Årtiondets bästa filmer.

Listfetishismen över 00-talet har gått från låtar till filmer.
Det är lätt tänkt att 2000-talet skulle varit ett trött årtionde filmmässigt. Jag gjorde i alla fall det när jag försökte minnas vad som präglat de här åren: superhjältar och serietidnings/leksaksfilmatiseringar? Alla filmer jag först kom att tänka på i anslutning till den här listan visade sig efter en snabb imdb-koll varit från 90-talet. Men, nä. Om man tänker efter lite är det ganska så awesome ändå.

Siten nollnollfilm.se har frågat en massa journalister och kritiker (yours truly not included) att sammanfatta årtiondets bästa rörliga bilder. Jan Gradvall lägger tråkigaste "handikappad människa hittar meningen med livet"-filmen "Fjärilen i Glaskupan" på första plats! Jag har iofs förstått att Gradvall älskar att hylla den bredaste av den breda underhållningen, men att direkt efter trycka till med Russel Crowes skäggiga FrankMillerisering av romarriket i "Gladiator" är faktiskt inte okej. "Father of a murdered son, husband of a murdered wife..." Lägg av, really? I övrigt håller jag med om att många av filmerna på listan är bra, men kanske inte att de hör hemma så högt upp. Andrea Reuters lista är bättre, Babel, Donnie Darko, Efter bröllopet osv. Plus för Team America. Men, Sagan om Ringen? För helvete...
Emma Gray Munthes nedräkning har börjat bra. Hoppas mest på den faktiskt.
Även tidskriften FLM har tillfrågat Sveriges kritiker om vilka de bästa svenska filmerna är (yours truly, yet again, not included). Där finns det förstås färre att välja bland och det blir lättare att ta sig för pannan. T ex när TT:s Erik Helmersson dammar till med Josef Fares mega pekoral "Leo", I princip en filmversion av den Anton Abele-skapade facebookgruppen "bevara oss från gatuvåldet".

Jag var tvungen att göra mina egna listor.

Kriterierna som jag satte upp när det gällde att göra en subjektiv lista över 00-talets bästa filmer var att de måste utnyttja sitt medium på ett sätt som inte går genom något annat. Det måste alltså vara mer än typ en filmatisering av en fantastisk teaterpjäs. Film är bättre än litteratur, men bara när den är som allra bäst. Därför fick många helt otroligt bra filmer petas ner till senare placeringar. De tre första var tvungna att utnyttja fönstret till max.




1. Järn 3-An (Bin-Jip), Kim Ki-Duk (2004).

Som kulturvetare har jag tusen gånger fått mig inbankat att kön, etnicitet, klass och fan vet allt är språkligt konstruerade. Att verkligheten kan läsas som en "text". Knappast något är därför mer befriande än en kärlekshistoria nästan utan dialog. Självklart går den fortfarande att "läsa", men Järn-3an utnyttjar filmens språk så mycket att det är terapeutiskt. Jag hade liksom kunnat dunka in Ang Lees "Lust/Caution" på förstaplatsen. En mycket mer komplex kärlekshistoria med explicita sexscener och tusen olika historiska, sociologiska och kontextuella krokar att fiska i. Men jag ville att 2000-talets bästa film ska vara 100% skönhet. Även om det finns, och i såna fall kanske alltid måste finnas, banalitet i den tanken. Järn 3-an är ju egentligen en ganska konventionell berättelse, men berättad extremt okonventionellt. Hunsad hustru räddas av känslig kille som squattar medelklasshem medan deras hyresgäster är på semester. Tyvärr blir romansen kortvarig eftersom den schyssta killen åker in i fängelse och den hunsade kvinnans svin till man gör comeback.
Den snälle killen har en förmåga som gör honom okrossbar: hans förmåga att iakta.
I början, när han följer efter kvinnan i hennes hus känns det som voyerism. Men förvandlas och blir en ordlös flirt. När han sitter i fängelse är hans knäpptysta spioneri precis vad det inte borde vara, ett vapen, istället för ett kvitto på att han kuvats. Passivitet som anti-auktioritärt motstånd är svårt att inte göra hippiegulligt men Kim Ki-Duk bemästrar det. För övrigt är det här en ovanligt straight film för att komma från honom. Han låter ofta ångesten vinna över skönheten när han annars gör filmer om prostitution och skönhetsoperationer.
Det är så fantastiskt när slutet i Järn 3-an bara blir förlösande. Det är en twist utan den där känslan av at ha blivit lurad och sedan få allt upptryckt i ansiktet.
När slutet kommer, då både Han och Hon går omkring (i det vräkiga huset som hennes karl köpt) och de ser varandra samtidigt som patriarken går omkring och surar och inte märker någonting, inte ens när de kysser varandra. Då är kärleken koncentrerad i en vacker form som alla filmer om kärlek försöker visa upp men som misslyckas gång på gång. Den när två lyckas bryta med kontexten och skapa en egen värld. En bättre värld som bortsett från det uppenbara är frikopplad från estetik.

Lyckan är på bekostnad av en sann bad guy, och det är förstås sorgligt med lidande.
Men, "walking on sunshine" har aldrig låtit så rätt som i ovanifrånscenen av New York i ”American Psycho”. Ergo: Lite mörker behövs för att allt inte bara ska bli ett tacky julkort.



2. Dolt hot (Caché). Michael Haneke (2005).
En psykologisk tortyrkammare till skräckfilm, som stänger in en i sig själv. Ingen skurk. Shit, ingen musik ens. Och med totalt två sekunders våld.
Haneke hade förstås en given plats på den här listan. Det jobbiga var att bestämma vilken av hans 00-talsfilmer som varit bäst. ”Pianisten” var nära på att kvala in men jag droppade den till slut. Även om den är radikalfeministisk på bästa sätt fyller den inte kriteriet ”göra något nytt med själva mediet”. ”Kod Okänd” minns jag också som väldigt bra, men eftersom jag inte kom ihåg särskilt mycket vågade jag inte slänga in den.
Historien i ”Dolt Hot” skulle till att börja med aldrig gå att förmedla genom ett annat medium med samma effekt. Det kan kännas som att Haneke vill plåga sin publik, för det gör han. Grundligt. Men om han bara ville skada oss utan anledning skulle han kunna göra det med lillfingret på a la Takashi Miike.
En familj som får konstiga videofilmer hemskickade från anonym avsändare. Mestadels är de statiskt filmade och visar paret Georges och Anne Laurents hem utifrån (typ som i början av David Lynchs ”Lost Highway”). Filmerna kommer inpackade i hotfulla teckningar. Ritstilen liknar ett barns men har en underton av våld. Ett avhugget kycklinghuvud, ett slarvigt ritat ansikte med blod rinnande ur munnen. Kasseterna kommer oftare och oftare, och övergår från att skildra parets hem till att visa upp bilder på pappans barndomshem och andra ledtrådar till hans barndom. Farsan, med en bekväm övre-medeklass-karriär som programledare för ett högkulturellt teveprogram, stänger in sig i sig själv och minns tillbaka til sin barndom. Hur han skvallrade för sina föräldrar på den adopterade pojken Majid när de båda var små. Pojken blev skickad till barnhem och fick livet förstört. Georges tror att den vuxne Majid försöker hämnas på honom. Självklart har han också fel. Majid visar sig vara en bruten, men absolut inte hämndbenägen man.
En okänd som övervakar, men också dokumenterar, någon annan. Vetskapen om att Georges är övervakad får honom till slut att hata sig själv. Han försöker hitta skuld så långt tillbaka som i barndomen och gör det tills han vänder alla känslor utåt mot sin fru och senare mot Majid. Grejen är att även om Georges vill förlåta sig själv blir han bara mer fucked in the brain av den indirekta guilt-trip han får genom hotkasseterna som levereras på löpande band.
Det är mer än övervakning i realtid. Någon har en komplett arkivering av Georges liv och de har valt ut delar som triggar hans undermedvetna.
Man behöver förstås inte sitta framme med sociologiboken och bläddra efter filmen. Den går att se som en vanlig thriller om en familj som slits isär, med barnsligt enkla medel. Sjukt obehagligt hur porös den trygga kärnfamiljen blir av lite video.
En klysha är att skräckens största tillgång är det okända, så varför ens visa det alls?
Slutet där man får se hur den anonyma kameran filmar minnet av Majid som blir bortburen på väg till barnhemmet är fantastiskt i sin vidrighet och svek. Att man heller aldrig riktigt vet vem som skickar hoten känns i början svårt att svälja. Men tänk efter hur fånigt det hade varit med en badguy. Det finns inga badguys, bara bad ideas.


3. Irréversible. Gaspar Noé (2002).

Det här är en film som, genom att placera den på en sån här lista, medför en enorm positionering. Det är ingenting jag gillar, men jag vet att det är så.
Bara för den sakens skull tänker jag fatta mig kort: Grejen med den här filmen är, precis som Hanekes "Funny Games", att man tvingas utanför filmen och in i sig själv. Baklängesgreppet och hämnden är inte bara arty-fartytrams. Det är medvetet att vi får se den brutala hämnden först och våldtäkten sen. Det gör att hela hämndmotivet tappar allt rättfärdigande i samma stund som det blir skallspräckande-med-brandsläckar-verklighet. Det är en antivåldsfilm precis som Funny Games är det. Våldtäkten i mitten av filmen är 15 minuter lång och filmad från ett långt avstånd av en anledning. För att varje våldtäkt som skildrats innan dess gottat sig i hårda klipp, närbilder på skrikande kvinnoansikten och än mer spekulativt sällan visat mannen. Men jag vet inte om allt det där grafiska våldet är det intressanta. Jag tycker nog att pratet och skildringen av det nya paret och den obekväma gruppdynamiken med Monica Beluccis good-guy ex är det naknaste.

4. Mulholland Drive (2001)
5. Adaptation (2002)
6. Återkomsten (Vozvrashcheniye) (2003)
7. A scanner darkly (2006)
8. Hunger (2008)
9. Dawn of the dead (2004)
10. Lust, Caution (2007
11. Old boy (2003)
12. Team America - World police (2004)
13. Mellan Väggarna (Entre les Murs) (2008)
14. Margot at the wedding (2007)
15. Lost in translation (2003)
16. Donnie Darko (2001)
17. Last Days (2005)
18. Pusher 2 (2004)
19. Match Point (2005)
20. Wall-E (2008)

00-talets 5 bästa svenska filmer:

1. Farväl Falkenberg
2. De ofrivilliga
3. Sånger från andra våningen
4. Om jag vänder mig om
5. Lasermannen

Bonus! 00-talets Största pekoraler. top-2

1. Into the wild
2. Amelie från Montmarte

Och så var det med den saken.