Hallå allihop. Roman här. Jag sitter i Schweiz och har det ganska segt. Lång historia kort: Jag har bestämt mig för att lämna detta liv. Men inte utan att först förklara en och två saker.
Jag våldtog ett barn. Analt. Men det är inte därför jag nu tar mitt liv och lämnar det här brevet.
Jag gör upp med mitt liv i punktform, det är så jag alltid har arbetat:
1. Herregud, det där var ju skitlänge sen! OM jag ångrat mig så pass mycket hade jag väl lagt snaran runt halsen för länge sedan. Nej om sanningen ska fram klarar jag inte av lynchmobben som förföljer mig. Seriöst, jag har inte fått hänga i USA på 50 år. Det är fett länge för någon som älskar barnhörnan på Chuck-E-Cheese.
2. Dessutom trodde jag att min svåra barndom liksom skulle... väga över i min fördel. Jag har inte haft ett särskilt lätt liv, min fru blev mördad och det var förstås en väldigt stor tragedi, men jag blev aldrig så djupt deprimerad som den senaste tidens händelser gjort mig. Matkulturen i det här landet är bedrövligt, och jag är fast här!
3. Visst har många ställt upp, och tyckt att "en våldtäkt är ingen våldtäkt" och jag har ju sen länge betalat en halv mille för att slippa snacka om det här. Men det känns faktiskt ganska taskigt att jag ska behöver behandlas som en terrorist av polisen. Jag är bara en vanlig snubbe som gillar att göra film!
4. Det är bara en massa folk som projicerat den här ondskan på mig. Precis som nazisterna gjorde på Adrien Brody i min film "Pianisten" (LOL @ att Michael Haneke har en film med samma namn, den kan ju inte räknas väl?). Jag är förföljd för något som jag, kanske inte är oskyldig för, men som iaf borde ha tvättats bort från straffregistret i samma sekund som jag fick den där Oscarn. Jag önskar att det fanns en snäll fångvaktare här, precis som det fanns en snäll nazist i min film. Tycker ni inte det också? Jag vet, det är förjävligt. Nåja, jag ska inte bli långrandig. Till sista punkten nu.
5. Jag har inte särskilt kul i fängelset heller. Sodom och gomorra. Därför har jag valt att ta mitt eget liv genom att ställa mig på händer och drunkna i toaletten. Jag har alltid sett den vattenklädda döden som värdigare än alla andra. Jag hade helst varit helt omsluten av vatten. Viktlös. Bortom all kontroll.
Farväl 4-ever.
//Roman Polanski
4 comments:
Jag känner faktiskt sympati för Roman.
Jag förstår honom om han tappar livsgnistan is all. Hela mediecirkusen som blivit kring det där är rätt äcklig. Och att halva Hollywood backar upp det av någon slags lojalitet, som ger saken ännu större proportioner. Nä huva.
Det ska kanske säga till min råhets försvar: det är ett extremt populistiskt inlägg. Jag såg att min besökarstatistik gått ner, men att det mest sökta ordet fortfarande var "självmordsbrev" och slog ihop ett och ett.
Jag tror bestämt att det är solklart olagligt att utge sig för att publicera någons självmordsbrev :)
Inte för att de flesta verkar bry sig om lagen, men ändå.
Post a Comment