extremt farligt där ute och att endast tillräckligt vuxna kunde lämna huset.
På gården älskade de att leka.
Den här dagen var väldigt solig. Himlen var klar. Maud och Göran lekte en slags stafett medan Janne och Jimmie tittade på.
När alla andra gått in i huset för att dricka lemonad med Blubby stannade Jimmie kvar på gräsmattan och njöt av solen. Han hade på sig sin nya randiga skjorta som Pappa Fredrik gett honom i present. Korta ärmar. ”Dressman” hette skjortan, det hade pappa berättat. Jimmie kände sig glad.

Plötsligt såg han något i ögonvrån. Någonting svart och hårigt. Det stack i Jimmies ögon i kontrast mot allt det gröna vackra.
Han tittade närmare. Det var ett monster.
Jimmie satt som fastfrusen och stirrade in i det ludna varelsens smala ögon. Han märkte inte ens att han kissat på sig. Kisset i kalsongerna hann snabbt bli kallt och gav Jimmie en obehaglig känsla.
Han hade aldrig sett den svarta varelsen förut, men han förstod att det var något mycket farligt. Långsamt, som i slow-motion, rörde han sig tillbaka mot huset. Han hämtade häcksaxen från verktygsförrådet och sprang ut på gården igen.
Monstret var kvar. Det låg i skuggan och sträckte på sig. Långsamt, långsamt närmade sig Jimmie med häcksaxen. Böjda knän och varje steg med hälen försiktigt ned i gräsmattan så att han inte skrämde besten.
Ungefär en halvmeter därifrån satsade Jimmie allt och kastade sig fram. Saxens vassa knivar skar genom djurets kropp lika lätt som om den vore gjord av smör.

När Pappa Fredrik kom hem och fick höra om monstret blev han mycket upprörd och samlade familjen för ett möte ute vid poolen.
- Den här varelsen är en av de farligaste som finns i världen. Den kallas ”katt” och är det största hotet mot vår familj. Jimmie gjorde rätt som dödade den, men det han gjorde var inte säkert.
- Partär!
Pappa Fredrik beordrade, barnen löd och ställde sig på alla fyra framför honom.
- Vi måste förbereda oss ordentligt om vi inte vill bli kattmat. Katter är naturligt rädda för människor som låter så här.
Pappa Fredrik började skälla som en hund
- Gör som mig nu! Låt som mig!
Maud började försiktigt.
- V-vuff? Vuff.
- Högre! Allesammans nu!
Alla tog i från tårna, särskilt Jimmie
- VOFF! VOFF! VOFF! VOFF! VOFF!!!
- VOFF!
- VOFF VOFF VOFF!
- VUF! VOF VUF VOFF!! VOFF VUFF!!!
- Bra! Ni måste alltid vara beredda att försvara er om det skulle komma en ny svart katt till vår gård.
- Så, kom hit Göran. Kom och slicka mina fingrar.

Göran satte sig bredvid Pappa Fredrik och slickade hans fingertoppar. ibland fick han små hår från händerna i munnen. Men det låtsades han inte om.

- Snart kommer mamma att föda två syskon och en hund åt oss. Om ni sköter er ordentligt med omställningen kommer ni bli rejält belönade.

***

Pappa Fredrik ringde otåligt på ringklockan vid disken. Den trötte kennelskötaren släpade sig fram och dunsade ner i en kontorsstol framför disken. Han tittade upp på Pappa Fredriks bestämda ögon och såg att han hade att göra med en bestämd man.
Läpparna under hans bruna mustasch började prata.

- Vad kan jag hjälpa till med?
- Jag skulle vilja hämta min hund.
- Jag är ledsen...

Kennelskötaren lade ansiktet i sin högra hand och sneglade runt om i rummet. Kontoret var dekorerat med hundratals priser från hundtävlingar.
När han började förklara lät det som om han haft samtalet åtskilliga gånger.

- Din hund är bara i fas två av sin träning. Han har fortfarande kvar tredje, fjärde och femte fasen kvar.
- Låt mig förklara: En hund är som en bit lera. Vårt jobb här är att forma den leran. En hund kan vara dynamisk, aggressiv. Den kan vara en fighter eller en fegis. Men det krävs jobb, tålmodighet och uppmärksamhet från oss. Din hund, precis som alla andra hundar, behöver lära sig från oss hur man beter sig. Vi är här för att fastställa vilket beteende din hund ska ha. Vill du ha ett husdjur, en vän, eller vill du en hund som respekterar sin herre och lyder dina order?
Förstår du?

Pappa Fredrik nickade.

- Jag förstår.





***

En viktig text jag tycker at alla borde läsa inför valet är den här.

Politiska filmrecensionsveckan: Hur Hood är Robin Hood?

I sann populistisk anda tänker jag veckan innan valet jobba metodiskt, överdrivet, långsökt, tolkande och analyserande av politiska budskap och diskurser i de filmer jag konsumerat. Genom detta kommer ni som läsare långsamt brytas ned för att sedan byggas upp för att till sist få veta hur ni ska rösta.
Enjoy!

***

Det blir inte så mycket ”ta från de rika och ge till de fattiga” i Ridley Scotts Robin Hood. Mer av att Robin (Russel Crowe, känd som världsmästare i kast med liten mobiltelefon) flexar sina retoriska skills och oroar sig över hur han ska lyckas ena England mot de ondskefulla fransmännen som kommer för att invadera. Nationalism much?
Berättelsen är tillbakaskruvad tillräckligt många år för att kvala in i prequel-kuvösen och ändrar med hjälp av detta en del av originalstoryn.
Inledningsvis slåss en bitig Robin Longstride motvilligt för Kung Richard i korstågen. Ja, ni kanske minns disneyversionen då Richard återvänder i slutet som en orimligt godhjärtad feodalherre med hjärtat på rätta stället? I den här "mörkare" (sic) varianten får Richard en pil genom halspulsådern medan han plundrar som girigast. Robin lyckas gå A-wall och smita från kriget i samma veva.
Så långt är Robin Hood en lite mindre maktfjäskig film än sina föreångare. Tyvärr använder Ridley Scott sitt nya utrymme i mytologin för att pressa in annat fånigt som segar ner det rent dramatiska. Robin Hood är t ex mycket mer intresserad av att hålla tal om frihet inför folkmassor än att råna adeln på guld. De höga skatter som drivs in av Kungen förklaras inte som en effekt av maktkorruption utan med typ att... skatt är dyrt.
Den nye, liberale Robin Hood verkar ha glömt sina roots. Men det största problemet är inte bristen på solidaritet utan att han inte är äkta Hood. Statistiken ljuger inte: antalet person och/eller värdetransportrån ligger på en löjligt fattig nivå i jämförelse med tidigare bedrifter. Inte visar heller Robin upp något sant Hood-fashion. Endast en gång tar han på sig den så viktiga hoodien för att täcka sitt ansikte.
Dessutom är Robin Hood duktigt insatt i problematiken om könsmaktsordningen, och slåss därför sida vid sida med Marion, vilket förstås är rena rama genus-sagostunden om man stilla överväger hur väl jämställdhetsfrågan var prioriterad vid denna punkt i historien.

Filmen ligger nedsänkt i ett lerigt smutsigt och byråkratiskt England, men slutar i ett slags lysande gröna vågen-jubel när hela gänget blir fridlysta och flyttar till skogs. Segregering är förstås ett Hoodplus, men knappast unnat de fåntrattar som röker bark och mossa.

Närmaste politiska parti: Miljöpartiet

BOSS @ UR HUSE, NEF på torsdawg!

Här är eventet, (obs! viktigt): http://www.facebook.com/profile.php?id=781835426#!/event.php?eid=143698265667295

Framtiden.

Tja, förlåt om jag inte skrivit på ett tag. Eller förresten, vadå förlåt? Jag är inte ledsen. Om något är det ert fel, för att ni kommenterar för dåligt. Nädå, I kid b'cus I love, det vet ni.

Jag har flyttat till Stockholm. Det är därför det blivit dåligt uppdaterat om aktuell popkultur. Separationsångesten med Göteborg gjorde till en början att jag bara klarade av fjärdelätta filmupplevelser, varför jag såg om härliga "Upp". För ett par dagar sedan såg jag även folkpartiets skojfriska valfilm, bättre känd som "Sex and the city 2" och blev åter igen lite nedstämd av att behöva tänka på valet. I ett försök till självterapi har jag därför börjat bunkra upp med kultur som bättre ska få mig att hantera den politiska situationen just nu. Jag såg t ex dokumentären "Chockdoktrinen" igår, baserad på Naomi Kleins bok om "katastrofkapitalismens" struktur. Den var väl hyfat intressant. Men också gammal skåpmat om man redan är insatt i neo-liberalismens förtryckande mekanismer. Det var heller ingen särskilt visuell dokumentär, utan rätt skolboksmässigt presenterad.
Det bästa var väl att få en större historisk inblick i bakgrunden till Reagan och Thatchers ekonomiska politik.
Milton Friedman, som fick nobelpriset i ekonomi på 70-talet, lyckades konstruera en närmast medicinsk formel för att "bota" länder som blivit sjuka i kommunism, eller var på väg ditåt. Milton menade att botemedlet var politisk chockterapi, t ex en större katastrof, varefter det gick lättare att driva igenom privatiseringar av statliga institutioner och lägga ut dem på en fri marknad.
Formeln prövades för första gången av Nixon via Pinochet i Chile och överträffade Friedmans förväntningar efter hans död när USA privatiserade Armén under Irak-kriget (den enda institution Friedman själv inte ville privatisera).

Inte så mycket nytt kanske, en rätt tillspetsad "En obekväm sanning" över global ekonomi. Andra filmer i samma genre är "Zeitgeist" (dock väldigt konspiratorisk) och de två dokumentärerna om skojarna "Yes men". Två snubbar som crashar World trade-konferenser världen över och gör pranks förklädda till affärsmän.

För att komplettera min självterapi har jag införskaffat "Det stundande upproret" som jag inte orkat läsa ännu. Samt "Threads", som tydligen ska vara den bästa filmen någonsin om en post-apokalyptisk framtid.