Orgien fortsätter! 80-talsfilmerna rullar på och får sina välförtjänta hyllningar på Goodbye Zebras
John motherfucking Carpenter. Du har gjort det igen. Eller snarare: Gjort det för ganska länge sedan och åter en gång har jag tillfredställt mina sinnen med ett av dina verk.
They Live (1988)
Roddy Piper spelar Nada (B-skådis är en underdrift). En grymt bitig drifter, med underbart castad garderod: Hockeyfrilla plus flanellskjorta instoppad i ett par böghöga jeans. Sparkad i arslet av samhället har han fått lämna sin hemstad Denver för att söka Lyckan i L.A. vilket illustreras i ett sjukt snyggt gå-lite-motigt-gatan-fram-till-tunga-montona-bluesslingor-intro. Han får lite ströjobb på ett bygge och träffar Frank, en kille som fått en lite duktigare skådisrepresentation med Keaith David (Du vet äcklet i Requiem for a dream kallad Big Tim som köper sex av Jennifer Connelly? Eller har du inte sett den? Too bad for you).
Nada blir misstänksam när polisen dyker upp och hänsynlöst river ner de hemlösas provisoriska boenden. Han hittar ett par skumma solbrillor som får en del folk att framträda som ruttnande zombies (allt i svartvitt) och reklamskyltar att visa sina "sanna budskap". "Submit", "Obey", Comsume" och min personliga favorit "Stay asleep".
Så... Nada flippar! Han mördar ett par poliser (som dock ser ut som monster genom hans glasögon) och drar på rampage med två feta revolvrar och ett shotgun fint uppbackad av carpenters patenterade one-liners.
Faktum är att nästan all dialog filmen igenom är onliners, så fort någon annan form av dialogutbyte yttras så skär det sig som flensost i grytbasen. Här är några av de absolut fetaste meningarna:
"The Golden Rule: He who has the gold, makes the rules."
"Life's a bitch, and she's back in heat!"
"Not this year."
"you look like your face fell in the cheese dip back in 1957"
"The world needs a wake up call gentlemen... we're gonna phone it in"
"That's like pouring perfume on a pig"
Frank: I've walked a white line my entire life, I'm not about to screw that up.
Nada: White line's in the middle of the road, that's the worst place to drive.
"I got news for 'em. There's gonna be hell to pay. 'Cause I ain't Daddy's little boy no more"
They Live (1988) har lämnat sina spår i populärkulturen. T ex den långa och brutala fightscenen (med fyra knän i skrevet) i mitten av filmen har kopierats i South parkavsnittet "Cripple Fight". Och citatet "I came here to kick some ass and chew bubblegum, and I'm all out of bubblegum", mest bekant för dem som en gång i tiden häpnade över bröst i 2d genom spelet "Duke Nukem 3d", har hämtats från filmens huvudperson. Dessutom har jag sett nån musikvideo som snott hela filmen rakt av, nån dansmusik var det. Fuck it, anyways...
Filmen går kanske inte till historien, men hade den gjort det, så hade det varit som Carpenters mest politiska film. Filmen gjordes under den "glada" Reagan-eran och hela tiden pratas det om girighet som definitionen på ondska. Vad utomjordingarna tjänar på att genom konsumtion förslava mänskligheten är oklart. Men det spelar ingen roll, we get it.
