Färskt bläck i Nöjesguiden

I nya Nöjesguiden har jag delat ut min första dödskalle till serien The Forgotten. Dessutom har jag skrivit en liten grej om vårens TV-måsten. Ha det bra nu.

Sean Penn getting on TV on CNN and talking about politics, Sean Penn running around Katrina and Haiti is funny. That's all. That's fucking funny.

Schysst intervju.

När ska jag få Ro?

Hej på er ungdomar. Vad är det ni lyssnar på nu för tiden? Vampire Weekend med influenser av afrobeat? Åh vad härligt det måste vara om man gillar sån skit. Själv börjar jag bli väldigt förtvivlad. 2010 har varit lika tillfredställande som ett ofullbordat samlag rent musikmässigt. Det KAN bero på min egen lathet i letande. Det brukar ju vara så för det mesta. Men, och jag tror att jag talar för alla här när jag frågar: Vars fan är Heroin egentligen?

Z-ro släppte mixtapet Cocaine förra året, en bluesfest av skönsjunget hat och en ångest som endast verkar gå att dämpa med tunga droger och skjutvapen i handskfacket. All good med andra ord. Det enda problemet med Cocaine är att det var ett löfte om mer. andra delen i Z-Ros trilogi efter Crack och före Meth skulle ha kommit redan förra hösten. Men nu verkar det helt tyst. Google är som en öken och rapbloggarna levererar i bästa fall flera månader gamla featurelåtar. Ett elakt rykte säger att Z-Ro bråkat med skivbolaget och att den släppta Cocaine-tapet är det samma som Heroin.
Det skulle kännas lite snopet om det stämde. Å andra sidan lovar samma rykte att det kommer en fjärde skiva titlad Angeldust. En klen tröst, men klart tilltalande som framtida rus så här postumt dagens underliga ring-P1-frenzy om att legalisera cannabis. Knarkare kräver soul för att ha existensberättigande.

Här är det senaste någon verkar ha hört från Mo City Don:

Z-Ro - One night stand

Best of KTBs toalettklotter del II

Skickat från min iphone

V8 - en urban legend eller sanning?

Jag behöver er hjälp.
Er, just er, som aldrig hjälper mig med någonting annars. Jag har snubblat över ett rykte på stan som helt enkelt låter för bra för att vara sant. Enligt vissa spekulativa källor erbjuder kinakrogen Kinesiska Muren i centrala Göteborg en specialbeställning kallad "V8". I era vaxfyllda öron låter kanske det här som en måltid för någon bilälskande grabbgrabb, tillagad av en kvinna vid namn Gun-Britt på en vägkrog längs med e4:n. Men "V8" är en lika enkel som logisk förkortning för en portion vårrullar och åtta stora starka bärs. V8.
Nu undrar jag: är det här sant? I så fall öppnar det ju upp för tusen frågor. Ölpaketen har kanske blivit olagliga (de sades uppmuntra till alkoholism), och "V8" står förvisso inte på Kinesiska murens meny, men tänk om det räcker med att säga "V8"? Att det liksom är en kod som spridit sig word-of-mouth? Det hörs ju på namnet att V8 borde vara en institution som går bortom lagar och regler. Och vem fan vill ha åtta starköl på en och samma gång?

Vet ni något om det här?

Krönika i ETC: Hunden är vår lyckliga hora

Uppvärmningskrönika:

Nyligen förde P1-programmet Medierna en debatt angående det journalistiska ansvaret i Haiti. Typ: Var bilderna från Haiti var för otäcka? Eller fanns det för många journalister på plats? Då kändes det som en viktig sak att prata om, men sen dess har en massa skit hänt som borde låta eventuella metadiskussioner vänta. Baptistkyrkan har anammat klassisk människosmuggling, amerikanska politiker har använt tragedin som ursäkt för smutskastning av oppositionen.
Scientologkyrkan har ändå varit värst. De åkte ner i designerstövlar utan mat och proviant för att de ”tänkte köpa allt sånt på flygplatsen” och ”hjälpte” skadade människor med sin ”beröringsterapi”. Den cyniska populismen som drabbat katastrofområdet är så massiv att det inte skulle förvåna mig om Göran Hägglund kvistar förbi på sin ”köksbordsturné”.
Det är ju ändå valår.

Veckans krönika handlar om hundar, ha så kul.

***



Hundar har alltid framstått som totalt värdelösa varelser i mina ögon. För det första är de mycket tråkigare och töntigare djur än sina ärkefiender katterna, som äntligen fått epitetet LOL för att markera deras överlägsna rolighet. Lol-cats sköter också sig själva. Hundens existens i en urban kontext är svårare att motivera desto mer tillsyn och skydd från omvärlden den behöver. Hunddjurens förvirrade blickar och upprörda skällanden vittnar om lidande när de forslas runt av stressade cityfolk bland vrålande bilar. För mig är de inget annat än tickande bomber. Min oro är inte ogrundad. Jag har träffat blodtörstiga monster mitt i Göteborg som kastat sig efter mina ben, hoppats smaka mitt saftiga rosa kött och tugga tills de känner mitt hårda ben.
– Han är inte farlig, brukar deras husse eller matte ofta säga.
Varje gång en hund avlivas och skickas till helvetet får en ängel sina vingar, brukar jag tänka.

Hunden är en avvikelse i det elektroniskt styrda informationssamhället. Den hör hemma i ett samhälle för många år sedan, när skällande faktiskt fyllde en funktion, någonstans utan ett expressohouse. Men vi har låtit den stanna kvar i stan och rättfärdigat det genom att förmänskliga de lurviga små liven.
Se vilka moderskänslor Flippers mänskliga leende framkallade i delfinfilmen The Cove. Snart har den säkert vunnit en oscar tack vare vår kultur, där endast djur som liknar sämre utvecklade människor har rätt till liv.
Industrialisering och modernisering verkar indirekt avla fler hundägare. Se bara på Kina. De har effektiviserat allt utom demokrati och mänskliga rättigheter och nu står de inför ett skifte när det gäller hundar. Istället för att äta hund har man påbörjat processen att göra djuret till en del av familjen. Ett husdjur att förslava och älska.
Kanske är det bara min pälsallergi och känslan av att inte kunna delta i denna djurmisshandel som gjort mig missunnsam.
Men jag är samtidigt fascinerad.

Den musikgenre jag lyssnar mest på, gangstarap, är fixerad vid hundar. Där liknar man gärna sig själv vid en stor hund och många av rapparna själva sköter kamphundar. Deffade bestar som de gullar med när de inte knarkar eller leker med sina vapen.
För ett par helger sedan fick jag en grundlig föreläsning av en bekant som övervägde att köpa en hund av rasen Akita (samma ras som den tecknade slagskämpen Silverfang). Enligt honom är det den svåraste rasen att tukta. Till och med Mannen som kunde tala med hundar, Ceasar Millan, varnar för svårigheterna med att tämja en Akita.
Rasen kräver ett perfekt alfabeteende från sin lärare om hunden någonsin ska låta sig underkastas. Den backar inte ens för att slåss mot en björn (vilket alla som sett Silverfang är införstådda med). Det lönar sig för den som orkar, eftersom hunden blir galet lojal.
Den mest kända Akitahunden heter Hachiko och blev både legend och japansk nationalsymbol på 30-talet efter att troget ha väntat på sin avlidne husse vid tågstationen varje dag i 10-års tid efter dennes död.

Jag är säkert lika fixerad vid "äkthet" som mina gangsta-poeter, men efter berättelsen fick jag lite mer respekt för hundägare. Jag blev övertygad om att min bekant hade kärlek i åtanke när han funderade på att uppfostra en hund. En som han dessutom tänkte sköta i naturen utanför Råneå i mörkaste Norrbotten. Min avsky för idén om den urbana hunden var dock intakt, och cementerades när jag fick reda på att berättelsen om den trofasta japanska Akitahunden blivit Hollywoodfilm i regi av Lasse Hallström med Richard Gere i huvudrollen.
Jag såg postern där Gere och djuret tittar på varandra i kärleksfullt samförstånd. Så ojämlika men ändå så lyckliga tillsammans. En sorglig stund, eftersom jag direkt föreställde mig filmen som en ny Pretty Woman där hunden ersatt Julia Roberts roll som lycklig prostituerad. En karaktär som också idealiserar ett otidsenligt önsketänkande om maktojämlikhet. Kanske är hunden lite jobbig i början. Men sedan: lojal, ifrågasätter inte. Käftar inte emot när man väl tämjt henne.

Text publicerad i ETC 12/02/10 kl 13:37

Vårens bästa film

Jag träffade nyss en man som krashlandat i ett tropiskt paradis och hamnat utanför alla kontaktnät. I paradiset hade han byggt en egen religion i tio års tid och förslavat resten av skeppets medlemmar. Kungadömet var till och med komplett med ett eget harem.
Innan dess befriade jag en fånge från ett maximum security prison mitt ute i rymden. Fången, Jack, hade kommit in på den kriminella banan på grund av strulig uppväxt. Som försöktsubjekt i ett labb som specialiserade sig på att odla fram barnsoldater genom genetiska implantat.

Rymden är precis som man tänker sig att den kommer bli om några tusen år, när vi lärt oss lite coolare japanteknik. Det är inte jorden som förstörs av apokalypsen, det är människornas alltmer svikande medkänsla. Cynismen som föder militia och slavhandeln är bara logisk. Precis som i Fallout 3, där atomkriget utplånat allt utom känslan för vinstmaximering. Och i rymden är alla är sina egna entreprenörer.

De kvalitéer som finns i Mass Effect 2 gör spelet till en av vårens bästa filmer. Missa ej.

Frilansets hymn

Come and get it, I don't know what the fuck to do wit it
I wrote it down, took it to the paper and spit it
I tried to knock it in the game, a soccer, they ain't kick it
I twist it up in the dutch, mental lit it and hit it

GP won't lick it, DN won't cook it
Filter won't book it, Svenskan ain't wit it
I shot a point black where the cage is still live in
I try to take it to Vice and pray that they'll send us

Playa Aftonbladet won't rip it, Expressen won't pick it
I took it to Fokus, he couldn't do nuttin wit it
I threw it in the river, motherfuckers started swimmin
I bagged it up, put it on the block and couldn't flip
Who the fuck gon' buy it? NSD won't drop it
Maybe if I put up "For Sale" sign, somebody cop it
State penitentiary cellblocks can't lock it.

Vilken muslimsk punk är mest Jihad - stormatchen.

Igår såg jag Taqwacore - Birth Of Punk Islam på filmfestivalen. Like! Kidsen i Taqwacore är invandrade pakistanier och annat, samt bor i USA, vilket problematiserar deras "äkthet" lite. Varför tar jag upp det här? Well, filmen påminde en hel del om en annan dokumentär där muslimer spelar rock fast det är haram: Heavy metal in Baghdad. Några dudes i världens farligaste stad som lyssnar på slipknot och vägrar klippa av sig håret.
Frågan är: vilka hajis är egentligen mest Punk?

Rond 1: Stil

Taqwacore-ungarna lallar runt i tuppkammar, fula kepsar och t-shirtar med misfitstryck. Det kan ju verka punkigt, men om man tittar närmre ser man i vilket mint-condition kläderna har. Väldigt opunk! Snubbarna i Baghdad rockar betydligt fulare kläder, vilket är förståeligt eftersom de lyssnar på en mycket fulare musik. De är mer således mer äkta än sina semi-amerikanska motparter.

Vinnare: HMIB

Rond 2: Bandnamn och låtmaterial

Acrassicauda säger mig väldigt lite. Det måste vara textmotsvarigheten av en tribaltatuering. Grabbarna i Baghdad hade heller inte, som jag minns det, något textmaterial att snacka om. Här måste jag ge det till Taqwacore för deras kreativitet med låtar som "Sharia Law in the USA" och bandnamn som "Retarded Mullahs".

Vinnare: Taqwacore



Rond 3: Utanförskap

En grundbult i punkens uttryck är att inte passa in.
Muslimerna i USA har lagt ut en amerikansk flagga de måste trampa på varje gång de kliver på sin turnébuss. De säger sig samtidigt hata mycket av det som både USA och Islam står för. Exempelvis George Bush och att inte kvinnor får sjunga. Det är ju lite förutsägbart, men ändå roligt när polisen stoppar en spelning på en muslimsk konvent och alla vrålar att "gris är haram i islam!".
Baghdadkillarna har det ändå värst. De kan ju inte ens lämna huset utan att riskera att bli mördade. Case closed.

Slutgiltig vinnare, om än lite motvilligt: Baghdad Metalheads.

Best of KTBs toalettklotter